Intervju med Charles Hood

Titel: Night Owls

Regi: Charles Hood

Medverkande: Adam Pally, Rosa Salazar m.fl

Filmen ”Night Owls” är betraktad som en komedi, men trots det finns stora dramatiska 

inslag. Kevin (mycket väl spelad av Adam Pally) är en seriös och elegant amerikansk ung man 

som lever i en mindre college stad. Han har ett arbete, som förmodligen många killar skulle 

älska. Han arbetar med det lokala amerikanska fotbollslaget. Han raggar upp en mycket 

vacker sensuell flicka, med syd amerikanskt ursprung. De kommer till ett fint hus.

En serier roliga skämt fortsätter till dess (komedins element börjar ge vika för ett mer tragisk 

sådant) den hemska sanningen kommer fram att flickan Madeline (Rosa Salazar) skall begå 

självmord genom att ta diverse piller. Detta medför en mycket våldsam vändning i historien 

och allt kommer utveckas på ett sätt som både är komiskt men även mycket tragiskt. Lite i 

taget börjar dessa två personer upptäcka varandra. Det blir utan att vara instängt eller 

klaustrofobiskt, utan snarare mycket roligt. Man ser hur de två huvudrollerna börjar känna 

varandra. Det blir mycket intensivt. Komedin finns alltid med lite i taget. Det som är komedi 

mässigt fastnar i halsen i ett mycket tragiskt verk i vilken det kommer fram olika inslag och 

även av svart natur. Jag har mött skaparen av detta verk under Stockholm Filmfestival.

Hur fick du idén till denna film?

Jag och min partner Seth har alltid varit intresserade av att arbeta med film. Tyvärr många 

filmmanus, som vi har skrivit, trots intensivt arbete har vi aldrig lyckades att komma fram 

med dem. Så vi tänkte på en helt annan typ av film, som kunde spelas med få skådespelare. 

Vi fick den stora idén när vi kollade på en av Billy Wilders filmer ”The apartment” och särskilt 

en episod den när Shirley MacLaine försöker begå självmord. Vi började aktualisera dessa 

handlingar och arbeta med manuset.

När jag såg filmen hade jag känslan av att även huset i sig är en roll stämmer det?

Ja du har alldeles rätt även det har en roll på grund av diverse anledningar den första var att 

vi var tvungna hitta en plats på vilken människor hade levt. Vi sökte genom RAB. Det var 

svårt att hitta en sådan lägenhet, som vi ville ha på en databas för att hyra hus, men vi 

hittade det. Det skulle även visa sig vara bra för det som enligt oss var filmen verkliga 

budskap, som vi ville komma åt, den amerikanska fotbollen det vill säga alla dess olika 

skandaler. Många fans skulle bete sig som vår huvudrollsinnehavare och komma med 

samma argument för att kunna rättfärdiga sina hjältar även om de gjort mycket fula saker.

Vilket var teamet, som du har använt dig av? Skulle du kunna berätta mer om det?

Jag har haft ett tekniker team på ungefär 20 personer inklusive skådespelarna. Vi har använt 

oss av en black magic och ungefär 25 spotlight. Vad som har gjort filmen så pass intressant 

som helhet är att jag så mycket som möjligt kunde använda mig av ett filmiskt språk. Det ses 

tydligt när man kan använda det och när det gäller att utveckla detta språk. En regissör som 

har påverkat mig starkt även om det kan verka konstigt att säga. Det är John McTiernan, han 

som registrerade Die hard filmerna. Jag älskar hans sätt att arbeta med kameran. Jag fick 

mina första val av skådespelare. Det gav mig tillfälle att arbeta med en helt fantastik Adam 

Pally. 

Finns det några andra regissörer som har påverkat dig?

Jag kan säga att en är Ingmar Bergman och hans ”Smultronstället”, som är prefekt och mitt 

nästa projekt är lite likt den. Det kommer att vara historien om en man, filmen ska ha en 

filmisk berättelse i vilken allt händer. Karaktärerna kommer att mötas i ett hus vid en skog 

och se tillbaka på deras familjers historia. Jag hoppas att jag kan filma den här i Sverige.

