Tonini tolkar Tarkovski



Solaris. Människan och hanes
Dubbel

soalr.jpg





 – Jag bestämt mig att analysera den ursprungliga version av Andrej Tarkovskij “Solaris” från 1972 utan texter som med dme dem delar som man återinförde från den reguljära distribution. Man bokstavligen slaktade  dem genom att ta ifrån den många delar mest dialoger   . Dacia Maraini som översatt filmens dialoger bestämde sig för att ha en del med sådan termer som skulle komma nära ett regional italienska från ett icke förståelig ryska så vida att den kunde bekräfta ett skinnande och en distans mellan verkar och åskådaren eller betraktaren   . [1]

 Även filmen börjar så med en tagning i vid en äng som är full av morgon dis, sen går man till ett sjö och från den till ett lite rysk hus och där som en uppenbarelse i uppenbarelsen finns  di Johann Sebastian Bach Choralpräludium, Ich ruf’ zu dir Herr Jesu Christ (BWV 639  Det första motsägelsen är huvudrollsinnehavaren Kevin med hans oroliga nästan lidande ansikte som kontrastera med idyller som var förut; det ses med hans blick och med faktum att han verkar infångar i sina kläder.    .Han tvättar sig händerna vid sjö och där har vi den första klippningen och den andra brytningen , han stirrar i kameran och dar ser man ett järnvägsbro som är mycket nära hans hus. 
– När filmen kom ut i Italien man såg den som den sovjetiska svar till 2001 ett rymd odyssén . Det finns likheter men det finns även stora olikheter som ses i faktum att medan i 2001 allting är rent klinisk den är smutsig e. det finns ingenting som rättfärdiga denna långa scener men en person som verkar nästan infånga i i hans kläder med ett tempot som verkar betydligt mer långsamt än den som fanns i Sergio Leones ”Den gode den onde och den fulle”   Vi är inne i Kevins blick .

– Sen vi har en vision av Tokyo och det är en sekvens som påminner stark om det som fanns i 2001 fast det är en framtid som redan finns och det är en fratid som är bra nära vårt egen tid . det har gått 16 år sedan den framtid fast framtiden som finns nu  och som ävi är 16 år efter 05 – Istället Tarkovskij tände sig en framtid som var mycket mera handgriplig koncret mycket närmare vårt värld i vilken även man ser även sladdar id rymmskep  Man sa att enbart Steven Splidberg i Starr war var den försat som ville undvika kliske att ha rymdskepp som var helt nya vilken det stämmer inte eftersom Tarkovskij var före
06 – man får en annan väldigt bestämd klippning och man går från Veranda under ett ösregn och man ser Kevin

– Man har .som har diverse dialoger med hans fadern som är gammal och deras barndoms minnet vi får känslan att Kevin som kommer att dra till Solaris kommer aldrig mera att möta honom. Den neurotiska konflikten blir allt större- . Vid rymdskeppet många dörrar kan inte stänga sig eller inte öppnas La prima Hari den första . Kelvin blir instängt i hangaren och det är detta som ger honom ett ännu store nummer av problem .– Hari är för  kelvin en dröm förkroppsliga , idet är den omöjliga att kunna få tillbaka hustru till av  vilken han hade tillåtet självmord   . Den andra chansen är i själva verket töm och utan någon mening   . Hari själv har känslor med det är den enda som hon har utan förfluten . Hon har inget livets projekt inget framtid . hennes önska är att försätta att leva och Kelvin att inte mörda henne en annan gång

soalris4.jpg

det finns allting en ändring i livet av olika kontraster i landskapet och mellan naturen och civilisationen Vi kan ser dem scener vid Tokios motorväg. Svarta och vitt samt färg , långa tagningar och detaljer av  Bertons ansikte , plan amerikan och närbilder , ytligare långa tagningar och sen bilder av gallerier med eller utan ljuset. Men det som slår oss är under dessa stunder hur den ljuld messiga tas i starkare sammanhang om man utgår istället än den visuella  . Det ljud spår som sen kommer till nästan sekvensen , det är inte enbart ljuset som spårar över i bilderna med även den visuella från den andra bilden. . [3]

 –Tarkovskij gör en film i vilken det finns ett mycket konstig och känslor mesig rytmen blir konstig blir svårt att förstå men aldrig trots att den är långsamt tråkig eftersom det förekommer bilder av någonting nytt vatten, en häst eller andra typer av ljudet

