En lyckad dans
Titel: Our last tango
Regi: German Kral
Medverkande: Johana Copes, Juan Carlos Copes, María Nieves Rego m.fl.
Svensk distribution: Nonstop Entertainment
För mig det är fullständigt ofattbart att ”Our last tango ” inte blev vinnare av ett Oscars pris 2016 för bästa dokumentär film eftersom den är ett makalöst verk i vilket skönhet, filmteknisk skicklighet, kapacitet, lidelse och den mänskliga värmen slås samman.
I centrum av historien finns Maria Nevers och Juan Carlos Copes som har varit och fortfarande är två av världens bästa tango dansare. Vi ser dem först i ett fantastiskt dansnummer. Tango är en metafor för livet och inte bara en dans. Tangon liksom livet är komplicerad och rika på olika tempon. Vi möter Maria och Juan alltid vackra och i fin form i deras professionella/känslomässiga liv i staden Buenos Aires. Lite i taget med hjälp av arkivbilder, som är genialiskt blandade med nyskapade scener, materialiseras artisternas liv. Ofta när man tänker på tango tror man att mannen är den ledande aktiva partnern men vi upptäcker att det är tvärtom. Om det kan stämma att den snygga Maria skulle vara hans Stradivarius är hon ett instrument som påverkar stilen och läraren. Det är ett samspel med många kordinationer. Arkivbilderna ger den enklaste delen av dokumentet som minnet och levnaden istället är det som ges av de nyskapande bilderna, känslan av tiden och mest av allt hur människorna levde och hade det i Argentina på 1950 talet.
Den unga Maria spelas mycket väl av en annan fantastisk tango ballerina som är Ayelén Álvarez Miño. Vi ser hennes återskapelser. Vi befinner på en teater rekvisitan visar tiden. Vi upptäcker styrkan hos Maria, en barndom tillbringad bland de allra fattigaste och eländigaste i samhället med ingen som helst lyx förutom en radio och hennes danslekar samt hennes längtan genom tangon. Vi märker att Ayelén Álvarez Miño är en sämre ballerina än Maria fast hennes mer svävande stil passar bättre i dessa scener. Juan och blickarnas möte påminner stark om en scen i ”De fyra riddarna från Apokalypsen”, som gjorde Rodolfo Valentino till världsstjärna.
Det som Jo Heims och Félix Montis fotografi tar fasta på är rytmen. Ulrike Tortoras klippningen är en nattlig dimension, inte så olik den av kultfilmer i en filmisk romanticism, som i Andy Webbs ”Interview with a vampire” eller Joel Schumachers ”Fantomen på Operan”. Vi ser förutom bilder av mörka miljöer, av skymningar och mest av allt solnedgångar att dimension är nattens, den av fritiden efter arbetet och även bortom alla förändringar som rörde Argentina både när det gäller det politiska och det sociala. Peronismen, kampen av den ortodoxa marxismen, kontakter med före detta nazister och en av de mest brutala diktaturerna som någonsin skådades verkar inte finnas utan blir lämnade åt sidan. Inte för att ge tangon en eskapistisk dimension, men för att visa att tango är bortom det och att det är frågan om det djupaste och privata.
Maria berättar för oss. Det är inte frågan om intervjuer i klassisk mening utan snarare monologer som låter oss förstå att det var ett nöje för underklassen men skulle även visa någonting mycket djupare nämligen de mänskliga relationerna. Det finns i en av de mest drammatiska scener när vi ser hur Juan som vi skulle kunna definiera som en blandning av Rudolf Valentino, Carlo Tevez och författaren Juan Borges visar för oss hur han har försökt att ändra sitt liv när nya musikstilar kom med triumferande intåg. Maria förklarar skillnaden mellan sättet som hon såg dansen och det mer kommersialiserade sätt som andra ballerinor ser på dansen. Man kan inte säga att tangon är jämlik men kvinnan ses på liknande villkor. Filmen blir mer och mer den om Juan och hans historia samt hans ständiga behov av bekräftelse. Det finns trots att han har familj en stark känsla av ensamhet. En film som kan ses och uppskattas mycket väl även om man, som jag inte kan dansa tango.
Roberto Fogelberg Rota