non tutte le ciambelle riescono con il buco

Recensione: Black Knight

Titolo: Black Knight (Lo騎士 nero)

Regia: Gil Junger

Interpreti: Martin Lawrence, Tom Wilkinson, Marsha Thomason

Distribuzione: 20th Century Fox

Voto: E (Insufficiente)

Purtroppo, non tutte le ciambelle riescono col buco. L’idea di Gil Junger è in sé intrigante: un rapper pieno di sé, un "fratello" della Florida, viene scaraventato in un mondo medievale. Trattandosi di un film di Hollywood, ci ritroviamo logicamente in un Medioevo inglese (o ricostruito all'inglese).

Il problema principale è che questo mondo appare brutto, infantile e "sa di cartapesta", quasi un baraccone da fiera. Forse, paradossalmente, il parco giochi dell'inizio del film è ricostruito meglio del passato vero e proprio.

Personaggi e Cast

I personaggi soffrono di una mancanza di presentazione e risultano troppo infantili: dal re crudele alla principessa ninfomane, fino al nemico che sembra più un cowboy che un cavaliere. Martin Lawrence interpreta Jamal Walker, lo sfacendato protagonista, ma la sua recitazione qui risulta spesso irritante, soprattutto nella prima parte, apparendo come un "fratello" un po' troppo attempato per il ruolo.

  • Martin Lawrence: Funziona solo in alcune scene demenziali (come quella del "cesso" medievale o della decapitazione) e nel momento del ballo.

  • Marsha Thomason: Nel ruolo di Victoria è sufficiente. È la sua bellezza a salvare il film dal grigiore generale, nonostante il suo personaggio non sia molto motivato.

  • Tom Wilkinson: Nel ruolo di Sir Knolte è sprecato; se la cava, ma non basta a sollevare la pellicola.

Aspetti Tecnici

Trattandosi di una commedia, non ci si aspetta il realismo assoluto, ma i costumi potevano essere curati meglio. La fotografia di Ueli Steiger lascia molto a desiderare, mentre il montaggio di Michael R. Miller non è malvagio.

Considerando i mezzi a disposizione negli Stati Uniti, si poteva costruire un castello più credibile e girare scene di battaglia migliori (prendendo esempio, magari, da film come Indiana Jones). In definitiva, è un film evitabile che avrebbe beneficiato di attori più appropriati e di una messa in scena meno posticcia.

Robert Fogelberg Rota

William Tell uno dei mie film preferiti

Schiller ne sarebbe stato contento. E anche io lo sono.

  • Regia: Nick Hamm

  • Interpreti: Claes Bang, Ben Kingsley, Connor Swindells, Golshifteh Farahani

  • Distribuzione: TVCO / Play

  • Fotografia: Jamie Ramsay

  • Montaggio: Yan Miles

La Recensione

Girato con la sapiente regia di Nick Hamm, William Tell è un film molto bello e scorrevole che porta sullo schermo la spettacolarizzazione e l’attualizzazione del mondo alpino e medievale presente nell’opera di Schiller.

La prima cosa che colpisce è l’esattezza dei costumi, estremamente autentici, unita alla fotografia di Jamie Ramsay, capace di dipingere un mondo arcaico dove la natura è predominante e minacciosa. Notevole anche il montaggio di Yan Miles, uno dei migliori in circolazione: spicca in particolare il duello a colpi di fioretto tra Gessler, il malvagio dignitario austriaco interpretato da un bravissimo e violento Connor Swindells, e l’eroe in potenza, il giovane barone Rudenz, che ha il volto di Jonah Hauer-King. Interessante (anche se forse un po' eccessiva) la scena in cui vediamo l'utilizzo di una falce come arma da parte di uno dei compagni più carismatici di Guglielmo Tell: l’enorme e vulcanico Stauffacher, interpretato da un potente Rafe Spall.

Nel film, nessuno degli svizzeri è un personaggio negativo, ma non risultano nemmeno univoci. Lo stesso vale per gli austriaci: la scelta principale della regia è infondere una forte carica di amore per la libertà, offrendo una visione del mondo quasi "adolescenziale" per purezza. In questo contesto, trovo fondamentale la figura del figlio di Tell, il giovane Walter, presentato benissimo da Tobias Jowett. Il ragazzo riflette la selvaggia bellezza mediorientale di Sanna (una bravissima Golshifteh Farahani) e il tormento del giovane Tell, interpretato da Éanna Hardwicke.

Il protagonista aggiunge un altro splendido ruolo alla carriera dell'attore danese Claes Bang. Il suo Tell è un cacciatore, un eroe e una leggenda, ma resta un uomo comune; lontano dai fasti di Mel Gibson ne Il patriota di Emmerich, Bang si muove con la forza di un protagonista western e l'agilità di un ballerino, risultando essenziale ed efficace.

Molto forti le scene con la moglie, il figlio e il fidato amico Melcher (Solly McLeod), affiancato dalla "valchiria" Emily Beecham, capace di infiammare il popolo prima di morire eroicamente nella scena della contro-imboscata. Degna di nota anche la prova di Amar Chadha-Patel nei panni del frate/monaco armeno.

Sul fronte degli antagonisti, oltre a Gessler, gli austriaci sono tiranni odiosi. Spicca il Re Alberto, interpretato dal grandissimo Ben Kingsley, che regala esattamente il ruolo che ci si aspetta da lui. Accanto a lui troviamo la folle Agnes (Jess Douglas-Welsh), una vera "Strega di Biancaneve", e i due principi: il ridicolo Leopoldo (David Moorst) e il ancor più malvagio — perché realistico — Theo (Theo Hamm). A questi si aggiunge il vero "villain", ancora più abile di Gessler: Strussi, interpretato da Jake Dunn.

A nobilitare ulteriormente la pellicola troviamo uno dei padri nobili del cinema mondiale, Jonathan Pryce, nei panni del Barone di Attinghausen, e una strepitosa Ellie Bamber nel ruolo di Bertha, capace di ammaliare gli uomini e difendersi da Gessler.

In conclusione, un film stupendo da vedere e rivedere.

Robert Fogelberg Rota

Sean bean bra som alltid

Titel: Shardlake

Regi: Justin Chadwick

Medverkande: Sean Bean, Arthur Hughes

Svensk distribution

: Disney Channel

Betyg: A

Få regissörer har varit så bra på att presentera en viss historisk tid som Justin Chadwick. Han lyckas visa det bästa av Tudortiden i många av sina verk och hans hjälte, den puckelryggige advokaten Matthew Shardlake, är en ytterst sympatisk och intressant karaktär, och verket är fyllt av humor.

I händelsernas centrum finns Matthew Shardlake, gestaltad med stor skicklighet av Arthur Hughes. Rolig, ironisk och fylld av en bitter sarkasm, är han en personlighet med många anledningar att känna ilska mot den katolska kyrkan och tilltro till reformationen. Men han är även djupt chockerad över de metoder som används av hans mästare, den förtryckande och hårda Cromwell.

Cromwell spelas av Sean Bean, som i likhet med många andra av sina roller visar den kraft och karisma som för mig gör honom till en av de bästa skådespelarna någonsin. Han syns inte så mycket, men visar alltid prov på kraftfullt spel. Tillsammans med den fantastiska klippningen av... och den utsökta fotografin av... bidrar han till att göra denna TV-serie mycket mer intressant än vad den annars hade varit. Detta märks tydligt i arkitekturen som presenteras, inte minst benediktinerklostret och staden där det stora mysteriet utspelar sig. Det är en vacker miljö och det är just detta, förutom hur han instruerar skådespelarna, som gör Justin Chadwicks arbete så intressant. Det finns en kraft och en vilja att visa hur pass våldsam och kaotisk Tudortiden var, och det ses i det lyxiga klostret som styrs med järnhand av abboten, spelad av den afrobrittiske skådespelaren Babou Ceesay. Abboten vill åstadkomma bra saker, men hamnar i problem eftersom klostret är ett ormnäste fyllt av lönngångar.

Den enda fromma munken är en novis vid namn Simon, spelad så väl av Joe Barber. Han utsätts ständigt för påhopp, inte minst av den före detta krigaren och mobbaren broder Gabriele, skickligt spelad av Miles Barrow, som dock hamnar lite i skymundan av den ännu mörkare broder Edwig.

Det som gör Shardlake till en intressant karaktär är hans samspel med den som är lite av en doktor Watson-figur, den utmärkte medhjälparen John Barak, spelad av den duktige Anthony Boyle. Han framstår som en något mindre intelligent Redmond Barry, för att citera den duktige Ryan O'Neal i Stanley Kubricks mästerverk. Han försöker, men bär på för mycket av gatan och låter sig förföras av kvinnan Alice. Alice, en karaktär som Eco inte hade varit intresserad av, spelas väl av Ruby Ashbourne Serkis. Hon kan linda munkar runt sitt finger, liksom även de andra små rollerna som lever i klostret, precis som om det vore ett vanligt arbetsliv, som muraren Mike Noble eller stadens borgmästare, spelad av Miltos Yerolemou.

Sedan finns de riktigt stora och kraftfulla figurerna: Nordkort, en fantastisk Peter Firth som försöker nå de andra, och rollen som förädlar hela produktionen: Thomas Cromwell, spelad av Sean Bean (som inte dör den här gången!). Kallt beräknande visar denna roll att Bean är en av de bästa skådespelarna, jämförbar med Laurence Olivier eller Marlon Brando. Ett extremt bra verk som även har det mystiska i form av broder Jarome, en duktig Paul Kaye, en mystisk figur som absolut inte kan fungera i det nya religiösa och politiska landskapet. Ett bra och intressant verk.

