Kit Harington inte bara John Snow Dagens hjälte

Imponerande om historisk händelsen

Imponerande om historisk händelsen

Titten Pompei

Regi Paul Anderson

Medverkande Kit Harington Carie An moss (Adewale Akinnuoye-Agbaje )

Svensk distribution Nordisk film

Betyg A plus

Som bekant år 79 EVTR vulkanen Vesuvius förintande dem romerska städer Pompeji och Ercolano. Bland dem människor som hittades fanns en kvinnan som håll i ett gladiator. Detta är idén som ligger till grunden på Pompeji. I början av filmen får vi se genom ett barn ögon det som är anti Gladiator när romarna skoningslösa massakrera en keltisk stam och denna som kommer att bli axel runt vilken hela filmen utvecklas blir tagen av slav handlaren. Senare 14 år efter vi kommer till Lundius som vi ser ovanför i en regnig arena i vilken Milo eller Kelten som han låter sig klassa i ett regn världen kommer inne och slaktar tre gladiatorerna. Våldet är inte enbart rå men snabbt precis och funktionell och icke glorifierade. Om romarna var trots dess skoningslösa brutalitet fortande the good guys iPompeji är dem enbart brutala och rasistiska. verkar var skruven för rollen som milo eftersom han är dels bildskön och romantisk (med den dunkla charm av dessa hjältar)  men även hårt tvekande och besatt. Han blir tagen först till Rom och sen till Pompeji i samband med festligheterna och där vid en väg kant möter Aurelia som spelas mycket väl av Carrie-Anne Moss. hennes gestaltning är mycket övertygande och vi förstår hennes känslormesiga natur redan ifrån början. Den skönhet är inte klassisk eller romersk men har någonting österlik och gör hennes precis som gladiatorerna helt olik romarna. Vad som gör henen till så annorlunda är känslan för en häst. Det som är intressant förutom dessa två skådespelarna är massan den återskapade staden Pompeji med dess färglåda livet templarna och dem olika käppierna. Filmen liknar med . Glen MacPherson  utmärka fotografi dels ett äldre italienska verk men även själva Pompeij. Som ett sten kastade i ett cirkel kommer dem olika personer.  Modiga modern spelade med pondus av Emily Browning och den fega tama fadern Severus spelade avJared Harris  den grymma senator med hans sofistikerade följer slagare och Acticus. (Adewale Akinnuoye-Agbaje )Det är inget som helst nyhet att  en medhjälpare med afrikanska ursprung kommer att hjälpa hjälten men här finns det ett väsentlig skinnade att den blir ett jämlik vän och ett hjälte plötsligt även för ett tillfällighet. Kiefer Sutherland  är hart osympatisk och ett monster I ondskan précis som dem grymma belator (Currie Graham ) och den opportunistiska Gracus (Joe Pingue som äger Gladiatorerna. En annan intressant figur är den Sasha Roiz I rollen som Porclus. Denne är den sofistikerade torped som går senator väggar. Det är ett trovärdig och även intressant sätt att presentera ett romaren som är nyskapande. Vi kan inte tycka bra om honom men inte eller tycka dålig. Han enbart lyder och anser sig vara del av en civilisation. Detta är kanske filmen riktig tragedi (även närvaro av kören i arena understryker den ) är kampen mellan människan civilisation och natur krafterna. I själva verket är milo inte så olik Dionysus som i Euripides ”Backanterna” förstår staden Thebes.  Förutom historia är filmers stora belåtenhet stridsscener och mest av allt en den av slaget i arean. Det är inte frågan om ett gladiator spel men om ett regelrättade slag i vilken visa av gladiatorerna är klädda och beväpnade som legionärer och dem andra som keltiska krigare. Den är dels mycket väl gjord och även full av spänning med den falska trädet och till den sista duell mellan Porclus och Acticus. Detta är ett tragisk möte som använder sig av svärd precis  . När det gäller den riktiga antagonismen vulkanen n är intressant och mäktig men vi upptäcker den adels för tidigt och det tar lite för mycket uppmärksamhet från resten. Det är inte farlig en som kritiker man måste vara extra petig. En film som är mycket bra rolig och har otroligt mycket att säga och kommer att bli ett stor klassiker.

Jugolvavisk sorg

En film om det stulna minnet

Title When day bareks down.

Regi Goran Paskaljevic

Medverkande Mustafa Nadarevic

Visas Balkan film dagar

Betyg B

Få filmer har upplys för mig sådana starka känslor i sin strama formen som When day bareks down. Temat som filmen behandlar på ett känslor mesig men saklig sätt är  en av dem mest fasansfulla händelserna i mänskligheten historia början på förintelse. Serbiska judar nar Hitlers arm annekterade kungariket Jugoslaven sammaldes i en av dem modernare delar den stora messa området och sen skulle dem. avrättas först män och sen kvinnor och barn med ett kliniskt sätt bussar som var polerade och avgiver pumpades inne direkt. Metoden var snabbt och effektiv och den hade bara en nackdel att många SS officerare kunde inte ha ett fri stads koncentrations läget i vilken vänta på ett tämligen icke risklis händelserna till kriget slut. De When day bareks down. Börjar med restaurerade bilder av ett serbisk cinejournalen om visar i pompa och ställt invigningen av denna mesan. Bilderna är liksom musiken vackra och fredliga men törnarna blir mörkare när vi9 ser den syska paviljongen med hakkors flagga som är ett mörk skuggan över allt . Filmen börjar 2011 med ett äldre män professoren som spelas mycket väl av Mustafa Nadarevic som håller på att dirigera ett kär. Det är hans sisat arebts dag och vi märker hur han är gamla och trött samt full av ångest som blir ännu större när han från redan av hans ursprung inte sonen av familjen Barkoov men av ett judisk familje som hade interveneras i denna koncentration läget och hans far hade laminärt ett papper . På ett sätt som påminner några av dem stora mästerverk i filmens historia som Gunter Gras Die Starsse och Vittorio DE Sica ”Umberto D” smatt på senar tid Stanley Kubrick ”Eyes whild shut” miljöerna betäckar personlighet ett mycket inåtvänd, gammal dassig och tankfull person. Han har inte så många vänner förutom en elev en romersk pojken och hans familje består bara av ett extremt känslor kallt och själv upptagen son som är dirigent och brodern och svägerska två super gammal människor som bör i ett traditionell serbisk hus som verkar ha fått tiden stannande. Det är ett odyssé med hjälp av fotografi vackert och sorgsen och minimal klippningen som professor börjar för att kunna återhämta ett minne en idéen av ett arv denna av hans föräldrar som är inte hans egen men är en del av hans arv. Den före detta koncentrations läge som idag är ett läge för serbiska Kosovo flyttningar. Jag anser att en av filmens straka kvaliteter är hur man väver inne i detta historiska drama. Ett mycket fint verk

