Vi har bara en mamma
Titel minnet av min mamma
Regi Marco Bellocchio
Medverkande Valerio Mastrandrea , Bérénice Bejo . Roberto Herlitzka Barbara Ronchi Fabrizio Gifuni
Svensk distribution Triart film
Betyg A
Marco Bellocchio är onekligen en av dem bästa regissörer i det europeiska filmer och han har lyckas att ytterligare en gång att göra ett stark och intressant film som undersöker en bit av italiensk och europeisk historia genom ett mycket privat roman av Massimo Gramellini en av Italiens bästa och mest kända journalister. Filmen börjar under slutet av 1960 under vilken denna Massimo extremt väl spelade av Nicolò Cabras är en liten söt pojken som lever ett gott liv i sällskap av hans mor. Det finns någonting hjärtskärande som går över det som är någonting extremt hjärtskärande som går över den vanliga melodrama och kommer till tragedi. Det är en filosofisk roll som är svårt att kunna förstå att kunna tänka sig efter om man inte identifieras 100 % med honom. Det ses under den första möte med en präst padre baloo (Roberto De Francesco ) att trösta Massimo men misslyckas och inte minst I diskussionerna med padre Ettore spelade av teatern skådespelaren Roberto Herlitzka . Visligen är denna roll en aning teatralisk fast det passar bra eftersom prästen kan inte förklara verkligheten med både hjälp av vetenskap som han undervisar och religionen. Innan i filmen ser det täta bandet när dem två ser på den franska kriminal skräck serier Belfagot när dem dansar och vi upptäcker den någonting som är svårt hårt när modern under ett förskräcklig kväll dör. Barbara Ronchis roll är mycket stark men även mycket svårt begriplig skörd och Bellocchio visar sig ett mästaren dels i sättet på vilken han dirigera henne men även hur han lyckas att göra av denna typiska mörka och bruna italienska skönhet den axel på vilken hela filmen snurrar runt. klippningen för vilken ansvara Stefania De Santis . Den sätt på vilken det filmiska språk fungera är både nyskaparen och klassisk dels att presentera den som vi skulle kunna definiera som ett korrekt film grammatik men även en nyskapade sådana. . Modern blir allt viktigare ett slags dödsängel som dels lyckas att påverka alla men även att finnas kvar även som en symbol av ungdom, skönhet och inte minst av nyfikenhet. Detta ses tydligt Då börjar ett pinade delen av Massimos liv med en svår relation med fadern som spelas av … Vid första ögonkastet skulle vara ett slags Hamlet travesti men historia är i själva verket mycket mera än det eftersom det har sina ljusa sidor. Precis som Maximum när han blir äldre har hans far som gestaltas av Tv skådespelaren en förmåga att hålla sig distanserade och även vara charmig. Man ser tydligt att han till skinnade från Massimo försöker att stå emot vemod och melankoli och skaffa sig andra reaktioner inte minst med Anita (Linda Messerklinger) en roll som är bara antytt eftersom hon står för det som är skönheten vilken Massimo betraktar på avstånd. Fadern som har en passion för Napoleon som han samlar i mängder av olika statyer och tennsoldater har fortfarande en säkerhet när det gäller hans idéer en manlig given av en roll i samhället som Massimo förlorar. Om Massimos liv under första delen av tonårigt när han spelas av Dario Dal Pero verkar vara en hyllning till Visconti tyska trilogi med överklass modern som spelas av Emmanuelle Devos en lite rock rebell som Massimo bästa vän Enrico (Dylan Ferrario ) som har en liknade relation och är förspel till Massimos liv som vuxen. Massimo som vuxen spelas av komiker valerio Mastrandea som är inte en stark eller karismatisk och kanske även skicklig skådespelaren men är den lämpliga val precis som Redmond Berry var för Stnaly Kubrick ” Berry Lyndon ”. Allt verkar komma runt omkring honom den svåra relaktion med fadern den nästa omöjliga professionella val . Vi följer honom i ett torftig försök att täcka det som var Italiens stora korruptionsskandal under 1990 –talet mani pulite med möte med finanshajen Athos spelade av Fabrizio Gifuni under Sarajevos belägring kanske filmen svagaste delen. Dem mest plågsamma scenerna är onekligen dem med Agnese en punk tjej som spelas av Miriam Leone (en före detta fröken Italien) och den med den argentinsk italienska Elisa som spelas av en till synes inte lämplig Bérénice Bejo. Denna stora divan visar hela sin skicklighet eftersom rollen kan inte fungera i Massimos liv. Filmen undviker att bli adels svart på grund av två små roller sarkastiska roliga och ironiska som blev viktiga för masimos genombrott den avSimones episoder. Simone en bara antydd figur av v är den person som är närmare Massimo och då hans mor spelade av Rita degli Espositi kanske Italiens Olyna Tyrell demontera honom och Massimos äldre kollega Cavalieri spelade mycket väl av Giulio Brogi som visar allt hans förakt. Den andra rollen är den av fotboll Massimo Gramellinis egen lag Torino Calcio. Denne kunde vinna flera stycken ligatitlar under dem svåra år av Italiensk återuppbyggnader efter andra världskriget . Laget dog under en flygolyckan men vann ett titel för fyrtio år senaren och brukar meja svenska fotbollslag i Europa kupperna sist Brommapojkarna. Laget har ofta hämmat i skuggar av rivalen Juventus Fotboll är identitet men även den positiva patriotismen. En film som berör och är så välgjord och jag tackar Virginia Piombo och det italienska kulturinstitutet att ge oss möjligheter att se den igen
Robert Fogelberg Rota