Robert Fogelberg Rota

En av dem bästa franska filmer någonsin

Recension: Greven av Monte Cristo

Titel: Greven av Monte Cristo

Regi: Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte

Medverkande: Pierre Niney, Julien de Saint Jean, m.fl.

Distribution: SVT Play

Betyg: En av filmhistoriens bästa

Min recension kan verka extremt positiv, men det finns goda skäl till det. Det som gör denna film så fantastisk är helheten. För det första är fotot, som Nicolas Bolduc ansvarar för, helt enastående. Han presenterar den svulstiga tiden – de första turbulenta decennierna i Frankrikes historia mellan Napoleons fall, den franska revolutionens slut och den bourbonska restaurationen – på ett sätt som visar hur Frankrike började transformeras till ett kapitalistiskt samhälle.

Alexandre Dumas verk är framför allt en undersökning av denna tid och samhällets hyckleri, inte bara en berättelse om hämnd. Regissörerna Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte lyckas utforska detta genom äventyrliga gestalter. Till skillnad från Bille Augusts ibland tråkiga och ytliga stil, som försöker efterlikna Ingmar Bergman eller Lars Norén, undviker denna film Hollywood-klyschor. Här behöver vi inte tacka "film bultar" (stereotypa skurkar) för spänningen; istället får vi komplexa karaktärer.

I denna version möter vi skurkar som Patrick Milles karaktär Danglars. Dessa antagonister är intressanta och skrämmande eftersom de i grunden är människor med komplexa och begripliga motivationer som gradvis nystas upp. Detsamma gäller Gérard de Villefort, den karriärlystna åklagaren, spelad av Laurent Lafitte från Comédie-Française. Han är ingen klassisk skurk utan en djupt sårad person vars trauman från ungdomen driver honom till grymhet. Hans son i filmen spelas skickligt av Julien de Saint Jean, och vi ser hur han "dresseras" av Edmond Dantès.

Pierre Niney är briljant i rollen som Edmond Dantès/Greven av Monte Cristo. Han är sårbar, karismatisk och besitter en extrem förmåga till förändring. Han har samma sårbarhet som Richard Chamberlain, men kombinerar det med en enorm handlingskraft. Filmens dueller är brutala och bland de bästa jag sett; de påminner om den råhet man ser i Game of Thrones, elegansen i George Sidneys Scaramouche och den realism som fanns i Ridley Scotts debutverk The Duellists.

Niney, som enligt mig är den bästa unga franska skådespelaren idag, visar sin enorma räckvidd i mötet med den italienska ädlingen abbe Faria (spelad av Pierfrancesco Favino). Faria blir den mentor och fadersfigur som Edmond saknat.

Även birollerna imponerar. Bastien Bouillon spelar Fernand de Morcerf – en karaktär som börjar som en brådmogen tonåring men som på grund av omständigheter och oförmåga att finna lycka med Mercédès (Anaïs Demoustier) gradvis blir ond. Den enda rollen som inte känns som en fullträff är Julie De Bonas karaktär Victoria, som känns något konstig i sammanhanget. Däremot är Vassili Schneider, som spelar den unge Albert de Morcerf, en perfekt blandning av Gabriel Donal och Timothée Chalamet. Hans kärlekshistoria med den valakiska prinsessan Haydée (Anamaria Vartolomei) ger filmen ytterligare djup.

Detta är en helt fantastisk film som lyckas vara både ett episkt äventyr och en skarp samhällsanalys.

Av: Robert Fogelberg Rota

En sympatisk Robin Hood


När medeltiden bara är en förevändning

  • Titel: Robin Hood

  • Regi: Otto Bathurst

  • Medverkande: Taron Egerton, Jamie Foxx, Eve Hewson, Jamie Dornan, Ben Mendelsohn, Paul Anderson, F. Murray Abraham

Recension

Med regi av Otto Bathurst blir den gamla legenden om Robin Hood ett riktigt "rock'n'roll-epos". Genom vackert foto av George Steel – en blandning av Flash Gordon och Metropolis fylld av färger – och en snabb, nästan musikvideo-liknande klippning av Chris Barwell och Joe Hutshing, presenteras vi för en version som skiljer sig markant från Kevin Costners film.

Här möter vi Taron Egerton som en social föregångare till Batman. Han återvänder från det hemska korståget till ett korrupt Nottingham. De mest fantastiska scenerna utspelar sig under just korståget, där Robin of Loxley – som i början är en ganska sprättig ung man – lär känna sin vän och följeslagare: moren Lille John (eller Yahya), som spelas med stor kraft och sympati av Jamie Foxx. Det är en rolltolkning som är snabbare, brutalare och fylld av ett slags självsäkerhet.

Rollen som Marian, den folkliga skönheten, är lika stark och välgjord. Hon är mer än bara en "damsel in distress" och spelas med vilja och kraft av Eve Hewson. Marian slits mellan kärleken till folket och fackföreningsmannen Will Tillman, som bär det tvetydiga ansiktet hos en djupt orolig och osäker Jamie Dornan. På sätt och vis är han mer intressant än den vanliga boven, Sheriffen av Nottingham, som spelas av den "Tory-liknande" och hämndlystna Ben Mendelsohn. Mendelsohn är visserligen en bra skådespelare, men här inte lika intressant som filmens verkligt brutala skurk.

Den rollen tillhör nämligen Guy of Gisbourne (ett namn hämtat från romanen Ivanhoe). Rollen, som spelas av Paul Anderson, är enormt grotesk, farlig, nervös och grym. Hans manliga grymhet och galenskap gör honom mycket värre än många andra, inklusive den kardinal som spelas med ormlik smidighet av F. Murray Abraham (som mer eller mindre upprepar sin roll från Rosens namn).

Sammantaget är det en bra rollista som förädlar en mycket snygg film.

Robert Fogelberg Rota

Man måste bara sen den

Recension: Poor Things

Titel: Poor Things

Regi: Yorgos Lanthimos

Medverkande: Emma Stone, Mark Ruffalo, Willem Dafoe, Ramy Youssef

Svensk distribution: Disney / Searchlight Pictures

Betyg: A

Med den groteska regi som kännetecknar Lanthimos – den grekiske Federico Fellini, fast med ännu mer fokus på det estetiska – är Poor Things en extremt bra film. Detta trots vissa fånigheter som inte återfinns i förlagan, Alasdair Grays roman.

Motorn i hela denna historia är Godwin "God" Baxter, en "galen" men briljant vetenskapsman vars experiment ofta går snett. Genom sina galna metoder skapar han Bella, en karaktär som gestaltas i en av Emma Stones mest charmiga och fantastiska rollprestationer. Bella har en kropp som tillhört en kvinna som tröttnat på livet, men bär på ett inopererat spädbarns hjärna. Hon är på samma gång smidig och klumpig, och steg för steg börjar hon upptäcka världen och sin egen tillvaro för att kunna utvecklas.

Det är en extremt vacker och visionär upplevelse tack vare Robbie Ryans foto. I de vackra Lissabon-scenerna, klippta av Yorgos Mavropsaridis, ser vi den toxiska kärlekshistorien mellan Bella och den idiotiske Duncan Wedderburn – kanske Mark Ruffalos bästa men mest motbjudande roll. Han spelar en affärsman och jurist som försöker framstå som trevlig och sympatisk, men som i själva verket är en vidrig person som bara ser till sina egna intressen.

Hans hyckleri blir tydligt i scenerna från Paris, där Bella möter Felicity (spelad av Margaret Qualley), en till synes äcklig men raffinerad bordellmamma. Verket är överdådigt, nästan barockt, inte minst på det fartyg som blir en spegel av både dåtiden och vår tids borgerlighet. Här möter vi Hanna Schygulla i rollen som den äldre kvinnan (en roll som påminner om hennes insats i Ettore Scolas Le Nuit de Varennes). Hon sällskapas av Harry Astley (en duktig Jerrod Carmichael), en alienerad nihilist med Nietzscheanska idéer som sätter Bellas optimism på prov, särskilt i de motbjudande scenerna från Egyptens slum.

En viktig rollfigur som står mitt emellan den onde Duncan Wedderburn och den snälle doktorn är lärjungen Max McCandles, spelad med klass och karisma av Ramy Youssef. Om Bella i början är en kropp med själ men utan hjärna, är Max hennes motsats. Kontrasten blir tydlig inte bara mot den ynklige Duncan, utan även mot Alfie Blessington (Christopher Abbott), som representerar den klassism och det människoförakt som var typiskt för den brittiska imperialismen och militarismen.

Det är dessa scener som gör att Poor Things mot slutet blir mer dunkel och dramatisk. Vi ser att Bella endast genom en personlig revolution kan fortsätta vara den charmiga och frigjorda kvinna hon blivit. En väldigt bra och intressant film som kanske inte är ett absolut mästerverk, men som man definitivt bör se och uppskatta.

Robert Fogelberg Rota

Chile Zhao gör en mästerverk

Titel: Hamnet
Regi: Chloé Zhao
Medverkande: Paul Mescal
Svensk distribution: Universal
Betyg: A

Få dramatiker har varit så framgångsrika som Shakespeare, och det vi ser här, med den utmärkta regin av Chloé Zhao, är nästintill fläckfritt. Idén är, precis som när man skildrar Molière av Ariane Mnouchkine,, att visa hur det kunde ha varit.