Robert Fogelberg Rota

Bra indisk krydda

Titel The lunchbox

Regi Ritheshi Batra

Medverkande Irrfan Khan Nimrat Kaur Nakul Vaid Nawazuddin Siddiqui

Svensk distribution Scanbox

Betyg A

Indiska filmer har varit någorlunda sällsynta i Sverige men nu i samband med den indiska film festivalen kan vi få distribuerad en mycket vackert delikat och även så djup mänsklig. Vi är i dagens Mumbai och varje dag tusen tal människor finns en adels egen kategori bärare klädda i en form av vit livré som leverera matlåda till olika företag. Vi börjar se en av dem personer som laggar maten och det är en hemma fru runt 29 och trettio och vi följer i den kaotiska gator livet denna lådan prydligt packade i ett liten cylindrisk väskan till den kontor i vilken arbetar Sajaan som är mästerlig spelade av (Irrfan Khan). Kontoret är precis som hemmet en palts som blir en roll och utrycker det som ofta hönder. Tiden verkar ha stannat med dem prydligt placerade skrivbok fulla av pärmar som är kontrollerade gång på gång par hand av dem olika kontorsarbetare. Den centrala idéen är att den teknologi som har gjort Indien till en av världens starkaste ekonomier finns inte av en anledning filmen är utspelade i en små borglig miljö av dem som skulle vilja som  ika (vilken spelas mycket bra av Nimrat Kaur)..make och dem som inte vill som Sajaan Fernades vars portugisiska namn är ett kvarleva av ett värld som kanske inte finns den av dem europeiska erövringar . Sajaan är en ensam varg som bör i ett sarkastisk kolonial hus och när han av misstaga för den fantastiska maten öppnas en helt nytt värld i den kommunikation som uppstår genom några lappar. Den hittills tysta filmen blir mer och mer rik av musik som är den av Hollywood spelade av den kvinnan med sängbundna män som bör ovanför paret som vi ständigt låter läggas om. Lågheten är mindre och instängd och lite i taget när karelskes historia mellan .. och växer påminner om ett slagsbur i vilken befinner sig.  När filmen går blir ständigt mer passionerad detta sker i ett slags distans med et stor mjukhet. Bilderna i dess mjuka framtoning är allt mer levande och den saj Rajeev  (Nakul Vaid) å sig är et skarp kontrast mellan den mjukhet som i filmen presenteras av kvinnlig huvudrollsinnehaverska och staden och dess betong. Det finns ett släktskap mellan den realistiska estetik som Ritheshi Batra presentera och den av Michael Simmonds fotografisom med John F. Lyons fotografi är ett kulture blandning i vilken dem särtypiska indiska landsskapet är sedd med värstlänska ögon ….Allt blir mjukare och det som kommer är melankoli under den första möte som utgår när vi ser placerade i ett djup komposition och väntar på  som vågar inte komma till henne är fantastisk. Det finns ett mjukt och en allvarlig melankoli som vi ser i ett tillfälle när är i badrummet och håller på att raka några skägg strån som han själv ser som viat som någonting som inte är hans eller som är hans men är inte hans eftersom det är dem av ett äldre man av ett person som han känner inte igen. Samjaa är djup annorlunda från dem andra indier som vi möter det finns ett slags överklass elegans och fason och det är detta förklaringen till varför dem frågar honom om han kan sitta. Han trivs inte i den moderna eller postmoderna världen och den person förutom Illa som han interagera mest är den lilla Harlekin liknade .Saikh (Nawazuddin Siddiqui). som skall ersätta honom. Spelet är nästan burlesk och denna kille föräldrar lös som har lärt sig allt själv och har bött i Saudi Arabien (någonting som gör honom till muslim vilken kan vara en stigmatisering i den indiska samhället) och vi upptäcker hur pass mycket han tar för sig. Relaktionen mellan honom och hans trolovade en indisk skönhet som han har bortrövad är mycket intressant och vi upptäcker att den är lik den av Sajaam bara att han acceptera att låta den leva fullt ut. Den öppna slutet är helt fantastisk.

Robert Fogelberg Rota

Douglas reggera

1.     En film med film historia bästa repliker

Titel säg aldrig aldrig

Regi Robert Reiner

Medverkande Michael Douglas, Diane Keaton, Sterling Jerins

Svensk distribution Scanboox Entertainment

Få gånger har ett till synens banala historia haft så bra repliker som fäller på palts och har även ett mycket bra tempot som låter en av Hollywood äldre lejon Michael Douglas briljera. Historia är enkelt och vi har redan ifrån början ett ganska ljuvlig torn, En mön åker med ett sport mercedes. Han har ett chepps på sig och är otroligt elegant med sportlig lite i causar. Vi ser att den är inget mindre än själva Michael Douglas som skall besöka hans döda fru på kyrkogården. fotografi för vilken ansvara Reed Morano är naturlig men mycket försonade den vill föra fram det som är vackert i den staden i New York utkanter och strålig men även enkelhet. Första scen är en riktig lazzo i bästa Comemdia dell’arte still när Oren little som karaktären egentligen heter upptäcker att en kraftig hund håller på att uträtta hans behöv i hans park och då skjuter man honom med ett pail boll gevär. Oren är en mäklare som är till gränsen för att gå i pension och av denna anledning har han flyttad i ett liute rd hus området. Där bör många rent av bisarra personer som ensamstående mamma Kate (Annie Parisse) men hennes två super busiga och aktiva Sönner Dyland (Sawyer Tanner Simpkins) och Carleb (Maxwell Simkins) som ständigt gör narr av Orenoch den person som verkar vara  raka motsatsen till honom sångerska Leah ( Dianen Keaton). Hon är överkänslig utåtriktade precis som oren är knasig rent av otrevlig. Om han skall säga någonting som är knasig eller förlämpade då säger han det. Det uppstår många missförstånd tills att han får besök av sonen vilken har varit under en lång tid en grov knack missbrukare och lämnar till Lech och Orner dotter Srah som spelas av Sterling Jerins. Hollywood har ett mycket bra och fint tradition av barn skådespelaren och som många andra skådespelerskor Streling Jeris ser ut att vara en diva i miniatyr och hon lyckas att vara både ett ytterst karismatisk och mycket närd törnat i hennes spel. När man skådare små skönheter i anglo sachsiska lantliga miljöer förs våra minnet genast till Alice in Underlandet men här den upptäcktsresan mot livet goda sidor och förvandlingen. Detta kan ske genom den film som Sarah gör själv om fyrling eller när Oren lär sig att ta ansvara. I Oren finns och då har vi likheten med Liberaci ett slags icke förståelse att tonåret är över och när han försöker att ge en komplimang till Leah när han säger att han har sålt äldre hus som var i sämre sikt än det som hon är finns det så mycket av ett både osäkert och mest allt klumpig tonårig som inte har gjort någonting rätt. Lech lär sig från Srah att förvekliga hennes drömmar som i själva verket allt slutar-. För att ett så tajt spel mellan tre sådan stora skådespelaren skall sluta rätt måste man i sitt tur ha många bra medspelaren och sånt är fälle, från dem afro amerikans grannar som föder ett lite orner till den mexikanska medspelaren och den äldre sekretären Crance som får en av filmen roligaste repliker. Det finns två scener som är ännu djupare än resten av filmen i sin melankoli när oren besöker ett av sons knackar vänner och när vi får ser ett zombie likande modern till Sarah. Den sisat är nästa hjärta skärande och den är en mycket djup kritik till ett USA som på 1980 återomsatt sitt ekonomi men misslyckades genom att ge till sina barn ett trygghet. Nu mera måste barn ta allt i egna händer.

