Fruitvale station
Regi: Ryan Coogler
Medverkande: Michael B Jordan, Meloine Diaz, Joey Oglesby, Ahna O’Reilly, Octavia Spencer Chat Michale Murray, Kevin Durand, Ariana Neal m.fl
Svensk distribution: Stockholms Film festival, NonStop Entertainment
Betyg A
“Fruitvale” bygger tyvärr på en sann händelse, som dessutom är mycket tragisk. Ett nyårsfirande, som slutade i tragedi för en människa, som hade försök få ordning på sitt liv. I centrum står Oscar Grant. Vi följer en dag i hans liv från att han vaknar. Den skådespelar insats som gör av Michael B Jordan är minst sagt fenomenal. Han är en vanlig kille, men han klattar till det. Visserligen är fru Sophia i Meloine Diaz karismatiska gestalt mycket hård och svartsjuk, men Oscar en aning för flörtig när han går till snabbköpet från vilket han har blivit avskedad. Han presenterar inga som helst förklaringar till chefen Cale (Joey Oglesby) och han lyckas nästan förföra den naiva Kate mycket välspelade av Ahna O’Reilly. Oscars mor Wanda spelas med karisma av Octavia Spencer, som har försökt att sätta gränser men har misslyckas. Frågan är varför och svaret, som ges av Ryan Coogler är att samhället bär skulden. Det finns en hårdhet, som vi ser inte minst i scenen i vilken en herrelös hund har blivit påkörd och chauffören stannar inte eller i scenen i vilken Oscar i fängelset får besök av modern och en av hans medfångar, som är av europeiskt ursprung förolämpar honom kontinuerlig.
Det fotografi, som presenteras av Rachel Morrison är elegant, men sparsamt och extremt stramt. Musiken av Ludwig Göransson är vacker men diskret den träder aldrig fram och när filmen vänder mot sin slutliga tragedi kan den även vara lekfull, som under den ödeläggande T-bane resan i vilken alla etniska grupper i USA blir glada när vagnen förvandas till ett disko. Sen händer det otänkbara och det är intressant hur polisen presenteras, som den brutala bjässen spelade av Chat Michale Murray eller den nazist likande konstapeln, som skjuter utan någon anledning (Kevin Durand). Det är vändningen och inte minst i rytmen, som blir mer och mer hysteriskt snabbare och konstig nog blir den mycket lik Kathryn Bigerlows regi genombrott ”Strange Days” med hat och en poliskår som inte är demokratisk.
Slutet är mycket lugnt kritiskt mot sjukvården, som kan eller kanske inte vill rädda Oscar. Frågan är har detta drama hänt, för att Oscar är afroamerikansk eller har han försatt sig själv i situationen. Visserligen finns ironi i användning av ordet ”black” fast Oskars vänner verkar mest stigmatiserade. Filmen är inte totalt mörk på grund av Ariana Neal som spelar Tatiana, Oscars 4 åriga dotter, som redan kan läsa. Denna far och dotter relation är mycket fin, men tyvärr hur polisen presenteras gör filmens samhällskritik lite för svag och även intetsägande, eftersom poliserna är lite för simplifierade och opersonliga de skickade inte ens ett SMS. En film som man bara måste se för att sen diskutera.
Robert Fogelberg Rota