Ett renodlat mästerverk
Titel: Youth
Regi: Paolo Sorrentino
Medverkande: Michael Caine, Harvey Keitel, Paul Dano, Rachel Weisz, Ed Stoppard, Paloma Faith, Luna Zimic Mijovic, Madalina Diana Ghenea, Jane FondaElizabeth Kinnear m.fl
Paolo Sorrentino har blivit prisad för många filmer som ”Il Divo” och mest av allt för filmen ”Den stora skönheten”. Hans stil kännetecknas av surrealistiska groteska situationer, långa tagningar och en rik dialog samt en intressant stämning.
Vi befinner oss på en kurort i Schweiz en ytterst lyxig beautifarm. Där möter vi tre gäster runt vilka denna historia kretsar. Här visas hur dekadent och svår den ställning är i vilken vår samtids intellektuella befinner sig. Här finns en ytterst uttråkad brittisk tonsättare Fred Ballinger, gestaltad av Michael Caine och en amerikansk filmregissör Mick Boyle som spelas av Harvey Keitel. Den första lever på gamla meriter och avisar ständigt förslagen att presentera för den engelska drottningen en konsert med några av sina stycken, medan Boyle försöker att skriva en film, som kommer att bli hans testamente.
Den tredje polen är en intellektuellt Hollywood skådespelare, som är känd för att ha gestaltat en robot i en stor succé, Paul Dano gestaltar Jimmy Tree. Han håller på att förbereda en viktig roll. Det lugna tempot på kurorten börjar störas när Ballingers dotter Lena för andra gången kommer som en vivelvind. Rachel Weisz gör sitt livs roll. Hon har blivit dumpade av Julian, gestaltad av Ed Stoppard, för Paloma Faith. Det finns en mycket rolig och övertygande dröm sekvens. Lite i taget håller en cirkel på att bildas och utvidgas med några intressanta karaktärer såsom en liten massage tjej, Luna Zimic Mijovic, som personifiera berget, men mest av alla miss Universum spelad av den rumänska skönheten Madalina Diana Ghenea, som vi först ser i en mycket rolig scen när hon har ett erotiskt möte och sen efter att ha tillrättavisat Jimmy Tree badar hon naken.
Sorrentino har i detta fall med episoden med en buddistisk munk visat ett starkt religiöst interesse som även här utrycker sig och ständigt reflexterar över människans natur. Caine presenterar, inte minst under vistelsen i Venedig, den ständiga grubblaren, medan Harvey Keitel är den skapande regissörren, som verkar hålla 1900 talet aktörfilm från Altman till Kubrick (det är ingen tillfällighet att under hans vision med kvinnor dyker en kvinna upp, som liknar Marisa Berenson i Barry Lyndon). Det är hans före detta Breda, Jane Fonda som dumpar honom när hon inte vill medverka i hans film. Det är den mörkaste roll som Jane Fonda någonsin har spelat av. Jag anser att alla bör se filmen.
Roberto Fogelberg Rota