Tés beau

Titre : Le patriarcat économique Réalisation : Michele Riondino Interprètes : Michele Riondino, Stefano Accorsi, Tecla Insolia, Fabrizia Sacchi, Viola Basso, Eleonora Panizzo, Chiara Sacco, Andrea Pennacchi, Valentina Bellè, Valerio Jary. Distribution : Rai Art / Film Note : A

Malgré quelques bizarreries de scénario, Primavera est un très beau film qui est, à certains égards, le Barry Lyndon italien. Avant de me laisser emporter et de me lancer dans un panégyrique considérable du film, je dois expliquer ma comparaison avec la lumière : c'est surtout à travers la lumière naturelle que le film cherche à recréer une période très importante, le XVIIIe siècle, et une institution clé de cette époque, à savoir l'Ospedale della Pietà, un lieu où de jeunes femmes pouvaient étudier la musique et se rendre utiles à la communauté en présentant une série de concerts. La direction de la photographie de Daria D'Antonio est fantastique, capable de présenter aussi bien des œuvres immédiates, faciles à comprendre, que des situations scabreuses et lourdes, comme celles mises en scène par les deux personnages qui semblent être les plus négatifs.

Le premier est la prieure, une ancienne orpheline incarnée avec un raffinement extraordinaire par Fabrizia Sacchi, qui commence par tuer des chatons avant de donner sa chance à la chatte Cecilia. L'autre méchant (villain) est le héros de guerre Sansevero, interprété par un immense Stefano Accorsi. À mes yeux, c'est l'acteur le plus sous-estimé au monde, capable d'incarner un personnage mondain, brillant mais aussi cruel, qui brisera les ailes de Cecilia.

La protagoniste – emblème de toutes ces élégantes femmes vêtues de rouge et coiffées d'une moretta, et le montage qui les montre sur les canaux est magnifique – est Tecla Insolia, une musicienne extraordinaire mais rongée par une obsession : savoir qui est sa mère. Une obsession qui revêt deux aspects : l'un, infantile et normal, que l'on observe lorsqu'elle se substitue à la plus jeune Angelica (une formidable Viola Basso) et enserre dans ses bras la mère de celle-ci (l'excellente Eleonora Panizzo) ; l'autre, qui se reflète dans l'écriture, dans les lettres, dans les notes qui constituent finalement l'encre nous racontant cette histoire. Une encre jetée dans les eaux des canaux lors du départ de Magdalena (l'excellente Chiara Sacco), qui, comme toutes les autres jeunes filles, devra renoncer à la musique ; ou encore celle qui la confronte à deux figures : le premier compositeur, le formaliste et rigide Don Giulio, et par-dessus tout lui, le Prêtre Roux, l'admirable Antonio Vivaldi interprété à la perfection par Michele Riondino. Nous avons ici un personnage qui cherche à se faire accepter par Venise sans y parvenir, faute de l'esprit mercantile (de cet esprit que le dramaturge Goldoni, dans la Venise du siècle suivant, définissait comme le fondement de tout, c'est-à-dire l'argent et la mentalité commerciale). C'est une mentalité que le pauvre Vivaldi ne possède pas, mais que maîtrise en revanche le gouverneur, le talentueux et intrépide Andrea Pennacchi, celui qui parvient à dompter Sansevero dont l'honneur a été froissé, tout en sachant amadouer l'une de ces nombreuses reines sans couronne, la remarquable Valentina Bellè (la comtesse Pontini), ainsi que le souverain étranger, le machiavélique roi de Danemark ami des Vénitiens, Valerio Jary. Un lion en cage. Un film à voir et à revoir.

Qualcosa di meraviglioso

Titolo: Il patriarcato economico

Regia: Michele Riondino

Interpreti: Michele Riondino, Stefano Accorsi, Tecla Insolia, Fabrizia Sacchi, Viola Basso, Eleonora Panizzo, Chiara Sacco, Andrea Pennacchi, Valentina Bellè, Valerio Jary.

Distribuzione: Rai Art / Film

Voto: A

Nonostante alcune stranezze da parte della sceneggiatura, Primavera è un gran bel film che è, per alcuni aspetti, il Barry Lyndon italiano. Prima di farmi prendere la mano e attaccare un panegirico non indifferente del film, devo spiegare il mio paragone con la luce: soprattutto tramite la luce naturale, il film vuole ricreare un periodo molto importante, il Settecento, e un'istituzione cardine di questo periodo, ovvero l'Ospedale della Pietà, un luogo in cui giovani donne potevano studiare musica e rendersi utili alla comunità presentando una serie di concerti. La fotografia di Daria D'Antonio è fantastica, capace sia di presentare lavori immediati, possibili da comprendere, sia situazioni scabrose e pesanti, come quelle messe in atto dai due personaggi che sembrano essere i più negativi.

Il primo è la priora, un'ex orfana presentata con un garbo straordinario da Fabrizia Sacchi, che prima uccide dei gattini ma poi darà alla gatta Cecilia una possibilità. L'altro villain è l'eroe di guerra Sansevero, interpretato da un grandissimo Stefano Accorsi. Questo per me è, dal punto di vista mondiale, l'attore maggiormente sottovalutato al mondo, capace sia di presentare un personaggio di mondo, brillante ma anche crudele, che taglierà le ali a Cecilia.

La protagonista – emblema di tutte le eleganti donne vestite di rosso da moretta, bellissimi i montaggi che le fanno vedere sui canali – è Tecla Insolia, grandissima musicista ma rosa da un'ossessione: sapere chi è la madre. Un'ossessione che assume due caratteristiche: quella normale infantile, che vediamo quando si sostituisce alla più giovane Angelica (una bravissima Viola Basso) e abbraccia la madre di questa (l'ottima Eleonora Panizzo), ma anche quella che si riflette nella scrittura, nelle lettere, nelle note che in fondo sono l'inchiostro che ci racconta questa storia. Un inchiostro buttato nelle acque dei canali durante l'uscita di Magdalena (la bravissima Chiara Sacco), che come tutte le altre ragazze dovrà rinunciare alla musica, oppure quella che la mette in confronto con due figure: il primo compositore, il formale e legnoso Don Giulio, e soprattutto lui, il Prete Rosso, il bravissimo Antonio Vivaldi interpretato benissimo da Michele Riondino. Qui abbiamo un personaggio che vuole farsi accettare da Venezia ma non ci riesce perché privo dello spirito commerciale (di quello che il commediografo Goldoni nella Venezia di un secolo dopo definiva come la base del tutto, ovvero i soldi e la mentalità commerciale). Si tratta di una mentalità che il povero Vivaldi non ha, ma che possiede il governatore, il bravo e intrepido Andrea Pennacchi, colui che riesce a domare Sansevero offeso nell'onore, ma che sa anche prendere una delle tante regine senza corona, la bravissima Valentina Bellè (la contessa Pontini), e anche il sovrano straniero, il machiavellico re di Danimarca amico dei veneziani, Valerio Jary. Un leone in gabbia. Un film da vedere e rivedere.

Robert Fogelberg Rota

Om Vivaldi och kvinnor

Prima la musica, poi le parole – Vivaldis värld på film

Titel: Prima la musica Regi: Damiano Michieletto Medverkande: Michele Riondino, Tecla Insolia, Stefano Accorsi, Valentina Bellè, Fabrizia Sacchi m.fl. Svensk distributör: Triart Film Betyg: A

Få musiker har haft en så produktiv och inflytelserik karriär som Antonio Vivaldi. I denna film presenterar regissören Damiano Michieletto den "röde prästen" och hans liv på ett extremt passionerat sätt.

Tack vare det fantastiska fotot av Daria D’Antonio – som starkt påminner om verken av Tonino Guerra och mästare som Walter Fasano – sugs vi in i en visuell värld där vi möter en plågad, ensam och hårt utnyttjad Vivaldi, briljant spelad av Michele Riondino.

En gripande historia om musik och förtryck

Vivaldi blir en hämnad människa och mentor åt filmens huvudperson, Cecilia, som spelas strålande av Tecla Insolia. Cecilia är en flicka som lämnats av sina föräldrar på en institution som liknar ett kloster, där flickorna får lära sig att läsa, skriva och spela musik.

Det är först genom den strenge Don Giulio (mycket portterad av Gabriele Benedetti) och sedan genom Vivaldi som omvärlden förstår att Cecilia är en talang som brinner av sann passion. Om nätterna skriver hon brev till en mamma som inte finns. Flickorna på institutionen är märkta sedan spädbarnstiden och tvingas bära täckta huvuden.

Bakom allt detta står den beräknande och affärsmässige chefen (spelad av Andrea Pennacchi), som ser flickorna som en handelsvara och vill gifta bort dem rikt för att tjäna pengar. En annan stark karaktär är priorinnan, spelad av den skickliga Fabrizia Sacchi. Hon är till synes hård och skoningslös – hon dränker till och med kattungar i en scen – men visar sig vara oväntat vänlig i slutet.

Starka biroller och rollprestationer

Flickorna på institutionen utvecklar en stark kamratskap. Vi ser den prydliga Laura, som brinner för att spela musik och spelas fint av Hildegard De Stefano, samt den fräcka Caterina, porträtterad av den duktiga Rebecca Antonaci som för tankarna till en Commedia dell'arte-figur. Även om detta är ett drama, är flickorna tvungna att spela bakom galler och får bara uppleva frihet i korta stunder. Vivaldi själv drar paralleller mellan Caterinas öde och sitt eget när han kämpar med sin musik.

En annan ljuspunkt är den adliga välgöraren Elisabetta Parolin, som spelas med stor charm och karisma av Valentina Bellè.

Mörker och storhet

Cecilia, som är den vackraste och mest begåvade av alla flickor, tvingas till slut gifta sig med Sansevero – Venedigs store hjälte men samtidigt en hänsynslös skurk. Rollen görs med bravur av en av undertecknads favoritskådespelare, Stefano Accorsi. Han gestaltar en intressant, hård karaktär som misshandlar utan nåd i en tid då kvinnor värderades som lite ingenting.

