På filmfestivalen Film Music Live Festival hyllas filmmusiken, men också kortfilmen.
Festivalen som helhet 8/10
HUR DET HELA BÖRJADE
För andra året i rad presenterar företaget The Prod (passande namn) festivalen som kompositören och läraren Daniel Engström tog till Sverige efter att ha sett något liknande under studierna i Los Angeles. Tillsammans med sin kollega och vän Daniel Bergström (Musiker utan gränser mm) och skådespelaren Urban Bergsten genomfördes första festivalen 2018. De lyckades få med sig Filmkören, ledd av Annalena Engström och en orkester med förstklassiga musiker som normalt spelar i några av Sveriges största orkestrar. Men ingen festival utan filmer så 2018 tog filmansvarige Urban Bergsten in filmer som var helt nya men också flera som redan var gjorda. Regissörerna, som flera är up and coming, parades ihop med filmkompositörer som skrev musik som alltså under festivalen framfördes live.
FESTIVALEN 2018
Den framstående filmkompositören och filmproducenten Simon Kölle skänkte tyngd till festivalen genom att dels vara ordförande för juryn, bestående av tunga namn från branschen, och leda hela kvällen som konferencier.
2018 ägde festivalen rum på Kulturama i Stockholm och det inför en fullsatt salong (300 personer). Festivalen blev lite av en snackis men helt tog det inte fart. Men många var de som visade intresse för att utveckla konceptet vidare. Även en sådan gammal Filmkompositörsräv som Thomas Lindahl, som varit med första året i juryn (och hjälpt till med produktionen), ville 2019 vara med och skriva musik. Men inte bara han skiftade en juryroll till att vara med i festivalen då skådespelaren och regissören Marina Nyström (som regissör) fick lusten att göra en film som klarade Bechdeltestet och dessutom få jobba med kompositören Anton Berlin. Dirigenten från 2018, Jonas Dominque, klev även han in i festivalen som kompositör 2019.
Vinnare 2018 var:
Bästa Musik Sofia Hallgren för ”We are Family” med regissör Jannike Grut
Bästa Film Josua Enblom för ”Steps of Loss” med kompositör Maria Lithell Flyg
Vinnare av Juryns Specialpris Michael Andersson för ”Wake up Call” med regissör Andreas Grant
FESTIVALEN TAR FORM
Efter det framgångsrika första året satsade The Prod och den produktionsgrupp man skapat helt klart på en större och bättre tillställning.
STIM ville vara inblandade och en bunt etablerade filmkompositörer anslöt sig till festivalen 2019. Den ideella organisationen MusiF (Musik i Film) fortsatte sitt engagemang som de inlett 2018 och så även många fler. Inte minst den nya samarbetspartnern Kungliga Musikhögskolan (KMH).
Simon Kölle samlade en ny jury med endast två personer som var med 2018 och han axlade återigen rollen som konferencier. Detta gjorde Simon alldeles lysande. Det blir en extra trovärdighet med en sådan frontman som håller ihop det hela proffsigt. Faktum är att jag höjer betyget på festivalen lite extra på grund av Simon och även orkesterns skicklighet. För den som inte känner till Simon så är han en av nordens mest etablerade filmkompositörer men han är också filmproducent med flera långfilmer på sitt CV.
Kungasalen på KMH tog in en publik på 500 personer och någon berättade för mig att redan efter några dagar var alla biljetterna slut. Det hela var gratis då KMH har sådan policy, men det råder ingen tvekan om att det här konceptet är något jag och garanterat många andra skulle betala för.
JURYN
Juryn nu i år bestod av juryordförande (Simon Kölle).
Film och serieregissören Richard Jarnhed (Svartsjön, First Responders, Re: volt) som var med för andra året.
Professorn Joakim Tillman som har de populära filmmusikkurserna på Stockholms Universitet. Han var med för andra året i rad.
Filmproducenten Filip Hammarström (Jordskott, Dröm).
Fil. Doktor Tove Thorslund som jobbar på SFI och driver Nordic Women in Film.
Lektor David Thyrén som jobbar på KMH.
Producent och programansvarig Ditte Feuk som jobbar på SVT.
RECENSION AV FILMERNA OCH FESTIVALEN 2019
Det dröjde lite innan det hela drog igång, men det strömmande in förväntansfulla åskådare och stämningen var på topp. Nu skulle en, för Sverige, unik upplevelse äga rum. Det kände nog de flesta.