Chloé Zhao, med hjälp av en ständigt närvarande, nästan wagneriansk musik av Max Richter, ett mästerligt foto av Łukasz Żal och en klippning som borde studeras av Alfonso Gonçalves, skapar något unikt. Särskilt fäktningsscenen sticker ut – den enda som påminner om samtida Capoferro – och den hör till de bästa, i nivå med duellen mellan Hamlet och Laertes.

Berättartraditionen är ganska typisk för brittisk film. Historien börjar tidigare, när en ung och ganska oerfaren William Shakespeare, spelad av Paul Mescal, av en slump möter en mycket intressant kvinna – den nästan älvlika Agnes. Detta är Jessie Buckleys kanske bästa roll: hon har en falk och känner till örternas hemligheter.

Hon är inte omtyckt av någon, varken av styvmodern Joan Hathaway, spelad av Justine Mitchell, eller av Mary Shakespeare, gestaltad av den mycket duktiga Emily Watson. Det finns en underliggande misstanke om häxeri och det avvikande.

Inte heller hennes bror Bartholomew, spelad av Joe Alwyn, eller Shakespeares far John, en girig och tyrannisk figur tolkad av David Wilmot, inger trygghet.

Gradvis ser vi hur en känsla av misstänksamhet byggs upp. Susanna föds först och blir en brådmogen tonåring (spelad av Bodhi Rae Breathnach), följd av tvillingarna Judith (Olivia Lynes) och framför allt Hamnet – i en hjärtskärande tolkning av Jacobi Jupe. Han är ett livligt och charmigt barn som steg för steg närmar sig sitt öde.

Scenerna i London är nästan spöklika: staden är inte mysig eller pittoresk, utan kall och redan mångkulturell, med dramatiska skuggspel och en känsla som påminner om pestens tid.

Detta är ett fantastiskt arbete som verkligen måste ses.

• Robert Fogelberg Rota

Un piccolo capolavoro di Scola

Perché Ettore Scola è datato?

Il film Splendor è una stupenda lezione di cinema e, per me, il saggio più bello dedicato al cinema. È anche l’opera omnia di un grande attore, non solo comico: un vero Pulcinella, Massimo Troisi nel ruolo di Luigi.

Il film ha diversi livelli di ricordo: il primo è quello di Luigi (Massimo Troisi), fenomenale; il secondo è quello di Jordan, cioè un Marcello Mastroianni straordinario; il terzo è quello di un paese, l’Italia, che non esiste più, perché è stata “uccisa” da Internet e dall’intelligenza artificiale.

Ma andiamo con ordine.

La storia è semplice, ma il tempo – come il libro che legge la pallida e slavata Chantal, interpretata da Marina Vlady, una profuga russa che si finge francese – diventa centrale. Il libro le viene dato da uno dei suoi spasimanti, il caro Paolo, il libraio, interpretato da un bravissimo Paolo Panelli.

È uno dei tanti personaggi che vivono in questa piccola città del sud, come il parroco che cerca di fare una sorta di Savonarola, interpretato da Vernon Dobtcheff.

Molto caricaturale è invece il perno della storia: Jordan, un Marcello Mastroianni irriconoscibile ma in linea con lo stile di Scola. Jordan passa dai baracconi alla libertà economica, con una famiglia difficile e un ambiente complicato, dove poco a poco scopriamo una serie di problemi.

Tra questi, il primo è Luigi: il giovane Massimo Troisi, stupendo nel suo ruolo, un po’ Pulcinella, un po’ Arlecchino e un po’ teatro dell’assurdo. Pian piano prende il controllo del paradosso, tra gli amici al bar, il rispetto per il luogo e soprattutto l’amore per il cinema, un amore totale e incondizionato.

La splendida fotografia di Luigi Tovoli e le musiche di Armando Trovajoli fanno la differenza in un’opera che, secondo me, è bellissima.

Robert Fogelberg Rota

Un ottimo film

Un ‘opera bellsisima

titolo Cyrano

Intepreti Peter Dinklage

regia Joe Wright

distribuzioen SVt play

voto capolavoro è sicuramente uno dei migliori attori in circolazione. Qui è ancora più bravo che in Trono di Spade; lo ha dimostrato in questo film di Joe Wright, uno dei migliori registi attuali. È un Cyrano minimale, dove sono state tolte molte figure e situazioni secondarie, lasciando spazio alle canzoni e a un dettaglio fondamentale: il fatto che Cyrano non ha un naso grande, ma è un uomo piccolo di statura.

Questo rende il film storico bellissimo da vedere e rivedere. È un Cyrano simpatico, ironico e brillante (come lo è stato Tyrion Lannister), ma mi ha sorpresa positivamente nelle scene di combattimento. Nella scena che solitamente è la più "debole" dei film su Cyrano — ovvero quando si batte contro un numero imprecisato di nemici (nell’opera di Rostand sono cento) — qui combatte contro una decina di avversari, il che è molto più logico. Dà un saggio di scherma teatrale magistrale, così come quando sfida il noioso e ampolloso nobile borioso.

L’opera è ambientata durante il periodo della Reggenza, un’epoca di grande libertinaggio ma anche il periodo di Watteau. Lo si vede nella magnifica fotografia di Seamus McGarvey, che presenta un mondo arcaico, mediterraneo ed elegante, con una luce bianca splendida in molti luoghi.

Il cast è incredibile:

  • Bashir Salahuddin interpreta Le Bret, l’amico di Cyrano, in maniera eccezionale: un compagno più grande che lo aiuta e soffre nel vederlo così poco apprezzato.

  • Kelvin Harrison Jr. è un Christian perfetto: uno spaccone bravo a picchiarsi (la scena del tentato "mobbing" ai suoi danni ricorda quelle di Terence Hill!), fresco, bravo e soprattutto leale. Diventa subito amico di Cyrano e la sua fine è veramente triste.

Il film non mostra una guerra eroica, ma una guerra fatta di fango e uomini mal equipaggiati, mandati al macello da un personaggio odioso: il Duca de Guiche (Ben Mendelsohn), nipote di Richelieu. Mendelsohn lo interpreta non come il classico cattivo di Rostand, ma come un tiranno che piange lacrime di coccodrillo, rifiutato e per questo ancora più umano.

Ho amato anche i personaggi femminili: la suorina impertinente (Suor Claire), la simpatica Madre Superiora (Suor Marthe) che ha il volto nobile di Ruth Sheen, e la domestica di Roxane, interpretata da una bravissima Monica Dolan, una donna di testa. I poeti restano un po' sullo sfondo, come il panettiere Ragueneau, pur ben interpretato da Peter Wight.

Infine, Haley Bennett nei panni di Roxane è stupenda: ha voce, carisma e bellezza. È una donna magistrale che sceglie la vita rispetto alle regole e fa di tutto per essere indipendente. Un film da vedere e rivedere

Robert Fogelberg Rota

C'era una volta in Lapponia

Titolo originale: Koka Björn (Cucinare un orso)

Regia: Trygve Allister Diesen

Interpreti: Gustaf Skarsgård, Pernilla August, Simon J. Berger

Distribuzione: Disney+

Voto : Capolavoro

Poche produzioni scandinave sono state in grado, negli ultimi anni, di eguagliare il cinema danese, che è spesso capace di presentare veri capolavori. Tuttavia, Trygve Allister Diesen riesce in questa impresa con l'opera Koka Björn. In un ambiente agreste, o meglio forestale, il regista riesce a ritrarre quella che fu la Svezia dell'estremo nord a metà del 1800, alle soglie dell'industrializzazione.

È un nord disabitato, ma popolato da culture diverse e spesso in lotta tra loro per lo sfruttamento delle risorse. Un capitalismo liberale, influenzato da quello britannico ma anche francese, è rappresentato dalla tetra e libidinosa vedova Sjödal (originaria della regione di Stoccolma). Si tratta di una persona gretta e retriva, superata in antipatia unicamente dal poliziotto locale: il pomposo, violento e ottuso Brahe. Quest’ultimo, pur portando un nome nobile, ha il viso di Magnus Krepper e potrebbe essere inteso come una specie di "Re Ubu nostrano".

Da notare che questi personaggi parlano unicamente svedese, così come la classe intermedia rappresentata dal commerciante Lindemark. Quest'ultimo, libidinoso e avaro, corre dietro a tutte le gonnelle, ma possiede anche una parte sensibile resa in maniera stupenda da Jonas Karlsson, uno dei migliori "animali da cinema" svedesi. Questa sensibilità manca completamente al Dottor Severin, il cinico e sarcastico medico provinciale interpretato da Johan Widerberg. Figlio del noto regista, Widerberg ha sviluppato un'attitudine per personaggi pieni di bile e odio verso tutto e tutti.

Questi attori si muovono in un ambiente europeo: la tundra, il fjällen (in svedese), e le foreste. Il tutto è ottimamente fotografato da Aril Wretblad e ancor meglio montato come un crossover culturale con due influenze: lo "spaghetti western" e l'età d'oro del cinema scandinavo (tra cui le opere di Carl Theodor Dreyer e Friedrich Murnau).