Kelvin och Hari agerar inte medan de väntar. De är emot all form av ändring når de rör sig gör de fel och konsekvensen är åt skogen. Den verklige Hari gör abort och begår självmord. Kelvin kastar ut Haris kopia i rymden och därefter kommer ännu en kopia av Hari även denna Hari kommer förgäves att försöka begå självmord med flytande syra fast hon misslyckas. Båda två befinner sig i ett oförbett läge. De inte hur de ska ha sig ur situationen



 – Filmen leker mellan olika oppositioner människor och naturen civilisationen och naturer teknologi och andlighet . det är inte frågan om dialytiska motsatser men om juxtapositions

,. Detta sätt att agera genom juxtapositions

Är för  Tarkovskij, hans signatur. . Varje centimeter av filmremsan blir för Tarkovskij en form av organisk varelsen och i den kommer , till den tid som den skall berätta och den skall tala och dennes organisms blod är onekligen tiden och det är blodet

 – Man har känslan att se en film som växer upp på sig själv som växer lite i taget men inte på ett slumpmässig sätt men snarare på ett sätt som är redan påtänkt som är nästan geometrisk.   .

– känslan av tiden i Tarkovskij är tvetydligt , in den bemärkelsen av hans filmer födds . Med andra ord filmen lever i tiden och tiden i filmen
 – när tiden matelasseras, man har känslan att allting kommer ut ifrån filmen att det finns någon slags misstanke någon form av misstanke av suspekt. - Den första Kelvin verkar kall, en man som strävar efter att vara fast i det som definierar honom i samhället, hans avsikt är att utföra uppdraget som han valdes för. Den andra motsätter sig samhället och blir knuten till en hallucination, till det han vet att inte är den verkliga Hari, men som representerar hans känslomässiga upplevelse. I sekvensen av middagen på banbanestationen verkar två element uppenbara, romantiken och frånvaron av tyngdkraft. Vi står inför en känslormesig  fantasi, en tröst där känslan inte har någon grund.

Denna brist i rörelsen gör så att det som Kelvin känner är verklig men icke närvarande

Kelvin ger en slags handling resan i sitt emotionella kaos och i återupptäckande av hans mänsklighet  och det gör så att han hittar för sig själv en etik. Det är så att han vill hålla hans illusioner Hari och gör upprör mot hans förståndet som strävar för att få honom till omänsklig – Vid två tillfällen ser man en klimt av Platons byst i rymdstationen bibliotek det  verkar som i själva verket allt det som vi ser är som människor som befinner sig inom en grotta-

- Samtida samhälle kommer in i filmen, när Kris, efter att ha tvättat händerna i dammet, tittar direkt på kameran (publiken). Vad han ser är Berton och hans son som kommer med bil. Det finns en väg som går längs fastigheten och därmed avslöjar att fastigheten (av fadern) är en oas av lugn i en annars fientlig miljö. Och det är samma sak som visas i slutändan, när Kris möter sin far och knä och omfamnar honom, övergav sig till sin mänsklighet. Kris 'känslomässiga tillväxt har äntligen kommit till full mognad med ovillkorlig övergivande till hans känslor. kan visligen beter sig som en människa men enbart om hon är vid Solaris rymd. 
Kelvin får tillbaka hans mänsklighet genom ett kopia som är konsten
– Vid slutet av Solaris vi får aldrig veta om den är den äktade Kelvin som har kommit tillbaka till jorden eller om det som vi ser är en av hans kopior. Det finns redan en kopia som är den av det traditionella ryska huset av fadern och den är en kopia som har sina brister regnet inom istället än ute. Inget kan se om det är frågan om den äktade Kelvin eller om det är endast en kopia.
Noter 

1] Filmen visade på  alla 33ª Mostra internazionale d’arte cinematografica iVenezia 1972, den var sönder klipp och själva regissören bad att man skulle ta bort slut texter

[2] Johann Sebastian Bach, Choralpräludium, Ich ruf’ zu dir Herr Jesu Christ (BWV 639)

[3] Di Eduard Artemiev.

[4] In “Andrei Tarkovsky: Interviews” di John Gianvito, 2006.

[5] Datterade 1668.

[6] Bruegel den äldre , “Jakarna i ett snöig landskap ”, 1565.

 

  

Leonardo Tonini