Bra film som förenar europeisk och amerikansk film
När man ser filmen ”W.E.” går det inte annat än att känna viss sorg och uppgivenhet, för trots att Madonna har regisserat en mycket bra film, har den behandlats illa, inte minst på Oscarsgalan och av kritiker. Det verkar ha förekommit en del förutfattade meningar om Madonna som regissör. Den som ser filmen kommer dock att se den slående likheten med Tom Fords ”A Single Man” och med ”The King´s Speech”. ”W.E.” har en form som alltid har varit uppskattad i Hollywood; en melodram med psykologiska undertoner.
I centrum av historien står en modern kvinna som lever i dagens New York, Wally Winthrop gestaltad av Abbie Cornish, som är gift med en brutal man, William, som misshandlar henne och gömmer sin ynklighet bakom masken av en till synes människoälskare. Han gestaltas av Richard Coyle. I rollen William, ser man styrkan i filmen som presenterar trovärdiga och väl gestaltade psykologiska porträtt men tyvärr något ytliga. William är en kvinnoplågare av rang och påminner om Wim Spencer (Ryan Hayward), som är den brutale marin som tidigare var gift med Wallis Simpson, gestaltad av Andrea Riseborough. De två kvinnornas respektive liv följs sedan parallellt i filmen och deras liv är livsöden som fångar.
Wally gestaltas alltid i sterila hus och korridorer, en miljö som tydligt sätter tonen i hennes situation då hon genomgår en befruktningskur. Wallis, däremot, rör sig friare i miljöer, men hon är samtidigt alltid bevakad av kameror, vilket placerar också henne i en instängd miljö, om än på ett annat sätt.
Miljöerna, även om Madonna skildrar vackra salonger och stramare engelska parker, är i dem vi mest ser fångenskapen, vilken plockas fram genom långa tagningar – så typiska också för vissa av Luchino Viscontis filmer. I dessa tagningar förmedlas stämningarna effektivt, men Hagen Bogdanskis foto är dessvärre lite för dunkelt; Det finns en saknad av ljus som gör de råa kvinnomisshandelsscenerna lite för arbetsamma och ger en konstig patina med klang av äldre foto.
Den del som handlar om Wallis är onekligen bättre på denna punkt. James D’Arcy spelar en sympatisk och mycket bestämd prins Edward som vägrar att bli vuxen och finna sig i traditionen, vilket syns
tydligt inte minst i två scener: när han abdikerar – med en kameraåkning visas några av hans förfäders rustningar prydlig uppställda i en mindre sal – och under besöket i ett slumområde när han inte tillåts besöka folket.
Visst är de andra figurerna i kungafamiljen bara silhuetter, men deras närvaro gör filmen till ett komplement till ”The King´s Speech” som förevigade den officiella visionen av monarken.
Tyvärr fungerar Wallys kärlekshistoria sämre; inte för att Oscar Isaac är en sämre skådespelare än James D’Arcy men för att rollen känns lite mer osäker och schablonmässig. Han får även stå för det komiska i handlingen och med detta lyckas han bra.
Filmen är mycket målerisk och varje detalj är kurerad. Precis som den venetianska målaren Pietro Longhi, tar Madonna fasta på människornas grupperingar och under auktionen av Wallis ägodelar skymtar några kända profiler, så som den lettiska skådespelerskan Aija Terauda, känd för medverkan i några tv-serier, och Randall Paul, som känns igen från Stanley Kubricks ”Eyes Wide Shut”. Dansen blir viktig och det är det enda ögonblick som tillåter rockmusik av Sex Pistol ”Pretty Vecan”. I denna stund kan kvinnorna vara sig själva.
Sofia Masanobu