Il ruolo dell'eroe, il pastore Læstadius, è interpretato stupendamente da Gustaf Skarsgård. È una specie di Faust, ma anche uno Sherlock Holmes e, nota bene, ha echi di Floki di Vikings. Possiede le capacità analitiche e la decisione del personaggio di Conan Doyle, unite a una forza mistica, anche se pagana (simile a Floki). Tra l'altro – e il buon Gustaf mi perdonerà – non l'abbiamo mai visto così giovane e pieno di capelli. Nutre un odio sincero per gli alcolici e un amore per la conoscenza, anche scientifica (autori come Voltaire e Rousseau), e ha una famiglia perfetta. Oltre a due bambini piccoli, la famiglia è composta dalla figlia Julia (con il viso della preadolescente Sigrid Johnson, anche lei in crisi mistica) e dalla bella moglie Britta Maria, interpretata dalla bravissima Ane Dahl Torp.

Fondamentale è il personaggio di Jussi, che ha il volto inusuale di Emil Karlsen, un ragazzo Sami (termine da preferire al vecchio e desueto "lappone", sul quale tornerò). Læstadius sa come parlare ai bambini – che sono brutalmente indottrinati a scuola – ai poveri e ai disabili, ma anche ai giovani con estrema severità, e sa muoversi tra i signori. Tuttavia, i signori non lo accettano perché il messaggio cristiano, nella sua essenza, può minare il loro dominio rozzo, brutale, cieco e retrivo. Un "fascismo" ante litteram che cercano di mitigare ma che, alla fine, precisamente come gli antenati vichinghi, chiede solo schiavi da sfruttare e brutalizzare.

I due poli antitetici sono l'artista portavoce della modernità, Beronius – che ha il fascino e il carisma di Simon J. Berger, un dandy avaro, gretto e libidinoso, non dissimile dal Näcken (spirito dei boschi svedesi) – e il figlio adottivo ed erede Jussi. Mentre il pastore rappresenta la Ragione, Jussi rappresenta la Natura, la voce della tundra. Jussi scappa, ma solo per scoprire che i Sami sono ancora più retrivi e cattivi nel loro ottuso razzismo rispetto agli svedesi.

Qui possiamo parlare delle vittime, sia dei brutali omicidi (molto ben congegnati), sia dell'oppressione di classe: i Mäkeli. Se i Sami vivono una vita nomade, i Mäkeli sono i finlandesi del nord-ovest, protestanti legati da tempo alla società svedese, con i suoi pregi e difetti, ma percepiti come una cultura aliena. Aliena per la lingua e per un modo di fare più vicino alla natura, a volte goffo e crudele, ma genuino. Troviamo figure come Rappe, il "buse" (termine svedese che indica un piccolo balordo), e le donne vittime. Dalla madre Kristina, una bravissima Elin Petersdottir, a quella che è l'eroina di quest’epopea: Maria. Interpretata dalla bellissima, forte e delicata Tyra Wingren, è una ragazza consapevole, moderna, ma anche un'atavica creatura dei boschi che possiede qualcosa di magico. Un ruolo bello, forte e intenso.

Questa è un'opera su un luogo poco conosciuto e molto interessante.

Robert Fogelberg Rota

Perché non ha senso parlare di Nanni contro Albertone

Probabilmente nessuno leggerà questo articolo, ma intendo dedicarlo a una persona che resta lo zio di tutti quelli che parlano italiano: quello zio “giovane” che ti faceva apprezzare una chiesa barocca e la musica di Palestrina, e poi ti portava in discoteca, ti diceva “parla con quella” e ti faceva avere la prima relazione. Da notare che indico “discoteca”, non il bordello. Questo zio era il grande, unico Alberto “Albertone” Sordi.

Ho scelto di mettere una foto dove lui guarda il giornalista con grande professionalità, mentre Nanni Moretti ha uno sguardo imbarazzato. Premetto che, a parte i primi bellissimi film — la freschezza, la balbuzie tecnica voluta — non apprezzo il cinema di Nanni Moretti, mentre amo Sordi, anche se non tutto. Penso che questa polemica sia stata gonfiata e, soprattutto, esasperata oltre ogni misura. C’è un pregiudizio su Sordi come attore popolaresco, sprezzante della cultura, da cui sarebbero nati eccessi di ignoranza come i cinepanettoni, la televisione spazzatura e una regressione della società.

Questo è un pregiudizio duro a morire e come tale va trattato e analizzato, guardando la realtà oggettivamente. Moretti aveva bisogno, e forse ha tuttora bisogno, di analizzare questa realtà attaccando tutto e tutti, il che è rispettabile; ma l’analisi sociologica di Sordi era più profonda perché riguardava l’uomo, il borghese e il cittadino dall’interno.

Dopo l’avventura coloniale e militarista de I tre aquilotti, Sordi inizia a sviluppare una conoscenza di un mondo che cambia in maniera drammatica e cerca di adattarsi. Un adattamento che non significa qualunquismo, ma il tentativo di cogliere tutto al punto giusto. Si vede in due splendidi film dove Sordi descrive, con garbo e commedia, sia la classe contadina che quella dei padroni: il primo è Il mafioso, dove l'ingegnere emigrato a Milano torna al paese con una moglie disinibita e viene catapultato in un mondo simile a quello del Padrino, ma vero; poi abbiamo Il trasformista, che per le donne perde tutto.

Questi film sono quasi delle prove per Una vita difficile, che segna la fine degli ideali della Resistenza senza la sentimentalità e la comicità di Scola, in un’opera molto, forse troppo, amara. Un capovolgimento di Tutti a casa di Comencini, film drammatico ma anche comico, fino alle opere magne come Un borghese piccolo piccolo di Monicelli, con un finale aperto e amaro, dove la vendetta viene compiuta senza pensarci troppo.

Si arriva poi alle opere che indagano la borghesia più di ogni altra: La più bella serata della mia vita, opera bellissima che è la trasposizione di un racconto di Dürrenmatt, e lo stupendo Finché c’è guerra c’è speranza, dove il commesso viaggiatore venditore d’armi finisce per essere l’unica persona rispettabile in una situazione complicata. A questi si aggiungono le due rivisitazioni dei classici: Il malato immaginario, film sontuoso dove la Francia diventa Roma, e l’avventuroso L’avaro, dove l’Arpagone diviene un eroe nazionale popolare. Un film dove recita con il grande Christopher Lee in una sfida che ricorda quella di una delle migliori commedie sulla seconda guerra mondiale, l’anticoloniale I due nemici con David Niven.

Ai cultori del Sordi più intellettuale sembrerà strano che io non nomini La grande guerra; è un bel film, ma per me ha un difetto di sceneggiatura perché la fucilazione più logica doveva essere italiana, non austriaca. Un grandissimo artista, e basta. Da vedere e rivedere.

Robert Fogelberg Rota

En av de bästa filmerna någonsin

Varför älskar jag Phantomen of the oepra

Titel: The Phantom of the Opera
Regi: Joel Schumacher
Medverkande: Gerard Butler, Miranda Richardson m.fl.
Svensk distribution: Sandrews Metronome

Betyg: Filmhistoria

Det kan verka ganska ovanligt att placera en rolig och för många mycket underhållande film bland de oförglömliga verken i filmhistorien. Jag anser dock att The Phantom of the Opera har enorma kvaliteter. För det första är klippningen snabb och nyskapande, och under vissa stunder kan den associeras med Terry Rawlings arbete. Fotot av John Mathieson är mer än utmärkt.

Filmen presenterar en epok med sitt fantastiska uttryck: slutet av det andra kejsardömet och den kalejdoskopiska blandning av tider och känslor som präglar den sena romantiken. Det kan verka invecklat, men i denna blandning av barock, rock, modernitet, orientalism och fantasi ser vi just den tid då Frankrike strävade efter att vara en ledande världsmakt.

Det var en period där ett uppstyltat borgerskap, ofta klätt i frack och eleganta men extremt obekväma uniformer, senare skulle göras löjliga av Offenbach. Schumacher, som i likhet med Kurosawa kan betraktas som en humanist, gör dock inte detta. I stället ger han en bild av en tid där människor hade roligt, var vackra och ville röra sig som i en musikvideo – Masquerade.

En roll som nästan fungerar som ett scenografiskt arbete är Reyer, mycket väl gestaltad av Murray Melvin, samma skådespelare som hade en liknande roll i Stanley Kubricks Barry Lyndon. För mig finns dock en tydlig skillnad: hos Kubrick präglas rollen av pessimism gentemot samhället, medan den hos Schumacher förmedlar lugn, humor och sympati.

Samtidigt finns det mörka, det konstiga och det abnorma – hämnden och galenskapen. Operan blir en metafor för livet, och filmens största förtjänst är enligt mig Fantomen, gestaltad av Gerard Butler. Trots att jag personligen ofta känt en viss antipati gentemot Butler och därför inte följt hans karriär särskilt noggrant, måste jag erkänna att han här gör en mycket stark rolltolkning.

Fantomen är ett geni: en man med smak, extremt expressiv, elegant men också kitschig som en rockstjärna. Han rör sig skickligt, till och med i en mycket vacker duell med tunga rapirer – en scen som möjligen känns något malplacerad, men ändå visuellt slående. Schumacher lyckas också psykologisera karaktären genom att visa hans svåra bakgrund, exploaterad i freakshows, med Chris Overton i rollen som påminner om Elefantmannen och Jean Valjean i Les Misérables.