Efter en lite lång men charmig inledning av dirigenten Per Engström och att Simon Kölle presenterat och tackat sponsorer och samarbetspartners så drog festivalen igång på riktigt. KMH:s Kungasalen är en lokal med väldigt bra akustik. I årets startfält fanns som sagt flera etablerade namn men också nykomlingar. Stämningen fortsatt på topp. Duken filmerna visades på var väldigt bra och stor men ljudet från vissa filmer (främst dialog) lät lite ihåligt på sina ställen, men ljudet från orkestern lät bra.
Precis som förra året tävlades det om tre priser och Juryn, lovade Simon, skulle presenteras senare under kvällen.
Att vara en Tant
Först ut var en film av en regissör vid namn Kim Nehzaty och kompositör Oscar Collin. Ingen av dessa killar kände jag till på förhand och jag hade svårt att hitta speciellt mycket information om dem. Inte ens festivalens hemsida skrev något om de två. Filmen hette ”Att vara en Tant”. Det hela visade sig vara en ganska märklig komedi där det var väldigt mycket musik som inte var orkester. Hur en sådan film ens kan kvalificera sig till festivalen med tanke på det vet jag inte. Det fanns en del småroliga element i filmen och det lät inte som att Collin är på något sätt obegåvad men filmen och musiken limmade inte alls ihop och det blev platt fall. Jag vill nog gå så långt som att säga att den här filmen aldrig borde varit med då den inte alls passade festivalen.
Snärjd
Festivalen skyndade vidare till film nummer 2 som hette ”Snärjd”. Regissören Björn Engström känner jag till sedan tidigare då han är en duktig klippare och har jobbat länge. Hans film Tangent Room har jag också hört talas om. Kompositör för filmens musik var Stellan Sagvik som är teatermusiker, multiinstrumentalist och tonsättare. Han har komponerat för olika sceniska sammanhang såsom musikdrama, opera, film samt kammar- och orkestermusik. Han har en bakgrund inom Världsmusik.
Filmen ”Snärjd” kändes lovande i sin enkelhet och höll ihop rätt bra som film. Det här var lite mer som jag förväntade mig och påminde mer om filmerna 2018. Det var tyvärr inget som riktigt stack ut med filmen och musiken men den kändes intelligent och genomtänkt. Proffsig. Dessutom var det bra skådespelare med i filmen även om det i början kändes lite som styltig dialog. Att göra musik till filmen var nog ingen lätt uppgift då den påminde lite om något existentiellt drama, men då det är i kortfilmsformat får man som publik aldrig riktigt möjlighet att landa. Historien behövde nästan ett längre format för den här filmen och därför blir betyget på filmen ganska svalt.
Solen är 5500 grader
”Solen är 5500 Grader” hette film nummer 3 och nu hade publiken mer att jämföra med. Det var en film om utanförskap sett ur en 8-årings ögon. 8-åringen var en duktig skådespelare och dessutom spelade hon större delen av filmen mot den skicklige skådespelaren David Nzinga som vi sett i många filmer och TV-serier de senaste åren. Bland annat gjorde David en bra insats i ”Svartsjön” och ”Måste Gitt”.
Regissören Engeli Broberg är en regissör som tydligen har en bakgrund inom dans och dokumentärfilm framförallt. Hon hyllas som ett hett namn bland unga kvinnliga regissörer och har fått stöd av Women Make Movies av SFI och Sundance. Engeli jobbade med en film som satt ihop och där hon ömsint regisserat skådespelarna till trovärdiga insatser. Hennes samspel med kompositören Jakob Lindhagen, som pluggar på Mastersprogrammet i Filmkomposition på KMH och STDH, var bra. Det skulle visa sig senare att filmen tilldelades Juryns specialpris just för samarbetet. Jag frågade juryn om motivationen och den var lite luddig, vilket Simon Kölle förklarade hade att göra med att tiden rann ut (något de gärna får förbättra till nästa år), men det jag fick fram var just samarbetet och det finstilta. Jag tyckte filmen var den bästa av de tre dittills. Jag blev sugen på ett längre format av dessa två. Lovande.
Efter film 3 så presenterade Simon Kölles juryn och det var verkligen en högklassig sådan. Roligt att de ställer upp och skänker trovärdighet till sammanhanget. Hatten av.
Avsked
Film 4 hette ”Avsked” och regissören Jakob Mohlin hittade jag absolut ingen information om.
Kompositören Helena Martinsson Tillberg kommer från konstmusiken och har varit verksam sedan 1994. Det här var första gången hon skrev musik till film. Filmen, en sorts drama, med övernaturliga inslag handlade inte helt förvånande om ett sorts avsked. Helena beskrev innan hur hon hade skrivit musiken och det rådde ingen tvekan om att ambitionen var hög. Jag tyckte musiken fungerade betydligt bättre än filmen som var lite märklig. Musiken var kanske lite okänslig ibland hur den kom in och lämnade en scen men för att vara första gången Helena skriver för film så tycker jag hon gjorde ett stabilt jobb.