Detta är ett oerhört starkt, vackert och gripande verk som man bara måste se!

Rovebert Fogelberg Rota

Stupendo poche chiance

Episodio primo

  • Titolo la legge secondo Plet

  • Regia: Matteo Rovere

  • Intepreti Mathilde De Angelis Edorado Scarpetta

  • Distribuzione: Rai

  • Voto A

Con numerose scene secondo me molto interessanti, La legge di Lidia Poët è una delle più belle serie recentemente prodotte dalla RAI, organizzazione con la quale ho un rapporto di amore e odio. Torino è una città un po’ gotica e un po’ rococò, il che si presta benissimo – visto che era la capitale culturale dell'Italia postunitaria – a questo tipo di storie.

Lidia, interpretata da una Matilde De Angelis come sempre superlativa, è una ragazza giovane e bella che non ci sta nel ruolo impostole dalla società di "angelo del focolare" o di maestra in un mondo arido. Nel primo episodio deve indagare, veste i panni sia dell'avvocato che del detective, e deve scoprire la verità sulla morte di una ballerina, Adele Valéry. Per questo viene indiziato un poeta maledetto, oltre che individuo super disturbante, il bravissimo Pietro Baiocchi, ben interpretato da Francesco Panarella.

Il ruolo è molto emotivo, fuori dagli schemi compassati che invece troviamo nel fidanzato della ballerina – nota bene, di antica famiglia sabauda con un padre che assomiglia a Bava Beccaris. Carlo, un simpatico Matías De Angelis, ha un’ombra inquietante: quella del padre, il severo Ludovico di Clavesana, ottimamente interpretato da Fabrizio Coniglio. Questo ruolo dell'aristocratico sabaudo, solo apparentemente elegante e pieno di sicurezza, apre la strada a quello che sarà il tema di questi lavori: la voglia di smitizzare l’uomo in quanto tale, di renderlo poco a poco fragile e insicuro. Si nota benissimo in ben due occasioni: la prima è quando riceve la notizia che non può più praticare la professione forense, e la seconda quando si ritrova nei guai con il fratello.

Qui si può vedere un bellissimo contrasto tra la recitazione brillante ma molto naturale di Matilde De Angelis e quella altrettanto efficace di Pier Luigi Pasino, bravissimo nel ruolo di Enrico, che non è il patriarca della famiglia perché la persona che comanda veramente e definitivamente è la moglie Teresa, una bravissima e molto misurata Sara Lazzaro. Teresa vede di malocchio Lidia, elegantissima e bellissima ma molto troppo ribelle, considerandola un cattivo esempio per la figlia o la nipote Sinéad Thornhill.

Lidia è per prima cosa straordinariamente insofferente e scocciata dal padre, un buon carattere interpretato da Alessandro Federico, e non riesce ad avere una relazione stabile né con il popolano, quasi giudice ad honorem (un Dario Aita molto bravo), né con il simpatico "energumeno" e giornalista Jacopo Barberis, che ha il volto di Eduardo Scarpetta, bravissimo e molto ombroso. Una serie da vedere e rivedere.

Robert Fogelberg

Pathfinder är bajs

En av de värsta filmerna någonsin

titel – Pathfinder

regi Marcus Nispel

medverkande karl Urban

svesnk distriution Dusney Chanal

betyg Ö


För mig är Pathfinder, trots den vackra klippningen i de högst irriterande stridsscenerna av Jay Friedkin och en skaplig, men alldeles för dataspelsartad, filmfotografi av Daniel Pearl, en av de mest irriterande filmerna någonsin. Det beror framför allt på en långdragen och övertydlig historia samt på en värld som känns så fel som den bara kan bli.

Det märks tydligt redan i huvudrollen, där Karl Urban spelar en figur som först och främst är mycket väl gestaltad av den unge Ursell Duffield, som spelar pojken som lämnas av några vikingar lite norr om Vinland. Tyvärr är Karl Urban kanske bra i actionscenerna, men när det gäller att kommunicera känslor misslyckas han. Det märks framför allt i de känslomässiga scenerna, både med fadern och med den indianske fadern, spelad av Russell Means.

Means är visserligen duktig, men hans rollfigur är inte helt olik Sitting Bull när denne försökte slå sig fram i Buffalo Bills cirkus. Ännu värre är den kvinnliga huvudrollen, spelad av Moon Bloodgood. Hennes rollfigur känns mer latinamerikansk än nordamerikansk ursprungsbefolkning, och det gör att hon blir mycket svår att tro på i sammanhanget.

Den enda rollen bland indianerna som verkligen känns trovärdig är Jester, den lite galne indianen som spelas av Kevin Loring. Han lyckas skapa en rollfigur som faktiskt känns levande och övertygande.

Resten av indianerna känns däremot helt fel. Det finns starka bevis för detta redan i hur de olika stammarna och krigarna framställs, till exempel Blackwing, en annan krigare som spelas av Jay Tavare.

Tyvärr är även skurkarna, det vill säga nordborna eller vikingarna, helt fel gestaltade. Det finns dock en enda riktigt bra och intressant rollfigur bland dem: Gunnar, som spelas av den mycket duktige Clancy Brown – ja, krigaren från Highlander.

Hans roll fungerar eftersom Brown lyckas ge Gunnar en råhet och brutalitet som faktiskt passar filmen. Det märks inte minst under attacken mot indianbyn, där hans närvaro ger vikingarna en hårdhet som de övriga rollfigurerna saknar.Även vapnen känns helt otrovärdiga: piskor, klubbor som egentligen skulle höra hemma i en mycket senare tid, hornhjälmar och hela denna balett av detaljer som känns så fel och historiskt osammanhängande. Det känns inte ikoniskt eller trovärdigt, utan snarare som en mycket ytlig bild av vikingarna.

Dessutom är huvudskurken, Ulf, svagt gestaltad och spelas på ett föga övertygande sätt av Ralf Möller, som enligt min mening var betydligt bättre i roller som Conan och i Gladiator.

Jag kan acceptera att vikingarna framställs som kriminella och brutala, men inte som totala idioter. Här har filmskaparna tyvärr valt att göra dem till nästan karikatyrer, vilket gör att hela konflikten förlorar mycket av sin trovärdighet.

Pathfinder är helt enkelt en film som har väldigt lite att säga och som dessutom lyckas misslyckas med nästan allt annat.

Robert Fogelberg Rota

Super serier

Serien som vi hade stort behov av

Titel leoni di Sicilai

regi Paolo Genovese

Medverkande Michele Redondino Miriam Leone

Svensk distribution Disney chanal

betyg A

Bland alla serier som man kan se på Disney Channel/Disney+ finns det en som, i alla fall enligt mig, är mycket intressant: Lejonerna från Sicilien (eller med den brittiska titeln The Lions of Sicily). Det är en väldigt välgjord produktion som ger en annorlunda bild av den sicilianska historien och de sicilianska miljöerna, baserad på en mycket fin roman av Stefania Auci.

Historien börjar i det närbelägna Kalabrien när den hårda patriarken Vincenzo Florio (spelas fantastiskt av Michele Riondino) bestämmer sig för att lämna Bagnara Calabra. Med hjälp av en piratliknande svåger och sin bror flyttar han till Palermo och påbörjar sin etablering av affärsidén att handla med kryddor. Då stöter han på patrull.

Det som är intressant är det filmiska språket som endast vid första ögonkastet påminner starkt om Leoparden, men det är mindre exotiserat och mer verkligt. Kryddor, magasin, lokaler och miljöer är framträdande för att man ska kunna förstå utvecklingen. Dessutom använder regissören Paolo Genovese ytterligare ett kännetecken: ganska långa tagningar som för tankarna till Stromboli av den gamla kära Roberto Rossellini. Ljuset är dock modernt och bländande i en slags Instagram-estetik.

Det som är viktigt visas genom det som i själva verket verkar oviktigt, till exempel en kö för att köpa kryddor som introducerar en person som för mig är central: Ingham, en brittisk äventyrare som förstår den enorma kapaciteten hos Vincenzo och hans son Ignazio Florio. För mig är denna roll så intressant på grund av sin utveckling, som gör honom till en symbol för förändring inte bara för Sicilien utan för hela Europa.

Först får vi se den förödande jordbävningen som drabbade Kalabrien, sedan mötet med en hård miljö: ett ruckel i en främmande stad. Ett skrämt barn utvecklas till en busig tonåring som nästan lever på gatan, som hans far tvingar bort honom från, till en ung man med visioner. Allt är elegant, och till åskådarens stora förvåning är det med mer tyskliknande kostymer som de påbörjar sin utveckling (det finns gott om sådana i La Cripta dei Cappuccini i Palermo). Han försöker leva ett romantiskt liv med den fagra blondan (mycket av aristokratin på Sicilien har skandinaviskt eller nordfranskt ursprung), vilket senare resulterar i en enorm besvikelse. Även hans far hade varit tvungen att stå emot en enorm ödmjukelse från baronen som vägrade att betala. Modern, Giuseppina Florio, är i själva verket bara orolig och gör en folklig handling.

Sedan har vi mötet med denna äventyrare och den nya världen av maskiner och vackra, förföriska prostituerade som ger honom handlingskraft och kapacitet. Det är någonting som helt och hållet saknas hos farbrodern, den sympatiske brorsan, som dessvärre är svagsint och inte kan visa sina känslor. Dessa känslor ses tydligt hos modern Giuseppina, spelas extremt duktigt av Donatella Finocchiaro, som är den raka motsatsen till kvinnan Giulia Portalupi som spelas av Miriam Leone (vars engelska röst görs av Tessa Stokes, medan Liz Burnette lånar ut sin röst till Giuliana).

