En film om vår gemensamma skuld
Tuttle the dark Wind
Regi Hussein Hassan
Medverkande Dimen Zandi, Rekish Shahbaz
Svesnk distribution Stockholm film festival
Betygg A
Få filmer har trots några tekniska brister så nödvändiga vackra och betydelse fulla som Roberto Rosellinis “Rom öppet stad”. Samma kan jag säga om detta verksom är inspelade i det irakiska Kurdistan och handlar om en av dem värsta dåd på den senare tid av Is har gjort mot yaziderna ett etnisk och religiös grupp som har fått folkmord. Det sätt på vilken historia är berättade är i bildspråk episka men ytterst realistiska slag bilder av dem två huvudpersoner som ofta är lämnade i närbilder mot ett stormade himmel eller dem långa panoreringar på flyttningsläget påminner om den sovjetiska filmen guld ålder och en titel som jag minns är berömda Gå och se vilken visade nazisternas dåd. Fast Hussein Hassan till skinnande från använder sig inte av en allegorisk version och istället fokusera sig på verkligheten som börjar som en sagan på enkelt sätt eller börjar när sagorna slutar. Med få tekniska medel vi ser förlovnings ceremoni mellan en man i övre trettio års ålder inte helt olik många personer som vi ser ofta på t banna eller på gatan Reko som förlovar sig med Pero en vackert och levande tjej som ser ut att komma från ett Elle eller Vogue. Ceremonierna filmade med Dimen Zandi, Rekish Shahbaz verkar komma från en avlägsen och antik dimension. Dem äldre kvinnor är närmare dem. I nästan sekvensen ser vi hur Reko den unge mannen spelade med kraft och intensitet av den kurdiska Brad Pitt talar med den av hans kammarader kan vi kontextualisera problem att man har hittat oljefält och då den lilla idylliska stad som verkar komma ut från en illustration som Carl Larson kunde ha gjort om ”Tussen och en natt” angreps av IS. Dessa är maskerade har samma bilar och trots motståndet av dem få Peshmerga krigar och civila kan ta stad. Hussein låter dem svart maskerade terorister med deras sovjetiska men mest västerländska vapen amerikanska automat geväret och svenska kulsprutor röra sig fri skjuta ta civila. Det är som verkligeten tränger sig inne i film duken och Pero i likhet med andra kvinnor gömmer sig i ett kapell. Där ber hon och åskådaren som kan sin historia minns om det som var religion krig i Europa. IS är ett grym opersonligt och perfekt krigsmaskin och deras skrik är den av odjur. Fast vem har skapat beväpnad och kanske till och med tränat denna massan? Ofta i långa tagningar vi ser vapen telefoner och bilar som kommer ifrån dem så kallade ”civiliserade länder” och i filmens kanske svåraste scen tjejer som skulle kunna lika dem som vi ser i vårt omgivning klädda i svart helt tackade och sen visade är av en så passa äcklig , effektiv och ljuvlig byråkrat sålda på markare för att kunna fantisera terrordåd. Is förstörde allt hade inget interesse att erövra men kvinnor kan säljas flera gånger och vi ser till och där vid dem lyxiga bilar vi ser att under turbanera ansikte är den av helt vanliga medelåldersmän som har familjer och kanske döttrar i samma ålder och köper dem. Hussein visar inte våldtäcker eftersom det inte kan visas och det skulle skapa mera hat men får oss att tänka hur pass mycket även vi i våra lunga civiliserade ländergenom att strunta i det som är händer är ansvariga och skyldiga. Ärligt tala även ajg som skriver tänker mera på min fotbolls lag resultat eller på olika fans teorier om ”games of Throndes”. Vad som Hussein Hassan Ali gör är att med ett mycket äldre grepp den av katarsis av identifikation med hjälte Recko den långa resan för att kunna få tillbaka hennes älskade som fadern familjen ser förlorat. Vi ser först ett slag som i tagningar påminner om den av Stanley Kubricks ”Paths of Glory” Turaj Aslani av samma typer av tagningar och Ebrahim Saeedi fantastiska verk. Efter någon aktion scener i vilka kurdiska kvinnliga soldater slås även mot självmordsbombare. Pero kommer tillbaka till det som kanske är hemmet dvs ett flyttnings läget och vi ser hur passa bra den Dimen Zandi spela ett sådan trasig och sårade människan. En stumhet i vilken hon gömmer sig den känslan av obehag är inte helt olik den av liv Ullman i Ingmar Bergman ”Persona”. Recko blir själv extremt illa bemöt hatade och hans liv blir ett riktig helvete dem subjektiva ritter i kappeler med vatten och modern omhändertagande ger inget effekt som ges bara av kärlek en kärlek som är visligen vackert beskriven i ett fint båt tur men kommer aldrig att blomstra. Den andra delen i filmen visar dem skulder som finns inne i yazitera deras traditionella värderingar och faktum att kvinnor ses som smutsiga. Det är inte helt olik det som hände i Europa efter andra världskriget och kanske skulle hända igen. En film som behöver ses av alla och diskutera den borde vara obligatorisk del i vårt undervisning.
Roberto Fogelberg Rota