En film som tyvärr säger inte mycket
Titel Min pappa Marinen
Regi Mårten Klingberg
Medverkande lena Endre Rolf Larsgård Ralph CarlssonKlas Wiljergård
Svensk distribution SF
Betyg C
Den svenska filmen med undantag av Fucking Ålmål och ännu tidigare med filmer ”Flickan med hyacinten har int varit åtminstone enligt mig inte så bra att skildra ut personer som träder fram från garderoben. Nu görs det av Mårten Klingberg med hjälp av ett utsök fotografi från Simon Pramsten och en bra klippning nästan lite aktion liknade av Henrik Källberg. Historia krätsar kring en 30 årig vänster radikal tjtje spelade av Hedda Stiernstedt med namnet Hanna som försöker att komma inne i journalistik historia men har misslyckas och vars kille är otrogen. Hon kan bara komma hem från en sm stad i syd Sverige vars hennes mamma Eva spelade ed tetaralisk charm av Lena Emdre är skol fröken och en far Lars ingen mera än Rolf Larsgård som öär kyrkohere. Det är en kyrkan den samtida svensak kyrkan snäll och inkluderade som resten av samhället och det ses mycket i dem personer som finns runt omrking först den tillfälliga överordnade prästen krykorheder Gunnar spelade mycket väl av Ralph Carlsson. Lars mor och Hannas mormor som är tvungen att flytta hem till byn har precis död och då börjar en period av förvandling i vilken vi kommer att upptäcka att fadern har en uppenbarlig kvinnlig sidan i vilekn han blir en kopia av modern Eva i skeppade av lena Endre som tyvärr blir adels för tam. Inget reagera dålig mot det förutom ett fyllo som vid ett korv Kisk angriper Marienne i en av filmens mest plata scener och k´just Hanna som är otroligt nära fadern. Det som är viljan av Mårten Klingberg som spelar filmen bad boy den irriterade kameraman Forell som får en bok publicerade är just Hanna som är mycket näar fadern. Vi kan förstå det kanske inte vid första leva oss inne i Hanna och hennes bekymmer men dem visas aldrig och man tar väldigt sällan ut svängarna som hennes bror den barnliga och överviktiga David som för mig är den bästa skådespelaren i Klas Wiljergård gestaltad som för mig är kanske filmens bästa roll. Det är en trist nästan clownartig roll som är djup ensam precis som den ensamhet av många i hans generation. Det är en irriterade roll men även så djup mänsklig som den av Hannas väninnor och för mig även av den reporter Aisha spelade av Nour El-Refai som blir för mig aldrig sympatisk. Där kunde man ha haft en djupare historia och Hannas pojkvän den snälla hippester Jonathan trist som gröt som spelas av Vilhelm Blomgren . En film som är söt men är aldrig så djup som den borde ha varit
Robert Fogelberg Rota