En annan roll som är intressant för mig är den brittiske Ben Ingham, som lyckas ge en bra bild av denna affärsman. Ensemblen kompletteras av starka insatser från skådespelare som Emmanuele Aita (Peppe Messina), Massimo De Lorenzo (Frangipane) och Clara Tramontano (Angela Florio).

Fotot av Fabrizio Lucci och den musikaliska bakgrunden av Maurizio Filardo är helt utmärkta, precis som rollen som den förindustriella köpmannen Ignazio Florio, spelad av Paolo Briguglia.

En mycket fin serie!

Due Odesse antitetiche

LL'Odissea di Nolan e quella di Camerini: due viaggi, due epoche

Si è parlato moltissimo dell'operazione cinematografica con cui Christopher Nolan, affiancato dal suo abituale direttore della fotografia Hoyte van Hoytema, ha deciso di confrontarsi con l'Odissea di Omero. In questo saggio vorrei mettere a confronto la sua interpretazione con quella realizzata nel 1954 da un altro grande autore del cinema italiano, Mario Camerini, che grazie alla splendida fotografia di Harold Rosson diede vita a una delle più celebri trasposizioni del poema omerico.

Entrambi i registi, pur appartenendo a epoche molto diverse, hanno cercato di innovare il linguaggio cinematografico del proprio tempo. Nolan si affida alla spettacolarità dell'IMAX e a una fotografia che alterna monumentalità e intimità; Camerini, invece, sfrutta il Technicolor come strumento narrativo, realizzando un film che per il pubblico degli anni Cinquanta rappresentò un'autentica meraviglia visiva.

Prima di affrontare il confronto tra le due opere, desidero evitare una polemica che ha accompagnato l'uscita del film di Nolan. Pur riconoscendo che il regista abbia una sensibilità culturale che molti definiscono progressista, ritengo che ridurre il film a una presunta operazione "woke" significhi semplificarlo eccessivamente. Le scelte di casting possono piacere oppure no, ma dovrebbero essere giudicate soprattutto in funzione del risultato artistico.

Per questo motivo non condivido molte delle critiche rivolte a Elliot Page. La sua interpretazione di Sinone mi è sembrata convincente e il personaggio assume il valore simbolico dell'idealista coinvolto nella tragedia della guerra. Allo stesso modo considero Lupita Nyong'o un'attrice straordinaria: personalmente l'avrei trovata perfetta nel ruolo di Clitennestra, mentre nutro qualche riserva sulla sua Elena. Si tratta però di una preferenza personale sul modo in cui immagino il personaggio, non di un giudizio sul talento dell'interprete.

Un'altra critica spesso rivolta al film riguarda le armature. È vero che non riproducono fedelmente quelle della Grecia micenea, ma bisogna ricordare che l'ambientazione storica dell'Odisseaè tutt'altro che priva di interrogativi. Alcuni studiosi hanno persino ipotizzato scenari diversi dal Mediterraneo orientale. Inoltre un'aderenza assoluta ai reperti archeologici avrebbe probabilmente limitato la mobilità degli attori e la resa delle scene d'azione. In questo caso Nolan sembra privilegiare la funzionalità cinematografica rispetto alla ricostruzione filologica.«L'Ulisse di Camerini è ancora un eroe classico. Arrogante, seduttore, spesso brutale, ma animato da una fiducia incrollabile nelle proprie capacità. È il riflesso di un cinema nato pochi anni dopo la Seconda guerra mondiale, che vede ancora nell'eroe una figura capace di ricostruire il mondo. L'Ulisse di Nolan, invece, è un uomo profondamente segnato dalla guerra. Matt Damon interpreta un protagonista malinconico, tormentato, spesso incerto, che porta sulle spalle il peso delle proprie scelte e dei propri ricordi. Il viaggio non è soltanto un ritorno a casa, ma anche un difficile percorso verso la riconciliazione con sé stesso.»

L'episodio dei Lestrigoni rappresenta uno dei momenti in cui Christopher Nolan si allontana maggiormente dalla semplice ricostruzione archeologica per affrontare un tema che gli è particolarmente caro: la storia della mentalità umana. La brutalità non è soltanto quella dei mostri o dei popoli lontani, ma nasce anche da una società che si considera depositaria della civiltà e della legge di Zeus. In questo senso il film riflette sul sottile confine tra ordine e violenza, mostrando come anche gli Achei siano responsabili di atrocità in nome della propria superiorità morale.

Questa idea emerge con forza attraverso Agamennone, interpretato da Benny Safdie. Il personaggio non è soltanto un comandante autoritario o un sovrano assetato di gloria: rappresenta la volontà di potere alla quale Ulisse è costretto a piegarsi, pur conservando una crescente inquietudine morale. È una figura che domina l'intera vicenda e che conferisce un significato ancora più tragico alla costruzione del cavallo di Troia.

Accanto a lui si distingue un Menelao interpretato da Jon Bernthal con grande carisma. Il suo è un re duro, impulsivo, quasi brutale, ma proprio questa energia rende credibile un uomo consumato da dieci anni di guerra. Il dialogo con Telemaco contribuisce inoltre a mostrare il peso dell'eredità lasciata dalla generazione degli eroi.

Telemaco costituisce uno dei confronti più interessanti tra le due opere. Tom Holland, nel film di Nolan, e Franco Interlenghi, in quello di Camerini, offrono interpretazioni convincenti, ma il personaggio rimane soprattutto il custode della memoria del padre. È una figura in attesa, destinata a crescere soltanto attraverso il ritorno di Ulisse.

Ancora più evidente è la differenza tra le due Penelope. Anne Hathaway costruisce una donna autonoma, intelligente e capace di affrontare il potere con fermezza. Penelope non è più soltanto il simbolo della fedeltà, ma una protagonista che agisce e prende decisioni. Anche Mario Camerini cerca di attribuire importanza al personaggio, affidandolo all'eleganza di Silvana Mangano. Tuttavia, nella memoria dello spettatore, la sua Penelope finisce inevitabilmente per essere oscurata dalla straordinaria interpretazione della stessa Mangano nel ruolo di Circe.

Le due Circi rappresentano infatti visioni completamente diverse. Quella di Camerini è una maga affascinante, quasi irreale, sospesa in una dimensione da favola. Samantha Morton, invece, interpreta una Circe profondamente umana: una donna concreta, intensa, capace di sedurre senza artifici. Il rapporto con Ulisse non assume i contorni della grande storia d'amore, ma diventa l'incontro tra due persone ferite che cercano, ciascuna a modo proprio, di sopravvivere.

Vorrei infine soffermarmi su Antinoo, forse il personaggio secondario più interessante dopo Argo. Camerini affida il ruolo ad Anthony Quinn, che gli conferisce una presenza mediterranea, energica e istintiva. Nolan sceglie invece Robert Pattinson, costruendo un Antinoo più freddo, calcolatore e psicologicamente complesso. Pur essendo il più crudele e ipocrita dei Proci, è anche l'unico che sembra possedere una propria visione del potere e del mondo. Proprio questa profondità lo rende, a mio avviso, uno degli antagonisti più memorabili dell'intera vicenda.

La differenza più profonda tra i due film non riguarda il cast, i costumi o la spettacolarità, ma il modo in cui i due registi guardano al mondo.

Mario Camerini realizza la sua Odissea nel 1954, in un'Europa che, pur ancora segnata dalla Seconda guerra mondiale, guarda con fiducia alla ricostruzione. Il suo Ulisse affronta un viaggio difficile, ma il ritorno a Itaca rappresenta la possibilità di ristabilire un ordine perduto. Anche quando il racconto si fa oscuro, permane sempre una luce di speranza.

Christopher Nolan, invece, sembra interrogarsi sul destino dell'Occidente contemporaneo. La guerra non appare come un evento concluso, ma come una ferita destinata a riaprirsi continuamente. Il viaggio di Ulisse diventa allora un percorso nella memoria, nel trauma e nella coscienza. Più che attraversare il Mediterraneo, il protagonista attraversa sé stesso.

Questa diversa sensibilità emerge anche nei personaggi secondari. Antinoo, ad esempio, non può essere soltanto un antagonista crudele. Se deve rappresentare il principale avversario di Ulisse, deve possedere anche fascino, intelligenza e autorevolezza. Il male assoluto è raramente interessante; un nemico che sa sedurre e convincere rende il confronto molto più drammatico.

Tra le assenze più significative nel film di Nolan vi è quella della madre di Ulisse, che Camerini affida alla delicata interpretazione di Giovanna Scotto. È un personaggio breve ma fondamentale, perché ricorda allo spettatore che il ritorno di Ulisse è anche un confronto con il tempo perduto e con gli affetti che non possono più essere recuperati.

Nolan introduce invece un personaggio che assume una funzione narrativa diversa: Melanto, interpretata da Mia Goth. Più che una semplice ancella, diventa una figura che tenta di occupare simbolicamente lo spazio lasciato da Penelope, rappresentando una diversa idea della femminilità e del potere all'interno della casa di Ulisse.

Anche il finale evidenzia la distanza tra le due opere. Ritengo che quello di Nolan sia cinematograficamente più potente e coinvolgente. Tuttavia il regista costruisce la propria antichità attraverso un immaginario contemporaneo, inevitabilmente influenzato da decenni di cinema epico e storico. Camerini, al contrario, non disponeva di quei modelli: fu costretto a inventare un proprio universo visivo, nel quale convivono suggestioni classiche, pittura ottocentesca e grande cinema d'avventura.

È proprio qui che, a mio avviso, si trova la differenza decisiva tra le due opere. L'antichità di Camerini è un sogno luminoso che lentamente si trasforma in incubo. Quella di Nolan, invece, nasce già come un paesaggio interiore, fatto di ricordi, sensi di colpa e memorie traumatiche. Se Camerini racconta il mito, Nolan racconta la psicologia del mito.a differenza più profonda tra i due film non riguarda il cast, i costumi o la spettacolarità, ma il modo in cui i due registi guardano al mondo.