Roberto Fogelberg Rota

Mästerlik i den australiensiska öken

Alice i underlandet i den röda öknen

Titel Tracks

Regi John Curran

Medverkande Mia Wasikowka Adam Driver , Ronley Minturas

vensk distribution non sto Etraimant

Betyg B

Ibland Hollywood lyckas att presentera verk som är både allmängiltiga och sånt ör fallet hur med hjälp av Mandy Walker utsöka fotografi en av 1900-talet märkliga bedrifter när den unga Roby Davidson dotter till en jägaren och färmaretog sig från den centrala Australien och den lilla staden av Aice Springs till den indiska oceanen med enbart tre vuxna kameler och en lite sådan i extremt såra förhållande. Om upptäckaren från 1800 –t alet som skulle sluta med den berömda Lawrence of Arabia (vilken är kanske den absolut sista av dem ) brukade vilja föra civilisation i helt utforskade och obebodda stället ville Robyn göra någonting helt annorlunda att gå så pass långt som möjligt från den för att söka sig själv. Det som vi ser i denna historia är hur hon har haft ett långt till lycklig barndom och ser ständiga bilder av dels hennes hund men även av fadern som spelas mycket väl fast mycket distanserade Robert Coleby som inte verkar säga någonting helst till dottern och lämnar till henne enbart ett kompass som hon senare kommer att tappa bort. I början ser vi hur Robby kommer till den lilla western likade stad i vilken några fulla cow boy liknade jägaren riktar fulla ett gevär till henne. Vi förstår från att hennes mjuka kläder ofta helt täckande och bekväma förutom när hon för att provocera Richard Snolad (en mycket duktig Adam Driver) visar sig enbart i tossor. det finns en stor spänning mellan dem eftersom han som har arrangerat denna resan förstår inte att flickan är djup annorlunda från dem andra personer som han känner.   Redan den halv långa blonda panget visar att hon är djup annorlunda från alla andra från dem permante överviktiga turist kvinnor till de långhåriga väninnor Jenny (Jesika Torval) och till syster Marg spelade av Emma Booth med ett nästan viktoriansk högt hår uppsättning   . Väggen ut från civilisationen är gradvis och vi ser hur hon först når dem skakiga men ändå hemma trevlig liten hotel som är belägg vid alice Fall för att sen möta den avskyvärda. Kurt Poste (Reinar Block) . denna läskiga alkaliserades bonde brutal och svårt är den person som blir Roby första mentor moch introducera ett temat den av eländen . Senar har vi möte med den riktiga adoptiva fadern. som är av afgansk kamel födaren som är mycket mera kapabel och trevlig än den avsevärda  fulla cow boy liknade jägaren riktar fulla en gevär tisalay Mahomet (John Flaus) vad som ursprung. Kamelerna är också viktiga eftersom dem presentera natur krafter,. Stora mäktiga och vilda blir den Rodyn samhälls partner med dess mäktighet och vi ser hur samtidigt som hon lär sig att tämjä dem lär Rodyn även att tämja sig själv. Den ständiga marsch från civilisation  I den lilla övergivna huset efter besök av hennes familje börjar hon lite i taget av minans barndomen och för möte av den person som lite i taget kommer att förvandlats i historiens gång till ett roll som liknar den av den galna hatt makaren i ”Alice i underlandet”. Jag citera denna arketyp av två anledningar dels att den resan som hon och Robny gör är mycket lika eftersom den är i första verket den av tjetjen som skapades av Lewis Caroll och sen det finns i likhet med hur Mia Wasikowka hade tolkat henne nyfiken och modig men även skörd. Denna sårbarhet ses tydligt i två episoder när hon är tvungen att skjuta några kamel hingstar som skulle förmodligen ha angripit henne för att paras med henens honor och när hon möter ursprungs befolkningen vo ser tydligt den svåra elände i vilken dem befinner sig och hur pass mycket civilisation har gjort dem till misstänksamma och inåtvända. som presenteras av den äldre . Möte med blir lite i taget mer påtagligt .Allt bland dem trots den höga värdighet och generositet som dem utstråla precis som den med fotografen Ricky vilken har en annat bild från naturen den av Natonal geografic med hans stereotyper och myter. Öken och dess färg blir inte enbart rena men även precisa och djup intressanta. En film som visar många intressanta bilder och en fantastisk stämning. Det är svårt att föredrar ett episoder men för mig är den i vilken huvudrollsinnehaverska kommer till en övergiven gård och där får hon tillfälle att bada lik en sjöjungfru i en cistern. Allting verkar stämma och filmen visar en kraft som är den av ett riktigt möte med naturen. Det är inte ett hotande sådan eller någonting som romantiker betackade utanför men en natur i vilken människa lever i lugnt och ro och respekt. En mycket fin film upplevelse.

Robert Fogelberg Rota

Stark Biografi

Luc Bessons absolut bästa film

”The Lady” är Luc Besson senaste film, en mycket bra film. I Stockholm visades den först på Stockholms filmfestival, var regissören introducerade den. Det är en film som bör ses eftersom den handlar om en av de absolut mest beundransvärda personerna på jorden, nobelpristagaren Aung San Suu Kyi. Hon porträtteras mer än gestaltas av en kinesisk/malajisk skådespelerska Michelle Yeoh. Aung San Suu Kyis make Michael Aris spelade av David Thewlis de kämpar för demokrati mot militärstyret i Burma. Tyvärr är denna historia inte slut än och det är synd att filmen inte fick något Oscars pris.

Fotografiet är magisk och lyckas balansera två verkligheter. Den i Burma full av ljus, ståtliga guld liknande färger och verkligheten i England och Norge i gråbrun ton den så kallade ”civiliserade” världen. Vi börjar med det brutala mordet på Aung San Suu Kyis fader utfört hastigt och utan några som helst förvarningar av några unga militärer. Filmen fortsätter med reportage bilder av vårt fönster mot världen, Tv:n, till fram 2007. Bilderna ackompanjeras av stark melankolisk elektronisk musik. Vi ser buddistiska munkarna i fredligt demonstrations tåg 2007. Omvärlden visade naturligtvis inte det minsta tecken på att stödja eller hjälpa dem. Burma blir porträtterat på ett sagolik sätt, precis som berättelsen om prinsen i sagan (dvs generalen) berättar för sin dotter. Tyvärr slutar allt i en mardröm. Yeoh försöker anstränga sig att vara en helt normal person, en levande medelålders kvinna, som har en djup passion för sin make som med åren blir allt starkare.

”The Lady” är först och främst en kärlekshistoria, ett förhållande mellan två viljestarka men ”vardagliga” personer. Formen i vilken Luc Besson berättar historien är den av melodramats, vilket innebär, som Stanley Kubrick brukade säga kampen för det goda i en grym och orättvis värld. Besson använder sig mycket bra av finkänslig musik (Eric Serra ansvarig för musiken) och av omgivningen som framhäver verkligheten (Thierry Arbogast ansvarig för fotot). Det är ett djupt melankoliskt sådan, som använder sig av ironi mot makthavarna, som man driver med för att visa hur svaga och ynkliga de är. Porträtten av militärer är övertygande eftersom de är skjutgalna och brutala men även mycket oroliga och håller fast vid vissa äldre traditioner. De är skrockfulla. Det ses tydligt i den gestaltning, som Flint Bangkok gör med psykologi, han går till en spågumma, som har några märkliga ansiktstatueringar. Han lyssnar på sina grymma och korkade av underståtar. Alltid iklädd ett par solglasögon, alltid beredd att visa upp sig i en ståtlig paraduniform. Det sker trots att han är en grå eminens. Han rör sig enbart i opersonliga korridorer som är typiska för hans diktatur eller i trånga dunkla gatumiljö. Hans manlighet är ett bevis på våld.

Det finns en scen som är betydelsefull och förklara mer än allt annat bilden av det grymma och absurda sätt på vilket diktaturen fungerar när man tvingar några av de demokratiska aktivisterna gå i djungeln på ett minfält och mobbas av några regeringstrogna milismän. Klippningen, som Julien Rey ansvarar för, fungerar utmärkt eftersom den lyckas att ge en klar och stark rytm till händelserna

En film som man bara måste se.

Robert Fogelberg Rota

Forza Paolo

Titel Den Stora skönheten

Regi Paolo Sorrntino

Medverkande: Toni Servillo, Isabella Ferrari, Sabrina Ferilli, Giorgio Pasotti, Giovanna Vignola, Carlo Verdone, Roberto Herlitzka, Francesca Golia m.fl.

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg A

Få Oscar pris har enligt mig varit så väl förtjänta, som Paolo Sorrentinos för ”Den stora skönheten”. Klippningen som presenterats av Cristiano Travaglioli är mycket intressant och det varierade fotografiet av Luca Bigazzi påminner om, trots att verket spelats in under vår samtid, det bästa som finns i Caravaggios måleri. Alla skådespelarna är ytterst väl valda. Historian är ganska enkel vi får följa en intellektuell mans livskris. Jep Gambardella har valt att leva på ett ytterst vidlyftigt sätt. Baktalarna är inte ovanliga i Italien och inom den italienska filmen. Det finns mycket av Federico Fellinis ”Det ljuva livet” i Sorrentinos verk men den är också ganska annorlunda.