Greetings
Film nr 5 bar namnet ”Greetings” och det här var en märklig men charmig historia. Det var nämligen den erkände regissören Mikadelica Gustafsson som gjort den i samband med en musikvideoinspelning för 18 år sedan! Filmen uppskattades av många, trots sin kassa kvalité, och jag måste nog också instämma med att det här fanns en del riktigt kul inslag. Bäst var den Alien som var med. En absurd historia där vi såg skådisar och även regissörer som senare skulle bli några av våra största. Men skådespeleriet var ändå rätt stelt och tyvärr höll inte filmen och musiken helt ihop. Men kompositören Javad Safari, som för mig var okänd, gjorde ett bra jobb tycker jag och fångade absurdismen i lagom hög grad. Han hade kunnat släppa tyglarna mer tycker jag och verkligen vågat löpa linan ut men det här var ett bra försök.
Vår
Den sjätte filmen och nästsista innan paus hette ”Vår” och regisserades av Matilda Savér och musiken komponerades av Magnus Jarlbro som var en av festivalens tyngre namn.
Matilda är en ung, blott 20 år, regissör och manusförfattare som här gjort en fin film om en dotter och en far. Både pappan och dottern var trovärdiga och riktigt bra! Tyvärr var filmen lite för dialogtung för sitt eget bästa men annars fungerade den väl.
Jag tycker musiken var väldigt vacker, kom in snyggt och jobbade både subtilt men också som ett förstärkande av narrativet. Magnus Jarlbro är en mästare och här jobbade han både tematiskt och ömsint. Magnus kan jag tycka borde fått Juryns specialpris eller bästa musik, men han fick helt klart konkurrens senare under kvällen. Han har gjort musik till mer än 40 film/Tv-projekt. Bland annat ”Svinalängorna”, ”En Soap” och ”Hundhotellet”. Han har en bakgrund inom rock och jazz. Jag minns hans musik på förra årets festival och där kom han inte riktigt till sin rätt även om musiken även då var av hög klass.
Heading North
Den sista filmen innan paus, festivalens sjunde, var en film jag verkligen sett fram emot att se. Det var en del ur en dokumentärfilm vid namn ”Heading North” om en man som åker hundsläde från Östersund till Treriksröset. Filmens regissör Niklas Allestig som kunde inte närvara på festivalen. Det är en stark regi som passar bra med .musik på ett utmärk sätt.
Oscar Fogelström har en bakgrund som musikproducent där han gjort musik till bland annat Melodifestivalen, men han har i två decennier samarbetat med både svenska och utländska regissörer. Bland annat har en gjort musiken till Lasse Hallströms film Hypnotisören och Aurora. Han har även gjort massvis med reklamfilm. Oscar var nog troligen lite av en favorittippad kompositör inför festivalen men här hade han uppenbarligen uppförsbacke. Jag har många gånger lyssnat på hans fantastiska score till filmen Aurora och uppskattat hans känsla för klanger. I den här lite intetsägande dokumentären så försökte Oscar lite för mycket att lyfta filmen till höjder den inte besatt. Han verkligen ville göra den till en Hollywood-dokumentär och det skar sig tyvärr mot det vi såg. Dessutom var ljudet från filmen alldeles hemskt vilket inte gjorde Oscars vackra och pampiga musik rättvisa. Ingen tvekan om att Oscars musik var bra, men filmmusik innebär ju samspel och i viss mån underkastelse inför själva filmen. Oscar körde sitt eget race och det blev för mycket av det goda. Åh vad jag hoppas Oscar återkommer nästa år på festivalen och att han då paras ihop med en regissör som är närvarande.
Efter en paus fortsatte festivalen som nu hade börjat bli varm i kläderna. Allting löpte på fint och både orkestern och kören hade visat klass. Kören var ibland lite ojämn på sina ställen och stod och gjorde något med telefoner men ibland glimmade de till och skänkte något vackert över filmerna. Kören framförde faktiskt också egna stycken och de andades charm och sångglädje.
Irrbloss
Film 8 flög nog absolut lite under radarn senare då alla andra övriga filmer var några av festivalens starkare.
Regissören John Persson hade skapat en film vid namn ”Irrbloss” och musiken stod Adam Bejstam för.
Adam verkar inte vara en speciellt erfaren filmkompositör men med musiken till filmen lyckades han alldeles utmärkt! Det fanns en stringens och en känsla för klang som imponerade. Samspelet fanns också där även om John Perssons film inte riktigt nådde upp till Adams musik.