Roberto Fogelberg Rota

En magisk film

Titel Tales of tales 

Regi Matteo Garrone

Medverkande selma heyk

Visas på Stockholm film festival

Jag har följt Matteo Garonnes karriär innan framgång med Gomorra och jag är ytterst 

imponerade av hans senaste verk Taes of Tlers. Den ärt ett färspräkade och yterst visule 

märklig fantasy film. Genre eller den moderna definition en berätelse med magiska inslag 

som spelas i en värld som påminner om den medeltida med sådan makt strukturer. Vi kan 

diskutera om Sagan om Ringen kan betraktas i den men detta sker utan någon som helst 

tvekan i den berömda tv serier ”Games of Throndes”. Man skall se Garrones film med tanke 

för denna serier som är känd för ett stram realistisk stil medan Garrone med den text av den 

napolitanska 1600 –talet förfataren bygger någonting helt olik som är hämtade från 1600 

barocka tradition i Italien men även i mellersta Europa och man kan ta som den stora namn 

Rubens. Denna var känd för att visa dem stora utsvävningar som är en av filmen stora 

utsvängningar och sånt är lite grand fallet me dtRhe tales of tales. Vi ä’r inne i ett värld som 

härstammar från ett sagor bok känd från 1600-talet . vi är inte i samma realismen som vi 

möter i Games of throndes men i ett värld i vilken dem mänskliga relationer med  

magiskainslag. Vad som är den stora skinnade mellan den Hollywood inspirerade fantasy 

allting utgår från hjälte som lyckas att vinna med hjälp av dess kvalitet eller brister , här 

presentera Garonne människan natur som kommer fram och lyftes upp. Den bästa exempel är 

nog i den  första episoder i vilken presentera den drottningen som vill till varje pris ha en son 

gestaltad Salma Hayek som  gör en av dem  mest betydelsefulla roller i modern till dem två 

tvillingar henens egen son elias (gestaltad av Christian Lee) och Jojanm (Johan Lee9 . det 

finns en stor del av mörka tvångställningar som går till ett slags inre reasn. Den är mycket 

spännade medan den andra episoden i vilken den vackra prinsessan viola (Bae cave) offrars 

av hennes far kungen (Toby Jones) till ett monströs orcher som spelas av Guillaume Delaunay 

hela denna berättelse är spände och har starka aktion sekveser men det verkar bleknar i 

jämförlse med den mest roliga och fantasi full av alla episodier i vilken en kung känd för att 

vara ett stor libertin med Vicent casell djuriska magnetism som fröälskar sig i längtan av en 

kvinnan som han inte ser dora som i Hayley Carmichael: är en gammal slten kvinnan som 

lyckas att ta igen ungdomen och skönheten  i Stacy Martin egatlatning. Denna episod är 

magiska och vi märker tydligt den sätt på vilken Federico Felinnis arv förvaltas av garrone. 

Om Sorrentino gör historier som påminner Garone har tagit den rent av visuella. En mycket 

bra filmen som fodra en bio besök

Roberto Fogelberg Rota

En kvinnas uppoffring

Titel: Angry Indian Goddesses

Medverkande: Sarah-Jane Dias, Pavleen Gujral, Anushka Manchanda, Rajshi Deshpande, 

Amrit Maghera, Tannishtha Chatterjee m.fl. 

Svensk distribution: Stockholms filmfestival 2015

I den mån det varit möjligt har jag alltid försökt se indiska filmer. Jag gillar dem oavsett 

genre. Men det finns inget av de indiska verk som jag sett som är bättre än ”Angry Indian 

Goddesses”. Filmen är helt enkelt ett mästerverk och mer än en recension blir detta början på 

en mindre beskrivning av filmen, som jag hoppas kommer få svensk distribution. 

Historien är enkel fotografen Frieda (Sarah-Jane Dias) skall gifta sig. Hon bjuder in sina 

väninnor på en möhippa som skall pågå i en vecka i Goa. Platsen kan inte vara vackrare och 

Swapnil Suhas Sonawanes fotografi gör platsen ännu vackrare. Allt som händer blir till ett 

konstverk som blandar olika genre äventyr, drama, komedi, romantik och djupa sociala 

relationer. Väninnorna är Pamela (Pavleen Gujral) en till synes mycket kaxig indisk skönhet 

som tränar och vägrar att bli sexualiserade av två män i en tränings lokal. Vi har även Mad 

(Anushka Manchanda) en sexig sångerska med konstnärliga ambitioner, hon kastar ett bord på 

två män. Sen har vi den stenhårda affärskvinnan Su (Sandhya Mridul) som får ett utbrott och 

provocerar sina manliga kollegor genom att klär av sig och bada i en bassäng och 

tjänsteflickan Lakshmi (Rajshi Deshpande) som angriper en man genom att slå honom i 

underlivet. 