Vi kastas in i en virvel av fester på terrasser med latin amerikansk musik och sexiga kvinnor sedda med Jep Gambardellas ögon. Han spelas mästerligt av Toni Servillo. Vi får lära känna honom. Det sker lite i taget i början verkar han ingenting mer än en äldre version av en Casanova, men senare kommer vi att upptäcka hans verkliga jag. En kompromisslös intellektuell, som lyckades upptäcka några bluffar i det kulturella livet och tyvärr handlar det ofta om kvinnor, som till exempel kan vara performance artister eller väninnor. Det sker på ett bittert sarkastiskt sätt. Detta agerande kan väcka åtminstone hos mig ett slags obehag, som när han till exempel angriper en av sina bästa väninnor. Denna hårda sidaavtar dels i mötet med en förstörd överklassdam Orietta (Isabella Ferrari) men även i mötet med Ramona en skönhet, som håller på att gå mot en solnedgång som spelas av en känd italiensk komediant Sabrina Ferilli. Denna roll är extremt intressant eftersom den öppnar Sorrentinos film till en bearbetning av en kult roman i vår tid nämligen Lewis Carrolls ”Alice i underlandet”.

Trots att Ramona ser ut som en mörk, vild och självständig skönhet är hon inte helt olik den lilla flicka, som tvingas av sina föräldrar att kasta färger på en duk. Denna scen är verkligen hemsk men vacker och vi möter personen som öppnar portarna till alla palatsen. Stefano (Giorgio Pasotti) den haltandefastighetsskötaren som äger nyckeln till Rom alla palats. Vi förstår att det är han, som är den galna hattmakaren och att både Jep och Ramona är lika mycket Alice i underlandet. Jep har Peter Pan syndromet och det är hans räddning, som ses mest av sättet på vilket hans chef, dvärg kvinnan Dadina (Giovanna Vignola) behandlar honom och på hur Romano, som spelas av Carlo Verdone Italiens Woody Allen betraktar honom. Romanosaknarallt som Jep har vidlyftighet, framgång, välstånd men kan även se Jep för det som han i själva verket är en trevlig och generös människa, som följer skönheten trots att båda två är till åren gångna.

Romano måste fly från Rom (han har helt enkelt inte råd att bo kvar) och Jep måste stanna enbart på en viss plats i den nattliga divisionen. Jep förhåller sig skeptisk till religion fast han har en egen spiritualitet, som är djup och annorlunda än den officiella kyrkans. Cardinalen spelade av Roberto Herlitzka är varken negativ eller positiv - bra eller dålig precis som den helgon förklarade nunnan (Francesca Golia). De är helt ointresserade av spirituella frågor, men termen katolsk (på grekiska betyder universell) kyrkan är ett globaliserat Disneyland.

Vi kan bara låta oss begeistras av staden Rom men vi kan inte bo där och även romarna kan inte göra det. Festerna håller på att försvinna nu eftersom Italien är det land var den ekonomiska krisen har slagit hårt, kriminalitet har ändrats och kyrkan har på grund av den nya påven Bergoglio av italiensk ätt, men formad i Syd Amerika, påbörjat ett omfattande reform arbete.

En film som man bara kan blir betagen av.

Robert Fogelberg Rota

My name is Herkulse

Underhållning på högsta nivå

Tittel The Legent of Hercules

Regi Renny Harlinn

Medverkande Kellan Lutz Gaia Weiss

Svesnk distribution Disney Sonny

Betyg B

Få mytologier har haft så framgång som den grekiska och har varit sp framgångsrika som den grekiska under flera kulturer området och har spänt sig vidare. En av dem mest populära har varit Herkules och på regal skeppet wasa har vi flera skulpturer som presentera honom. Nu har Renny Harlin med hjälp av fotografen Sam McCurly och musiken av Tumas Kantelinen en mycket bra filmen som ger en ny tolkning av den halv guden. I början är vi vid ett sjö slag när kungen Afitrion landar vid Argos. Är är vi av den mycket väl använda och vi är inne i händelserna. Vi får skåda ett strömning och ett fantastisk duell mellan kungen av Argo och inkräktaren Amfitryon Scott Adkins som spelar ett mycket övertygande böven. Dem panter likande rörelserna kraften i hans spel gör av denna figur inte ett komisk sådan men ett riktig hårt och skoningslös tyrann som snart hamnar i bråk med fru Alcemene somRoxanne McKee blir ett intressant bländning av ett madonnan men även ett strak och självständigt kbvinnan som med Zeus hjälp för Herklues . Den kommer snart att bli ett muskulös och bildfager ung män som möter kärlek i hebbe sällskap prinsessan av Grekland som spelas av Gaia Weiss. Deras relation utvecklas i ett berg landskap (filmen är utspelad i Bulgarien) som påminner mycket om den fiktiva Arkadien och vi möter den lite mera känslor mäsiga antagonister Ichiples som är i Liam Garrigan en frusterade ung män som äsakr hebe på riktig. Den enda vav dem underverk som finns kavar från traditionen när han stryper med egna hämder lejonen av namyrya. Det som jag tycker är mycket likade är att föra samma i Herkules berättelse även ett biblisk sådan den av Kain och Abel som läs med hjälp av Frederich von Schiller ”Rövarbandet”. Fast det tas med hjälp av en av dem andra berättelse som är den av Galdiator Dem secner i vilken förutom slaget i öken i vilken vi ser den sofistikerade och övermänskliga krigaren Tarak som presenteras mycket bra av Johnathon Schaechoch vi kommer att ses spännande scener av gladiator spel som kanske känns inte så hemma i den antika Grekland men mer av Rom. Det som ges är stora panorering i vilken .n den av Kain och Abel som läs med  vi ser satdior som är fulla och amfiteatern på Sicilien i vilken Hercules måste tillsammans med den loyala vän slås mot diverse monströsa fiende. Scnerna är imponerade och klippningen för vilken ansvara Vincent Tabalion med grova fast välgjorda ger ytligare en dimension. Den stora problem för mig äratt historia är kanske på grund av dess arketyper lite för enkelt och förutsägbart även om det kan verka att i slutet finns någonting som inte stämmer. En film som är mycket underhållande och verkligen mycket bra.

Roberto Fogelberg Rota

Sydkoreanska talnger

Den sydkoreanska filmen

Stockholm och biografen Zita har gästats av den sydkoreanska filmfestivalen ”Seoul Stockholm”. Den syd koreanska filmen har inte varit helt ovanlig i Sverige under början av 2000 talet mycket tack vare det arbete som presenterades på Stockholm filmfestival av Johannes Palmroos, som idag är ansvarig för den sydkoreanska filmfestivalen. Tillsamman med den unge forskaren Jjinju Ahn och den sydkoreanska kultur attaché Gabine Sok har Palmroos ordnat så att jag har kunnat intervjua Rhee Jin –woo, som är den regissör som har skapat filmen ”Stay with me”.

