En rörande film
Titel: När Marnie var där
Regi: Hiromasa Yonebayashi
Medverkande röster: Sara Takatsuki (Anna), Kasumi Animura (Marnie) m.fl.
Betyg: A
Det är sällan jag får se en film som rör mig så djupt som ”När Marnie var där”. Historian är den om en kärlek, som följs under olika tider och generationer. Handlingen utveckas på ett mästerligt sätt. Visserligen är det frågan om en tecknad barn och ungdoms film, men den utgår från två genrer. Nämligen från den gotiska skräckroman och inte minst från en av Alfred Hitchcocks filmer. Det är en av förklaringarna till varför en av huvudrollsinnehaverskorna heter Marnie och ser ut att vara en figur tagen från Hitchcocks filmer. Samma kan sägas om det ålderdomliga stenhuset vid ett träsk på den japanska landsbygden. Dit skickas Anna efter några mindre astma och panikångest attacker. Hon möter en värld, som är starkt stiliserad, men även mycket realistisk och annorlunda. Hon har kort page frisyr. Anna är längre än de jämnåriga flickorna. Hennes ansiktsuttryck är färre och ögonen är blå. Hon har få uttryck, eftersom hon är medgörlig och melankolisk. Vi kan inte förstå vad det är som inte fungerar eftersom både hennes fosterföräldrar och kusinerna verkar vara mycket snälla och kärvänliga. Kanske beror det på att det lilla samhället inte blir undersökt utan bara antytt, liksom problemen med en lite äldre flicka.
Här finns även en känsla av tomhet och att inte vara delaktig i ortsbefolkningens liv. Det skildrar scenerna under en festival, något som vi har sett många gånger i den japanska filmen inte minst i ”Systrana” som distribuerades just av Triart film. Scener som visar färgglada äldre dräkter i detta fall mycket vackra kimonos, som Anna bär elegant. Mötet med Marnie öppnar upp för ett nytt liv eftersom Marnie med sitt blonda hår rent av super europeiska utseende och långa klänningar är friare och öppen mot omvärlden. Hon blir genast vän med Anna.
Filmen behöver inte vara realistisk, men den är verkligen detaljerad, såsom leran på kimonon eller klädernas veck är detaljer som fångar oss i denna tecknade värld. Precis som musiken i den magiska cirkel, som Anna kände sen tidigare när hon var i Sapporo. I öppningsscenerna förvandlas hennes teckningar till en vanlig lekplats i ett magiskt slott. Vi ser barn leka och ramla skildrat med detalj rika scener som blir helt fantastiska liksom bal sekvenserna i månskenet. Vi får möta Marnies mystiska eleganta amerikanska far. Det gamla huset med dess pråliga stil, har många hemligheter, liksom den mörka ”dark ladyn”, som är den riktigt onda personen, som verkar manipulera alla till och med Marnies mamma.
Filmen är vacker. Den lyckas med det mycket svåra, nämligen att visa våra rötter och hur mycket våra förfäders liv påverkar våra liv. Möjligen kan man tycka att barn kan finna filmen lite för stillsam, men den skulle kunna få dem att diskutera frågor om minnet, som för mig är nödvändiga.
Roberto Fogelberg Rota