Recension: Poor Things
Titel: Poor Things
Regi: Yorgos Lanthimos
Medverkande: Emma Stone, Mark Ruffalo, Willem Dafoe, Ramy Youssef
Svensk distribution: Disney / Searchlight Pictures
Betyg: A
Med den groteska regi som kännetecknar Lanthimos – den grekiske Federico Fellini, fast med ännu mer fokus på det estetiska – är Poor Things en extremt bra film. Detta trots vissa fånigheter som inte återfinns i förlagan, Alasdair Grays roman.
Motorn i hela denna historia är Godwin "God" Baxter, en "galen" men briljant vetenskapsman vars experiment ofta går snett. Genom sina galna metoder skapar han Bella, en karaktär som gestaltas i en av Emma Stones mest charmiga och fantastiska rollprestationer. Bella har en kropp som tillhört en kvinna som tröttnat på livet, men bär på ett inopererat spädbarns hjärna. Hon är på samma gång smidig och klumpig, och steg för steg börjar hon upptäcka världen och sin egen tillvaro för att kunna utvecklas.
Det är en extremt vacker och visionär upplevelse tack vare Robbie Ryans foto. I de vackra Lissabon-scenerna, klippta av Yorgos Mavropsaridis, ser vi den toxiska kärlekshistorien mellan Bella och den idiotiske Duncan Wedderburn – kanske Mark Ruffalos bästa men mest motbjudande roll. Han spelar en affärsman och jurist som försöker framstå som trevlig och sympatisk, men som i själva verket är en vidrig person som bara ser till sina egna intressen.
Hans hyckleri blir tydligt i scenerna från Paris, där Bella möter Felicity (spelad av Margaret Qualley), en till synes äcklig men raffinerad bordellmamma. Verket är överdådigt, nästan barockt, inte minst på det fartyg som blir en spegel av både dåtiden och vår tids borgerlighet. Här möter vi Hanna Schygulla i rollen som den äldre kvinnan (en roll som påminner om hennes insats i Ettore Scolas Le Nuit de Varennes). Hon sällskapas av Harry Astley (en duktig Jerrod Carmichael), en alienerad nihilist med Nietzscheanska idéer som sätter Bellas optimism på prov, särskilt i de motbjudande scenerna från Egyptens slum.
En viktig rollfigur som står mitt emellan den onde Duncan Wedderburn och den snälle doktorn är lärjungen Max McCandles, spelad med klass och karisma av Ramy Youssef. Om Bella i början är en kropp med själ men utan hjärna, är Max hennes motsats. Kontrasten blir tydlig inte bara mot den ynklige Duncan, utan även mot Alfie Blessington (Christopher Abbott), som representerar den klassism och det människoförakt som var typiskt för den brittiska imperialismen och militarismen.
Det är dessa scener som gör att Poor Things mot slutet blir mer dunkel och dramatisk. Vi ser att Bella endast genom en personlig revolution kan fortsätta vara den charmiga och frigjorda kvinna hon blivit. En väldigt bra och intressant film som kanske inte är ett absolut mästerverk, men som man definitivt bör se och uppskatta.
Robert Fogelberg Rota