En så väl gjord film
Titel Huset vid skogen slut
Regi Jonathan Katzeff
Medverkande Alexandra Alegren, Andrea Larsdotter, Maria Grip, Minna Treutiger
Svensk distribution Lucky Dogs
Betyg mästerverk
Få svenska filmer har varit så fulländade som Jonathan Katzeffs Huset vid skogen slut. Det är en skräckfilm som är extremt bra fotad av Andrés Rignell och klippt av samma Jonathan Katzeff med hjälp Max Arehn på ett snabbt sätt som låter även välbekanta miljöer som Stockholm och en sommarstuga bli kusliga. Verket är centrerat på en figur, Astrid, spelad av Alexandra Alegren som lever i en drömlik polerad verklighet. Hon upplever en mardröm som åstadkommits av en svår barndom på grund av modern som spelas av Maria Grip, som har en bra dubbelgångare i Terese, en doktor spelad av Minna Treutiger . Men den person som är närmast är Louise, spelad av Andrea Larsdotter. Denna relation är svår men även väldigt konstruktiv och betydelsefull och i slutet ser man hur den har växt.
Skulle du kunna presentera dig själv?
Jag heter Jonathan Katzeff och är 39 år. Uppvuxen i Johanneshov söder om Stockholm där jag bor även i dag tillsammans med fru och barn. Till vardags jobbar jag som tv-redigerare.
Hur föddes ditt projekt?
Projektet föddes när jag städade källaren hemma och hittade ett gammalt manus jag skrivit när jag var 11 år. Manuset var väldigt underhållande och prestigelöst vilket inspirerade mig att göra något likt filmerna jag gjorde när jag var i den åldern. Jag utvecklade manuset och hade som plan att under 1-2 veckor filma det tillsammans med några vänner som är professionella skådespelare (dock kunde dom inte vara med i faktiska filmen sen). Men manuset fick spridning och folk började höra av sig för att se om det behövdes personal. Det var starten på en lång resa.
Jag har sett många influenser och kan tolka in Ingmar Bergman och hans tidigaste Oscarfilm ”Jungfrukällan” med skogen, naturen och även av hans ”Så som i spegeln” med temat av en annorlunda förståelse av verkligheten. Stämmer det, samt David Lynch?
Gällande influenser så är dom precis som du skriver, många. Jag har alltid varit ett stort fan av Wes Cravens arbeten så därav titeln, men det finns många fler. Jag är uppvuxen med en mor inom teater så det är många författare där som inspirerat, men framförallt älskar jag när man håller sig på en plats, likt en liten scen, så därav den lilla stugan. När det kommer till Ingmar Bergman är det inget jag reflekterat över just i denna film, men är inte förvånad att du får de tankarna då jag som 20-åring jobbade som scentekniker på Ingmar Bergmans sista pjäs ”Gengångare” som sattes upp på Dramatens stora scen. Jag lärde mig massvis av att vara nära honom när han arbetade, så vissa saker åker nog med av bara farten. Det var aldrig ett medvetet val i denna film men däremot vet jag att just ”Jungfrukällan” inspirerade Wes Craven till ”Last house on the left” vilken i sin tur var inspiration för mig så jag antar att det går i en cirkel. De som inspirerat just denna film är till största del Wes Craven, Michel Gondry, Sam Raimi, Susanne Bier och Paolo Taviani. Sen har Philip K. Dick inspirerat mycket och även Jung. Till en viss del Lynch också men jag har gjort mitt bästa för att ändå inte vara fullt lika abstrakt. Jag har alltid haft ett starkt intresse för fasader och ytor hos karaktärerna i mina berättelser och det har varit den absoluta största drivkraften med det här manuset, för här hamnar vi verkligen så mycket under ytan det går att komma. Det är ingen slump eller dålig fantasi som låter karaktärernas dialoger nästan rakt igenom vara standardfraser och så överdrivna att de nästan är ironiska mot varandra. Det finns en scen som däremot absolut inte fick bli det och det är en av mina favoritscener. Det är när storasyster Louise (Andrea Larsdotter) pratar med läkaren (Minna Treutiger) på sjukhuset. Det blir som en bikt där alla väggar plötsligt faller och det är så jag älskar att göra film. Bägge gör ett strålande jobb och den historia som Andrea lyckas berätta med sina ögon är jag fenomenalt nöjd med. Det är inte så mycket ordet som spelar roll som vad faktiskt sägs och förmedlas.
