Fransk drama på Stockholms film festivalen
EN ROMANTISK MARDRÖMSSAGA MED MYCKET MAUPASSANT
Bokfilmatiseringen av Guy de Maupassants roman "En kvinnas liv" utlovar en storslagen historia i romanticismens tecken. Men trots tidens anda, en minutiös känsla för kärlek och skönhet verkar den lyckliga, adliga fasaden dölja stora hemligheter.
Den djupare dialogen är sparsmakad men desto mer talande och storslagen. Morfaderns ordlek om Pierre och Jacques eller smutsig och ren människa är på ytan lekfull men döljer en annan sanning. Pastorns predikan om ren sanning och förakt för all medskyldighet till lögn är förtroendeväckande i den stund Jeanne söker stöd i biktarstolen i kyrkan. Jeanne biktar sig fast hon inget fel har gjort. De är filmens bärande dialoger och dess hörnstenar.
Filmen saknar i stort sett längre dialoger för syftet är inte att skildra ytan utan det som döljer under ytan - en livslång förnedring i ett adligt äktenskap som domineras av lögner, otrohetsaffärer och ekonomiskt utnyttjande. Den unge adelsmannen Julien får alla i närkretsen att lydligt lida. Men trots det håller äktenskapet och den lille sonen blir så småningom vuxen. Han hamnar i Internatskolans srikta värld vilket leder honom till London - där lögnerna och spekulationerna för honom allt längre från sin älskade mor. Sonen blir än värre kopia av sin far. Men modern hon väntar och väntar och hoppas.
Filmfotot är som bäst måleristiskt vackert och episkt, ofta kopplad till den storslagna naturen i Normandie. Kostymerna får en framträdande plats i denna film som kretsar kring adeln och stora gårdar och ger den sorgsna historien glad färg och nyans. Men man skulle önska ett mer avancerat fotoarbete för att skildra de sönderrivande känslorna, det inre helvetet och det stora, oändliga dramat samt den tidstypiska andan. En starkare kontrast mellan ljus och mörker hade gett filmen och huvudrolls-innehavaren Judith Chemla mer pondus och djupare nyanser. Trots att kvinnan gestaltas genomgående naturalistiskt och oskyldig. Även en och annan detaljerad scen från sonens vilda slösarliv i London och Paris hade gett filmen mer styrka. På den absoluta detaljnivån kunde också juvelerna, smycken och vigselringarna vara mer framträdande.
Slutscenen är otroligt vacker och symbolisk. Tre kvinnor förenas i renhetens tecken. Det nyfödda flickebarnet ger nytt liv och hopp och helar det hårt prövade hjärtat o den sorgsna själen efter en lång, svår resa.
Marina Silander