Madame Giry, fantastiskt gestaltad av Miranda Richardson, är en kall men även vänlig och auktoritär figur som personifierar operan och kanske är den karaktär som bäst kan förklara Fantomen. Hon är både skyddande och gåtfull.

Fantomen i Butlers gestalt är inte enbart mörk och fördömd, utan också rått sympatisk och musikalisk. Detta märks särskilt i pastischen på Don Juan, ackompanjerad av Andrew Lloyd Webbers kanske vackraste musik – ett verkligt sent romantiskt mästerverk. Samtidigt är Fantomen den enda som sätter gränser och försvarar sin vision.

Detta kontrasteras mot operans nya ägare: André, mästerligt spelad av Simon Callow, och den yngre, mer attraktiva Firmin, mycket väl gestaltad av Ciarán Hinds. Fantomen talar också om pengar, noter och allt som är fel i Grand Opéra, särskilt genom karaktären Carlotta, spelad av Minnie Driver, något stereotypiskt komisk men med en oväntat romantisk stund mot slutet.

Kärlekstriangeln fullbordas av Christine, spelad av Emmy Rossum. Hon är ung, vacker och begåvad, rör sig fritt mellan världarna och blomstrar på scenen när hon följer Fantomen. Samtidigt har hon ett förflutet och en inre styrka som gör henne mer än en dekorativ figur. Hon hade kunnat älska Fantomen, men han tillåter sig inte att bli älskad.

Filmen lyckas knyta samman denna kärlekstriangel med ett rikt persongalleri: Meg Giry, fint spelad av Jennifer Ellison, Lefèvre i James Fleets fanatiska tolkning och Judith Paris som Carlotta robusta kammarjungfru. Det är en film som ger allt, visar allt och som – precis som senromantisk musik – helt enkelt ska avnjutas.

Robert Fogelberg Rota

När historia blir bara en anedokt

Irriterade men välgjord

Titel Henry of Navarra

Regi Jo Baier

Medverkande Julien Boisselier Kristo Falck Andreas Schmidt Ulrich Noethen Sandra Hüller

Svensk distrinbutuon Nobble entreaimnt

Betyg B minus

  • Trots den mästelika foto av Gernot Roll och klippningen mest i dem två slag scener av Alexander Berner och Claus Wehlisch blir för mig en missat tillfälle att göra en episk film som kunde ha varit ett fantastisk porträtt av den största och mest älskade franska kungen hery IV av navarre en religös gräshoppa som påbörjade grundade av den franska staten. Tyvärr är huvuidrolle innehvaren helt fel Julien Boisselier trots hans dialetiska förmågor den av sång och rörelsen samt att kunna fäktas gör en roll som r tam fattig av en hedonist och narcisst som gör allting enbart för att kunna nå makten. På sätt och viss den presenattion av den barn som görs av Kristo falk är roligare mer full av liv och av interessen än den av Julien Boisselier vars distasiering och sakande av inlevelsen gör honom till ännu mer irritterande. Man ser det tydligt i dess förhållande till dem ännu mera interessanta karaktärer som poeterna och krigare Théodore Agrippa d'Aubigné som följer honom endast till slutet spelade av Joachim Król rolig och symatisk som en Sacho pnacha och den Dom Quxitottes likande Andreas Schmidt samt med den som är den bästa spelade rollen dvs drottningen margot spelade av Ammade deutch. För att sätta stop på dem brutala religion krig kungen Carles IX och drottningen Modern caterina de medici bestämde sig för att låta dottern räkade som den vackraste prinsessan i hela Europa gifta sig med denna törpliga kungen av navarre en lite kungarriket som presenteras i riktiga ordalag avBouvais den nästan clown likande  Sven Pippig. Margot som kommer att hysa en kärlek för kungen spelas med grace behag och inlevelsen av Armelle Deutsch som spelar en sympatisk levande figur full av ett skörd skönhet som påminner stark om samma tolkningen som gjordes av isabella Adjani tjugp år tidigare och som blir helt och hårligt bortglömd även i filmen. Den är den positiva rollen av familjen Valois som ses även med Charles IX som spelas som folking kung av Ulrich Noethen. Detta är en bra tolkning men tyvärr resten börjar att enbart komma till en exalering av clowneri som visas med Hannelore Hoger som spelar nästan en skrämd parodi av Chaterina de medici, den homofientliga rollen av Henrik III den konstiga Devid Striesow, rollen har clowneri insalg som är enbart större i Maria de medici spelade av Gabriela Maria Schmeide och den tvivelartiga dvärg skådeseplerska leonora spelade av Christine Urspruch som gör dålig cabaret  det är samma med dem andra halv tvivelartiga roller som ger ett stark kontast till dem adels för adliga roller som systern till Henrik catherine spelade av Sandra Hüller den nösta fadelik admiralien och befälhavaren av den protestantiska armen Gaspard de Coligny spelade på ett imponerade sätt av Karl Markovics och den nästan likande roll av den katolska generalen marshallen Briron som har André Hennicke militäriska andleten. Fast dessa roller fatnar för lite och är aldrig väl utvecklade precis som prästerna i likehet med kardinalen spelade av Paulus Manker helt utaför rollen eller den påfågel artiga fransk piemointetsiska älskaren Joyeuse som spelas av Matthias Walter långt ifrån ofögomlig precis som rollen av älskarinnan den goda perfekta jenane d’Allmert som spelas av Marta Calvó en roll inte olik Roxanne i Cyrano. Fast detta sätt att läsa historia genom anekdoter blir lite för barnslig och missar dem riktiga kapaciter som finns som Raviniach i vars roll Frank Kessler är helt fantastisk och den mest gåtfulla rollen den av den grå eminensen Maximilien de Béthune 'Rosny' som spelas av den duktiga Roger Casamajor men vi får aldrig veta någonting om honom om hans agerande och hans sätt att följa staten. En film som kunde ha blivit så bra men misslyckas trots många förtjänster.

  • Robert Fogelberg Rota

  •  

 

 

En film om den bortglömman kriget i Lappland

Tittel Sisu
Regi: Jalmari Helander
Medverkande: Jorma Tommila, Aksel Hennie, Jack Doolan
Svensk distribution: SVT
Betyg: A (svagt)

Även om betyget landar på ett svagt A, på grund av vissa överdrivna scener – bland annat en tydlig referens till Stanley Kubricks Dr. Strangelove – är Sisu en mycket välregisserad film. Jalmari Helander visar stor auktoritet och berättar om en av de mest tragiska händelserna i nordisk historia, där ett SS-förband, ofta bestående av kroatiska och norska soldater, begick grova brott mot mänskligheten.

Filmen utspelar sig i det mäktiga lappländska landskapet där Aatami, en hård, äldre och svårt tilltufsad före detta soldat, spelad av Jorma Tommila, attackeras. Rollen är mycket fysisk, och många har jämfört karaktären med John Wick. Jag anser dock att han snarare påminner om Bruce Willis roll i Die Hard: en vanlig människa som genom sin envishet, aggressivitet och vägran att ge upp förvandlas till en levande mardröm för SS-soldaterna.

Att filmen eskalerar till ett våldsamt fyrverkeri är korrekt, men för mig nästan oväsentligt. Det finns en tyngd, ett smuts och en råhet i krigsskildringen som helt saknas i till exempel Tarantinos Inglourious Basterds. Helander gör detta tusen gånger bättre, inte minst tack vare Kjell Lagerroos enastående foto och Juho Virolainens mycket välgjorda klippning.

Vissa scener är brutalt komiska, som när en pansarvärnsmina kastas in i en liten och klaustrofobisk stridsvagn. Den scenen påminner om Fury – min favoritkrigsfilm genom tiderna, regisserad av David Ayer – men även om The Beast of War (1988) av Kevin Reynolds. I Sisu används en sovjetisk T-55-stridsvagn, samma modell som än i dag används med förvånansvärt goda resultat i kriget i Ukraina. I Finland finns många bevarade sovjetiska och tyska stridsvagnar från andra världskriget, även om vissa modeller egentligen inte fanns på plats vid just denna tidpunkt.

Sisu är i grunden en actionfilm, och det är främst antagonisterna som utvecklas. Wolf, spelad av Jack Doolan, är perfekt i rollen som den sadistiske och effektive SS-ledaren, medan den ynklige prickskytten spelas av den norska skådespelaren Aksel Hennie (känd från Mad Max). Precis som i vissa norska krigsfilmer kan den omfattande actionnivån bli ett problem, men i Sisu känns den aldrig orealistisk – med undantag för en scen med ett amerikanskt DC-7-plan.

En svaghet i filmen är kvinnoporträtten. De finska kvinnorna, som ständigt utsätts för övergrepp av SS-soldaterna, får väldigt lite utrymme. Endast en av dem, Aino, får en röst, och hon spelas starkt av Mimosa Willamo. Dessa roller hade kunnat ges mer tyngd och därmed lyft filmen från en utmärkt film till ett verkligt mästerverk.

Utöver detta finns det fina biroller, särskilt två SS-karaktärer spelade av Tatu Sinisalo och Wilhelm Enckell – grymma, kriminella och fullständigt desillusionerade. Två starka prestationer i en i övrigt mycket stark film.

Robert Fogelberg, Rota

I Moschettieri come non gli abbiamo mai visti

Titolo: Milady
Regia: Martin Bourboulon
Interpreti: François Civil, Eva Green, Lyna Khoudri, Vincent Cassel, Camille Rutherford
Distribuzione: SVT Play

Quando a metà dell’Ottocento Alexandre Dumas padre scrisse I tre moschettieri, non pensava certo al successo della storia, che è forse diventata non solo la più amata, ma anche una delle migliori mai costruite, per via di personaggi che rimangono, nel bene e nel male, impressi nella nostra memoria.