Kan du berätta om de platser där du har spelat in din film och valet av skådespelarna?
Att låta skogen få en karaktär är av flera anledningar – dels för att ge publiken lite utrymme att tänka medan jag samtidigt etablerar en känsla men också för att stryka under den utveckling som sker inom karaktären Astrid, vill säga att när hon mår bra vid ankomsten till stugan är det varm och idyllisk sommar men ju sämre hon mår desto senare på året är det utanför huset. Ingen har tänkt på det hittills men alla bilder på skogen när skräcken väl har börjat är filmade sent på hösten och det finns inga löv kvar på träden längre. Små detaljer som jag ändå tror för med sig en känsla till publiken även om de kanske inte kan sätta fingret på den. Allt inne i stugan är inspelat i Gottröra som ligger strax utanför Rimbo. Alla bilder som är utomhus där man inte ser något hus är filmade utanför min lägenhet i Björkhagen i anslutning till Nackareservatet. Att filma nära där jag bor är dels av ekonomiska själ men också för att jag gjort film här i hela mitt liv och kan jobba snabbt där jag vet vart jag har allt. Alla skådespelare förutom Minna Treutiger var nya för mig innan produktion. Jag är van att jobba med folk jag redan känner eller har jobbat med tidigare så det var lite av ett lotteri. De vänner som skulle haft rollerna fick jättestora roller som förändrade deras karriärer på andra håll så vi fick casta nya skådespelare istället, vilket blev jättebra.
Skulle du kunna känneteckna de olika karaktärerna?
Valet var riktigt svårt och Alexandra måste kommit minst 12-20 gånger och provfilmat. Först 3-4 gånger själv och sedan i konstellation tillsammans med andra skådespelare som var påtänkta för rollen som systern Louise. Det var en lång resa men jag behövde försäkra mig om att den som nu fick rollen som Astrid verkligen kunde klara av det för hon skulle ändå vara själv mer än halva filmen. Det är en otroligt krävande roll. Astrid behövde vara någon som kan gå från en ytlig karaktär som tryckt bort mycket av problemen i hennes liv till någon som tvingas vandra genom en väldigt het skärseld för att kunna gå vidare med sitt liv. Louise är storasystern som förstår att hon har ett ansvar som hon till en viss mån hedrar men när det blir för allvarligt är det lättare att fly. Hon har därför aldrig riktigt helt fullt ut kunnat vara ett stöd åt Astrid i livet. Stina skulle jag vilja känneteckna med en typisk ”Bullmamma”. Hon är övertrevlig och säger inte så väldigt mycket. Hennes avslappnade ton är hennes vapen – hon kan bygga upp folks självkänsla till max men hon kan också rasera den inom loppet av en blinkning. Det hon säger tror man på. Terese, doktorn som än en gång får leda en bikt. Jag tror hon kämpar mest av allt med att inte involvera sig känslomässigt i sina patienter men ibland, som nu, kan hon känna i luften att personen i rummet behöver fem minuter och kan hon ge den tiden gör hon det.
Vilken kamera och hur mycket ljus har ni använt er av?
Kameran var en RED epic och den samt objektiv gick vår samproducent Björn Benckert in med. Ljussättningen var väldigt sparsam och vid ett par tillfällen hade vi inte mer än en fotogenlampa. Med det sagt så hade vi 1-2 stycken lastbilar med ljusutrustning men varför det valdes att vara sparsmakat får fotografen Andrés Rignell svara på. Det är ett lekfullt projekt och han kanske ville testa lite nytt? När månljus behövde fejkas så blev det såklart en hel del mer lampor än bara fotogenlampan. Jag är otroligt nöjd med fotot i filmen.
Vilken har varit er budget?
Budgeten var 90 000 kronor som jag sparat ihop genom att klippa trailers till andras filmer.
Var distribueras filmen?
Simon Kölle är säljagent för filmen och ansvarar för distributionen. Just nu är den släppt i Sverige, Norge, Finland och Danmark. Distributörerna då är Lucky Dogs.
Robert Fogelberg Rota