Lite om filmens handling. I utkanter av Seoul lever överklasskillen Iso (Jang Yoo-sang). Han en känslig kille som just har förlorat sin mamma. Iso är mycket tillbakadragen. Han verkar lida av problem med sin fars personlighet. Fadern är en känd affärsman, som har åldrats tidigt. De lever tillsammans i en lyxig och kall lägenhet. Iso skall börja på en offentlig skola. Där hamnar han i samma bänk som skolans Lolita, Hayun (Yun-kyung Ha). Allting är grått. Vi vet redan att tjetjen är känslomässigt instängd dels av ett gäng killar, som bor nära henne och har skapat ett litet samhälle under den karismatiska ledaren (Ha Yoon-gyeong). Hennes mor är sjuk. Vi vet att hennes far är en känd brottslig. Filmens fotografi visar mycket realistiskt och dess direktör Sung-taek Lee i samarbeta med klippare Hee-young Choi ger känslan av dels realismen men även av att vara instängda. Det är ingen tillfällighet att vi enbart är i moderna lägenheter i fashionabla kvarter. Iso börjar kurtisera Hayum och blir vän med skolans värstingar som han följer med under olika bravader, såsom små stölder men även i ett gatubråk med några ungdomar från en annan skola.

Filmen får en tragisk vändning när Hayuns mor dör och hon måste ta hand om sin far den brutala In-gu Huh.  Flickan är prostituerad och har enorma problem med en kund. Oväntat sker ett mord och man upptäcker en mystisk gammal kvinna som är farmor till Hayun.

Hur fick du idéen och hur blev filmen finansierad?

Väl jag har alltid varit mycket intresserad av film men även av någonting som är typiskt i Syd Korea det att vi har en rätt stor social spridning i täta bostadsområden. Det är inte helt ovanligt att personer från olika samhällsklasser går i samma skola. Sen finns det områden med det som ni i Europa kanske skulle kunna definiera som miljonprogrammet. I dessa områden skapar unga människor sitt eget samhälle med precisa regler. Jag kommer från en välmående familj. Jag var en plugghäst och under hela min skoltid beundrade jag dessa värstingar. Jag gjorde några kortfilmer kritikerna gillade dem. Jag började dels med hjälp av några vänner och släktningar och senare hjälp av found rising lyckades jag att producera filmen. Det blev mycket lyckat och jag kunde fullfölja mitt projekt som nu går vidare.

Vad hade du för kamera och hur många spotlight?  
Det var en Cannon C300 en digital kamera och 9 spotlight. Det var min super duktiga fotograf, som kontrollerade ljuset. Jag förlitade mig på mina medarbetare. Jag hade en liten budget. Truppen var 7 personer men emellanåt var vi max 15 då alla var närvarande.

Jag tycker att scenografin är mycket bra.
Det var mycket svårt att hitta platsen, jag sökte. Sen tog jag en plats som jag fick tillstånd att filma på. Svårast var det att hitta Iso hus och sen det som var farmors. Jag fick först tillåtelse på en plats men de ändrade sig så jag fick välja en annan plats. Det var mycket rörigt innan allt blev bestämt. Jag var tvungen att ta ny plats 3 dagar innan vi skulle börja spela in. Jag filmade i Seoul och i Kokry province Kyungido Bucheon nära Seoul.

När det gäller spelet hur kunde du uppnå det naturliga arbetade du med improvisationer?
Huvudpersonerna var mycket professionella och jag programmerade allting innan. Vi använde en bra storyboard som jag hade gjort för att kunna kommunicera. Vi diskuterade och jag gick igenom planen med skådespelarna. Det var för mig mycket viktigt att få ett flöde som skulle göra filmen så realistisk som möjligt

Hur kom det sig att farmor var kristen?
Det blev så eftersom det fanns kristusstatyrer i farmors lägenhet hon ville inte ändra på någonting. Det blev en mer naturlig atmosfär. Det är helt enkelt som om jag befinner mig i naturen. Farmor är mycket mystisk. Det var den aspekt som jag ville försöka få känslan av. Hon har haft ett mycket långt liv och vi kan förstå de mystiska stunderna. Jag anlitade en teater skådespelerska för rollen, Yongsun Kim. Hon skulle presentera vår ursprungliga lantbruks kultur, som för många unga människor verkligen är mystisk. Det passade även bra med slutet av filmen, som är öppet vi vet inte vad som kommer att ske.-

Hur var det med skolan?
Det är en typisk skola i denna provins.  Ingeting mer märkvärdigt. Jag ville även visa hur hård vår är skola.

Kan du säga mig lite grand om lärarinna?
Hon är en känd teater skådespelerska jag tog henne efter rekommendation från en annan regissör hon kunde göra det bra. Hon hade den rätta personligheten hon heter Kim Nam-jin

De två fäderna och deras kontrast hur kom den till? Jag tycker att en var sympatisk medan den andra inte var det men sen visade han sig mer mänsklig?
Isos far är en tråkig personlighet men han skulle inte vara en negativ figur i själva verket gillar han sonen riktigt bra. Han har försökt visa att han är motivet till vilket flickan Hayun skulle ha lämnat platsen en riktig skurk inte direkt men mer indirekt. Skådespelarna är inte så kända nationellt utan mer lokalt de har aldrig fått möjlighet att visa sig i större sammanhang. De hade ganska små roller. De är mycket begåvade och professionella. Jag tycker att de visade det bra.

Killen som knivskadades vad har han för typ av roll?
Jag tycker att han var super intressant när jag skrev hans roll var han ytterst negativ. Han får mer och mer kontext. Han har olika problem som kommer fram. Han är bara ung och ett mycket intressant offer för sin ensamhet och sina familjeproblem. Jag skickade pressmeddelande till studentteatrar och studentorganisationer och så dök han upp. Jag förstod att han var bra när jag såg hans bild.  Jag tog honom och han skulle övertyga mest när han grät. Jag ville ha någon som kunde vara ”den vanliga”. Jag tycker att Seo-jun Lee gjorde en super roll. Han har dels en bra sida som är när han tar hand om de yngre barnen, men är även hård och själv destruktiv. Han blir en slags James Dean och han söker döden. Jag blev mycket påverkad av James Deans filmer. När han gråter i slutet skulle det visa hur osäker han var.

Huvudskådespelerska vad kan du säga om henne?
Relationer mellan henne och de andra kvinnorna är den att kunna vara instängd att kunna finna sig i att vara instängd omringad av personer, som hon uppfattar det. Ingen var intresserad av henne förutom lärarinna hon blev helt enkelt en moders gestalt. Jag vill beskriva hela detta samhälle var unga personer väldigt lätt kan bli vänner. De är mycket mer spontana. De kunde bli vänner på ett mycket lätt sätt. Fast hon bär på en hemlighet som är den att hon har gonorré vilket är mycket hårt för henne.
 

Iso spelar piano. Musik är ganska frånvarande i filmen kan du förklara varför?
I Syd Korea har de som värstingar hög status hos ungdomar. Studenter som Iso ser upp till dem och det är av denna anledning som de visas mer. Det är därför som han slutar spela piano. Jag ville ge honom någonting som skulle göra honom annorlunda. Jag hade svårt med rättigheter för filmmusiken så därför det blev ganska lite.

Det finns en större bov som är kunden till huvudrollsinnehaveskan han spöar upp killarna och blir knivskadad?
Han är en del av kulturen enligt vilken studenter mest tjejer rymmer från skolan. När de rymmer möter de sådana personer och det är därför som hon kunde möta honom. Jag ville hitta en person som var stark. Han var inte så stor men han var fysiskt lämplig. Hans roll är enbart den som en ligist (Jungdo Huh). Han är bra på att spela helt enkelt och är trovärdig i dessa scener även om han är ganska liten. När det gäller bråket med de andra studenterna frågande många om de kanske var kineser, det finns en stor skillnad. De är koreaner de var två killar från andra skolor ingeting mer än det. Det är en tupp fight

.
Vilken kommer din nästa film bli?
Jag vet inte det finns mycket att göra när det gäller distribution av min film ingeting är ännu bestämt.
 

