En av de värsta filmerna någonsin
titel – Pathfinder
regi Marcus Nispel
medverkande karl Urban
svesnk distriution Dusney Chanal
betyg Ö
För mig är Pathfinder, trots den vackra klippningen i de högst irriterande stridsscenerna av Jay Friedkin och en skaplig, men alldeles för dataspelsartad, filmfotografi av Daniel Pearl, en av de mest irriterande filmerna någonsin. Det beror framför allt på en långdragen och övertydlig historia samt på en värld som känns så fel som den bara kan bli.
Det märks tydligt redan i huvudrollen, där Karl Urban spelar en figur som först och främst är mycket väl gestaltad av den unge Ursell Duffield, som spelar pojken som lämnas av några vikingar lite norr om Vinland. Tyvärr är Karl Urban kanske bra i actionscenerna, men när det gäller att kommunicera känslor misslyckas han. Det märks framför allt i de känslomässiga scenerna, både med fadern och med den indianske fadern, spelad av Russell Means.
Means är visserligen duktig, men hans rollfigur är inte helt olik Sitting Bull när denne försökte slå sig fram i Buffalo Bills cirkus. Ännu värre är den kvinnliga huvudrollen, spelad av Moon Bloodgood. Hennes rollfigur känns mer latinamerikansk än nordamerikansk ursprungsbefolkning, och det gör att hon blir mycket svår att tro på i sammanhanget.
Den enda rollen bland indianerna som verkligen känns trovärdig är Jester, den lite galne indianen som spelas av Kevin Loring. Han lyckas skapa en rollfigur som faktiskt känns levande och övertygande.
Resten av indianerna känns däremot helt fel. Det finns starka bevis för detta redan i hur de olika stammarna och krigarna framställs, till exempel Blackwing, en annan krigare som spelas av Jay Tavare.
Tyvärr är även skurkarna, det vill säga nordborna eller vikingarna, helt fel gestaltade. Det finns dock en enda riktigt bra och intressant rollfigur bland dem: Gunnar, som spelas av den mycket duktige Clancy Brown – ja, krigaren från Highlander.
Hans roll fungerar eftersom Brown lyckas ge Gunnar en råhet och brutalitet som faktiskt passar filmen. Det märks inte minst under attacken mot indianbyn, där hans närvaro ger vikingarna en hårdhet som de övriga rollfigurerna saknar.Även vapnen känns helt otrovärdiga: piskor, klubbor som egentligen skulle höra hemma i en mycket senare tid, hornhjälmar och hela denna balett av detaljer som känns så fel och historiskt osammanhängande. Det känns inte ikoniskt eller trovärdigt, utan snarare som en mycket ytlig bild av vikingarna.
Dessutom är huvudskurken, Ulf, svagt gestaltad och spelas på ett föga övertygande sätt av Ralf Möller, som enligt min mening var betydligt bättre i roller som Conan och i Gladiator.
Jag kan acceptera att vikingarna framställs som kriminella och brutala, men inte som totala idioter. Här har filmskaparna tyvärr valt att göra dem till nästan karikatyrer, vilket gör att hela konflikten förlorar mycket av sin trovärdighet.
Pathfinder är helt enkelt en film som har väldigt lite att säga och som dessutom lyckas misslyckas med nästan allt annat.
Robert Fogelberg Rota