Blod är tjockaren än vatten
Titel den sista familjen
Regi Jan P Matuszynski
Medverkande Adrezej Seweryn Darwid Orgrodnik Alexandra Konieczna
Svensk distribution FolketsBio
betyg A
Jag börjar med att jag måste erkänna att jag måste erkänna att jag är mycket kär i den polska filmen och tycker att den är ofta dels otroligt djärv när det gäller tematiken och inte minst nr det gäller ett romantisk nästan naiv bild på vad som man skulle kunna kalla på den kärlek som förkommer för den enskilda människan och dess svårigheter. Detta är alltid kryddat med ett underbart användning av fotografi som har ingenting mindre än amerikansk eller frö allt del kinesiska produktioner och ett musikalitet i språket. Vi kan även tillägna att Polen är ett land med ett katolsk kultur och inte minst en land som är så lik oh även så olik Sverige minst mailar dalen i vilken jag bär. “den sista familjen” som är i övrigt debut film för Jan P Matuszynski.. är en sådan verk som tar i tur men en annan problematik minnet och födelse av den moderna Polen. Jag har inget som helst anspråk att vara ett expert på den polska filmen och det som jag har sett är en vilja åtminstone i den senaste år att undersöka födelse av den samtida polen en mycket kontroversiell land i vilken modernitet blandats med tradition och inte minst med det som vi skulle kunna kalla för nationalism och bestämmer sig för att undersöka en nationell ikon målaren i den mest produktiva delen av hans liv samma del som var samtida med demokratiseringen tack vare rörelsen Solidarnoc. Många har velat se ett form av kontakt mellan den del av verkligheten som fanns i Waidas filmer och dem unga regissörer men jag finner istället ett röt tråd att undersöka lansetts nyheterna från drömmen av en modern land till dagens i många utopier kommunism, soldidarnoc katolicism, och inet minst kapitalism i vilken människan är vilsen och har ingen som helst möjlighet att finna sig själ. Målrei var en vara av Salavor Dali nästan illustratörs och så mörk så vida att filmen Pan labyrint den stora mästerverk av Benicio del Toro skulle nästan vara direkt inspirerade från den fotografi som presenteras mycket väl av Kacper Fertacz. Den är visligen stram och modern men har ett slags barock av sig en barock (och jag använder mig inte av uttrycket på något negativ men snarare en vilja att låta sig förföra av verket att hamn i den och bli en del av den utan att missa någon som helst bild av vårt eget verklighet och gå viodaren. Förutom filmen prologen inspelade år 2005 handlingen börjar på slutet av 1970 när denna målaren Zdaslaw Beksinski som spelas otroligt bra av Adrezej Seweryn . han är en medelålder män som dokumentära petig som bara en ingenjör kan vara som försöker att dokumentära allt hans måleri och inte minst dem komplicerade familjer förhållande som mot sonen Tomaz i vars roll Darwid Orgrodnikär minst sagt enastående . Denna unga kille med många psykologiska problemet är en personifikation av den tomhet som finns i så många unga män och så många länder av en person som kan inte acceptera verkligheten som försöker precis som fadern att låta sig införliva sätta uppe ett virvelrörelse av musik. Om fadern lyssnar på Wagner då sonen lyssnar som ett galning på Depeshe Mode och sint musik. hela hans varelse är ett känslan till ett extremism ett entusiasm som tar allt och alla form av levande som kontraster mot fadern extremt analytiska vision av verkligheten eller den adels för tillbakadragen modern Zofia som spelas mycket väl av Aleksandra Konieczna . Tomaz är även djup komisk som en av figurerna i Hoffman berömda "Saragozza manuskriptet " fast Tomaz blir för mig en helt annat pondus eftersom den personifiera ett vist klass av ålder den av många unga män som kan inte gå ut från hans egna problem trots ett kärleks full förhållande med den vackra Ewa extremt väl spelade av Magdalena Boczarska . tyvärr verke den äldre kvinnor eller den nya kommersialismen blir för mig undersökta på den sätt som dem kunde och kanske borde ha blivit och hela filmspråket är för mig lite för enkelt och inte minst lite för simpel . Visligen intervjuer är bra men filmen går för mycket på den hållet och minnet kunde ha blivit mer från ett allmänt än en personlig plan och bland även mera om det. fast det är en film som man måste bara se
Robert Fogelberg Rota