Har du någon svensk favorit film?
Ingmar Bergman med all säkerhet jag gillar hans religiösa patos men jag gillar även filmen ”Låt dem inte komma in” en bra film. Jag är mycket imponerad av dessa två herrar Daniel Alfredson och Ingmar Bergman

Roberto Fogelberg Rota

Western a la Tarantino

En fullträff av Tarantino

Titel: The Hateful Eight

Regi: Quentin Tarantino

Medverkande: Samuel L Jacksson, Kurt Russel, Tim Roth, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, James Parks, Demián Bichir, Oswaldo Mobray, Bruce Dern, Craig Strak, Michael Madsen, Zoë Bell, Channing Tatum m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: A

Quentin Tarantino är en filmskapare, som man inte kan sluta prisa och efter ”Django” visar han sig vara en erfaren western regissör med ”The Hateful Eight”. Det är en annorlunda western som utspelas i ett snötäcke landskap i Wyoming efter amerikanska inbördeskriget. Tarantino använder sig av Robert Richardson som filmfotograf och 70 millimeters format som gör bilden på duken större och bredare. Med hjälp av Fred Raskings klippning lyckas de att främlingsgöra skådespelarna och händelserna från den historiska konflikten och reflekterar över våldets absurditet. Det är en tematik som har påverkat Tarantino sedan ”Reservation dog” våldet och ”gore” är starkt stiliserat. Det påminner om sättet på vilket Sam Peckinpah byggde upp sina westernfilmer. När vi början av filmen ser diligensen, som kommer i ett snötäckt landskap ser vi att diligensen kör förbi ett Jesus kors då förs tankarna till Tarantinos vampyrfilmer. Där finns allt det blodiga och det psykologiska våldet, som är filmen ”The Hateful Eight” kännetecken (nästan en vampyr liknande historia).

I centrum av händelserna står Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh). Hon är sliten och helt täckt av tunga kläder. Hon är kvinnan som följs till hängningen av John Ruth, en ytterst burdus och aggressiv huvudjägare i vars roll Kurt Russel briljerar. Han är självsäker, brutal och autoritär fast rollen har även positiva sidor som ironi, en viss naivitet och värme. De möter Major Marquis Warren i vars roll Samuel L Jackson gör en stark självsäker och distanserade äldre version av Django. Han är svår gripbar eftersom han absolut inte är en hjälte eller en god karaktär men inte eller en bov och vi kan hålla med honom. Det som är kännetecken både för John och Major är deras patriotism och kärlek till USA personifierad av president Lincoln någonting som Daisy Domergue inte vill eller kan förstå.

Det tredje mötet är med sheriffen Chris Mannix, som tillhör denna oheliga allians, hans roll en sheriff som är en före detta gerilla soldat från sydstaterna, som presenteras av Walton Goggins, som gör sitt livs roll. Vid sidan av dem finns en av många clowner som Tarantino presenterar i denna film OB Jackson mycket väl spelade av James Parks. Sekvenserna med ”lazzi”, exempelvis Daisy med brevet och de blanka fotografierna är värda biljettpriset. Filmen blir än bättre när man möter de andra figurerna, som clownen Bob en ganska ovanlig mexikansk bandit spelade av Demián Bichir och två riktiga tungviktare som Oswaldo Mobray i rollen som dandy samt bödeln gestaltad av Tim Roth är ytterst övertygande och den äldre sydstat generalen Sandy Smithers som har Bruce Dern enorma erfarenhet och ypperliga gestaltning. Situationerna blir alltid hotfulla inte minst i relationen mellan den äldre generalen och majoren som till sist eskalerar (filmen delas in i många olika kapitel) i en berättelse om hämnden som majoren gjorde mot generalens son Cherster Charels spelade av Craig Strak. Detta bråk slutas med en plötslig upplösning.

De olika situationer är ytterst sevärda även när Tarantino citerar sig själv från ”Kill Bill 2” och hur man börjar berättelsen, liksom i en av Agata Christies bästa filmatisering, får åskådaren gradvis upptäcka vad som har hänt. Denna intrig har en karaktär, Joe Gage, som är mindre utvecklad och konstigt nog spelas den av Michael Madsen. Han känns lite lämnad åt sidan. Tarantino använder sig av långa tagningar och av alla möjliga vinklar, som gör så att filmen blir intressant. Det är även roligt att se i flash back regissörens skicklighet i komedi facket och mycket med en av Tarantinos favorit skådespelerskor före detta stuntkvinnan Zoë Bell, som även är duktig som komediskådespelare. Förutom alla olika och annorlunda tagningar det är just Tarantinos förmåga att göra film som fängslar. Det ses tydligt i hur Channing Tatum spelar den psykopatiska Jody. Filmen är en fräsch fläkt i western genre som har kommit tillbaka för att stanna.

Roberto Fogelberg Rota

Strak krigs skildring

Du har alla paradis och alla helveten inom dig

Titel: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi

Regi: Michael Bay
Medverkande: John Krasinski, James Badge Dale, David Costabile, Max Martini, Pablo Schreiber, Alexia Barlier, Matt Letscher, Toby Stephens m.fl.

Svensk distribution: UP

Betyg: A

Kriget mellan olika islamiska fundamentalistiska grupperingar och USA har gett upphov till många filmer och förutom Ridley Scotts extremt undervärderande ”Body of lies” är förmodligen ”13 Hours” den bästa eftersom den känns extremt trovärdig (jag är medveten om att det finns många som har diskuterad filmen och dess ideologi). Filmen visar varför mycket av den arabiska våren har gått snett åtminstone i Libyen dels på grund av Michael Bays säkra regi och med Dion Beebes foto samt klippningen av Piero Scalia.

Filmen börjar med repetoage bilder som visar lynchning av Gaddafi och förklaringen till varför Frankrike, Storbritannien och USA deltog i form av flygbombningar (även Sverige deltog aktivt). Revolten är för mig mästerligt fotograferad och har många toner i sandskalans färg men även en extrem färgsparkande verklighet, som finns i Nord Afrika. Vi ser folkmassor, som myllrar i staden Tripoli i Libyen (det måste ha varit helt omöjligt att filma det). Det är ett mycket speciellt land, som under en lång tid har varit av del av Italien. Landet en speciell arkitektur som scenograferna har lyckas återskapa.

Vi lär känna de två huvudrollerna. Jack Silva (John Krasinski) som är en bildskön och mycket känslig man, han är extremt orolig för sin familj och Tyrone 'Rone' Woods i vars roll James Badge Dale briljerar. Han är den perfekta militären. Några unga män som man lätt skulle kunna säga att de ser ut som terrorister eller unga araber som har varit och kollat på en fotbollsmatch stoppar de två amerikanarna. Det blir den första konfrontaktioner. Vi är verkligen långt ifrån den storpolitiska nivån alla politiska filosofiska skäl för kriget mellan USA och västvärldens värdringar är borta. Det är frågan om att överleva eller inte och allt börjar urarta. De arabiska patrullerna skulle lätt ha kunnat mörda amerikanarna men de är rädda för USAs flygattacker.

Det som jag anser gör ”13 Hours” så speciell förutom saknaden av all form av retorik är att man även presenterar arabernas tvivel, deras rädsla och deras vrede mot rasistiska YouTube videos. Amerikanarna talar mycket ibland för mycket och många av repliker verkar komma från en komedi. Araberna får utrycka sig mer med blickar. Det absurda är att CIA med den pompösa stilen, som nästan spelas, som en komisk relief av den rigida och rent av irriterande chefen Bob (David Costabile) vilken valt en mycket stor anläggning, som är lätt att upptäcka. Det är legosoldaterna, som har de vettiga lösningar och är respektfulla mot lokal befolkningen i ett land där man kan köpas ett raketgevär som souvenir. De är alla från den bastanta Oz (Max Martini), som verkar komma från TV serien ”Viking” eller den tatuerade Tanto (Pablo Schreiber) och den ”filosofiska” Boon (David Denman hans huvudreplik tycks tagen från någon pseudo vetenskaplig New Ages bok) trovärdiga och verkar förstå den svåra situationen. De är mycket mer vettiga och förhåller sig lite mer empatiska mot lokalbefolkningen än CIA agenterna, som skulle passa mycket bättre på Wall Street än i en krigszon. Den enda som verkar genomgå en slags förvandling är den kvinnliga agenten Sona (Alexia Barlier). Vi kan redan ifrån början se att denna kultiverade och raffinerade kvinna inte kan passa ihop med dessa borgar brackor men hon åtminstone försöker förstå för att kunna lösa den svåra situationen. De andra amerikanarna är personer med goda intentioner, som ambassadören eller de helt dumma som CIA agenterna, som med kollosal lätthet inte lyssnar och lägger på minnet vilken platsen är eller inte ens tar den rätta vägen dit. Den rent spektakulär biljakts scenen är trovärdig, och visar hur illa tränade terroristerna är.