Quello che riesce a fare qui l’ottima regia di Martin Bourboulon, grazie anche alla fantastica fotografia di …, è ricreare sia la pittura francese del Seicento sia quei giochi di luci e ombre fondamentali per comprendere Caravaggio. Questo si vede in diverse scene: l’imboscata al contrario che gli ugonotti vorrebbero tendere ai moschettieri, e che poi diventa qualcosa di diverso, è una scena dove viene messa in mostra tutta la capacità di Marc Barbé, che interpreta il capitano Treville. Questa scena trova una simmetria nel processo che smaschera il perfido fratello di Luigi XIII — un re al quale il bravissimo Louis Garrel restituisce dignità e giustizia storica, qualità spesso assenti in altre trasposizioni del romanzo e in parte anche nella storiografia che si è occupata di questo periodo. Il fratello del re, Gaston, è interpretato da Julien Frison, ottimo attore della Comédie Française.

Il ruolo di Gaston è enorme, antitetico a quello del re e anche agli altri congiurati, tra cui il devoto e malvagio ma non troppo furbo conte di Chalais, interpretato da Patrick Mille. Si tratta di un ruolo difficile, anche perché ricorda un altro cattivissimo, seppur più forte e quasi una macchina da guerra: il conte di Buckingham, che ha il volto deciso di Jacob Fortune-Lloyd.

Da notare che nella rilettura di Bourboulon, insieme a Éric Ruf, il celeberrimo cardinale Richelieu non è negativo: anzi, è un uomo elegante, capace e talvolta — nonostante i nervi d’acciaio — empatico. Il ruolo sembra prendere una direzione inaspettata, con una notevole forza d’animo e una passione che lo rende, secondo me, simile ad Anna d’Austria, splendidamente interpretata dall’unica vera diva dell’Europa continentale, la lussemburghese Vicky Krieps, altro “ghiaccio bollente”.

Un ruolo antitetico al suo fuoco, un fuoco che fa volare e dà un ulteriore salto di qualità al film, è quello di Milady de Winter, che ha il volto bello, sensuale e a tratti terribile di Eva Green. Non spetta certo a me scoprirla: oltre alle sue enormi capacità d’azione — come forse nel duello più bello del cinema recente, con stiletto e daga — ha anche una capacità emotiva enorme, sia nella scena in cui convince il cardinale a firmare la grazia, sia in quella d’amore in cui prima disarma e poi smonta Athos. Questa storia d’amore, ben più che accennata, è forse la più bella e forte di tutto il film, attraversata da una tristezza struggente: una storia che non può svilupparsi, se non in un unico, bellissimo figlio, perché Milady è troppo forte, decisa, capace: una vera super-donna e proto-femminista.

Il più anziano e nobile dei moschettieri è un personaggio mitico, e qui il mitico Vincent Cassel — vero continuatore della grande tradizione di Louis Jouvet e forse anche di Talma — non solo dà a Athos dubbi e forza, ma riesce anche a contestualizzare questo nobile protestante, figlio di concetti come l’onore e la cavalleria, che si batte in un esercito protomoderno. È un Athos complesso.

Gli altri moschettieri sono un Porthos gaudente, pantagruelico ma autentico, non parodico, interpretato da Pio Marmaï, che brilla e sposerà la servetta della commedia classica travestita da suora, Mathilde — una bravissima Camille Rutherford, sorella di Aramis, un eccellente Romain Duris. Popolaresco, sarcastico, sfacciato e profondamente cattolico come Richelieu, Duris — come Rutherford — conserva anche tratti quasi comici, tipici dei valletti dei moschettieri, figure simili ai servi del teatro classico e, a loro volta, ai personaggi della commedia dell’arte.

L’eroe con la E maiuscola, ma insicuro, amletico, persino colpito da una crisi di panico per la presenza di un mastino sanguinario — una versione francese di quello dei Baskerville — è D’Artagnan, interpretato da François Civil: bravissimo, brillante, guascone ma non arrogante, ha più di Amleto che di Don Chisciotte. La sua forza si vede nei duelli, come il bellissimo duello col pugnale contro il terribile e tetro Ardesa, dove lo spettatore può apprezzare un ruolo piccolo ma significativo del ceco Ivan Franek, ma anche nelle scene d’amore e di amicizia, soprattutto con il bravissimo principe africano Hannibal, interpretato da un ottimo Ralph Amoussou.

Quanto all’amore, la storia tra D’Artagnan e la buona borghese e cristiana Constance è struggente, e il ruolo di Lyna Khoudri è stupendo, molto simile a quello che un’altra grande attrice franco-algerina, Isabelle Adjani, mostrava in Adèle H. di François Truffaut.

A questo si aggiunge una visione quasi moderna con il bravissimo fratello di Athos, il fanatico che vuole la guerra per la guerra — simile, ahimè, a molti personaggi che dalle cronache di Israele alla Russia, passando per l’Ucraina, i paesi arabi ed extraeuropei, riempiono le notizie di oggi — interpretato dal bravo Gabriel Almaer. Si tratta di un ruolo enorme, bellissimo, degno della migliore tradizione del method acting, per un film che è solo da vedere e apprezzare.

Robert Fogelberg Rota

Så bra som det kan bli

Det absolut bästa

Titel Milady

Regi Martin Bourboulon

Medverkande Eva grren Vincente Cassell

Betyg direkt i filmens historia

Få filmer har för mig varit sp perfekta och så pass mycket i den tid men även i vårt tid att det är en av dem som kommer att gå till film historia precis som många andra franska mästerverk som Marcel Carne les enfatntes du paradis eller Abel Gance napopleon och Francois Tufauld ”adel H”. det ses i allt den väldigt fina regi av Martin Bourboulon de extremt brutala aktion och kamp scener inte minst när en av dem intressantaste karaktärer Arderenza den sicilianska torped och löner mördaren mördats av D*artagana som har den visla men karismatiska anlete av François Civil. Scenen är brutala duellen med dolkar är perfekt och verkar härstammar av dem fäktnings och brott manualer av Fiore dei Liberi eller Talhofer och miljön fungera perfekt med Nicolas Bolduc foto som är både full av färger och dunkel med skuggor som påminner dels i denna miljö men även i möten av dem olika hugenotter dem franska protestanter av den bemästring av ljus och skuggor av den första italienska barock konst men även dem franska motsvarighet. Detta med ett moderna aggressiv klippning för vilken ansvara Stan Collet. Allt verkar stämma i ett dunkle kvävande drama i vilken Milady är den skickligaste spelare i eva Grenn vackrare starkare än någonsin lik ett nytt Minerva och proto feministisk hjältinnan som lyckas med allt även att mörda en bestialisk kamphund. Hennes relation till D’Artagnan är toxisk sjuk och full av ett själv destruktiv laddning som man kan även se i den relation mellan henne och Arthos. När Dumas skrev sitt verk under 1800 talet häften  han hämtade alla karaktärer ifrån historia föruom Arthos som skulle förkorpliga ära ridderlighet men även ett vist styvhet av den frnaska svärd adelsskap. Vicent Casell lyckas med allt och även att kunna ha straka känslormesiga scener, det finns när han först hotar till döden Mlady med hans värjan sen när han ber henne om förlåtelsen och i scenen i vilken han räddar sitt bror den hård blankande protestanten Benjamin spelade av Gabriel Almaer som är i ett ställning som påminner nästan av Pasolini. Vi ser hur han dras trots allt när i ett svårt situation som är en pallaret historia. Det är den problem för dessa fantastiska hjältar fulla av resurser men även under några stunder beredda att falla. Dem två andra musketörer har ett mera lättsinnig torn den i denna film ansvara fulla Porthos spelade så bra av Pio Marmaï som har några av dem vackraste fäktning scener och även deras bästa vän Aramis som har Romain Duris ansikte. det är en figur i den klassika gusakone  figur och har ett dubbel i systern Mathilde som har Camille Rutherford skönhet och skicklighet. Men det våld som finns i dem tre musketörer är även en typ av mer subtilt våld av dem olika makt människor som den brutala greven av  Buckingham e n handlings kraftig och sofistikerade Jacob Fortune-Lloyd  till den som är enbart en brickan i spel den fanatisk katolska Patrick Mille mördade av den genom syrade onda gastin de France en duktig Julien Frison skådespelaren vi den prestigefulla Coedei Francais till den stora historiska personlighter dels kardinale av Richelieu Eric Ruf helt lämpligt och Anna av österiken som är ganske den absolut bästa skådespelerska i europa den Luxemburg baserade Vicky Krieps till den sympatiska real politiker Ludwig XIII spelade av Louis Garnet . det finns ytligare två bra roller den afrikanska prinsen Hannibal en så bra gestalt av Ralph Amoussou och den berömda kapten Travier en bra roll av Dominique Daguier och Costanbce hör gestaltad av den fransk algeriska skådespelerska Lyna Khoudri som ger ett enormt och så bra gestaltning. En film bara att kunna se och se om

Robert Fogelberg Rota

En film som man bör bara se

Det fanns en gång ett nytt Hollywood

Titel: Midnight Cowboy
Regi: John Schlesinger
Medverkande: Jon Voight, Dustin Hoffman
Svensk distribution: STplay
Betyg: A

Det finns egentligen ingen anledning att på nytt prisa filmen Midnight Cowboy från 1969 – men den håller fortfarande, och det med råge. Trots att Adam Holenders foto är långt ifrån vackert, är filmen ett verk som imponerar starkt, framför allt tack vare de två huvudpersonerna: den vilsne och naive cowboyen Joe Buck, gestaltad av Jon Voight med ett barnsligt ansikte och en sällsynt charm, samt den nästan Chaplin-liknande pikareska figuren Ratzo, eller Carmine Esposito Ricci, spelad av en helt övertygande Dustin Hoffman.