Mario Camerini realizza la sua Odissea nel 1954, in un'Europa che, pur ancora segnata dalla Seconda guerra mondiale, guarda con fiducia alla ricostruzione. Il suo Ulisse affronta un viaggio difficile, ma il ritorno a Itaca rappresenta la possibilità di ristabilire un ordine perduto. Anche quando il racconto si fa oscuro, permane sempre una luce di speranza.

Christopher Nolan, invece, sembra interrogarsi sul destino dell'Occidente contemporaneo. La guerra non appare come un evento concluso, ma come una ferita destinata a riaprirsi continuamente. Il viaggio di Ulisse diventa allora un percorso nella memoria, nel trauma e nella coscienza. Più che attraversare il Mediterraneo, il protagonista attraversa sé stesso.

Questa diversa sensibilità emerge anche nei personaggi secondari. Antinoo, ad esempio, non può essere soltanto un antagonista crudele. Se deve rappresentare il principale avversario di Ulisse, deve possedere anche fascino, intelligenza e autorevolezza. Il male assoluto è raramente interessante; un nemico che sa sedurre e convincere rende il confronto molto più drammatico.

Tra le assenze più significative nel film di Nolan vi è quella della madre di Ulisse, che Camerini affida alla delicata interpretazione di Giovanna Scotto. È un personaggio breve ma fondamentale, perché ricorda allo spettatore che il ritorno di Ulisse è anche un confronto con il tempo perduto e con gli affetti che non possono più essere recuperati.

Nolan introduce invece un personaggio che assume una funzione narrativa diversa: Melanto, interpretata da Mia Goth. Più che una semplice ancella, diventa una figura che tenta di occupare simbolicamente lo spazio lasciato da Penelope, rappresentando una diversa idea della femminilità e del potere all'interno della casa di Ulisse.

Anche il finale evidenzia la distanza tra le due opere. Ritengo che quello di Nolan sia cinematograficamente più potente e coinvolgente. Tuttavia il regista costruisce la propria antichità attraverso un immaginario contemporaneo, inevitabilmente influenzato da decenni di cinema epico e storico. Camerini, al contrario, non disponeva di quei modelli: fu costretto a inventare un proprio universo visivo, nel quale convivono suggestioni classiche, pittura ottocentesca e grande cinema d'avventura.

È proprio qui che, a mio avviso, si trova la differenza decisiva tra le due opere. L'antichità di Camerini è un sogno luminoso che lentamente si trasforma in incubo. Quella di Nolan, invece, nasce già come un paesaggio interiore, fatto di ricordi, sensi di colpa e memorie traumatiche. Se Camerini racconta il mito, Nolan racconta la psicologia del mito.

Robert Fogelberg Rota

Un bravissimo Robert Pattinson

Molto postmoderno

Woke o non woke?

Titolo: Odissea
Regia: Christopher Nolan
Interpreti: Matt Damon, Anne Hathaway, Zendaya, Jon Bernthal, Robert Pattinson
Distribuzione: Sale cinematografiche
Voto: A

L'Odissea di Christopher Nolan è un film destinato a far discutere. Del resto, nella migliore tradizione del poema omerico, un'opera di questo tipo non poteva che suscitare polemiche. Quando le luci della sala si sono spente, ho deciso di giudicare il film nel modo più obiettivo possibile, chiedendomi soprattutto quanto la costruzione, o meglio la ricreazione, dell'immaginario omerico da parte di Nolan fosse coerente e convincente.

La fotografia è stupenda, grazie allo straordinario lavoro di Hoyte van Hoytema, coadiuvato dall'eccellente montatrice Jennifer Lame. Il film alterna con grande efficacia scene dal montaggio molto rapido, come la vendetta del protagonista o le battaglie contro i Lestrigoni, ad altre più contemplative, dove la natura diventa una delle vere protagoniste del racconto. La splendida Islanda, che impersona l'Ade, così come l'Italia e il Mediterraneo, vengono valorizzati in maniera eccezionale.

Molto bella anche la colonna sonora di Ludwig Göransson, cupa ("dark") ma allo stesso tempo ricca di sfumature sinfoniche.

Una delle sequenze che ho apprezzato di più, e che probabilmente sarà anche una delle più discusse, è la battaglia contro i Lestrigoni. Lo scontro nasce perché il poco simpatico Euriloco, interpretato da un bravissimo Himesh Patel, importuna un bambino appartenente a questo popolo. Il viziato e antipatico marmocchio, interpretato da Barnaby Nolan, richiama allora gli altri membri della tribù.

Si è parlato molto del look dei Lestrigoni, citando perfino Il mago di Oz. In realtà Nolan sceglie di equipaggiarli con armature rinascimentali, ispirate a quella del celebre gigante conservata a Innsbruck. Sono guerrieri brutali, armati di falcioni e spade ricurve, che fanno a pezzi tutto ciò che incontrano, comprese le navi, prima di essere abbattuti da Ulisse. Per me questo è uno dei tanti grandi ruoli di Matt Damon.

Il suo Ulisse è un eroe complesso: un guerriero violento, ma dotato anche di grandi qualità umane. Ama profondamente la propria patria, intesa non solo come terra, ma soprattutto come popolo e affetti. Splendida anche la storia d'amore con la moglie Penelope, interpretata da una bravissima Anne Hathaway, che riesce a richiamare, pur con una personalità propria, la grande interpretazione di Silvana Mangano.

Ulisse è inoltre un compagno d'armi leale, sia nei confronti dell'eccellente porcaro Plider, interpretato da un convincente Andrew Howard, sia verso Sinone, impersonato da Elliot Page. Il personaggio, dal volto androgino, rappresenta in modo intenso l'essere umano segnato dalla guerra. Soprattutto nella bellissima e inquietante scena ambientata nell'Ade, questo eroe, ormai morto, risulta straordinariamente riuscito. Mi ha ricordato, per profondità e saggezza, il personaggio interpretato da Allan Edwall ne La vergogna di Ingmar Bergman, quasi una versione seria e tragica del soldato Švejk, privata di ogni ironia.

È un ruolo che, a mio avviso, dona grande intensità e drammaticità al film.

Lo stesso si può dire di un altro personaggio tanto discusso quanto affascinante: Agamennone. Il terribile re acheo viene presentato con un aspetto cupo, quasi da guerriero "dark", che ricorda per certi versi Bane, grazie all'intensa interpretazione di Benny Safdie.

Totalmente fuori parte, invece, mi è sembrato Menelao. Pur essendo un attore di qualità e a tratti talentuoso, Jon Bernthal appare poco convincente e il suo personaggio risulta, nel complesso, piuttosto inutile.

Lo stesso vale per Calipso, la ninfa che accoglie e cura Ulisse, interpretata molto bene da Charlize Theron. Anche in questo caso, però, il ruolo è piuttosto breve.

Molto diversa è invece Circe, interpretata da Samantha Morton. Nolan la presenta come una strega inquietante e malvagia, capace di ridurre gli uomini al loro vero stato animale. Personalmente ho avuto l'impressione che il regista le abbia dato anche una forte impronta ideologica: una donna che domina, manipola e umilia gli uomini. Una scelta che, a mio avviso, può essere letta come un richiamo ad alcuni temi del femminismo contemporaneo e che probabilmente farà discutere. Al di là di questa interpretazione, Samantha Morton offre comunque una prova intensa e convincente, dando vita a una Circe oscura e minacciosa.

. Il personaggio che, a mio avviso, domina il film è però Robert Pattinson nel ruolo di Antinoo. Vigliacco, infame, sempre nell'ombra, rappresenta l'archetipo dell'ipocrita che, pur di mantenere il proprio potere, cerca di fare del male a chiunque. Agisce circondato da pericolosi tirapiedi, come il guerriero Plibio, interpretato da Corey Hawkins, oppure dalla disonorevole e infedele Melata, cui Mia Goth presta un'interpretazione davvero convincente.

Antinoo è crudele con Telemaco, che considera una minaccia, e persino con il povero mendicante, dietro il quale non immagina si nasconda Ulisse. È uno Iago moderno, infido e manipolatore. Per me si tratta di un ruolo da antologia, che da solo vale il prezzo del biglietto. Pattinson porta sullo schermo uno degli archetipi più antichi della letteratura: quello del tiranno che vive di intrighi e di paura.

Il film è inoltre popolato da Troiani che ricordano gli Etruschi o persino i Romani – e confesso che mi piacerebbe vedere Nolan cimentarsi un giorno anche con l'Eneide – oltre che da guerrieri nordici, come Mentore, interpretato dal bravissimo Ryan Hurst. Non mancano caratteristi di grande livello, come John Leguizamo, convincente nel ruolo di Eumeo, uno dei più fedeli compagni di Ulisse.

Le scene ambientate nel tempio di Atena, vicino a Itaca, ricordano per atmosfera quelle di Immortals e Minotaur. In particolare spicca Brian Vernel, che, per presenza scenica, richiama alcuni degli assassini più spietati di Il Trono di Spade. Cito questa serie perché Nolan costruisce un immaginario che fonde elementi di culture diverse, dal mondo baltico a quello mediterraneo, riuscendo a creare un universo coerente e affascinante.

Tra le interpretazioni che mi hanno sorpreso maggiormente c'è quella di Zendaya nel ruolo di Atena. L'ho sempre trovata un'attrice affascinante e di talento, ma qui raggiunge un livello superiore. Grazie anche alle scelte di regia e alle inquadrature di Nolan, non interpreta soltanto una dea: diventa la coscienza di Odisseo e, allo stesso tempo, la voce di un mondo che sta lentamente scomparendo. Una prova impeccabile.

Il film di Nolan, tuttavia, presenta anche qualche limite. Pur potendo contare su costumi funzionali e su un cast generalmente molto azzeccato, inciampa nella rappresentazione di Polifemo, che ho trovato poco credibile e quasi artificiale. Personalmente avrei preferito rinunciare a questo episodio per dedicare maggiore spazio a Nausicaa, personaggio che avrebbe potuto offrire ulteriore profondità al racconto.

