En Polanski film
Behöver jag säga mera
Titel based on a true Story
Regi Roman Polanski
Medverkande Ewa Green, Vicente Perez Saadia Bentaïeb Leonello Brandolini
Svensk distribution Stockholm filmfestivalen
Betyg Mästerverk
Det finns dålig filmregissörer bra filmregissörer som ibland kan även bli genier och det finns Roman Polanski. I min mening ingen har presterat lika bra som honom sedan dem förta kortfilmen vid film högskolan i Lodz. Nu presentera han en av sina vanliga filmer vilken är i själva verket ett mästerverk i vilken han reflektera med den kusliga i vardagen över konst identitet svek och kändisskap i ett verk som är så imponerade som det kan bli. Varje tagning är perfekt och fotografi för vilken ansvara Pawel Edelman är i varje stund vackert, taktil eftersom vi är av kameran åkningar tagit I ett utmärk scenografi och lika perfekt som ett Wolgfard Amadeus Mozart melodi är samspelet mellan den klippningen som presenteras av Margot Meynier mmusikaliska stycket av Alexandre Desplat Polandski kan verkar en son till två filmskapare Alfred Hitchcock när det gäller undersökningen av spänningen och den fantastiska i vardagslivet och av Sergej Einstein när det gäller det tekniska och formella fast han överträffar dem den andra eftersom han är mera produktiv och den första eftersom Polanski kan och måste göra mera. Historia är enkelt en känd kvinnlig författaren älskade eftersom den har skrivit om hennes mor nervösa sammanbrott Delphine Dayrieux lever ett framgångsrik och tråkig liv. Hon verkar inte vara nöjd med hennes liv vi ser hur uttråkat hon är när hon möter hennes fans och de svåra och obekväma relationer dels med hennes förläggaren Jean spelade av Gertrud Steins kopia Saadia Bentaïeb och beter sig illa som man kan se tydligt med hennes italienska förläggaren Leonello Brandolini . Den roll som spelas av v Polanski fru är fantastisk eftersom hon vågar vara teatral hon vågar ta ut svängar till en person som är inte positiv är inte begåvad och är störd av mekaniska tvångsmässiga hallucinationer tills hon möter hennes dubbel som är Elle som spelas av Ewa Green en så kallade skugga författaren ghoast writeroch vi vet hon existera eller inte. Just dialogen mellan dem två kvinnor är fantastisk och Polanski tillsammans med manusförfattaren Olivier Assayas n så fantastisk franska. Jag tror att om du kan inte språket kära läsaren du kommer att försöka lära dig den. Elle som hon låter sig kalla är den alltid vackra raffinerade och perfekta kvinnan som Delphine skulle vilja vara. Det råder för mig inget tvekan att den som har skapat ett falsk Facebook profil och skriver hatbrev till Delphine är Elle fast hon är också det som uppmuntra henne och ger en väldig injektion av självförtroende. Lite i taget blir mest när i likhet med den roll som Polanski själv spelade i ”Hyresgästen” bryter benet med det temat från ”Rosammary baby” av förgiftning. Mycket har skrivit av Polanski fascination över satan djävulen fast jag tycker att detta är ett sätt att begränsad honom. Det finns verken en fascination för den onda men att se även den onda i den goda. Elle är ond precis som Delphine och dem båda är kapabla om det. Om Fritz Lang under hela hans liv var bestört i att undersöka den onda som människor gjorde Polanski visar det och verkar acceptera det undersöka den. Dem två kvinnor är en del av samma mynt två likarna personligheter bara att Elle är bättre i allt är mera trovärdig är yngre och vackrare och kan ha en moderns roll som Delphine saknar helt och årligt. Fadern med en auktoritativ roll är inte så ovanligt i Roman Polanski film och den kanske värsta och bästa fadern var Bartolomeus Read Walter Matthaus bästa roll någonsin i den ytterst underskattade ”Piraten” och här rollen spelas av Vincent Perez en litteratur journalist med namnet François. Det är en symbol för ett Frankrike och en fransk manlighet som är i kris. Visst är François bildskön kultiverade och snäll men han kan inte sköta eller hjälpa Delphine. Han är chanslös i förhållande till Elle. Det är ingen tillfällighet att tragedi utspelas i hans familjer gods elegant och lantlig i Normandie. Det finns i hans tolkning en äktad ironi precis som i den kanske mest komiska /super argsint och autoritär bibliotekarier på ett gymnasiet som hade bjudit Delphine. Det är groteskeri som finns i den polska tradition som visas på ett bra sätt och före den i en realism. En realism som är inte en enkel bildning av verkligheten men en realism som visar hur pass mera verklig är filmens media. En måste se som jag hoppas kommer att presenteras som bästa utländska film på Oscar galan.
Robert Fogelberg Rota