En studie i självbedrägeri
Titel: Phoenix
Regi: Christian Petzold
Medverkande: Nina Hoss, Ronald Zehrfeld, Nina Kunzendorf m.fl
Svensk distribution: Folkets Bio
Jag har hört att kryssningsfartyg som åker från den tyska staden Rostock säljer till sina resenärer dagsutflytter till Berlin där huvudattraktionen förutom muren och Brandenburgs Porten är ett besök på förintelsens museum. Resten av Tysklands enorma kulturarv är försummat. För mig verkar det vara ett sätt att tjäna pengar på förintelsen. Vid första ögonkastet skulle man kunna tro att Phoenix är detsamma men istället har Christian skapat ett mästerverk som borde få Oscars pris. Dels för skådespelar insatserna och det underbara fotot av Hand Fromm, stramt men mycket intressant och för användningen av Dominik Scheier ljud samt klippningen av Bettina Böhler.
Trots de ständiga referenserna från den tid som varit de första månaderna efter andra världskrigets slut blir dramat tidlöst med en av människornas huvudproblem, det med självbedrägeri. Jag kan citera som huvudkälla till detta den tyska teater klassikern från 1700-talet Gotpard ephima Lessing ”Emilia Gallotti ” i vilket dramat placerades i Italien lyckades
Handlingen är enkel Nelly Lenz mycket välspelade av Nina Hoss är överlevande från Auschwitz. Hon är vanställd och behöver hjälp av en plastikkirurg. Den som tar hand om henne är hennes syster Lene spelade av Nina Kunzendorf. Denne är en helt säkert gastat mans häftig och aktiv i grundade av den nya staten Israel. Trots krigets fasor det är fortfarande i Berlin, som finns den första plastikkirurgen. Nelly envisas att få sitt ansikte återställt för att hon vill att hennes liv skall kunna gå vidare, som om kriget hade inte förkommit. Dialogen mellan läkaren och Nelly påminner om den mellan Ingrid Bergman och Anders Heriksson i Gustaf Molanders oförglömliga ”En kvinnans ansikte” från 1938. Det finns i ”Phoenix” ett ständigt återspeglande till andra filmer och filmkulturer och även en förkärlek till teatern för dess naturalistiska spelstil. Doktorn refererar till Fritz Langs senaste stumfilm ”Månraketen” och miljöerna påminner om dem i Richard Straud ”Mördarna bland oss”. Rollen av Jonny/Johannes gestaltas av Ronald Zehrfeld är som tagen från denna film. Han är en överlevare varken bra eller dålig som förtjänar ett uppehåll som hallik och även som diskare på ett skakig cabaret. Vi märker redan från sättet på vilket han behandlas av de två glädjeflickorna spelad av Eva mayer och valeri Gotz. Eva Bay Valerie Koch Han dras till Nelly, eftersom hon påminner just om den Nelly som han kände före kriget och bestämmer sig för att återskapa henne. Inte kvinnan som överlevde koncentrationslägret. Han angav den vackra glamorösa sångerskan. Han erövrar henne på nytt och vi märker när man har det tragiska komiska mötet med de andra släktningar bland vilka före detta nazisten Geiger (Felix Römmer), som är både en tragisk och komisk figur som anstänger sig för att allt skall vara som förut. Den karaktär som trots sina planer om framtiden är mer fast i det gamla är Lene (Nina Kunzendorf) allting från kläder till frisyren påminner starkt om 1930-talet.
det var ett tid av dröm innan nazismen som har gått från alltid. Man kommer nog att tycka att de amerikanska soldater är lite för konstiga hårda och omänskliga ibland annat Trystan Putters gestal, men det är frågan om en pallrall till samtiden. Precis som dessa kollegor i Irak och Afghanistan är frågan det om unga män som ockuperat ett land som de inte känner och i vilken dem förlitar sig på igen. Om förintelsen ofta och dess anpassning var kampen av normala trevliga människor i en grym värld här möter de en grym verklighet. En film som man bara måste se
Roberto Fogelberg Rota