Ytterst intressant film som blir mer intressant för birollerna
Titel: Trumbo
Regi: Jay Roach
Medverkande: Bryan Cranston, Helen Mirren, David James Elliott, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Michael Stuhlbarg, Louis C.K., Diane Lane, Madison Wolfe, Elle Fanning, John Goodman, Dean O'Gorman, Christian Berkel m.fl.
Svensk distribution: Scanbox Entrainment
Betyg A
Få perioder har varit så mörka i USA historia, som hatjakten på vänstersympatisörer, som bedrevs i slutet av 1940 talet fram till 1960-talet. Vi får med Jay Roach fantastiska regi återuppleva tiden i underbar technicolour, som påminner om det bästa som vi sett. Karaktären som Bryan Cranston spelar så galant är den av en av de bästa manusförfattare som någonsin funnits i Hollywood, Dalton Trumbo. Filmens klippning är mycket modern och lik den av en actionfilm Alan Baumgarten ansvarar för den. Bilden flyttas med långa åkningar mellan olika miljöer med ett elegant foto arbete som är David Rubins. Filmen har livliga nästan luxuösa färger som är typiska för technicolour. Allting stämmer även de mycket svåra sekvenserna i vilka man blandar TV intervjuer, tidigare filmjournaler och skådespelarna med de ”riktiga” huvudpersonerna.
”Trumbo” är en film om människor och trots att Bryan Cranston spelar en hjälte gestaltar han denne långt ifrån sympatisk. Han är rolig belevad men även arrogant och uppkäftig. Redan ifrån filmens början upptäcker vi hans mångsidiga och motsägande karaktär när han i en salong försöker ta upp kampen mot delarna av filmindustrin, som ansågs vara nödvändiga för att stoppa alla kommunistsympatisörerna. Mycket av kampen manövrerades bakom kulisserna av Hedda Hopper i vars roll Helen Mirren presentera en envis stentuff dark lady. Vid första ögonkastet verkar hon ingeting mer än en excentrisk dam, men hon lyckas gestalta en skoningslös kommunist jägare, som ses tydligt när hon först för alltid vill föra bort en av noir filmens stora ikoner Edward G Robbison och sen när hon försöker att utsätta Kirk Douglas för utpressning. Fast lite i taget börjar vi inte tycka om henne men förstå de två trauman hon genomgått. För det första att hon på grund av sin ålder varit tvungen att avstå från en framgångsrik karriär och att hon var bekymrad för Korea kriget.
Det finns en stark skillnad mellan denna person som på riktig tror att hon gör gott och den som var Trumbos stora antagonist John Wayne i vars roll David James Elliott är porträtt lik men även mycket annorlunda eftersom det är frågan om en mycket torftig person som inte deltog i kriget. Man visar ständigt det falska när det gäller hans framtoning. Det som för mig är filmen är den del i vilken Trumbo blir tagen till fängelset var han möter den riktigt tuffa killen, som är den afro amerikanske bjässen Adewale Akinnuoye-Agbaje vars roll heter Virgin. Trots hans hårda ofta fientliga stil mot Trumbo lyckas de uppskatta och komma närmare varandra samt även kunna få en form av ömsesidig respekt. Under denna tid ser vi hur Edward G Robbison till sist anger sina före detta vänner. Denna roll som spelas av Michael Stuhlbarg är inte enbart porträtt lik men även mycket intressant eftersom den presenterar en människa som försöker leva gott men misslyckas och även genomskådas i en mycket stark scen. Den som är motpol är en av få vänner Alen Hird, som spelas mycket väl av Louis C.K. möjligen kan jag tycka att han är lite för mycket lik sig själv.
Det som gör filmen speciell är även den mogna kärlekshistorian med huvudrollsinnehavarens hustru Cleo i vars roll Diane Lane är mycket duktig och lyckas även spela bra när det gäller akrobatik samt den svåra relationen med dottern Niki först en liten trotsig flicka, som spelas av Madison Wolfe och senare en medveten och politisk engagerade kvinna i vars roll Elle Fanning briljerar. De figurer som får mest av Jay Roach sympatier är onekligen de filmarbetare som han älskar. Först kommer B film producenten Frank King i vars roll John Goodman liksom alltid visar sig både komisk, våldsam och karismatisk för att gå till Hollywoods ikoner som Kirk Douglas i vars roll Dean O'Gorman inte är fysisk lik men lik i sättet samt min favorit den komiska men även så hotfulla och snobbiga än värre än Trumbo är Otto Preminger i vars roll Christian Berkel inte bara är bra men kusligt lik. Kanske saknas det någonting som den enda film som Trumbo regisserade ”Jonny get your gun” eller Elia Kazans angiveri eller filmer som ”Papillon” producerad på 1970-talet. Filmen blir precis som TV det levande minnet och kulturarv av ett land i detta fall USA men även hela västvärlden. En film om film på det bästa sättet.
Roberto Fogelberg Rota