Nel complesso, L'Odissea è un film molto interessante, spettacolare e ricco di spunti di riflessione. Non sarà una trasposizione destinata a mettere tutti d'accordo, ma proprio come il poema di Omero continuerà probabilmente a far discutere, ed è anche questo uno dei suoi maggiori pregi.

Robert Fogelberg Rota

 

Bra film som kunde bli bättre

En stor film med några problem

En stor film med någr problemer

Tittle the Detah of Robin Hood

Regi..

Medverkande Hug Jackman, Jolie Due, Bill Skrsgård

Svensk distriubution Nobble entramant

Betyg A minus

The death of Robin Hood ä ren mycket bra film med många kvalitet som påminner i sitt sätt många andra medeltida filmer som har ett mer mogen sätt att se på denna period som påminner om Ingmar Bergman ”Jungfrukällaren”, peter Edds ”Nothman” och inte minst dem verk av denm italienska filmskaparen Pupi Avati. Det är en färgspäckad  fast fattig och brutal tid i vilken människor försöker att överleva. Hug Jackman är fantastisk i sin tolkning en långhårig och långskäggen jäkel som är helt avtrubbad på vål dsom enbart visar och använder sig av den eftersom han gillar mår bra att bruka våld. Man ser den i första episoder och även när man lite i taget på ö i den ganska annorlunda kloster inte påbörjar et kärlekshistoria-med syster Birgit. Man bör påminna att Hug Jackman har gjort många roller som påminner om det när man spelar Wolverine men det finns an annan pondus i denna Robbin Hooy eller med den tysk klignande män Rudolf. Han skjuter sällan på människor enbart på en lite pojken på ett sätt som påminner hur Rasely Bolton skjut mot Rickon strak men denna gång det finns inget grymhet enbart överlevande. Detta ses även mycket väl i en annan figur den av Liten John eller Edward den bjässen smak seg som ett virke som spelas va Bill Skarsgård. Bill Skarsgård har gjort många roller som är helt lika dem som gjordes av Rob Palm bara att han gör dem ännu mera brutala fulla av en instinkt och det ses i den scen i vilken han lyclas att överman den som hade vunnit mot Robin hood. Det är en enorm personlighet lite av.. och med samma kostymering som nästan klubbar Robin en blandning av Folke Fyll byte som är hövding från en viking kln. Det finns ingeting heroisk precis som det finns ingenting heroisk i den normandiska riddaren Guy inskijne i läppäskan som bör i den lilla idydiliska små kloster eller helgedom som är tagen i hand av syster Birgit. Jodi är helt perfekt alltid så vackert och fager som en gotiks Madonna från ett nordiskt altarskåp  när hon spelar men denna som vi ser först iklädd som en novis och sen mycket like en flaper med sitt pagefrisyr är en fantastiks och mystisk kvinnan som praktisera äldre typer av riter som verkar härstammar från ett pre romersk tid. Den som komplettera hela roll innehav är till sist den lilla flickan som är Lite John Edward dottern skad och väldigt bunden till Robin även där en extremt bra gestalt. Tyvärr är slutet med ett lite gänga för eutanasi för mig lite för lite heroisk vilken det stämmer men ologisk. Det finns ingenting av samhället som i varje Robin legnet och tolkning var för mig helt nödvändigt. En bra film som trots många bra roller lyckas inte att bli perfekt.

Robert Fogelberg Rota

Guerra e crimine

Un noir britannico con idee sociali

Tito Furze – Conto alla rovescia
Regia: David Mackenzie
Interpreti: Theo James, Gugu Mbatha-Raw, Sam Worthington
Distribuzione: Space Cinema
Voto: A

Pochi film inglesi sono riusciti a sembrarmi allo stesso tempo così americani e così britannici come l'opera di David Mackenzie Tito Furze – Conto alla rovescia. Il regista riesce ad applicare una fotografia estremamente realistica, curata da Giles Nuttgens, che richiama tanto il cinema sociale britannico quanto certe atmosfere da anni Sessanta o da Ken Loach.

Il montaggio di Matt Mayer è spettacolare e ricco di scene di forte tensione che, più che ad Alfred Hitchcock, fanno pensare a Dario Argento. In particolare quando il bandito di turno, Karanis, interpretato da un bravissimo e molto fotogenico Theo James — con il volto che ricorda George Michael e il fisico di Cristiano Ronaldo — si ritrova chiuso nel bagagliaio di un'automobile.

La vicenda è molto costruita ma anche estremamente interessante. Un ufficiale artificiere britannico, idolatrato dai suoi soldati e che scopriremo essere stato un vero eroe della sporca guerra in Afghanistan, viene incaricato di disinnescare una bomba risalente alla Luftwaffe.

Forse ha una relazione con una soldatessa afro-britannica, Zunna, interpretata dalla bravissima Gugu Mbatha-Raw, mentre intrattiene un rapporto pessimo con il caporale Warny, uomo pedante e molto rigido, interpretato da Laurie Duncan. Qui troviamo il primo centro del conflitto del film.

La seconda linea narrativa riguarda invece il lavoro della polizia. Il commissario Dottssie, altra affascinante presenza britannica di origine caraibica, è un personaggio difficile e spesso sgradevole, non meno dei protagonisti che indaga. Si nota una notevole forza nelle relazioni tra i personaggi e un atteggiamento particolarmente duro nei confronti di tutti, compreso il povero Rashid, immigrato afghano interpretato da Elham Ehsas.

Il suo ruolo ricorda per certi aspetti quello di George, il memorabile personaggio interpretato da Elisha Cook Jr. in The Killing di Stanley Kubrick. Tuttavia, nel film di David Mackenzie, tutti i personaggi sono capaci e determinati.

Uno dei più interessanti è il socio di Karanis e degli altri banditi, il durissimo X, interpretato da Sam Worthington. Magro, tagliente, spietato e molto competente, è totalmente diverso da Y, interpretato dal bravo Shaun Mason, che va incontro a una morte terribile. Si tratta di un ruolo divertente, capace di alternare momenti comici a un destino tragico.

Londra è un altro grande protagonista di questo noir che, fatta eccezione per alcune sequenze quasi da film bellico che ricordano Stalingrad di Joseph Vilsmaier, si svolge quasi sempre alla luce del sole. Una scelta insolita per il genere, che contribuisce a rendere il film ancora più originale.

Un'opera molto interessante e decisamente da vedere.

Leo Woodall fa un ruolo memorabile


L'accordatore (The Tuner)

  • Regia: Daniel Roher

  • Interpreti: Dustin Hoffman, Havana Rose Liu, Leo Woodall, Lior Raz, Jean Reno, Tovah Feldshuh

  • Distribuzione: The Space

  • Voto: A-

Uno dei film più neri degli ultimi anni

Pochi film, soprattutto in questo recente periodo storico, sono così neri e ambigui. Un ex pianista prodigio si ritrova ad aiutare un gruppo di ladri estremamente brutali. La pellicola non fa sconti sulla violenza, come dimostra la scena della punizione inflitta da uno psicopatico a chi è già stato ampiamente punito dalla vita: il protagonista Nikki White, interpretato magistralmente da Leo Woodall.

Con un aspetto nordeuropeo, a metà tra l'anglosassone e il nordico, tatuato, dai lineamenti fini e atletico ma al contempo leggermente flaccido, White è un personaggio profondamente triste. Per lui la vita adulta si è trasformata in una sequenza di disgrazie; un'esistenza che non ha nulla di positivo da offrirgli, se non sofferenza. Questa sofferenza è materializzata da tre oggetti precisi:

  • La collezione di giocattoli in bella mostra sul suo furgone (tra cui spicca un soldatino inglese della Seconda Guerra Mondiale);

  • I pianoforti che deve riparare in continuazione;

  • Le cuffie antirumore, che sono ormai parte integrante della sua stessa identità.

Introverso per necessità, l’ex bambino prodigio (che darà prova del suo talento solo alla fine, in una scena notevole) incarna l'uomo occidentale incapace di ottenere qualcosa, se non attraverso un sarcasmo usato come difesa. Tutto il film è costruito per trasmettere questo dolore, non solo grazie alla regia, ma anche alla fotografia scurissima di Lowell A. Meyer e al montaggio di Greg O'Bryant, capace di rendere quasi fisiche le crisi di vomito del protagonista causate dal rumore.

Tra Fritz Lang e Alfred Hitchcock

Qui ritorniamo a un tipo di thriller che unisce l'estremo pessimismo di Fritz Lang alla forma hitchcockiana. Lo si nota nella figura del "MacDuff" di turno: lo stressato e quasi mafioso interpretato da David Reale. È lui a introdurre Uri, il cattivo e "satanasso" della situazione, di origine forse rom o ebraica, interpretato da Lior Raz. Il suo è un ruolo irritante nel volersi rendere simpatico a tutti i costi, ma in realtà è più sadico che brutale. È circondato da due sgherri quasi comici: Yoni, il "muscolo" interpretato da Gil Cohen, e Benny, l'unico a compiere qualcosa di "eroico", una figura comica e forse omosessuale, interpretata da un bravissimo Nissan Sakira, visibilmente in sovrappeso.

Tutto questo gruppo sembra rappresentare l'insieme dei nemici dell'americano "trumpiano". In mezzo c'è Ruthie, una giovane studentessa di composizione interpretata molto bene da Havana Rose Liu, con la quale Nikki prima si scontra e poi avvia una bellissima relazione. Il personaggio, con la sua bellezza comune e pulita, quasi da adolescente d'altri tempi, potrebbe risultare simpatico, ma in realtà nasconde un lato negativo nel suo essere assolutamente egocentrica. Una scena di pazzesca violenza psichica è quella che si consuma tra lei e Nikki prima del saggio di presentazione davanti a Messer, un famoso compositore interpretato da Jean Reno.

