Krigarens återkomst
Titel: Den stående
Regi: Lisa Olhin
Medverkande: Mikkel Boefölsgaard, Mohamad Torabi, Morten Holst, Cecilie Lassen, Karen-Lise Mynster, Vibeke Hastrup, Silja Eriksen Jensen, Dar Salim, Morten Kirkskov m.fl.
Svensk distribution: SF
Betyg: A
Ibland som recensent får man nöjet att se bra filmer. Vissa filmer är mästerverk av dem går en del till filmhistorien. Jag har några få gånger haft möjlighet att skåda dessa. Två har varit danska filmer David Dencik ”Gulden kunst” och nu Lisa Olhins ”Den stående”. Många kommer att känna igen handlingen, som är densamma som i en av HC Andersens sagor. Det råkar vara den första bok, som jag läste vid fem års ålder på italienska ”Soldaten och ballerinan”. Nu heter soldaten Thomas. Han är en ung idealist, som befinner sig Afghanistan han ingår i Natostyrkorna. Rollen som spelas av Mikkel Boefölsgaard. Han är helt fantastisk hans prestation påminner mycket starkt om rollen, som spelats av Nikolaj Coster-Waldau vid många tillfällen i den HBO prisade tv serien ”Games of Throndes”. En hjälte som i själva verket inte är en hjälte utan en vanlig människa snäll väluppfostrad men även fruntimmersgalen. Han har många dåliga sidor är självupptagen och har en självsäkerhet, som gränsar till arrogans, men han är även skoningslös mot sin omgivning. Den stora skillnaden är att Nikolaj Coster-Waldau, som Jamie Lannister lever i den episka dimensionen av det fiktiva kungarike Westeros. Mikkel Boefölsgaard lever i dagens samhälle med dess regler och motsägelser.
Vad som är utmärkt och visar att Lisa Olhin är en cineast av allra högsta klass är hur hon lyckas smälta samman element, som i själva verket verka motsäga varandra nämligen ett fotografi av Lars Skree, som är extremt realistiskt dokumentärt med det klassiska (eller rättare sagt hollywodianska) elementet av Anders Nylanders klippning och musiken av Magnus Jarlbo, som understryker rörelserna. Det kan vara olika tillbakablickar, som går till det som finns i Afghanistan. De är olika och för mig några helt onödiga, som att veta vem som hade satt ut minan Thomas trampade på. Om det i själva verket var pojken Said (Mohamad Torabi), som han betraktade som en vän eller hans bästa vän Jimmy (Morten Holst), som utsatte honom för ett skämt vilket kostade Thomas benen. Faktum är att uppdraget var ett måste, en slags mission, för Thomas att försvara sitt land Danmark, men även för att skapa en ljusare framtid för det afganska folket. Den desperation i vilken Thomas kommer till i slutet av filmen är i sig viktig eftersom den blir orsak till det första riktiga slagsmålet med hans vän men är även första gången, som han börjar inse att han inte längre är den person som han trodde sig vara.
Efter 1950 – talet började många teatermän, som Jerzy Grotovski, men kanske ännu mer Eugenio Barba att återigen ställa kroppen i centrum och berätta passioner med kroppsspråk. Det är just det som görs på ett mycket bra och fint sätt av Sofie (Cecilie Lassen), genom att visa Thomas svåra läge, hans barnsliga elakhet och de plågsamma tvångsmässiga infallen. Mötet med kärleken ges i form av ballerinan Sofie, men först tack vare Ruth (Karen-Lise Mynster) en cancer sjuk medelålders dansk dam, som visar stor personlighet och sin politiska uppfattning, som Thomas inte delar. Ruth debatterar på ett utmärkt sätt när hon kritiserar regeringen.
Det är många scener innan det sagolika slutet som visar Mikkel Boefölsgaard skådespelar förmåga. Till exempel när han slänger ut sin tama flickvän eller när han tillsammans med sina lumpar kompisar deltar i en vild fest. Det finns i blickar och leende någonting, som är barnsligt fullt av livsglädje som i själva verket är svårt att nå. Den som helar Thomas är Sofie. När hon kommer med benproteser. Hon är den perfekta skönheten, som vi föreställer oss en ballerina. Sofie har ett starkt inre liv i olika stunder när hon till exempel kurerar och tränar soldaten men även under hennes egen träning. Hon kan bara sväva i luften ta sig till ballongen efter att hon haft ett bestialiskt samlag på den Konglige teatern. Vi förstår att hon i sin egenskap av kvinna dras ner och är tvungen till kompromisser men precis som Ruth klarar hon det briljant. Sofie kanske till och med är duktigare på att bygga en karaktär även i mycket små stunder när hon till exempel deltar i begravningen med släktingarna i en borgerlig familj, som aldrig har brytt sig om varken henne eller Ruth eller när hon kommer tillbaka efter misslyckandet i karriären.
En roll som vi bara älskar, som till slut räddas av kärleken. Om ett liv av överdåd, sex, droger och alkohol som var ganska oattraktivt. Det blir en kontrast till hennes tidigare liv när förvandlingen sker, sex blir kärlek, alcol blir njutning med god mat. För att förstå Sofie och den nya passionen måste vi även tänka på Thomas mor Karen (Vibeke Hastrup) en snäll kvinna uppenbarligen en före detta skolfröken och den tidigare flickvännen Nina (Silja Eriksen Jensen) en blond till synes självsäker och atletisk tjej, som talar svenska. I den danska kulturen porträtteras ofta svenskar, som goda och naiva med lite överdrift några lantliga grannar. Liksom ett barn äter hon upp brevet om förtidspension. Myndigheterna i detta fall läkaren (Dar Salim) och översten (Morten Kirkskov) är motsägelsefulla, den första är vänlig men kall och den andra är en riktig aktionsman, som vet när han skall tiga.
En film som är minst sagt magnifik som man bara måste först se och sen köpa i DVD upplaga för att njuta av om igen när man bjuder hem vänner.
Roberto Fogelberg Rota