Kärlek döden och cirkus
Titel Freak out
Regi Gabriele Mainetti
Medverkande Caludio Santamaria , Astrid meloni
Svensk distribution Edge entrainemnt
Betyg Mästerverk
Få filmer har påverkat mig så mycket som Freak out. Mycket är på grund av den perfekta fotografi av Michelel D’Annastassio som presentera ett obekväm naturalism i ett dunkel men färgspäckade värld som har mycket av två folkiga poeter i Italien Pier Paolo Pasolini och ännu mer Carlo Collodi. Dem Pinocchio som vi ser spelade i denna värld är en gäng cirkus artister som den unge poeten (vilken på romersk dialekt betyder trasan) spelade av Pietro Castelitto en ung Albino som kan kontrollera insekter och är förälskade i matilde en ung icke mogen skönhet spelade av Aurora Giovinazzo . Just den första scenen är i sig ett liten mästerverk med Francesco Di Stefanos klippning som lyckas att smälya samma i ett snabbt modernt rytm både i aktion och i kärleks scener.
Vad som är en av filmens törsta kvalitéer är boven Franz en roll av den extremt duktiga Franz Rogowski en pianist med sex fingra som går i trans och ser en framtid i vilken den som man möter är guyd debord ”underhållnings samhället” en annan diktatur. Vad som är slående med frans är hans raffinerade maneter men även den hänsynslösa grymhet och hyckleri mot dem annorlunda de så kallade freak. Observera att han och hr Mainetti hyllar den tyska filmen av Fassbinder Despelein men även av dem två första doktor Mabuse genom att placera honom i ett magisk och farlig rum i vilken han möter dubblarna bröderna mor mycket välspelade av Sebastian Hülk som alla ser som likna även om dem inte är den och den brutala versionen den polska kollaboratörer Gus spelade av Eric Gordon. Franz står trots hans gallerskap som den akustiska version på piano av GNR den eviga balladen ”Sweet child of Mine ” är en rationell människan som har som många nazister en tron på den vetenskap och följer inte instinkten någonting som görs av dem två antagonister den puckelriggade och stridslystna il Gobbo som sjunger på riktig ”Bella ciao” inet på den sätt av ”la casa de pape” en stridssång full av hat mot fiende dem tyska soldater som mördar och våldtar som Christofer h¨seel som spelare soldater Benjamin Smith . denna puckelryggige gerilla ledaren en föregångaren av Che Guevara spelas av Max Marzotta som gör för mig ett enormt expressionistisk roll inte minst i ett slag som på ”riktig” påminner den av ”San Lorenzos natten”. Många av dem diskurser av denna improviserade hjälte påminner strak om dem som Nicolò Machiavelli gjorde mot tyskar i slutet av hans verk. Den andra instinktiva karaktär är Fulvio spelade av ett icke kändbard Claudio Santamaria som är vargmännen en bjässen full av hår överallt som i början vill arbeta för Franz. Rollen är den av en män som läser är bildade och när han ser hans styrkan blir han kapabel att vara en suepr hjälte. Det finns mycket av ”Jega Robot” men även av andra icke brittiska talade super hjältar som dem ryska men även av den ödjur som folket skulle vara för Gian Batista Vico en av dem absolut mest lärorika filosofer. Den roll som står närmare honom är onekligen Mario den magnetiska dvärgen spelade av Giancarlo Martini men även den person till vilken Fulvio håller sig kritisk Israel den judiska cirkus direktör spelade av giorgio tirabassi så italienska som den kan bli som kan inte åstadkomma mycket förutom att drömma om USA. Det är en mjuk roll precis som den av dem unga älskaren den som har ett super makt på riktig Matilda den elektriska tjetjen spelade av Aurrora Giovanazzo men ett mjuk aning barnslig skönhet och cencio 8ett romersk utryck för att betäcka ett sliten trasan ) spelade av Pietro castellitto. Det är trots att han har toret och ADH eller kanske för den en mjuk sympatisk ung män som lär sig precis som Matilda att använda sig av hans super krafter som ör både bra och skadliga. För att göra en sånt är film så bra som möjlighet behöver man även små roller som dem icke onda tyskar dels den tma irina Sra trentao som är den kvinnan förälskade i honom och presenter den blinda tyska almähten och il guercio en före detta preussaren enög som har blivit partisan spelade av Oliver Boyn. Fast vad gör filmen ännu bättre är den super små roller som den tyska pansarföraren Wolf spelad eav den välbyggda emilio de Marci och apankvinnan eller skäggiga damen som är Astrid meloni. Slank vackert och fult av sexualitet med ett kinesisk skägg och en massa hår på armar som liknar håret på en afghanhund som gör henne sexuellt elegant och vackert inte minst i kärlek scen med Fulvio. En film som blandar Fellini aktion och är så vackert välgjord och fantastisk
Robert Fogelberg Rota