John nämns inte ens bland regissörer på festivalens hemsida och föreföll närmast som mystisk då jag inte fann något om honom. Festivalen har lite att jobba på när det kommer till sin hemsida och information. Jag hittade exempelvis inget program, fick inget pressutskick med information om alla detaljer och det där är verkligen något att ta tag i. Men det är en detalj i det stora hela för festivalen vilar på en härlig kärleksförklaring till musiken och filmen. Adam gjorde vad han kunde och jag hade faktiskt inte blivit förvånad om han vunnit ett pris. I alla fall vid det laget för som sagt efter denna film kom de starkaste på hela festivalen.
Vägen
Film nr 9 hette ”Vägen” och regisserade av den något enigmatiske regissören och teknikuthyraren Ove Valeskog.
Ove är mannen bakom 2019 års märkligaste biofilm ”Mareld”. Mareld var gjord med stor kärlek och hade en närmast Blair Witch Project-form men det räckte inte utan det skulle också vara en film som var meta och blanda mockumentär med skräckfilm. Det var minst ett element för mycket med ”Mareld” men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att det finns talang där och att det med lite mer tyglar på Ove skulle kunna bli något riktigt bra! I Mareld gjorde Ove själv en skådespelarinsats och gjorde även musiken, producerade, skrev manus, klippte (ihop med Bernhard Lebourne) och regisserade.
I filmen ”Vägen” gjorde Ove inte musiken men i övrigt var det väldigt mycket Ove. Han skådespelade även i ”Vägen” men grejen är den att han faktiskt inte alls är en dålig skådespelare, ja han är en motsägelsernas man och så även hans filmer.
Musiken till ”Vägen” skrevs av Katarina Leyman som kommer från den klassiska musikvärlden och spelas över hela världen i olika konserthus. En minst sagt spännande kombination och ett stort steg i rätt riktning. Katarina hade det dock inte helt enkelt då berättandet hade en del luckor.
Skådespelaren Victor von Schirach gjorde en bejublad insats och han stack verkligen ut. De andra skådespelarna var inte alls dåliga men de var så stereotypa att det blev lite märkligt och man fokuserar därmed mer på klyschor och logiska luckor än det som faktiskt var bra.
Filmen hade några av festivalens absolut roligaste scener, som när handbromsen glöms bort och en bil rullar iväg. Det fanns en genuin tajming i det, men sen slarvades det bort filmiskt då en kista skulle åkt ut ur bilen och in i en sjö. Eller hela bilen kanske åkte i vattnet? Oklart.
Rollerna Janne och Olle, som skulle begrava sin far, hade blivit av med sin bil och kistan lyckades de rädda. De råkade på ett hippiekollektiv i skogen och den sexige och stereotypt frigjorde Mervi (spelad av Hanna Oldenburg) tände till på Janne (Victor von Schirach). Det som sen hände var minst sagt lite märkligt och Ove Valeskogs egna hippieroll Terno tog upp en gura och lirade musik på en sorts hippiefest. Märkligt men på något sätt charmigt. Jag vet att filmens dramaturgi var ojämn (trots sin enkelhet) och att det fanns några banala missar samt stereotypa karaktärer men trots det så gillade jag filmen!
Musiken var helt klart i samma klass som Magnus Jarlbro och Adam Bejstams, men jag tvivlade verkligen på att den här filmen skulle kunna vinna något pris. Kreativ var i alla fall filmen och Katarina är en minst sagt talangfull kompositör. Jag skulle vilja se henne ta sig an en film i ett längre format där hon får breda ut sig lite mer.
Hårga
Film 10 var filmen som skulle visa sig vinna priset för bästa film. ”Hårga” hette filmen och den var skapad av det unge stjärnskottet André Löwenbrååt.
André är väldigt van vid kortfilmsformatet efter att ha gjort ett flertal till festivaler och han har hundratusentals visningar på Youtube. Enligt informationen på festivalens hemsida har han gjort över hundra produktioner. Detta i en ung ålder.
Kompositören Jonas Dominque var Dirigent på festivalen 2018 och hans bakgrund är primärt inom den klassiska världen. Han är son till Monica Dominique och som dirigent har han jobbat med alla Sveriges största orkestrar.
Filmen ”Hårga” handlade om en relation mellan två kvinnor men också en relation till tro och till Jehovas Vittnen. Hårga är ju dessutom namnet på en socken i Bollnäs kommun i södra Hälsingland där den så kallade ”Hårgalåten” gjort platsen världskänd. Hårgalåten är en sägen om hur ungdomar dansade till döds en midsommarafton då självaste Hin Håle spelade musiken i skepnad av en speleman med bockfot. Sägnen har lett till en mängd andra myter och filmen ”Midsommar”, en skräckfilm som blev väldigt uppmärksammad när den kom i somras.
