En fantastisk José Ferrer.
Titel Cyrano Värjans mästaren
Regi Michale Gordon
Medverkande José Ferrer.
Svensk distribution SVTplay
Betyg mästerverk
Med ett ganska klaustrofobisk bildspråk av Franz Planer tolkning av Emond Rosand som är dels den av noir film men även nära påverkade av den tyska expressionismen är Cyrano en av dem bösta filmer någonsin av studio eran och den följer med grace inlevelsen och inte minst med grace tack vare den musikaliska stycken av Dimitri Tiomkin som arbetar med modern nästan jazz mesiga toner som blandats med XVII hundrade francs musik inte minst Lully det ses tydligt i den scen som är ett mästerverk slaget i Arras enbart antyd i vilken den klippningen av Harry Gerstad. Det ses i fäktnings scener i den första duellen med den stroppiga Bellrose en fantastisk Percy Helton eller när hjälten blir hjälte när Cyrano hjälper den clown figur som är bägaren Ragenous spelade av Lloyd Corrigan. Runt rolig rapp och kärleksfull denna figur försöker ständigt att hjälpa allt och alla men gör det kanske på fel sätt. Det ses tydligt i många tillfällen och visligen rollen krymper men inte för mycket. Det är samma med cyranos hjälparen Le bert spelade av den kraftfull Morris Carnovsky. Denne är närde tornat i ett lägg som påminner stark av dem små roller i Shakespeare och det är jut en av dessa roller som vi ser dem hjälpare till hjälten och det kanske ses även om bovare. Till skinnade från Rosnard vi har den kraftfull och diaboliska kardinalen Richelieu spelade så bra av
Edgar Barrier som har en hård kontroller för antagonisten DuGuische spelade av rlapf Clanton en till synens arrogant snobbig person men kapabel av beau gest och även av korrekta beslut som att kämpa i Arras. I epilogen man ser att han har lätt men saknar otroligt mycket eftersom han kränkes av samhället personifiera av den häst dragne vagn som kör på Cyrano. Just Cyrano ger både styrkan och lätthet till hela filmen i den gestalt som presenteras av José Ferrer. Rapp med värjan och med språk distanserade men full av inlevelsen denna magra men kraftfull smidiga gestalt även kapabel att bryta skärmen fjäder väggen för mig lyckas att föra poesi i alla scener från den av balkongen till döden och inte minst i baladen. Roxane är spelade av den lagom söta och duktiga Mala Powers som gör ingen super roll men är mycket naturlig och mycket spontan men har även en reserverade del som man ser inte minst i faktum att hon har denna kulturella intresse som kanske saknas av den lilla försäljerska spelade av Elena Verdugo. en annan rolig roll är den av nunnan den påstridiga syster Marthe spelade av Virginia Christine en svensk aktning. vid första ögonkastet en roll skulle verkar lite utanför Christian spelade av William Prince. Mera like en cow boy han är den roll som personifiera publiken som misslyckas med allt men trots det för allt äran metafor av USA aunder många krig . En extremt sevärd film
Robert Fogelberg Rota