Det fanns en gång ett nytt Hollywood
Titel: Midnight Cowboy
Regi: John Schlesinger
Medverkande: Jon Voight, Dustin Hoffman
Svensk distribution: STplay
Betyg: A
Det finns egentligen ingen anledning att på nytt prisa filmen Midnight Cowboy från 1969 – men den håller fortfarande, och det med råge. Trots att Adam Holenders foto är långt ifrån vackert, är filmen ett verk som imponerar starkt, framför allt tack vare de två huvudpersonerna: den vilsne och naive cowboyen Joe Buck, gestaltad av Jon Voight med ett barnsligt ansikte och en sällsynt charm, samt den nästan Chaplin-liknande pikareska figuren Ratzo, eller Carmine Esposito Ricci, spelad av en helt övertygande Dustin Hoffman.
När filmen kom ut imponerade den även med Hugh A. Robertsons fantastiska klippning, som påminner om det man tidigare sett i Easy Rider. Fast i Midnight Cowboy är drömmarna, hallucinationerna och fragmenten mer djupt knutna till huvudpersonens bakgrund: en olycklig cowboy utan den klassiska vilda västern-romantiken – ingen pistol, ingen häst, ingen hjältemission. Han hamnar istället i samhällets periferi. Det är just detta som gör filmen så underbar: bussresan från Texas, en plats fylld av lidande för huvudpersonen, med en galen mormor eller farmor – briljant spelad av Ruth White – till ett New York av helt annan sort.
New York i filmen är nämligen ingen äventyrlig storstad som i westernfilmerna, utan en marginaliserad, smutsig och icke-turistisk metropol. Buck möter där en rad märkliga figurer – från hans första kund, den fantastiska Sylvia Miles, till människor som påminner om figurerna kring Andy Warhols Factory, fast utan glamour. Allt är istället misslyckat, smutsigt, trasigt och ibland fullständigt galet.
Sex skildras som en ren konsumtionsvara, utan mening eller känslomässigt innehåll – en handling som liknar skräp som någon slänger efter att ha använt det. Religionen framträder lika groteskt, personifierad av den galne toalettpredikanten, spelad av en nästan expressionistisk John McGiver.
Detta är en värld där Buck inte kan trivas, eftersom han faktiskt bär på ideal. Här kommer Ratzo – Rizzo – in, i Dustin Hoffmans skickliga gestaltning. En djupt tragisk men också komisk figur, klädd i slitna men ”sofistikerade” kläder. Hans enda mål är att kämpa mot sin fars spöke: en italiensk invandrare som visserligen lyckades skaffa sig en storslagen grav, men det är också allt. Även det är på något sätt ironiskt.
Hela denna rolltolkning är oförglömlig, precis som hela filmen, som fortfarande håller fantastiskt väl. Midnight Cowboy är ett verk man bör se och njuta av – till varje pris.
Robert Fogelberg Rota