Du har alla paradis och alla helveten inom dig
Titel: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi
Regi: Michael Bay
Medverkande: John Krasinski, James Badge Dale, David Costabile, Max Martini, Pablo Schreiber, Alexia Barlier, Matt Letscher, Toby Stephens m.fl.
Svensk distribution: UP
Betyg: A
Kriget mellan olika islamiska fundamentalistiska grupperingar och USA har gett upphov till många filmer och förutom Ridley Scotts extremt undervärderande ”Body of lies” är förmodligen ”13 Hours” den bästa eftersom den känns extremt trovärdig (jag är medveten om att det finns många som har diskuterad filmen och dess ideologi). Filmen visar varför mycket av den arabiska våren har gått snett åtminstone i Libyen dels på grund av Michael Bays säkra regi och med Dion Beebes foto samt klippningen av Piero Scalia.
Filmen börjar med repetoage bilder som visar lynchning av Gaddafi och förklaringen till varför Frankrike, Storbritannien och USA deltog i form av flygbombningar (även Sverige deltog aktivt). Revolten är för mig mästerligt fotograferad och har många toner i sandskalans färg men även en extrem färgsparkande verklighet, som finns i Nord Afrika. Vi ser folkmassor, som myllrar i staden Tripoli i Libyen (det måste ha varit helt omöjligt att filma det). Det är ett mycket speciellt land, som under en lång tid har varit av del av Italien. Landet en speciell arkitektur som scenograferna har lyckas återskapa.
Vi lär känna de två huvudrollerna. Jack Silva (John Krasinski) som är en bildskön och mycket känslig man, han är extremt orolig för sin familj och Tyrone 'Rone' Woods i vars roll James Badge Dale briljerar. Han är den perfekta militären. Några unga män som man lätt skulle kunna säga att de ser ut som terrorister eller unga araber som har varit och kollat på en fotbollsmatch stoppar de två amerikanarna. Det blir den första konfrontaktioner. Vi är verkligen långt ifrån den storpolitiska nivån alla politiska filosofiska skäl för kriget mellan USA och västvärldens värdringar är borta. Det är frågan om att överleva eller inte och allt börjar urarta. De arabiska patrullerna skulle lätt ha kunnat mörda amerikanarna men de är rädda för USAs flygattacker.
Det som jag anser gör ”13 Hours” så speciell förutom saknaden av all form av retorik är att man även presenterar arabernas tvivel, deras rädsla och deras vrede mot rasistiska YouTube videos. Amerikanarna talar mycket ibland för mycket och många av repliker verkar komma från en komedi. Araberna får utrycka sig mer med blickar. Det absurda är att CIA med den pompösa stilen, som nästan spelas, som en komisk relief av den rigida och rent av irriterande chefen Bob (David Costabile) vilken valt en mycket stor anläggning, som är lätt att upptäcka. Det är legosoldaterna, som har de vettiga lösningar och är respektfulla mot lokal befolkningen i ett land där man kan köpas ett raketgevär som souvenir. De är alla från den bastanta Oz (Max Martini), som verkar komma från TV serien ”Viking” eller den tatuerade Tanto (Pablo Schreiber) och den ”filosofiska” Boon (David Denman hans huvudreplik tycks tagen från någon pseudo vetenskaplig New Ages bok) trovärdiga och verkar förstå den svåra situationen. De är mycket mer vettiga och förhåller sig lite mer empatiska mot lokalbefolkningen än CIA agenterna, som skulle passa mycket bättre på Wall Street än i en krigszon. Den enda som verkar genomgå en slags förvandling är den kvinnliga agenten Sona (Alexia Barlier). Vi kan redan ifrån början se att denna kultiverade och raffinerade kvinna inte kan passa ihop med dessa borgar brackor men hon åtminstone försöker förstå för att kunna lösa den svåra situationen. De andra amerikanarna är personer med goda intentioner, som ambassadören eller de helt dumma som CIA agenterna, som med kollosal lätthet inte lyssnar och lägger på minnet vilken platsen är eller inte ens tar den rätta vägen dit. Den rent spektakulär biljakts scenen är trovärdig, och visar hur illa tränade terroristerna är.
Huvudscenerna är slut belägringen, liksom i Howard Hawks berömda ”Rio Bravo”, lyckas den lilla utposten hålla ut mot stor angrippar kraft. Det drammatiska inslaget är ambassadören och idealisten Christ Stevenson (Matt Letscher). Scenerna domineras av den motpol som är de rent urbanistiska bilderna, som presenterar Pentagons högkvarter. Där ledningen är informerad och skulle kunna ingripa genom obemannade flygplan, vilka mycket lätt skulle ha utplånat angriparna. Trots närvaron av många allierade i området, Italien, Frankrike och Storbritannien, förlitar amerikanarna sig bara på en mindre grupp av egna privata styrkor i Tripoli med två Delta force soldater som ser ut som en blandning av rockartister och neanderthalarna.
Denna spännande välgjorda och intressanta film som inte bara visas vara en patriotisk retorisk sådan. Där man inte förklarar varför man har lämnat bakom sig ett land i så dåligt skick. Den starka etiska scenen när en av terrorist ledarena, en till synes cool intellektuell typ, stirrar på offren med himlen som bakgrund (någonting som var typiskt i den sovjetiska filmen). Han ser på de döda med en blandning av förtvivlan och tänker på deras familjer, som kan ge anledning till några eftertankar. Tyvärr känns eftertexten mycket skolmässig.
Det finns en scen som i långa tagningar bäst beskriver, enligt mig, och förklarar den politiska situationen. Det är när några färgade legosoldater säljer missiler till amerikanarna. I ett spel av symmetri gör Bud (Toby Stephens) samma rörelser åt dem och till den libyska milisen som kommer för att hämta upp de amerikanska trupperna. Scenen ger en fläckfri dokumentär känsla, som bättre än filmen visar det politiska spelets baksida. Legosoldaterna är högljudda och mycket mer hotfulla än de aktörer, som vi har sett tidigare i filmen. Är det personerna vilka lejt dessa, som med Gaddafis enorma vapenarsenaler tvivelaktivt styr vissa delar av Afrika idag?
Roberto Fogelberg Rota