Huvudscenerna är slut belägringen, liksom i Howard Hawks berömda ”Rio Bravo”, lyckas den lilla utposten hålla ut mot stor angrippar kraft. Det drammatiska inslaget är ambassadören och idealisten Christ Stevenson (Matt Letscher). Scenerna domineras av den motpol som är de rent urbanistiska bilderna, som presenterar Pentagons högkvarter. Där ledningen är informerad och skulle kunna ingripa genom obemannade flygplan, vilka mycket lätt skulle ha utplånat angriparna. Trots närvaron av många allierade i området, Italien, Frankrike och Storbritannien, förlitar amerikanarna sig bara på en mindre grupp av egna privata styrkor i Tripoli med två Delta force soldater som ser ut som en blandning av rockartister och neanderthalarna.

Denna spännande välgjorda och intressanta film som inte bara visas vara en patriotisk retorisk sådan. Där man inte förklarar varför man har lämnat bakom sig ett land i så dåligt skick. Den starka etiska scenen när en av terrorist ledarena, en till synes cool intellektuell typ, stirrar på offren med himlen som bakgrund (någonting som var typiskt i den sovjetiska filmen). Han ser på de döda med en blandning av förtvivlan och tänker på deras familjer, som kan ge anledning till några eftertankar. Tyvärr känns eftertexten mycket skolmässig.

Det finns en scen som i långa tagningar bäst beskriver, enligt mig, och förklarar den politiska situationen. Det är när några färgade legosoldater säljer missiler till amerikanarna. I ett spel av symmetri gör Bud (Toby Stephens) samma rörelser åt dem och till den libyska milisen som kommer för att hämta upp de amerikanska trupperna. Scenen ger en fläckfri dokumentär känsla, som bättre än filmen visar det politiska spelets baksida. Legosoldaterna är högljudda och mycket mer hotfulla än de aktörer, som vi har sett tidigare i filmen. Är det personerna vilka lejt dessa, som med Gaddafis enorma vapenarsenaler tvivelaktivt styr vissa delar av Afrika idag?
Roberto Fogelberg Rota

Leonardo Dicaprio, Tom Hardy hymn till Jerzy Grotowskis estetik

Mr Glass lidande
 

Titel: Revenant
Regi: Alejandro González Iñárritu
Medverkande: Leonardo Dicaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Grace Dove, Forrest Goodluck m.fl
Svensk distribution: Fox
Betyg A

”Revenant” är ett mästerverk. Denna fras skulle lätt kunna vara min recension, men du som läsare vet vi som skriver filmkritik alltid vill lägga till någonting. Alejandro González Iñárritu lyckas visa att western film är fullt levande även om det är en annorlunda typ av western, som utspelas under 1820 talet (1828 mer bestämt) i samma område som Stanley Kubrick lät sin film ”The Shining” utspelas. Vid klippiga bergen i ”The Shining" är det kampen mellan människan och naturen som är huvudtemat men i "Revenant" är det kampen mellan människorna. I denna dystra historia om hämnd och rasism ser vi inte kampen mellan de goda och de onda utan kampen för att överleva.

Början av filmen är för mig mycket intressant eftersom vi ser temat av jakten, som kommer att utvecklas under filmens gång. John Fitzgerald huvud antagonisten är som ondskan själv i vars roll Tom Hardy gör ännu en mer osympatisk tuff bov än rollen Bane i filmen ”Batman”. Leonardo DiCaprio, som gestaltar Hugh Glass skjuter älg i de djupa skogarna. Detta gör så att dramat kan börja. Vi möter Fritzegard som efter att ha urinerat säger någonting vettigt när han påpekar att de borde ha åkt tidigare och inte vänta till det sista för att bereda hudarna. Jag kommer senare att diskutera det fysiska med DiCaprios skådespeleri jag vill göra detsamma om Tom Hardy. Det fysiska påminner om det extrema som vi kunde se i den polske teater reformatorn Jerzy Grotowskis estetik. Tom Hardy är en utmärkt skådespelare. Han är filmad på ett sätt som gör honom till en säckig oattraktiv person. Kostymering men även det han gör bygger upp karaktären, som blir ett grymt odjur. Precis när han säger sin replik blir den lilla jägarexpedition, som lyder under befäl av en officierare och gentleman Captain Andrew Henry (mycket väl spelad av Domhnall Gleeson) angripna av fientliga indianer.

Vi noterar redan ifrån filmens början det extremt vackra och ljusa fotografiet för vilket ansvarar mästarnas mästare Emmanuel Lubezki och en mycket välgjord klippning av Stephen Mirrione som lyckas presentera ett fint perspektiv men även extrema närbilder, som inte bara är de av ansikten, som träffas av pilar och pilbågar som blir närstridsvapen. Denna långa sekvens visar sig trovärdig. Redan vikingarnas under sin tid i Amerika var tvungna att fly med fartyg ofta fick européer eller deras ättlingar rädda sig genom att fly sjövägen när indianerna angrep. Vi kan påminnas om andra filmer av Alejandro González Iñárritu som ”Babel” och ”Beautiful” där karaktärerna vistas i tomma hårda landskap där de ofta rör sig i långa tagningar och panorerings bilder där den absoluta historiska äktheten visas. Visserligen har indianerna våra sympatier eftersom det är deras land som de kämpar för men de är långt ifrån sympatiska och inte minst Rea folket. De plundrar dödar och sen kommer vi att se hur de samarbetar med fransmännen.

Filmen kommer förmodligen att gå till filmhistorien inte minst för scenerna i vilka en björn angriper DiCaprio. Det är ett mycket häftigt överfall för att björnhonan försvarar sina ungar. Vi ser tydligt att för Fitzgerald är Glass en förrädare eftersom han har varit ihop med en indianska. Vi ser vid flera tillfällen en återkommande drömbild under ett träd, eller när man ser en enorm pyramid av bisondödsskallar. Glass unga fru spelas mycket väl av Grace Dove. När vi ser Glass kan vi beundra DiCaprios skådespeleri. Han går in i rollen vi kan nästan känna hans smärta och lidande när han är skadad och måste krypa. I hans drömmar ser vi när han leker med sonen Hawk, som spelas mycket väl av Forrest Goodluck. DiCaprios och Hardys karaktärer är krävande och mycket fysiskt ansträngande. De ger båda prov på fantastiska fysiska krafter och de är verkligen högform.

En av mina favoritsekvenser är när Glass befinner sig vid ruinerna av en romansk kyrka där en bäck porlar. Han beundrar en väggmålning av yttersta domen. Just dessa bilder med musik av Carsten Nicolai, som är tvångsmässigt apokalyptisk gör filmen så stark. Miljöerna i forten känns mycket äkta precis som den sista duellen som är en essä i närstrid. En annan viktig scen är flykten när indianerna försöker att få ta i Glass. Det är en ren aktions sekvens i vilken vi ser hur man arbetar med en annorlunda stil, som är mer underhållande. Ytterligare ett bevis på att ”Revenant” inte enbart aktualiserar western myten utan visar den med en stark och personlig stil. Filmen är som en väggmålning som visar en tid som lade grunder till mycket av det som senare skulle bli USA. Enligt mig är Alejandro González Iñárritu är en av vår tids bästa regissörer.

