Så bra och så personlig
Titel The happy prince
Regi Rupert Everett
Medverkande Rupert Evert, Colin Firth
Betyg A
Svensk distribution SVT Play
Få människor kunde ha varit och verkligen är lika bra som Oscar Wilde en av dem finaste och mest känsliga poeter av den britiska språket. Vi får se honom i ett enorm kanske lite för fet version av den helt fantastiska Rupert Evertet. Med hjälp av John Conroy utmärka fotografi nästan av noir film och en snabbat aktion likande musik klipp video av den expert klipparen Nicolas Gaster Rupert Evert lyckas att göra en blandning av Orson Wells för den teatraliska och av Chris Noland i hans de komponering av olika tider och rumt. Det finns sentimental sidor inte minst i den relation mellan Whilde alltid histronisk till synnets glad och dem två gatupojkar den unga älskaren Jean spelade av den efebiska Benjamin Voisin och dess broder som fascineras av en sagga samma som några år tidigare Wilde berättade för hans söner och den svåra relationen till omgivningen. En omgivning med vännen reggie turner spelade med ett sådan enorm behag av Colin Firth med dem rätta nyanser samt till den två rena kärlek den invalida hustru Costance Wilde som är så bra av Emily Watson för mig i hennes bäsat roll någonsin och den fans älskaren Robert Robbie Ross som har allt charm och anständighet av Edwin Thomas. Denna person återupprättade Wilde för den som han var ett enorm förfataren drabbade av stora orättvisor som enbart sökte kärlek i alla former och hade problem att leva i ett samhälle som var oförmögen att ge den. Det ses i några av dem svåra scener den hårda processen med den förskräckliga domaren spelade av Ronald Pickup till den förnedrande vistelsen i fängelse med rakning av allt hår, tvångbard och vistelsen i ett järn station i vilken han blev utspottade av den samma människor som hade applåderat honom. Observera att i en film som är så total rätt i historisk åter skapelsen som Stnaly Kubrick Barry Lyndon det kan verkar så fel att Rupert Evert (nästan som Evert ansikte hade placeras på Prigoigin kropp) har aldrig vart så tjock men den får en mycket betydelse ful symboliks värden att alla fångar blir väldigt lika och samhället verkar hata dem. Vad som gäör det ännu svårare för Wilde är relation med hans kärleks kille som kan tillfredsställa honom den equivka Lord Alfred Bosie Douglas spelade av en nästan okändare Colin Morgan. Vackert sofistikerade så självupptagen till skinade från Wild denna person som lever över allt och alla är i själva verket den som krossar allt eftersom den saknar av empati som kommer aldrig att bo på gatna att lämna hans enorma och bekväma höga hästar. En personlighet som är så irriterade negativ ful av sig själv och av en vilja till förståra. Det ses i dem magiska scener i Neapel med den rolig och tragiska nästan Pasolini likande figur av den välbyggde felice en fiskaren spelade av Vincenzo Spagnola och dennes svärd modern den Anna Magnai France Abete Giovanni. Hon uppenbarlige förstår vad som händer men ser Wilde för det som han är en gentleman. Dessa scener är så vackra att dem blir episka. Ljust slutet när Wilde konverteras eller går tillbaka till katolicismen med hjälp av ett skum och spirituell präst Cuthbert Dunne spelade av den alltid duktiga Tom Wilkinson för mig är små mästerverk. En ytterst sympatisk och väl gjord film
Robert Fogelberg Rota