Inte så bra
Elena
Regi: Andrej Zvyagintsev
Medverkande: Nadezhda Markina, Yelena Lyadova, Aleksey Rozin, Andrey Smirnov m.fl.
Ryssland, 2011svensk distribution TriArt Film
betyg C
När Fjodor Dostojevskij år 1866 gav ut Brott och straff väckte den mycket uppmärksamhet. I centrum av historien stod en man som utförde ett mord. I Andrej Zvyagintsevs ”Elena” är det en kvinnan som i dagens Ryssland utför ett mord, även denna gång av ekonomiska skäl. Precis som i Dostojevskijs berättelse finns det en stark bakomliggande drivkraft till mordet. Skillnaden ligger i Zvyagintsevs ointresse för psykologi i sin skildring av paret, av Elena en före detta sjuköterska och rikmannen Vladimir. I fokus hamnar den olika svåra relationerna mellan karaktärerna, till tonerna av Philip Glass musik som nästan spränger in i bilderna. Det kan verka lite överflödig och mäktigt, man vänjer sig snart vid musikvalet, som skapar ett vackert skimmer över filmen.
Handlingen innebos av en stark konflikt och kontrasterna mellan huvudpersonens nya liv i lyx, karaktäriserat av en avskalad interiör, tillsammans med en oligark, den framgångsrike affärsmannen Vladimir (Andrey Smirnov) och Elenas son, Sergeys (Aleksey Rozin) fattiga överfyllda små borgerliga lägenhet, är mycket illustrativa.
Detta distanserade sätt att förhålla sig till sakernas natur leder vidare till att de fattiga eller småborgarna presenteras på ett groteskt sätt. Berättarperspektivet ger dem inget utrymme för dem att skylla ifrån sig eller förklara sina misslyckanden, varken kommunismen eller kapitalismen utan endast globaliseringen, med dataspel och teve som uttryck, i ett ständigt flöde blir förklaringen till detta förfall. Det hela liknar mer och mer ett ryskt ”Big Brother”, i hög grad lik en västerländsk version.
I detta uppstår en irritation då återanvändandet av symboliken och referenserna till tidigare filmskapare så som Tarkovskij och Einstein inte växer till något självständigt uttryck, utan i stället växer till en härmning och repetition av tidigare sedda bildspråk. Tarkovskij och Einstein var regissörer som trots allt var humanister, övertygade om att människan kunde prestera någonting gott, medan det i Andrej Zvyagintsevs verk i stället tycks finnas en annan form av, om inte hat, så djup misstro gentemot människan som blir så starkt att det påverkar och hämmar regissörens hela förmåga att skapa. Därmed blir detta en film som har en intressant potential, men som nästan aldrig når fram i försöket att berätta sin historia.
Roberto Fogelberg Rota