Hela historian har i början en ganska rolig burlesk prägel, som ses tydligt genom två 

personligheter. Frieda som skall gifta sig. Hon vägrar att arbeta med en reklam kampanj för en 

hudbleknings kräm eftersom modellen är alldeles för mörkhyad. Vi ser det också i Jo (Amrit 

Maghera) en brittisk skönhet med ambitionen att arbeta i Bollywoods industri även om hon 

inte är tillräcklig kurvig och vägrar finna sig i de ofta passiva och sexualiserade roller som 

brukas ge till kvinnor. Hon reagerar genom att be alla att dra åt helvetet.

Senare börjar komedin få mörkare vändningar. Huset med sin europeiska koloniala charm av 

en äldre kombination av portugisisk och indisk stil blir ett kalejdoskop för den indiska 

historien och lite i taget upptäcker vi att Mad lider av svår depression. Lakshmi ruvar på en 

hämnd som hon vill utföra. Pamela har enorma anpassningsproblem som beror på hennes 

arrangerade äktenskap. Su har problem med sitt moderskap och relationen till sin lilla dotter. 

Jo som vi har uppfattat som en konstig figur blir en ängel eller snäll fe som försöker att nå ut 

med det som är det stora problemet att människorna inte lyssnar på varandra. En liknande roll 

ges till feministen Nargis Nasreen (Tannishtha Chatterjee) som spelas mycket väl trots att 

rollen är stereotypisk eftersom denna vägrar att ändrar det som är i själva verket är fel och 

talar om banaliteter. Inte alldeles oväntat är det med henne som Frieda skall gifta sig, trots 

Pamelas svimningar. 

Vi upptäcker även männen. Mad har en alldeles för hysteriska men snäll pojkvän och en 

granne som sexualiseras och inte minst ett gäng ungdomar som kommer att utföra ett 

förfärligt brott mot Jo, den enda person, som verkar kunna föreslå lösningar och vara positiv. 

Vi märker hur hon gradvis träder tillbaka och blir en ytterst sympatisk gestalt. Filmen arbetar 

med starka känslomässiga scener som älskogen mellan Frieda och Nargis eller när Jo talar 

med Lakshmi på klipporna om Lakshmis problem och förväntningar. Eller när Su, moder och 

dotter möts. 

Filmen är väl värd många pris. Regin arbetar mycket väl på ett starkt men fint sätt och lite i 

taget blir vi inte enbart indragna i historian utan vi känner oss delaktiga. Ett verk som är natt 

svart men även vackert och glatt som definitiv har många strängar på sin lyra.

Roberto Fogelberg Rota

En australiensk Ibsen

Simon Stone

Simon Stone är en ung australiensk begåvning som har lyckas göra något så ovanligt som en

filmatisering av Ibsens pjäs ”Vildanden”. "The Daughter" är en modernisering och 

bearbetning av det klassiska verket. Den är minst lika bra som original verket. 

Filmatiseringen presenteras med precision av Andrew Commis med hjälp av Veronika Jenet klippning, som 

ger en dokumentär känsla som blir ännu mer realistisk på grund av närbilder och musik som 

understryker karaktärernas känslor. Stone presenterar det som är Ibsen skrev mellan raderna. 

Det framkommer tydligt i figuren Christian som spelas av Paul Schneider, som blev den 

alkoholiserade knarkaren. Han har en slags Hamlet relation till fadern Henry, som spelas på 

ett nedtonat men extremt intensiv sätt av Geoffrey Rush. Vad som blir slående är hur mycket 

av det skandinaviska som finns kvar. Henry skall gifta sig med Anna (Anna Torv). Detta 

Den andra polen är familjen, som har drabbats av Henrys eskapader med buffliga Oliver 

(Ewen Leslie). Olivers dotter den livliga Hedvig i Odessa Young gestaltning blir en av dagens 

tonåringar. Hon är känd för en affär med Adam (Wilson Moore) som studerar i samma skola 

där Charlotte (Miranda Otto) vikarierar som lärare. Det är under Henrys och Annas 

bröllopsfest som det förflutna börjar spöka och får konsekvenser. Det blir mycket starkt med 

regi knepet att använda handkameran i början när ”vildanden” blir sårad eller när Oliver och 