När filmen kom ut imponerade den även med Hugh A. Robertsons fantastiska klippning, som påminner om det man tidigare sett i Easy Rider. Fast i Midnight Cowboy är drömmarna, hallucinationerna och fragmenten mer djupt knutna till huvudpersonens bakgrund: en olycklig cowboy utan den klassiska vilda västern-romantiken – ingen pistol, ingen häst, ingen hjältemission. Han hamnar istället i samhällets periferi. Det är just detta som gör filmen så underbar: bussresan från Texas, en plats fylld av lidande för huvudpersonen, med en galen mormor eller farmor – briljant spelad av Ruth White – till ett New York av helt annan sort.

New York i filmen är nämligen ingen äventyrlig storstad som i westernfilmerna, utan en marginaliserad, smutsig och icke-turistisk metropol. Buck möter där en rad märkliga figurer – från hans första kund, den fantastiska Sylvia Miles, till människor som påminner om figurerna kring Andy Warhols Factory, fast utan glamour. Allt är istället misslyckat, smutsigt, trasigt och ibland fullständigt galet.

Sex skildras som en ren konsumtionsvara, utan mening eller känslomässigt innehåll – en handling som liknar skräp som någon slänger efter att ha använt det. Religionen framträder lika groteskt, personifierad av den galne toalettpredikanten, spelad av en nästan expressionistisk John McGiver.

Detta är en värld där Buck inte kan trivas, eftersom han faktiskt bär på ideal. Här kommer Ratzo – Rizzo – in, i Dustin Hoffmans skickliga gestaltning. En djupt tragisk men också komisk figur, klädd i slitna men ”sofistikerade” kläder. Hans enda mål är att kämpa mot sin fars spöke: en italiensk invandrare som visserligen lyckades skaffa sig en storslagen grav, men det är också allt. Även det är på något sätt ironiskt.

Hela denna rolltolkning är oförglömlig, precis som hela filmen, som fortfarande håller fantastiskt väl. Midnight Cowboy är ett verk man bör se och njuta av – till varje pris.

Robert Fogelberg Rota

Fantastisk Dracula

Luc Besson lyckas att införa nästan nya perspektiv i Dracula

Titel Dracula

Regi Luc Besson 

Medverkande Mathilda De Angelis

Svensk distribution?

Betyg direkt till filmhistoria

Luc Besson har varit för mig en betydelse när det gäller att göra publik vänliga filmer som är spektakulära och är väl instats i den populär kulturen . med starka anvisningar till mycket av hans tidigare arbete inte minst ”jeanne d’arc” och Valery Dracula är ett storslaget spektakel som lyckas att hålla åskådaren alltid intresserade. Mycket berör på Caleb Landry Jones huvudpersoner som för mig i denna särkilda roll lyckas att presntera en kraftfull och perfekt gestaltning av fursten Dracula. Det som gör filmen är den mest avvallt den tekniska skicklighet dels när det gäller den enorma och varierade fotografi av Colin Wandersman och den mycket roliga och häpnadsväckande klippning av lucas fabriani samt den musikaliska bakgrunden för vilken ansvara mästarnas mästare Danny Elfman. Förutom det har vi ett extra fröstålig för publiken och även så karismatisk Dracula spelade av …. Som påbörjar historia som ett ganska lagom karismatisk furste. Scenerna med sitt intimitet inte minst i känslorna som kommer fram mellan ha och Elisabeth. Filmen får ett mörkare torn när han möter  kardinalen spelade av

Den österrikiska kardinal skådespelaren Haymon Maria Buttinger och i slaget mot den osmanska imperiet vars störe kejsaren mahed II kallade erövraren
Jassem Mougari likgiltiga ansikte. Det är den karktär som liknar mest en annan fiende till dracula Johnatah Hanker nu en avvokat spelade av
Ewens Abid . Den är rap blodig och full våld precis som andra slag i Bessons karriär från lLe derneier comabt och Jeanne D’Arc. Precis i slutet av Dracula jordliga liv ser vi den delen i vilken han missar Elisabeth medan hon flyr i skog. – för mig det är lite märklig att Besson klipper bort en sådan bra skådespelaren som Ivan Farnk vars märkliga profil hade dlevis introducerat filmen. Denna är får mig en av dem vackrare scen som i känslan påminner den i Gösta Berlings saga den odödliga mästerverk av Maurits Stiller. Sen har vi den citation till Brak Skoke  Dracula. Om denna film hade varit mera gotisk tyngre ör Besson lättare men mer komplicerade och vi följer med några impressionistiska scener inte minst i Grass. Under denna första delen när i både Asien och Europa Dracula söker en slags förståelsen till meningen med livet och återspelen och har som höjdpunkten möte vid Ponte vecchio i Florens vi ser tiden som går och vi har några av det fantastiska scener vid hovet som är direkt citerade från Pietro longhi. Det är en vampyr elegant som den som i ett vampyr bekännelsen, exotisk som den av Gary Olman men även grotesk som vi såg i Nosferatu i scene i den kvinnliga kloster. Och här har vi introduktion av den nya fräscha tag som gör Besson film till enastående maria gestaltad av den italienska skådespelerska Mathilde De Nagelis om Dracula är…extremt mångsidig Mathilda som vi ser först fastkedijade är fantastism full av styrkan rolig och även djup tragisk och visar ytligare en gång att numera måste skådespelrskor inte enbart vara vackra men även skickliga och ha glimten i ögat. Rollen av den andra vampyr kvinnan blir inte bara eldig men även full av liv en feber som även vid hennes slut blir till. Denna roll fungera som supporter inte bara för Dracula men även för Mina den återspelen av Elisabeth en annan vänsterhänt kvinnan så väl spelade av Zoe Blu. Först som den aning lättsinniga blondaElisabetta  och sen som den djupare mörkhåriga Mina r hon bevis på en mogen delvis svårt roll så välspelade realistisk och stiliserade. När det gäller den goda Besson ger nästan en komedi torn dels till van Helsing den fantastiska Christofer Waltz men även den franska pedanten Dumont spelade så bra av Guillaume de Tonquédec Allt detta med bakgrunden av sena 1800 talet Paris den perfekta och moderna monopol som visar sitt styrkan sin vilja att visa sig med modernitet och en rolig avgörande slag mot den moderna rumänska armen . En film som man behöver bara se om flera gånger för att njuta av det

Robert Fogelberg Rota  

L'opera omnia di Besson

Impressionate il migliore Dracula di sempre

Titolo Dracula L’amore perduto

Regia Luc Besson

Interpreti Caleb Landry Jones

Distribuzione Lucky Red

Voto nella storia del cinema

Forse questo titolo così trionfale sembrerai eccessivo ma Luc Besson ha realizzato la sua opera omnia facendo vedere che c’é ancora molto da dire sul mito di Dracula e che soprattutto e ancora possibile fare in Europa film bellissimi capaci di gareggiare con il cinema hollywodiano o extra europe. Tutta é perfetto dalla fotografia di Colin Wandersman alla colona sonora del grande Danny Elfman che in pratica si supera realizzando un opera totale che dialoga non solo con il Dracula di Francis Ford Coppola o il Nosfertau di Herzog ma che presenta una visione più spettacolare di quella di Eggs. In questa storia abbiamo una presenza ironica semplice quasi macchiettistica (non uso questo termine icona cessione negativa  che é quella del prete cacciatore di vampiri interpretato da Christoph Waltz qui mascherato da bavarese che ammette la presenza dei vampiri senza demonizzarli e cercandoli con sugaia e perspicacia. È un personaggio auto ironico é molto piacevole che riesce fortemente a entrare in sintonia sia con il direttore del manicomio Doumnount un bravissimo Guillaume de Tonquédec ma anche con tutti gli altri cacciatori di vampiri dall’arrogante ambasciatore inglese Henry Spenser un bravissimo David Shields a quello che é il quanto mai spento e slavato Johanth henrker che ha il volto molto inespressivo ma non per questo fuori posto di Ewens Abid colpito da spaventose maledizioni. Le scene con i goy sono orrifiche e grottesche come quando Dracula colpirà lle suore nel monastero. Un ruolo che non é per niente banale limitato perché quello che interessa a Besson é Dracula anche se secondo me il volto gabbro lo fa molto più simile a Mattia Corvino il bravissimo  Caleb Landry Jones. All’inizio simpatico umile cavalleresco bravissimo a usare la spada iper sicuro di se tranne che difronte alla figura pallida cadaverica del cardinale anche se circondato di iconografia barocca Haymon Maria Buttinger bravissimo ma anche incapace di comprendere di rapportarsi e che non esclude niente. `è un personaggio  simile all’abate del nome della rosa e questo lungo primo atto fotografati benissimo da Colin Wandersman con il stupendo montaggio di Lucas Fabiani serve a introdurre non solo la storia damore ma anche il rapporto tra vampirismo e modernità quella della celeberrima Parigi del XIX secolo dove non a caso nasce il film, con il circo che rappresenta la borghesia e la sua visione del mondo da gabinetto delle meraviglie.  In questo prologo abbiamo la battaglia contro i turchi capitanati dal crudele Karim Rakrouki e la spettacolare fuga tra le trappole per i lupi  . La prima ricorda molto da vicino quella di Giovanna d’arco mentre la fuga é addirittura una citazione dai Cavallerie  Gösta berlingo di mauriz Stiler l’unico film svedese di Greta Garbo. La seconda parte é quella che introduce una figura semplicissima e divertentissima sessuale e piena di una capacità prillante Maria ovvero Matilde De Angelsi che mostra di essere una super risorsa per il cinema italiano capace di forza divertimento e di una grande fisicità il film si fa lieve sempre terribile ma anche scanzonato simile a un ‘avventura in costume forse Marie Antoinette di Sofa Coppola ma anche all’Imperatrice rossa di Joseph von Strendberg per poi diventare più scuro cupo e andare verso la melancolia finale . Dracula non puó esistere senza la sua Elisabetta o Minna la bravissima e tipicamente bessoniana Zoë Bleu che interpreta un ruolo prima un po’ sopra le righe divertente e anche capace di dare il massimo nella parte melanconica prima di rincontrane l’amore. Un ruolo divertente ma anche molto tragico . da notare che é a differenza di Francis Ford Coppola ma anche di Eggs l’immagine dei rumeni é un migliore perché non solo come dei poveracci ma sia come di possenti guerrieri come Bertrand-Xavier Corbi nel quindicesimo secolo oppure come il capitano della compagnia rumena Bromain levi che cerca di entrare per vincere una battaglia anche contro i groyes che servono Dracula. Un’opera divertente ma anche bellissima e struggente da vedere e rivedere

