Sådana filmer vill jag se fler av
Titel: En vansinnig idé
Regi: Robert Guèdiguian
Medverkande: Francis Boulme, Robinson Stèvenin, Simon Abkarian, Ariane Ascaride, Syrus Shahidi, Razane Jammal, Grègoire Leprince-Ringuet, Lola Naymark, Hrayr Kalemkerian m.fl.
Svensk distribution: TriArt film
Betyg: A
När TriArt film bestämmer sig för att köpa en fransk film är ofta resultatet mycket bra. I detta fall är träffen klockren. Filmen för vars regi ansvarar den franske mästerregissören Robert Guèdiguian är ett starkt kostymdrama, som få med dess historiska äkthet, som för vårt minne till verk som Stanley Kubricks ”Barry Lyndon” men även till HBO prisade serier som ”Games of Throndes. ”En vansinnig idé”som lyckas visa makten och dess motsägelser.
Filmens fotografi, som Pierre Milon ansvarar för, lyckas att vara estetiserat i de svart/vita sekvenserna samt stramt med mycket grått utan att vara ointressant i färgen. Bernard Sasias klippning blandar aktion med längre tagningar Filmens början är ljuvlig ett schackspel utomhus, som lyckas bättre än allt annat förklara det som människorna i själva verket är, enbart pjäser i historien. ”En vansinnig idè” börjar i en ljuvlig miljö i 1920-talets Berlin. Det svart/vita fotot gör så att åskådaren extraherar resten av filmen, som är fransk. I de tyska scenerna ser vi mordet på en överviktig turkisk man Talat Pasha (Francis Boulme) utfört av en ung och elegant armenier Soghomon Tehlirian (porträtterat mera än spelat av Robinson Stèvenin). Vi får följa alla turer av rättegången, med mediernas insatser och inte minst de hetsiga telefonsamtalen. I bakgrunden ser vi en gestalt en någorlunda vänlig patriarkat, som vi sedan ser på en båttur på en av de schweiziska sjöarna. Han förklarar hur man skall fortsätta kampen för ett fritt och självständigt Armenien. Den viktigaste delen av hans inlägg är att rättvisan inte får urarta till hämnd, sen följer tyvärr en helt nödvändigt text, som förklarar för oss, åskådarna, att vi är i en annan tid i 1970-talets Marseille. Vi ser en armenisk mormor som sjunger om blodig hämnd mot den turkiska folket för barnbarnet. Fadern i familjen Hovannès Alexandrian, spelad av en nervös, men klockren Simon Abkarian, motsätter sig svärmoderns hämnd begär. Både han och frun Anouch Alexandrian (en mycket duktig Ariane Ascaride), har båda kvar mycket av den armeniska kulturen. Trots det har de försökt precis som många andra anpassa sig till det nya livet. Han påminner om Yves Montand och frun om Jeanne Moreau. De är väldigt glamorösa för att vara livsmedelhandlare och förutom svärmodern är deras stora kontrakt sonen Aram (Syrus Shahidi). I de första scenerna är sonen bildskön och han förebrår föräldrarna för att ha glömt hämnden och för att de är så präktiga och arbetsamma.
Detta är den lilla historian om de vanliga människorna, som ständigt befinner i och som drabbads av situationen medan den stora historian kommer fram när man vill förbjuda ett monument. Här ser vi även Vahè gestaltad av Amir El Kacem. Han är sonens dubbelgångare intellektuell och arg. Dessa unga människor har misslyckats totalt med att komma in i det franska samhället och har skapat sig själva ett slags imaginärt rum med en försonad bild av revolutionen i vilken rockmusik, Bruce Springstein, Marx och Che Guevara målas upp som hjältar liksom gerillasoldaterna i det armeniska folkmordets skugga. Förälskelsen i den bildsköna Anahit (Razane Jammal) händer i samma veva som sonen bestämmer sig för att utföra ett attentat och ansluta sig till den beväpnade kampen. Den turkiska ambassadören lever ett lyxliv, i 1700 – talsmiljö på ett parisiskt palats. Han är den värsta av de värsta, som den franska byråkratin har sett. Han skickar kravallpolis mot en kyrka. Gilles Teissier (Grègoire Leprince-Ringuet) en ung fransman i medelklassen blir den som drabbas på grund av Amar attentat . Han är en av historien många oskyldiga offer. I början är denna karaktär enbart självbelåten men lite i taget blir han mer och mer medveten. När han klipper av alla band till familjen på ett aggressivt sätt även relationen med den sympatiska men översentimentala flickvännen Valeri (Lola Naymark). Han möter den armeniska kulturen och börjar förstå att det är den politiska situationen och inte Gud eller ödet, som har drabbat honom så hårt.
Filmen löper parallellt och vi ser i Libanon under ett inbördeskrig hur svårt det är för oss alla att kunna förstå det som vi inte ens vill minnas. Aram möter två ansikten av revolutionen. Det romantiska i form av många nationaliteter japaner, palestinier och inte minst rödhåriga valpiga nordirländska pojkar. Det andra ansiktet med det hårda bestialiska och destruktiva hatet hos Haig, som spelas av Hrayr Kalemkerian, vilken är precis som den turkiska ambassadören eller den franska byråkraten, som presenteras helt extrema. Denna karaktär har rätt mycket av tv medialt och karaktären är genast lätt att förstå och samtala med. Vi förstår från hans stora konsumtion av alkohol och hans fanatiska blick att han lever endast för att hata det som kunde vara befogat under 1920 – talets terrorism, vilket resulterar i ett eskalerade hat, som kommer att drabba många personer.
Filmen blir nattsvart, vacker och skoningslös i en tragedi, som är mycket typisk i värld med problem, men även mycket tidlös bortom all tid och i många olika tidsepoker. För mig tillsammans med skådespeleri är det detta som gör filmen till ett riktigt bra verk nästan ett mästerverk.
Roberto Fogelberg Rota