Quest'ultimo è un attore francese che vorremmo vedere sempre di più: per carisma, volto e capacità è un grandissimo che riesce a dare il meglio in ogni ruolo. Aqui interpreta un personaggio meschino, che vuole evitare grane e tratta malissimo gli altri. Ruthie e Messer condividono con Uri una cattiveria viperina nei confronti del povero Nikki. Hanno anche quel tipico "mormorare" che appartiene alla figura matriarcale di Marva, la bravissima Tovah Feldshuh. Marva, apparentemente una megera, si rivela invece una persona molto positiva e morbida, ed è la moglie di Harry Horowitz. Il personaggio di Marva "conosce senza sentire", ricordando il cieco de Il mostro di Düsseldorf ($M$) di Fritz Lang.

Il tocco di classe: Dustin Hoffman

Harry Horowitz, che si definisce nonno e non padre di Nikki, è interpretato da Dustin Hoffman, il vero diamante capace di nobilitare l'intera pellicola. Logicamente non spetta a me fare ulteriori elogi a questo capolavoro di naturalezza e capacità tecnica, un attore che viaggia sempre in completa osmosi con il personaggio. Qui interpreta un uomo malato che affronta con ironia la propria fine, causata dal non essersi preso cura di sé. Hoffman eleva il film proprio come aveva fatto nel ruolo di "Rizzo" nel monumentale Midnight Cowboy (Un uomo da marciapiede) di John Schlesinger, che resta uno dei migliori punti di riferimento per questo genere di storie negative.

In conclusione, Daniel Roher avrebbe potuto fare de L'accordatore un film davvero memorabile, al pari di Sentieri selvaggi di John Ford, se solo avesse spinto Nikki a darsi definitivamente alla delinquenza (come forse accenna a fare uscendo dopo aver suonato), oppure se lo avesse fatto finire come il protagonista di La donna del ritratto di Fritz Lang, ovvero un uomo che finisce per strada, il che sarebbe stato il finale più logico.

Ma in quel caso, probabilmente, il film l'avrei fatto io e non Daniel Roher, che secondo me è bravissimo.

Robert Fogelberg Rota

Caitríona Balfe stora rollen

När John Dahl skrev tv-historia

Titel: Outlander säsong 1
Regi: John Dahl
Medverkande: Caitríona Balfe
Svensk distribution: Kanal 8
Betyg: Mästerverk

Det har funnits många stora stunder i tv-mediet för mig, och den första säsongen av Outlander är en av dem. För mig är detta seriens bästa säsong, inte minst eftersom den utspelar sig i Skottland under den jakobitiska perioden, en tid som ofta har skildrats i Hollywoodfilmer.

Det sätt på vilket fotografen David Higgs fångar landskapet är närmast perfekt. Bilderna är alltid fyllda av skönhet, men också av smutsen, hårdheten och problemen som präglade tiden. Hans arbete känns för mig som ett slags komplement till det som blivit en kanonisk skildring av 1700-talet: John Alcotts foto i Stanley Kubricks film Barry Lyndon. Här kommer dock kameran närmare människorna och skapar en starkare närvaro. Som osynliga följeslagare vandrar vi bredvid Claire, seriens huvudperson.

Claire spelas av Caitríona Balfe, som är vacker men samtidigt naturlig och nästan alldaglig. Hon är inte glamorös utan snarare graciös och kraftfull. Även i de svåra scener där hon blir förödmjukad eller hamnar i konflikt med Jamie behåller hon sin styrka. I hennes rolltolkning finns något av de stora filmstjärnor som Greta Garbo och Lauren Bacall representerade: kvinnor som kunde vara naturliga och realistiska samtidigt som de fyllde varje scen med stark närvaro.

Det märks när Claire försvarar en ung pojke mot en grym misshandlande make, och inte minst under den dramatiska häxprocessen. Där möter vi också Geillis Duncan, spelad med stor charm av Kathryn Howden. Hennes rollfigur bidrar till seriens mystik och spänning.

Som man är det dock svårt att inte uppskatta Jamie Fraser, spelad av den fantastiske Sam Heughan. Han är full av kraft, charm och en nästan barnslig nyfikenhet. Han är en högländare utan att vara överdrivet hård eller aggressiv, karismatisk och levande på ett sätt som gör honom mycket sympatisk.

Hans personlighet kontrasterar väl mot den mörkare Dougal MacKenzie, skickligt spelad av Graham McTavish. Och inte minst mot den brutale Jonathan "Black Jack" Randall, gestaltad av en lysande Tobias Menzies, som även spelar Claires make Frank Randall. Menzies lyckas skapa två helt olika karaktärer och gör ett imponerande arbete i båda rollerna.

Allt detta samverkar till att skapa en värld som känns levande, trovärdig och oerhört intressant. För mig är den första säsongen av Outlander ett mästerverk och ett av de främsta exemplen på hur tv-drama kan förena historia, romantik och starka karaktärer.

Robert Fogelberg Rota

Att läsa Salgari med Games of Throndes

En återupptäckt av en intressant värld

Titel: The Pearl of Labuan

  • Regi: Jan Michelini

  • Medverkande: Can Yaman, Alanah Bloor, Alessandro Preziosi, John Hannah, Ed Westwick, Owen Teale, Samuele Segreto, Madeleine Price, Matt McCooey

  • Svensk distribution: TV3 / Viaplay

  • Betyg: A

Få författare har varit så viktiga, åtminstone för mig, som Emilio Salgari. Han föddes precis när Italien hade enats och påbörjade det första riktiga kulturfenomenet med sina många äventyrsromaner. Dessa böcker blandade melodramatiska karaktärer med vilda, exakta och ofta kontemplativa naturbeskrivningar, som fick en tonåring att drömma om äventyr.

Hans mest kända romanfigur av alla de otroligt många är Sandokan – en malaysisk (eller indisk) prins som slåss mot britterna. Han fascineras av den europeiska civilisationen, men ogillar den också starkt eftersom de har attackerat hans familj. Salgaris hjältar är i allmänhet, precis som han själv, självdestruktiva och kluvna i en virvel av passioner – något som till slut ledde Salgari till ett extremt uppmärksammat självmord.

En TV-serie på 1970-talet gjorde romanen ännu mer känd genom Kabir Bedi. Nu gör Jan Michelini en mycket bra produktion där den populära hjälten spelas av Can Yaman, en kraftfull och atletisk turkisk skådespelare. Hans Sandokan är annorlunda: mycket mer kraftfull, bestämd och kontrollerad. Han gör det bra och ger oss en ny tolkning som kanske påminner mer solo om den tolkning Kabir Bedi gjorde i Den svarta korsaren.

Även om hon har mindre karisma, är den roll som är mest trogen Salgaris original onekligen Lady Marianne Guillonk, som spelas av Alanah Bloor. Det är en brittisk skönhet som har en mycket viktig bakgrund (eller snarare hade, eftersom avsnittet börjar just med hennes mors död – en italiensk mor från Neapel). Det är värt att notera att Salgari skulle komma att skriva en ännu bättre bok, Il Capitano Tempesta, som jag kommer att skriva om senare.

Marianne är kaxig, självmedveten och sensuell, men också ganska mycket av ett barn som lever i en extremt skyddad värld, som det rika residenset hos hennes far Lord Antony. Han spelas av Owen Teale – ja, den fantastiska Ser Alliser Thorne från Game of Thrones – rolig men stel. Han har en komplicerad relation dels till sin dotter (som påminner om den mellan Stannis Baratheon och hans dotter), men också till sin syster Lady Frances Guillonk, en roll som är direkt citerad från Alfred Hitchcocks mest underskattade verk Under Capricorn (där Margaret Leighton gestaltade Milly, en kvinna som är åldrande men har en enorm sexaptit).

Vi ser också Sergeant Murray i en minnesvärd gestaltning av John Hannah, som har ett intresse inte bara för Sandokan utan även för den unga James Brooke, som spelas av Ed Westwick. Om Adolfo Celi i 70-talsserien hade presenterat en roll med stor karisma, presenterar denne skådespelare en roll som försöker vara en rival till Sandokan i en tid som fortfarande var fylld av äventyr.

Äventyret är ännu mer påtagligt med den fantastiska Yanez, som spelas av Alessandro Preziosi, och de andra piraterna. Inte minst den roll som för mig är helt genialisk: Emilio Salgari "aka" italienaren, spelad av Samuele Segreto, precis som Mariannes vackra kammarjungfru, spelad av Madeleine Price. Den grymma sultanen är också bra presenterad av Matt McCooey – en Roose Bolton fast utan charm och galenskap.

Vi hörs nästa tisdag!

Robert Fogelberg Rota

Mord i periferi av Berlins Olympiaden

Moder i Breslau
Regi: Leszek Dawid

Medverkande Tomasz Schuchardt,andra Drzymalska,
Svensk distribution: Disney Cham
Betyg: A

Moder i Breslau är en tysk-polsk serie som bygger på en ganska extrem noirtradition. Den har många starka kvaliteter och förtjänar att utforskas. Serien tillhör en tradition som härstammar från klassiska noirfilmer, där man undersöker människans mest vidriga och kusliga passioner.

Handlingen utspelar sig år 1936, en tid då Nazityskland genom den berömda olympiaden ville visa upp ett mänskligt och välordnat ansikte inför världen. Fotot och miljöerna skapar en tät och nästan kvävande stämning i Schlesien.

Huvudpersonen är en kommissarie med stolt polskt ursprung. Han är brysk och våldsbenägen, men också intelligent och innerst inne känslig. Han är fyndig och mycket resultatinriktad. På både ett fysiskt och mentalt plan påminner han om figurer som kommissarie Lohmann i Fritz Langs M och John Hurts rollfigur i Gorkij Park.