Robert Fogelberg Rota

Un film che bisogna solo vedere

Il capolavoro di Petr Václav

Il 1700 non era stato mai così ben presentato

Titolo Il boemo

Regia Petr Václav

Intepreti Vojtech Dyk

Distribuzione Home video

Voto nella storia del cienma

Senza offendere nessuno ho sempre trovto il cienma ceco anche se molto ben fatto da un punto di vista tecnico buono abbastnza noiso lento e prevedibile facendono uno dei più sovraquotti. Ma l’opera di peter Václav il boemo é uno dei piú bei film di tutti i tempi enorme ben fattoe che l merito di far rscoprire uno dei più grandi e sottovalutati artisti dlla musica europea  emondiale.
Josef Myslivecek nell ’intepretazione data con classse e straordiaria presenza filmica da
Vojtech Dyk é un individuo molto inteso apaprtemente tranquillo elegante compassato simile e Redmond Barry il ruolo principale di ryan O’Neil in reltá é un vulcano di senti,enti9 e di problemi vero e proprio che si vedono i parecchie situazioni dal difficile dialogo con se medesimo in questo caso i fratello gemello che vive in una Praga tetra ancora profondemente infleunzata dalla conytroriforma ma anche giá parecchio simile a quello che sarà l’epopea romantica il gioco del doppio e sono le uniche scene parlate in ceco. Un film su un itelettuale del 1700 é per definizione un film cosmopolita e si nota benissimo nel viaggio che é uan mertafora anche della psciche del personaggio che viaggi in spazi ampi la natura e i palazzi. Il musicista legato a una forma d’arte immateriale si impone e riesce a divenatre il primo tra i non nobili non stirpe e non artista figurativo a divenatre famoso-. Lil prologo ci fa vedere la tragedia simile a quella che sucesse qualche generazione prima a The libertine di Jonny deppe la sifilide con la perdita del naso nell’unica scena ambientata a monaco di baviera e la povertà. Una povertá che lo costroinge a vendere uno spadino simbolo del potere di un tipo di classe sociale che ha ancora valori cavllersci. Uan noviltá che vediamo nella prima parte detta formazione dove incontra il primo amore la dolce e quasi matura Cordelia Rezzi la bravisisma Federica Vecchio con la quale ha un aprimo intralazzo che sa tanto di ribelione anche perhcé il padre il frddo e vestitoa ll’intica più seicentesca fabrizio parenti la vuole fare accasare come si sarebbe detto all’epoca con un marito volgare laido e maleducato l’arricchito Feriell intepretato benissimo da Achille Brugnini. Un ruolo che contratsa parechio con quegli degli altri due patri nobili il compositore veneziano e mentore Orefeo Crispi un ottima prova di davide pagioto e il molto piú spiritoso e aperto il conte Fimochhieti intepretato con eleganza e forza da Alberto Cracco un ruolo da brillante. Anche se la persona che introduce l’avvenete boemo nella societá dell’epoca e senza dubbio la marchesa il ruolo intrigrante sessuale e molto ben preparato di Elena Radonicich, perfetta in tutto é adiritura una personificazione di un epoca di una nazione o città stato la serenssima repubblica oligarchia di venzia che poi rimmará menomata messa a terra ferita in uan caduta da cavallo. Per me si tratta di un ‘opera veramente perfetta ben fatta in tutto e per tutto circondata da uan serie di figure appena accenate ma molto inetresanti come la quasi amante saffica non lo sappiamo mai presnetata benissimoi da Claire Palazzo al altretanto bravo il tetro Karel Roden che ha un qualcosa del marchese de Sade a molti altri come i figli che giocano a volano in casa . Il tutto é descrito in composizioni magnifiche piene di una notevole forza e di una voglia di fare che rendono a tutti gli efetti quest’opera stupenda perfetta in tutto e per tutto. La marchesa é anche il ruolo della societá della donna che sa muovervi vuole muoversi precisamnete coem l’ambiguo impresario Sratori disinterasato al moindo prudente e non dissimile agli attuali dirigenti sportivi in un bel ruolo di Pietro Tammaro che sembra introdure la parte più interessante del film che é quellaa Napoli dove Joseph incontra e interagisce con il re di Napoli il “mitico” re Lazzarone o beota Ferdinado IV molto bene intepretato da Mirko Ciccariello . Sucuro di se prima quasi odioso nella sua faciloneria poi si riscatta quando vede il personaggio di Hosepg soffernte facendo un complimegto sincero naturale molto più in linea con quello che é il mito del buon selvaggio o comunque del popolo fatto  da quella che é la figura che ha löa condizione sociale più alta che rappresenata anche una certo tipo di provincialitá italiana solo rapresnatta dalla moglie austriaca la celeberima maria Carolina che già allora come i cortigiani ... neaga l’evidenza quello che dovrebbe per forza essere piú importante per tutti la mobilitá l’apertura sociale. L’origine popolar edel re non é tanto data dal mangiare la pasta (ci sono notevoli descrizioni di ció ma anche dal fatto che la parucca e messa male . Il re e elegante ma non sa tenere questo simbolo.Nota bene che questa sarebbe la vita che vorrebbe avere anche Anna Frascati la baronessa Bolognese spostaa a napoli intepretata dall’attrice italoi russa Lana Vlady

. è un ruolo forte ma anche sacrificale e ricorda molto da vicino anche se meno frivola la Giacinta nella Trilogia della Villeggiatura di Carlo Goldoni. Vedremo comportmanti autodistrutive sia mentalemnete che fisicamente con la sua unione con un marito brutale il conte intepretato da Ermano De bragi. Qui sicuro di se brutale fino alla crudeltá é un nobile popolare che passa di donna in donna e nasconde il guappo non nella maniera simpatica ironica del castrato orefeo crispi un bravisismo Diego Pagotto. Solo senza “palle” fisicamenye  a poco a poco mostra tutte le sipestizioni che sono a loro volta personificate dala cantante che riesce a mettere aposto nobili come l’arrogante conte di San Paolo intepretato per poco tempo ma ottimamente da Salvatore Langella. Si tratta di un ruolo minore ma che come leoperd mozart molto ben intepretato da Christian Dieterle che personifica questo ruolo etro e insodisaftto. La fotografia di Diego Romero é stupenda prende questi ritrati ma anche le varie composizioni d’interni di Guadi e di Longhi anche sfuocando lo sfondo. In una  delle scene più belle e profonde quando Joseph parla non da bambino ma da collega con Wolfand Amedus Mozart molto ben intepretato da Philip Amadeus Hahn. É come tutto il film un discorso profondo dove l’inquetudine ancora metafisica del giovane Mozart riceve una risposta molto moderna che preanuncia quella dell’artista Nitziano. Tutta questa immagine di tipo sia filosifico e storico e secondo me rendono questo lavoro molto interessante da ogni punto di vista e ce lo fanno apprezzare. L’idea nichiania si nota anche in una delle scene che potrebbero anche sembrare più discutibili quando vediamo la persona che attacca al sifilide a Joseph la cameriera inetpretata da Lenka Vlasáková, che prima lo ha aiutato e che lui ha rifiutao. Non é uan scena contro i ceti popolari ma bensi un lavoro molto preciso per mostare  il destino cridele in un casino piú soffisticato ma pur sempre un casino inteso coem bordello dove incontriamo anche un personaggio quasi pasolininaino il padrone interretato da Egidio Alessandro Carchedi. Un valore aggiunto a un film stupendo che lascerá una traccia indelebile nella storia del cinema

Robert Fogelberg Rota