Woody Allens bästa film efter Manhattan
Tittel: Café society
Regi: Woody Allen
Medverkande: Steven Cander, Sheryl Lee, Jeannie Berlin, Ken Stott, Corey Stoll, Sari Lannic, Stephen Kunker, Jesse
Eisenberg, Anna Camp, Kristen Steward, Blake Lively, Woody Allen (röst) m.fl.
Svensk distribution: Scanboox
Betyg: A +++++
Många filmskapare har skrivit filmhistoria och fortsätter att göra det men bland dessa är Woody Allen en av dem som jag håller kärast. Nu är han över 70 år har lyckats presentera en av
sina allra bästa filmer, i vilken han berättar själv, med en fantastisk berättarröst. Handlingen är allmängiltig. Ett par som möts älskar varandra,
tappar bort varandra och möts igen. Allen med hjälp av en annan enorm artist, Vittorio Storaro,
mästarnas mästare när det gäller fotografi, ger oss som gåva en film vars filmremsa är lika
vacker, som en målning av Raffello sedd och filtrerad av en guldepok i filmens historia, 1930-talet.
“Café society” är en film som handlar om “filmen” om detta underbara kalejdoskop och två städer,
som är platser, vilka vi känner till bäst i vårt medvetande Hollywood och New York. I centrum av
händelserna, som börjar under ett elegant stiligt party i en villa (en rationell 1930 tals villa inte helt olik
dem som vi har alltid sett på film) möter vi kärleksrivalen Phil, som har Steven Canders manliga
medelålders charm. Karaktären är en stor filmproducent.
Jag tycker att efter alla skriverier och moraliseringar, som har gjorts mot Woody Allen har han svarat på
anklagelserna på det bästa sättet om att vara gubbsjuk genom att presentera denna företeelse. Vi får
aldrig lära känna Karen, Phils fru, ( Sheryl Lee) men vi känner honom rätt väl hans bryska humor den alltid direkta linjen och inte minst kärleken till hans familj.
En familj, som lever i Brocklyn och naturligtvis är av judisk härkomst uppenbarligen från östeuropa och lagom dysfunktionell. Det ses tydligt i rollen av Phils syster Rose, som spelas med klass, charm och en lagon komisk inställning av den smala och nervösa Jeannie Berlin
Hennes roll är rolig och maken, Marty, är en oigenkännlig Ken Stott annars mest känd för sina roller som skurk.
Marty är en mycket stolt jude, som arbetar som juvelerare och anklagar Phil för att inte vara judisk, men istället
är det systern Rose, som tycker att Phil inte är tillräckligt begåvad för att vara jude. Deras älsta son är den charmiga bjässen Ben, (Corey Stoll) som har valt “att arbeta”, som gangster. Här ses tydliga språr av många gangster filmer både från 1930-talet till Sergio Leones ”Once Upon the time in America”. Precis som Leone gör Allen ett lika bra mästerverk, men Allen fångar det som Frankrfurt skolan brukade definiera som tidsandan i en atmosfär av jazzmusik, kostymmode, få bilar och drömmen om livet i New York, vilket alltid är sett med vemodig nostalgi, som inte är helt olik den nostalgi, som man mötte i Federico Fellinis enorma ”Amarcord”.
Vi börjar känna familjen med den klassiska judiska kvinnan den frispråkiga Evelyn, systerdottern, som spelas mycket bra av Sari Lannic. Hon är lågom ingorant och gift med Leonard (Stephen Kunker) en
sympatisk vänster inriktad filosofi professor, som citerar en av många one liners när han citerar Sokrates enligt vilken livet måste ha stora emotioner, men livet är alldeles för svårt. Det är Evelyn som blir med all rätt rädd för en våldsam ganne som arbetar som väktare. Han är den person som orsakar tragedin när samhället slår tillbaka på Ben (Correy Stoll verkar ha hämtas från några av 1930-talets ganster filmer) som är den ”större” brodern en bjäsen och ligist, som förkroppsligar den amerikanska drömmen i detta fall gangstern. Just i dessa scener om hans bravader är klippningen av Alisa Lapselter mera snabb.
Men filmens riktiga ”lirare” är onekligen Bobby, som spelas mycket väl av Jesse
Eisenberg. Denna moderna skådeseplar archetyp trots att han är skägglös är en hipster. Mycket av hans roll, som den ihopsjunkna Mark Zuckenberg, har en del av andra ihopsjunkna unga intelektuella personer från Allens tidigare filmer.
Vi ser det i en av de roliga scenerna när han ensam och frusterade försöker att anlita en prostituerad. En Jean Harlow kopia med namnet Candy spelade mycket väl av Anna Camp. Han kastar tar ut henne men ger henne betalt. Sen börjar hans relaktion med Vonnie en roll i vilken Kristen Steward är lika bra som Eisenberg. Vonnie är självsäker och vacker som en krigslysten Snövitt. Hon är charmig i komediscenerna och är glamorös trots den sportsliga stilen. Scenerna vid stränderna är vackra och extremt intensiva precis som när de kommer ut från den momumentala China biografen. Fast hon kan inte stanna kvar, som denna tjej hon måste fortsätta vidare och blir precis som Joan Crawford i filmen ”Grand Hotel”. Vi ser att hon har likadan klädsel som Crawford hade där.
Även Bobby måste ta mer ansvar och gå vidare bli den målmedvetna affärsman, som Ben inte kunde bli. Vi ser hur han blivit rak elegant och puching på det rätta sättet när han möter Veronica en roll som spelas mycket bra av Blake Lively, som på alla sätt och vis är en bra konkurent till Vonnie.
New York är den del i vilken kärlekshistorien utvecklas naturligt, som också kan relatera till våra egna minnen, som vi upplevt dem. Ett annat sätt att kunna få dessa människor närmare oss, att få dem så nära vår samtid är användningen av telefoner. Det är helt normalt fast vi använder mobiler de använder sig av fasta telfoner. En film som det borde vara olagligt att inte se.
Roberto Fogelberg Rota