Den största skillnaden är att Franz Podolsky, extremt väl spelad av Tomasz Schuchardt, också har ett komplicerat familjeliv med den vackra och sofistikerade Lena Podolsky, spelad av Sandra Drzymalska, vars familj har rötter i den österrikiska adeln. De försöker få barn men misslyckas, vilket skapar stora spänningar mellan dem.

Parallellt följer serien även antagonisterna Horst, spelad av Ireneusz Czop, och hans underhuggare Leopold Barens, spelad av Przemyslaw Bluszcz. De är högt uppsatta nazister som senare visar sig vara kopplade till en av de misstänkta i fallet: en ung psykotisk man som kanske själv är mördaren, men som i själva verket också har mycket tydliga psykiska problem.

Samma sak kan sägas om Greta, spelad av Agata Kulesza. Att serien humaniserar vissa nazister innebär inte att den rättfärdigar dem, utan snarare att den visar hur till synes vanliga och normala människor kunde bli en del av systemet.

Det märks tydligt i flera scener, inte minst när även de andra polackerna porträtteras som stolta, arroganta och ibland svåra människor – kanske delvis därför att flera av dem är idrottsmän. Även den brittiske journalisten Andrew Fox framställs som arrogant, men på ett naturligt och trovärdigt sätt.

Sammantaget är detta ett extremt starkt verk.

Robert Fogelberg Rota

Non tutte le ciambelle riescono con il buco

Recensione: Black Knight

Titolo: Black Knight (Lo騎士 nero)

Regia: Gil Junger

Interpreti: Martin Lawrence, Tom Wilkinson, Marsha Thomason

Distribuzione: 20th Century Fox

Voto: E (Insufficiente)

Purtroppo, non tutte le ciambelle riescono col buco. L’idea di Gil Junger è in sé intrigante: un rapper pieno di sé, un "fratello" della Florida, viene scaraventato in un mondo medievale. Trattandosi di un film di Hollywood, ci ritroviamo logicamente in un Medioevo inglese (o ricostruito all'inglese).

Il problema principale è che questo mondo appare brutto, infantile e "sa di cartapesta", quasi un baraccone da fiera. Forse, paradossalmente, il parco giochi dell'inizio del film è ricostruito meglio del passato vero e proprio.

Personaggi e Cast

I personaggi soffrono di una mancanza di presentazione e risultano troppo infantili: dal re crudele alla principessa ninfomane, fino al nemico che sembra più un cowboy che un cavaliere. Martin Lawrence interpreta Jamal Walker, lo sfacendato protagonista, ma la sua recitazione qui risulta spesso irritante, soprattutto nella prima parte, apparendo come un "fratello" un po' troppo attempato per il ruolo.

  • Martin Lawrence: Funziona solo in alcune scene demenziali (come quella del "cesso" medievale o della decapitazione) e nel momento del ballo.

  • Marsha Thomason: Nel ruolo di Victoria è sufficiente. È la sua bellezza a salvare il film dal grigiore generale, nonostante il suo personaggio non sia molto motivato.

  • Tom Wilkinson: Nel ruolo di Sir Knolte è sprecato; se la cava, ma non basta a sollevare la pellicola.

Aspetti Tecnici

Trattandosi di una commedia, non ci si aspetta il realismo assoluto, ma i costumi potevano essere curati meglio. La fotografia di Ueli Steiger lascia molto a desiderare, mentre il montaggio di Michael R. Miller non è malvagio.

Considerando i mezzi a disposizione negli Stati Uniti, si poteva costruire un castello più credibile e girare scene di battaglia migliori (prendendo esempio, magari, da film come Indiana Jones). In definitiva, è un film evitabile che avrebbe beneficiato di attori più appropriati e di una messa in scena meno posticcia.

Robert Fogelberg Rota

William Tell uno dei mie film preferiti

Schiller ne sarebbe stato contento. E anche io lo sono.

  • Regia: Nick Hamm

  • Interpreti: Claes Bang, Ben Kingsley, Connor Swindells, Golshifteh Farahani

  • Distribuzione: TVCO / Play

  • Fotografia: Jamie Ramsay

  • Montaggio: Yan Miles

La Recensione

Girato con la sapiente regia di Nick Hamm, William Tell è un film molto bello e scorrevole che porta sullo schermo la spettacolarizzazione e l’attualizzazione del mondo alpino e medievale presente nell’opera di Schiller.

La prima cosa che colpisce è l’esattezza dei costumi, estremamente autentici, unita alla fotografia di Jamie Ramsay, capace di dipingere un mondo arcaico dove la natura è predominante e minacciosa. Notevole anche il montaggio di Yan Miles, uno dei migliori in circolazione: spicca in particolare il duello a colpi di fioretto tra Gessler, il malvagio dignitario austriaco interpretato da un bravissimo e violento Connor Swindells, e l’eroe in potenza, il giovane barone Rudenz, che ha il volto di Jonah Hauer-King. Interessante (anche se forse un po' eccessiva) la scena in cui vediamo l'utilizzo di una falce come arma da parte di uno dei compagni più carismatici di Guglielmo Tell: l’enorme e vulcanico Stauffacher, interpretato da un potente Rafe Spall.

Nel film, nessuno degli svizzeri è un personaggio negativo, ma non risultano nemmeno univoci. Lo stesso vale per gli austriaci: la scelta principale della regia è infondere una forte carica di amore per la libertà, offrendo una visione del mondo quasi "adolescenziale" per purezza. In questo contesto, trovo fondamentale la figura del figlio di Tell, il giovane Walter, presentato benissimo da Tobias Jowett. Il ragazzo riflette la selvaggia bellezza mediorientale di Sanna (una bravissima Golshifteh Farahani) e il tormento del giovane Tell, interpretato da Éanna Hardwicke.

Il protagonista aggiunge un altro splendido ruolo alla carriera dell'attore danese Claes Bang. Il suo Tell è un cacciatore, un eroe e una leggenda, ma resta un uomo comune; lontano dai fasti di Mel Gibson ne Il patriota di Emmerich, Bang si muove con la forza di un protagonista western e l'agilità di un ballerino, risultando essenziale ed efficace.

Molto forti le scene con la moglie, il figlio e il fidato amico Melcher (Solly McLeod), affiancato dalla "valchiria" Emily Beecham, capace di infiammare il popolo prima di morire eroicamente nella scena della contro-imboscata. Degna di nota anche la prova di Amar Chadha-Patel nei panni del frate/monaco armeno.

Sul fronte degli antagonisti, oltre a Gessler, gli austriaci sono tiranni odiosi. Spicca il Re Alberto, interpretato dal grandissimo Ben Kingsley, che regala esattamente il ruolo che ci si aspetta da lui. Accanto a lui troviamo la folle Agnes (Jess Douglas-Welsh), una vera "Strega di Biancaneve", e i due principi: il ridicolo Leopoldo (David Moorst) e il ancor più malvagio — perché realistico — Theo (Theo Hamm). A questi si aggiunge il vero "villain", ancora più abile di Gessler: Strussi, interpretato da Jake Dunn.

A nobilitare ulteriormente la pellicola troviamo uno dei padri nobili del cinema mondiale, Jonathan Pryce, nei panni del Barone di Attinghausen, e una strepitosa Ellie Bamber nel ruolo di Bertha, capace di ammaliare gli uomini e difendersi da Gessler.

In conclusione, un film stupendo da vedere e rivedere.

Robert Fogelberg Rota

Sean Bean bra som alltid

Titel: Shardlake

Regi: Justin Chadwick

Medverkande: Sean Bean, Arthur Hughes

Svensk distribution

: Disney Channel

Betyg: A

Få regissörer har varit så bra på att presentera en viss historisk tid som Justin Chadwick. Han lyckas visa det bästa av Tudortiden i många av sina verk och hans hjälte, den puckelryggige advokaten Matthew Shardlake, är en ytterst sympatisk och intressant karaktär, och verket är fyllt av humor.

I händelsernas centrum finns Matthew Shardlake, gestaltad med stor skicklighet av Arthur Hughes. Rolig, ironisk och fylld av en bitter sarkasm, är han en personlighet med många anledningar att känna ilska mot den katolska kyrkan och tilltro till reformationen. Men han är även djupt chockerad över de metoder som används av hans mästare, den förtryckande och hårda Cromwell.

Cromwell spelas av Sean Bean, som i likhet med många andra av sina roller visar den kraft och karisma som för mig gör honom till en av de bästa skådespelarna någonsin. Han syns inte så mycket, men visar alltid prov på kraftfullt spel. Tillsammans med den fantastiska klippningen av... och den utsökta fotografin av... bidrar han till att göra denna TV-serie mycket mer intressant än vad den annars hade varit. Detta märks tydligt i arkitekturen som presenteras, inte minst benediktinerklostret och staden där det stora mysteriet utspelar sig. Det är en vacker miljö och det är just detta, förutom hur han instruerar skådespelarna, som gör Justin Chadwicks arbete så intressant. Det finns en kraft och en vilja att visa hur pass våldsam och kaotisk Tudortiden var, och det ses i det lyxiga klostret som styrs med järnhand av abboten, spelad av den afrobrittiske skådespelaren Babou Ceesay. Abboten vill åstadkomma bra saker, men hamnar i problem eftersom klostret är ett ormnäste fyllt av lönngångar.

Den enda fromma munken är en novis vid namn Simon, spelad så väl av Joe Barber. Han utsätts ständigt för påhopp, inte minst av den före detta krigaren och mobbaren broder Gabriele, skickligt spelad av Miles Barrow, som dock hamnar lite i skymundan av den ännu mörkare broder Edwig.

