Juves omie lupus est
Titel: The Tribe
Regi: Miroslav Slaboshpitsky
Medverkande: Grigoriy Fesenko, Alexander Dsiadevich, Yana Novikova, Rosa Babiy m.fl.
Svensk distribution: Njutafilm och Stockholms filmfestival
betyg A
”The Tribe” är en väldigt ovanlig och obehaglig film, men den är extremt vacker. Jag antar att den är den första ukrainska film som får svensk distribution. Jag varnar Er för den eftersom våldet är ytterst realistisk, den är en av de våldsammaste filmer som jag någonsin har sett.
I centrum av berättelsen finns en labil snygg kille, gestaltad av Grigoriy Fesenko, som i början av ett skolår kommer till en särskild internatskola i vilken alla elever är dövstumma. Detta gör så att de inte kan använda sig av språket utan gestikulerar som galningar. Trots att man med omsorg har valt bildsköna ungdomar, som skall se ut som plockade från 1940-talets sovietiska socialistiska realism, ser vi att alla är annorlunda stigmatiserade och lämnade i en periferi. Strukturen som vi ser i långa ofta stilla stående tagningar vilka påminner om de som Sergei Eisenstein använde sig av efter sin film ”Pansarkryssaren Potemkin” visar en fin struktur med bra material, men sängarna är rostiga, färgen håller på att flagna av från väggarna och här finns ingen kontakt med vuxen världen, förutom den som presenteras av läraren i trädslöjd en kopia av Putin (Alexander Dsiadevich) och kunderna till två prostituerade flickor.
Filmen börjar med olika ritualer, som den unga killen är tvungen att genomgå, bestående av olika former av riter för att komma in i gruppen, som till hälften är studentskämt, som rent av övergår till mobbing. Det som killarna ägnar sig åt är vandalism, småbrottslighet och en slags våldsam ritual, som även utgår från faktum att de börjar att arbeta som hallickar. En av dem dör efter att han blir påkörd av en lastbil. Flickorna ställer upp på killarna påhitt för viljan att komma utomlands. De unga tjejerna är två modell liknande tonårsskönheter. Den blonda Yana Novikova, och den brunhåriga Rosa Babiy som båda har stark vilja att åka till utlandet i detta fall Italien, men det skulle kunna vara vart som helst.
Filmen får ett kännetecken vi hör steg, som filmens karaktärer inte hör, som betyder att det kommer att ske dåd och dråp. Det är lite i taget ytterligare ett sätt att förnedra sig själva. Man tänker så mycket på pengar att man helt enkelt slutar leva. En ytterst sevärd film.
Roberto Fogelberg Rota