Jonas samspel med Adam och hur de båda på ett vackert sätt hela tiden satte filmen i centrum var helt klart ett vinnande koncept. Jag håller med juryn om att det här var den film som fungerade allra bäst på festivalen och i det här formatet. Det sades att Jonas varit med under inspelningen och om det stämmer så kan det varit en av nycklarna till framgången. Jag tycker filmen också kunde vunnit för bästa musik, den gjorde väldigt mycket för filmen och de kompletterade varandra utmärkt. Dessutom var den filmmusik som vann för bästa musik riktigt medryckande och extremt passande även den så det var ingen skandal alls att Hårga ”bara” vann bästa film.
Jonas jobbade med tematik, hans musik var följsam, berättade inte för mycket och var dessutom väldigt vacker. Det här var ett ambitiöst verk och det skulle även film 11 visa sig vara.
Hjärterummet
Film 11 var ”Hjärterummet” och det här var regissören Marina Nyströms film gjord med Bechdeltestet i bakhuvudet.
Filmen handlar om en kvinna som är olycklig på självaste nyårsafton och sitter själv med dåliga tankar. Hon fångas dock av en bild på sin mormor eller farmor som börjar tala till henne. Hon far sedan in i fantasins värld, tillbaka genom historien och träffar (på samma gång) alla sin släkts kvinnor som med olika epokers kostymer på sig uppmanar henne att leva ut och stärker henne. Den väldigt stjärnspäckade casten av starka kvinnor är bara i sig imponerande. Marinas väldiga känslighet i hur hon jobbar som regissör (och skådespelare när hon är det) imponerar. Jag tror Marina kan vara vår nästa stjärnregissör. Hennes debutfilm ”Kungen av Atlantis” må ha haft sina problem i redigeringen och var relativt låg budget men även där fanns det något ömsint och vackert i det finstilta i regin. Det som kallas personregi är något Marina onekligen jobbat på.
Kompositören Anton Berlin vann priset för bästa musik för sin musik till Hjärterummet och det är också ett pris jag tycker ska gå till Marina. Det är helt enkelt deras samarbete som fungerade. Anton lyckades fånga publiken rejält med sin musik. Det fanns mycket i musiken som man kände igen från Hollywoodkompositörer men det gjorde ingenting att det rörde sig om hälsningar till mästare som Danny Elfman.
Anton och Marina lyckades med filmen. Den fick många att få gåshud (i alla fall mig) i publiken och det fanns något hemskt befriande med filmen. Hatten av för filmen och inte minst musiken.
Hopp
Sista filmen för kvällen var filmen ”Hopp” av Sofia Brattvall. Årets lite diffusa tema för festivalen var ”hopp” och den här filmen lyckades verkligen ringa in det ämnet (mer än bara namnet).
På hemsidan beskrev Sofia att över 20 personer varit med och skapat bidraget. Hon menar också att årets tema och temat på hennes film ligger väldigt rätt i tiden. Det går inte att förneka.
Filmens kompositör Thomas Lindahl är en av kvällens mest välkända och välrenommerade. Han har hållit på med musik till scenen, TV och film sedan 1970-talet. Bland annat har han gjort musik till flera kända Tv-produktioner och julkalendrar. Thomas lyckas väl med musiken och han är verkligen ett proffs ut i fingerspetsarna. Det är glädjande att han och några av de andra erfarna kompositörerna på festivalen skänker sin tid och energi till dessa kortfilmer. Jag har svårt att se det i många andra länder utanför norden.
”Hopp” inger faktiskt hopp och den här filmen blir nästan som ett sorts kommentar till ”Hjärterummet”, men då den sistnämnda ger en sådan energikick blir ”Hopp” lite tung. Frågan är om inte ”Hjärterummet” är en film som är väldigt svårt att följa efter?
VINNARE
Vinnarna 2019 var:
Bästa Musik Anton Berlin för Hjärterummet med regissör Marina Nyström
Bästa Film André Löwenbrååt för Hårga med kompositör Jonas Dominque
Juryns Specialpris till Solen är 5500 grader av regissör och Engeli Broberg och kompositör Jakob Lindhagen (de delar på priset)
HATTEN AV
Hatten av för festivalen och initiativet. Jag hoppas det hela fortsätter och utvecklas. Det är en jättefin festival som verkligen har den orkestrala musiken och kortfilmen i centrum.
Robert Fogelberg Rota