Det som gör Shardlake till en intressant karaktär är hans samspel med den som är lite av en doktor Watson-figur, den utmärkte medhjälparen John Barak, spelad av den duktige Anthony Boyle. Han framstår som en något mindre intelligent Redmond Barry, för att citera den duktige Ryan O'Neal i Stanley Kubricks mästerverk. Han försöker, men bär på för mycket av gatan och låter sig förföras av kvinnan Alice. Alice, en karaktär som Eco inte hade varit intresserad av, spelas väl av Ruby Ashbourne Serkis. Hon kan linda munkar runt sitt finger, liksom även de andra små rollerna som lever i klostret, precis som om det vore ett vanligt arbetsliv, som muraren Mike Noble eller stadens borgmästare, spelad av Miltos Yerolemou.

Sedan finns de riktigt stora och kraftfulla figurerna: Nordkort, en fantastisk Peter Firth som försöker nå de andra, och rollen som förädlar hela produktionen: Thomas Cromwell, spelad av Sean Bean (som inte dör den här gången!). Kallt beräknande visar denna roll att Bean är en av de bästa skådespelarna, jämförbar med Laurence Olivier eller Marlon Brando. Ett extremt bra verk som även har det mystiska i form av broder Jarome, en duktig Paul Kaye, en mystisk figur som absolut inte kan fungera i det nya religiösa och politiska landskapet. Ett bra och intressant verk.

Robert Fogelberg Rota

En av dem bästa franska filmer någonsin

Recension: Greven av Monte Cristo

Titel: Greven av Monte Cristo

Regi: Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte

Medverkande: Pierre Niney, Julien de Saint Jean, m.fl.

Distribution: SVT Play

Betyg: En av filmhistoriens bästa

Min recension kan verka extremt positiv, men det finns goda skäl till det. Det som gör denna film så fantastisk är helheten. För det första är fotot, som Nicolas Bolduc ansvarar för, helt enastående. Han presenterar den svulstiga tiden – de första turbulenta decennierna i Frankrikes historia mellan Napoleons fall, den franska revolutionens slut och den bourbonska restaurationen – på ett sätt som visar hur Frankrike började transformeras till ett kapitalistiskt samhälle.

Alexandre Dumas verk är framför allt en undersökning av denna tid och samhällets hyckleri, inte bara en berättelse om hämnd. Regissörerna Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte lyckas utforska detta genom äventyrliga gestalter. Till skillnad från Bille Augusts ibland tråkiga och ytliga stil, som försöker efterlikna Ingmar Bergman eller Lars Norén, undviker denna film Hollywood-klyschor. Här behöver vi inte tacka "film bultar" (stereotypa skurkar) för spänningen; istället får vi komplexa karaktärer.

I denna version möter vi skurkar som Patrick Milles karaktär Danglars. Dessa antagonister är intressanta och skrämmande eftersom de i grunden är människor med komplexa och begripliga motivationer som gradvis nystas upp. Detsamma gäller Gérard de Villefort, den karriärlystna åklagaren, spelad av Laurent Lafitte från Comédie-Française. Han är ingen klassisk skurk utan en djupt sårad person vars trauman från ungdomen driver honom till grymhet. Hans son i filmen spelas skickligt av Julien de Saint Jean, och vi ser hur han "dresseras" av Edmond Dantès.

Pierre Niney är briljant i rollen som Edmond Dantès/Greven av Monte Cristo. Han är sårbar, karismatisk och besitter en extrem förmåga till förändring. Han har samma sårbarhet som Richard Chamberlain, men kombinerar det med en enorm handlingskraft. Filmens dueller är brutala och bland de bästa jag sett; de påminner om den råhet man ser i Game of Thrones, elegansen i George Sidneys Scaramouche och den realism som fanns i Ridley Scotts debutverk The Duellists.

Niney, som enligt mig är den bästa unga franska skådespelaren idag, visar sin enorma räckvidd i mötet med den italienska ädlingen abbe Faria (spelad av Pierfrancesco Favino). Faria blir den mentor och fadersfigur som Edmond saknat.

Även birollerna imponerar. Bastien Bouillon spelar Fernand de Morcerf – en karaktär som börjar som en brådmogen tonåring men som på grund av omständigheter och oförmåga att finna lycka med Mercédès (Anaïs Demoustier) gradvis blir ond. Den enda rollen som inte känns som en fullträff är Julie De Bonas karaktär Victoria, som känns något konstig i sammanhanget. Däremot är Vassili Schneider, som spelar den unge Albert de Morcerf, en perfekt blandning av Gabriel Donal och Timothée Chalamet. Hans kärlekshistoria med den valakiska prinsessan Haydée (Anamaria Vartolomei) ger filmen ytterligare djup.

Detta är en helt fantastisk film som lyckas vara både ett episkt äventyr och en skarp samhällsanalys.

Av: Robert Fogelberg Rota

En sympatisk Robin Hood


När medeltiden bara är en förevändning

  • Titel: Robin Hood

  • Regi: Otto Bathurst

  • Medverkande: Taron Egerton, Jamie Foxx, Eve Hewson, Jamie Dornan, Ben Mendelsohn, Paul Anderson, F. Murray Abraham

Recension

Med regi av Otto Bathurst blir den gamla legenden om Robin Hood ett riktigt "rock'n'roll-epos". Genom vackert foto av George Steel – en blandning av Flash Gordon och Metropolis fylld av färger – och en snabb, nästan musikvideo-liknande klippning av Chris Barwell och Joe Hutshing, presenteras vi för en version som skiljer sig markant från Kevin Costners film.

Här möter vi Taron Egerton som en social föregångare till Batman. Han återvänder från det hemska korståget till ett korrupt Nottingham. De mest fantastiska scenerna utspelar sig under just korståget, där Robin of Loxley – som i början är en ganska sprättig ung man – lär känna sin vän och följeslagare: moren Lille John (eller Yahya), som spelas med stor kraft och sympati av Jamie Foxx. Det är en rolltolkning som är snabbare, brutalare och fylld av ett slags självsäkerhet.

Rollen som Marian, den folkliga skönheten, är lika stark och välgjord. Hon är mer än bara en "damsel in distress" och spelas med vilja och kraft av Eve Hewson. Marian slits mellan kärleken till folket och fackföreningsmannen Will Tillman, som bär det tvetydiga ansiktet hos en djupt orolig och osäker Jamie Dornan. På sätt och vis är han mer intressant än den vanliga boven, Sheriffen av Nottingham, som spelas av den "Tory-liknande" och hämndlystna Ben Mendelsohn. Mendelsohn är visserligen en bra skådespelare, men här inte lika intressant som filmens verkligt brutala skurk.

Den rollen tillhör nämligen Guy of Gisbourne (ett namn hämtat från romanen Ivanhoe). Rollen, som spelas av Paul Anderson, är enormt grotesk, farlig, nervös och grym. Hans manliga grymhet och galenskap gör honom mycket värre än många andra, inklusive den kardinal som spelas med ormlik smidighet av F. Murray Abraham (som mer eller mindre upprepar sin roll från Rosens namn).

Sammantaget är det en bra rollista som förädlar en mycket snygg film.

Robert Fogelberg Rota

Man måste bara sen den

Recension: Poor Things

Titel: Poor Things

Regi: Yorgos Lanthimos

Medverkande: Emma Stone, Mark Ruffalo, Willem Dafoe, Ramy Youssef

Svensk distribution: Disney / Searchlight Pictures

Betyg: A

Med den groteska regi som kännetecknar Lanthimos – den grekiske Federico Fellini, fast med ännu mer fokus på det estetiska – är Poor Things en extremt bra film. Detta trots vissa fånigheter som inte återfinns i förlagan, Alasdair Grays roman.

Motorn i hela denna historia är Godwin "God" Baxter, en "galen" men briljant vetenskapsman vars experiment ofta går snett. Genom sina galna metoder skapar han Bella, en karaktär som gestaltas i en av Emma Stones mest charmiga och fantastiska rollprestationer. Bella har en kropp som tillhört en kvinna som tröttnat på livet, men bär på ett inopererat spädbarns hjärna. Hon är på samma gång smidig och klumpig, och steg för steg börjar hon upptäcka världen och sin egen tillvaro för att kunna utvecklas.

Det är en extremt vacker och visionär upplevelse tack vare Robbie Ryans foto. I de vackra Lissabon-scenerna, klippta av Yorgos Mavropsaridis, ser vi den toxiska kärlekshistorien mellan Bella och den idiotiske Duncan Wedderburn – kanske Mark Ruffalos bästa men mest motbjudande roll. Han spelar en affärsman och jurist som försöker framstå som trevlig och sympatisk, men som i själva verket är en vidrig person som bara ser till sina egna intressen.

Hans hyckleri blir tydligt i scenerna från Paris, där Bella möter Felicity (spelad av Margaret Qualley), en till synes äcklig men raffinerad bordellmamma. Verket är överdådigt, nästan barockt, inte minst på det fartyg som blir en spegel av både dåtiden och vår tids borgerlighet. Här möter vi Hanna Schygulla i rollen som den äldre kvinnan (en roll som påminner om hennes insats i Ettore Scolas Le Nuit de Varennes). Hon sällskapas av Harry Astley (en duktig Jerrod Carmichael), en alienerad nihilist med Nietzscheanska idéer som sätter Bellas optimism på prov, särskilt i de motbjudande scenerna från Egyptens slum.

En viktig rollfigur som står mitt emellan den onde Duncan Wedderburn och den snälle doktorn är lärjungen Max McCandles, spelad med klass och karisma av Ramy Youssef. Om Bella i början är en kropp med själ men utan hjärna, är Max hennes motsats. Kontrasten blir tydlig inte bara mot den ynklige Duncan, utan även mot Alfie Blessington (Christopher Abbott), som representerar den klassism och det människoförakt som var typiskt för den brittiska imperialismen och militarismen.

Det är dessa scener som gör att Poor Things mot slutet blir mer dunkel och dramatisk. Vi ser att Bella endast genom en personlig revolution kan fortsätta vara den charmiga och frigjorda kvinna hon blivit. En väldigt bra och intressant film som kanske inte är ett absolut mästerverk, men som man definitivt bör se och uppskatta.

Robert Fogelberg Rota