Recension: Greven av Monte Cristo
Titel: Greven av Monte Cristo
Regi: Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte
Medverkande: Pierre Niney, Julien de Saint Jean, m.fl.
Distribution: SVT Play
Betyg: En av filmhistoriens bästa
Min recension kan verka extremt positiv, men det finns goda skäl till det. Det som gör denna film så fantastisk är helheten. För det första är fotot, som Nicolas Bolduc ansvarar för, helt enastående. Han presenterar den svulstiga tiden – de första turbulenta decennierna i Frankrikes historia mellan Napoleons fall, den franska revolutionens slut och den bourbonska restaurationen – på ett sätt som visar hur Frankrike började transformeras till ett kapitalistiskt samhälle.
Alexandre Dumas verk är framför allt en undersökning av denna tid och samhällets hyckleri, inte bara en berättelse om hämnd. Regissörerna Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte lyckas utforska detta genom äventyrliga gestalter. Till skillnad från Bille Augusts ibland tråkiga och ytliga stil, som försöker efterlikna Ingmar Bergman eller Lars Norén, undviker denna film Hollywood-klyschor. Här behöver vi inte tacka "film bultar" (stereotypa skurkar) för spänningen; istället får vi komplexa karaktärer.
I denna version möter vi skurkar som Patrick Milles karaktär Danglars. Dessa antagonister är intressanta och skrämmande eftersom de i grunden är människor med komplexa och begripliga motivationer som gradvis nystas upp. Detsamma gäller Gérard de Villefort, den karriärlystna åklagaren, spelad av Laurent Lafitte från Comédie-Française. Han är ingen klassisk skurk utan en djupt sårad person vars trauman från ungdomen driver honom till grymhet. Hans son i filmen spelas skickligt av Julien de Saint Jean, och vi ser hur han "dresseras" av Edmond Dantès.
Pierre Niney är briljant i rollen som Edmond Dantès/Greven av Monte Cristo. Han är sårbar, karismatisk och besitter en extrem förmåga till förändring. Han har samma sårbarhet som Richard Chamberlain, men kombinerar det med en enorm handlingskraft. Filmens dueller är brutala och bland de bästa jag sett; de påminner om den råhet man ser i Game of Thrones, elegansen i George Sidneys Scaramouche och den realism som fanns i Ridley Scotts debutverk The Duellists.
Niney, som enligt mig är den bästa unga franska skådespelaren idag, visar sin enorma räckvidd i mötet med den italienska ädlingen abbe Faria (spelad av Pierfrancesco Favino). Faria blir den mentor och fadersfigur som Edmond saknat.
Även birollerna imponerar. Bastien Bouillon spelar Fernand de Morcerf – en karaktär som börjar som en brådmogen tonåring men som på grund av omständigheter och oförmåga att finna lycka med Mercédès (Anaïs Demoustier) gradvis blir ond. Den enda rollen som inte känns som en fullträff är Julie De Bonas karaktär Victoria, som känns något konstig i sammanhanget. Däremot är Vassili Schneider, som spelar den unge Albert de Morcerf, en perfekt blandning av Gabriel Donal och Timothée Chalamet. Hans kärlekshistoria med den valakiska prinsessan Haydée (Anamaria Vartolomei) ger filmen ytterligare djup.
Detta är en helt fantastisk film som lyckas vara både ett episkt äventyr och en skarp samhällsanalys.
Av: Robert Fogelberg Rota