Efter revolutionen (Après Mai)
Regi: Olivier Assayas
Medverkande: Clément Mètayer, Lola Créton, Felix Armand, Carole Combes. India Menuez, Hugo Conzelmann, André Marcon, Laurent Ramaciotti m.fl.
Svensk distribution: TriArt Film
När man ägnar sig åt filmkritik får man tillfälle att se många bra filmer, men man blir riktigt lycklig när man får se riktiga mästerverk, som kommer att bli fantastiska filmhistoriska verk. Utan något tvivel är ”Efter revolutionen” en av dem. Filmen utspelas efter den franska majrörelsen, som påbörjades 1968 men fortsatte även i början på 1970 talet. Det är ingen tillfällighet, att vi befinner oss i året 1971. Det år, som Stanley Kubrick presenterade ”Clockwork Orange” och i vilken Alex är en anti hjälte som blir hjälte.
Nu får vi möta en kille mycket olik Alex fast med samma problem, han heter Gilles är mycket väl spelad av Clément Mètayer. Han är fransman och vi bevittnar hans och hans generations väg till mognad efter gymnasieskolan. Ungdomarna vi skiftar bekantskap med är stroppiga, Christine en intellektuell tjej driven till vänster. Hon gestaltas av den nya unga divan i fransk film Lola Créton .Här finns även den konstnärliga Alain (Felix Armand) och den nervösa Laure (Carole Combes) som kommer att hamna i drog fällan. De bor nära Paris och alla tillhör en mycket välmående övre medelklass. De vill åstadkomma en revolution för att kunna utrycka sig. Om man jämför dem med dagens tonårigar och med många andra tonårigar som vi har skådat i andra filmer såsom i Alf Sjöbergs berömda ”Hets” är de mycket lugna och nedtonade i sitt skådespeleri. De har enmycket dålig kroppshållning och verkarinåtriktade. De har ingen kontakt alls med familjen i början på filmen och det verkar som åskådaren tränger in ungdomarnas känslor även när det gäller deras privatliv men också i deras aggressioner, som de försöker att nå ut med på ett mycket felaktigt sätt.
Den första scen som är extremt viktig för filmen är den som visar det känslomässiga läget vid första kärleksmötet, som föregår i en lund nära Gilles hem. Ljuset är extremt mjukt som mycket i filmen och vi får en likhet i sekvenserna med många av Wateraus målningar. Det finns mycket av den klassiska franska kulturen även i de scener i vilka de stroppiga överklass ungdomarna möter några amerikanska jämnåriga, som den rödhåriga Leslie (India Menuez) och den ständigt drogade Carl båda påverkade av indisk kultur. Deras skådespeleri är mjukare och mer livligt inte så stiliserat. Det finns några extremt vackra scener när de två killarna målar vid Pompejis ruiner eller i olivlunden i Toscana likaså den djupt tragiska scenen när Leslie tänker på sin abort vidmästerverken av Rembrand på ett museum i Amsterdam. Allt faller naturlig och stilblandningarna är mycket naturliga precis som när man på ett konstmuseum går från en kollektion av en epok till en annan. Det finns en scen i en bassäng när den mest politiskt engagerade av alla studenterna, den röde hårige Jean Pierre (Hugo Conzelmann) försöker övertyga en väktare, som han misshandlar svårt gestaltad av Laurent Ramaciotti, att ta tillbaka en anmälan, scenen påminner mycket om det som vi har sett i den franska gangsterfilmens tradition. För pojkarna är det en chock att se hur mycket mer dignitet och klokhet ges av den person som de trodde var deras fiende.
Till sist verkar den enda utvägen till denna fiktiva värld vara filmen. Det kan vara film i varje skepnad de naiva dokumentär filmerna av konstnärskollektivet som tiger om olika dåd av maoismen, Gilles far (en mycket sympatiske André Marcon) tv producent av deckare och den kitschiga nazist versus mot dinosaurier spelad i London med Dolores Chaplin, som verkar komma ut från Venus födelse och alla filmer som ungdomarna ser, som Bo Widerbergs ”Joe Hill” med en fantastisk Tommy Berggren till den sista hjärtskärande scenen när Laure liksom en modern Eurydike kommer tillbaka från de döda.
En film som har allting från aktion till poesi ett mästerverk.
Robert Fogelberg Rota