Hedvig bråkar. Den största skillnaden med Ibsen förutom mobil telefoner och de olika mötena 

vid snabbköpet är Olivers fader Walter som i Sam Neill gestalt spelar mer senil än vad han är 

men i själva verket är han en människa med djup insikt som bär på otroligt besvärande 

Filmen har komiska moment som Christians och Olivers vilda festade på en pub eller Adams 

misslyckade älskog med Hedvig, som är extremt utmanade men ” "The Daughter" har även 

stunder av fantastiskt patos. Naturen är använd av ett sätt som starkt påminner om Terrence 

Malick. Det finns starka men enkla scener som när Charlotte förtvivlat lider i ett kalt tyst rum. 

Jag har fått tillfälle i att möta Simon Stone i foajén till det mycket eleganta hotell 

Skulle du kunna berätta för oss hur du kom på idén att filma Ibsen?

Jag skrev en bearbetning för scenen, eftersom jag ville arbeta i vår samtid, och hur de problem 

som Ibsen presenterades kunde se ut il dagens samhälle. Aristoteles i sin ”Poetiken” hävdar 

att tragedi rör de känslor som kan tillkomma kungar, adliga, och andra enastående människor. 

Shakespeare arbetade vidare i denna riktning. Istället utgår Ibsen från förutsättningen att alla 

är kungar i sina hem. Det som han vill behandla är vanligt folk och dess problematik. 

Handlingen är vid första ögonkastet otroligt melodramatisk för de som ser på den men inte för 

de som har upplevt liknande situationer. Tankarna förs till modern dramatik med namn som 

Kan du säga mig hur du arbetade med att förvandla pjäsen till film?

Det finns en bara en skådespelare Daniel Moore som spelar en annorlunda roll trots det är 

filmen och pjäsen är två skilda verk. Så fort som jag fick finansieringar och de skådespelare 

som jag hade tänkt mig började jag att skriva och prova om och om igen. Jag kollade på 

Ingmar Bergmans ”Ansikte mot ansikte” för att lära mig hur man skall skriva en film som 

fortfarande har något av teater och läste alla Ingmar Bergman film manus. Sen började jag 

filma. Jag har tur att i mitt land Australien finns i ett område det så kallade New South Wells. 

Där finns det ett mycket högt berg med europeiskt klimat snarare skandinaviskt. Huset i vilket 

Oliver bor var byggt under sekelskiftet av en svensk och dennes ättlingar lever fortfarande 

där. Detta var fantastisk och en svensk arkitekt byggde även Henrys herrgård. Jag ville 

komma bort från pjäsen men ville vara trogne dess intentioner.

Den stora frågan är sanningen och när det gäller sanningen kan vi inte förstå den vi kan inte 

rekonstruera den eftersom alla har olika sätt att förstå den eftersom den är annorlunda för 

olika personer. Vi har alla olika idéer om känslor och hur de kommer upplevas. För Charlotta 

var allting otroligt svårt. Jag och Miranda arbetade för att få tillbaka dessa känslor. Det finns 

Kan du berätta för oss hur det var att arbeta med så stora stjärnor?

Många tror att de stjärnor som jag hade i min film var Miranda Otto och Geoffrey Rush men i 

själva verket var alla super professionella från ljud och fototeamet till kostym och peruk 

avdelningen. Många av dem har varit med i otroligt många filmer. Jag skulle själv vara bättre 

än jag var för att få dem att bli ännu bättre. Jag såg att det stora problemet var att jag skulle 

vara bättre än dem. Jag tror att i Australien på grund av våra influenser från USA, 

Storbritannien, Europa eller Asien har vi lyckats att producera en extremt fin film kultur.

Mycket bra. Jag fick fina recensioner men fick även höra någonting som jag inte tyckte 

stämde att min film skulle likna arbeten som Jane Champion hade gjort. Jag ser inte denna 

likhet trots att vi har samma producent. Jag har inspirerat mig av Ingmar Bergman och även 

Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan”. Den filmen har verkligen varit viktig för mig eftersom 

den har presenterat naturen som någonting levande inte som bilder utan som en del av 

Det är en nyskriven opera i Hamburg och en tv serie i Australien.