Robert Fogelberg Rota

En gigantisk film

En gigantisk film

Titel: Macbeth

Regi: Justin Kurzel

Medverkande: Michael Fassbender, Marion Cotillard, David Thewlis, Sean Harris, Jack Madigan, David Hayman, Scot Greenan, Amber Rissmann, Kayla Fallon, Lynn Kennedy, Seylan Baxter,  Elisabeth Debicki, Lochlann Harris, Paddy Considine, Jack Reynor, m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg A

Få filmer är så fulländade som Justin Kurzels ”Macbeth”. Detta måste ses på grund av olika anledningar den första är att filmen förhåller sig respekt fullt mot William Shakespeares original pjäs men filmen är även en klassisk film med många fina scener. Det som Justin Kurzel lyckas lyfta fram med hjälp av Adam Arkapaws fotografi och med Jed Kurzel musikaliska stycken är att föra över det som Shakespeare skrev mellan raderna det komplexa politiska samhället av den skottska hög medeltiden och det trauma, som förstörde livet för Macbeth och lady Macbeth vilket vi ser tydligt i scenen i där de begraver sin förstfödde son, som gestaltas av Jack Madigan och senare i slaget. Vi ser en grupp, som långt ifrån liknar en arme klädd i uniformer som verkar komma från the night watch i ”Games of Thores”. Jag tar denna jämförelse eftersom det är på det sätt som Justin Kurzel materialisera och modernisera Shakespeare genom att konfrontera honom med de moderna myterna. Det är en medeltid som är kroppslig i vilken vi lätt kan känna igen oss, men den är mycket främmade för vår egen verkliget. Handlingen utspelas i ett hårt land med mörka kläder och tämligen enkla vapen vars riddare trasporteras av vanliga hästar med huvor som gör dem mycket lika figuren av döden. En liknad operation görs när det gäller teatern. Ofta använder man sig där av monologer, som den första av Lennox, i vars roll David Hayman är mycket duktig, men klippningen visar även det i handling som för teatern är nästintill omöjlig att visa. Filmen lyckas mycket väl att hjälpa den ena och den andra karaktären i detta allkonstverk.

Innan slaget kommer att utspelas visar Macbeth, i vars tolkning Michael Fassbender är enastående, hur han hjälper en ung krigare Scot Greenan att ta på sig sin mundering. Hela slaget har en stor dos av våld men är även estetisk på grund av Chris Dickens klippning med en stor motion våldsamma rörelser och med en klassisk användning av ljus och bildkompositioner. Redan under slaget möter vi häxorna ”den läskiga” men söta flickan (Amber Rissmann) den unga Kayla Fallon och de två Lynn Kennedy och Seylan Baxter som presenterar två åldrar. Medan Roman Polanskis hade i sin konventionella (fast utmärka) filmatisering presenterat kvinnor som monster. Här gör Justin Kurzel dem till vanliga kvinnor som enbart är utsatta och lätt kan jämföras med kungen Duncan i vars roll David Thewlis är ytterst lämplig i hans roll finns det någonting religiöst och sakralt, som ses tydligt i scenen i vilken en mycket ung lady Macbeth håller på att be inte till Gud med djävlarna för att få styrka.

Om inte Marion Cotillard får Oscar för denna roll anser jag att man borde lägga ner priset. Varje blick och varje rörelse är perfekt man tar ofta henne ovanifrån. Vi ser hur hon först är i massan av kvinnor och små flickor som är typiska i den lilla byn Iverens. Det finns en scen i kören i vilken hon är omringade av små flickor. Det betyder att hon är en av flickorna som finns i gruppen någonting som hon lämnar i de scener i vilka hon blir Skottlands drottning. Miljöerna det kungliga palatset och katedralen är i sig helt fantastiska med en lek av ljus när hon enbart är vit klädd med pärlor. Det smink som hon använder sig av är ett mycket modernt. En ytterst intensiv scen förutom när hon tar tillbaka dolkarna till vakterna och efter att hon har sett Lady Macduffs bål (mycket väl gestaltad av en enastående Elisabeth Debicki) till den fantastiska scen när hon blir galen. Då är hon enbart klädd i ett enkelt vitt linne och vi ser tydligt hur förvirade hon är med det utsläpta håret på sin barfota promenad på det hårda skottska fjället. Det påminner starkt om en annan galenskap nämligen den av Ofelia. Om Kurosawa, Orson Wells och Polanski hade försummat rollen Lady Macbeth har Marion Cotillard och Justin Kurzel lyckas att ge rollen rätt blandning av naivitet och grymhet som är typisk för många av dessa kvinnliga bovar. Marion Cotillard får hjälp av lady Macduffs roll. Det är en liten roll, den av en vacker ordnade och välstädad fru som lämnas av sin man och som till slut som så många andra förbannar Macbeth. Macduff som spelas av Sean Harris är en intressant roll och skådespelaren lyckas med sin bestialiska utstrålning att spela någonting som är enastående mest för den grymma slut duellen i vilken på ett korrekt trovärdig och smutsig sätt man återskapar hans två svärd, dolk och modern brottning.

Macbeth är i Michael Fassbenders tolkning en mycket komplett figur vi ser honom först i slaget när han lyckas föra fram karaktärens olika aspekter från hans ambition, hans skicklighet i striden till hans osäkerhet. Han monterar och demonterar allt själv och allt utgår enbart från hans egen fantasi. Det ses tydligt i det andra mötet med häxorna och när han möter den som kanske var en av hans söner den unge krigare Scot Greenan som han lyckas rädda. Denne kommer tillbaka genom att rekommendera Macbeth att vara så skoningslös som möjligt. Macbeth är mannen som själv vill ta ödet i sina händer och lyckas vända upp och ner på styrkan fast han kan inte kalkylera. Det ses tydligt i den scen i vilken han håller på att gymnastisera och leker genom att göra ”två moulinets” (fakta term för halv cirkulära rörelser med svärd) med det kungliga svärdet. Det finns två scener i vilka Michael Fassbender lyckas att vara helt suverän när han under en officiell middag ser Banquos spöke och när han med en schal på huvudet gör något som en äkta elisabetansk clown som när Macbeth (Allfed Jarry förstod det utmärk i hans kung Ubu) gör narr av en soldat.

Skogen som flyttas är förvandlad till en skogsbrand. Det ger en ännu hårdare stämning till filmens sista slag och i slutscenerna när en ny Macbeth träder fram i person av Fleance i vars roll den unge Lochlann Harris är helt underbar. Vi ser honom först som en vanlig kille som växer allt för tydligt när man ser fadern Banquo en mycket duktig Paddy Considine mördas och i slutet när filmen är helt röd flyr Flenace med Macbeths svärd från Malcolm, Jack Reynor, denna roll är svår att greppa, skådespelaren lyckas utmärk med rollen. Det finns en slags fasanfull grymhet som ses i rollen mest när han går ut och vi kan lätt se att han är en tyrann minst lika vidrig som Macbeth.

En film som är estetiskt vacker mycket respektfull och lyckas att undersöka denna pjäs som är ett mästerverk och som med all sannolikhet kommer att bli en klassiker.

Roberto Fogelberg Rota

Drottning Christina i olika skepande

·         Vad angår oss Sveriges historia?

I oktober 1976 expedierades min insändare till Expressen med påpekanden

om svenska publikens bristande intresse för filmer om Sveriges historia.

Som exempel användes två då aktuellafilmer: den ena - polska storskaliga

eposet om Karl X Gustavs arméers härjningar i Polen kring 1655 -

Syndafloden (Potop) efter Nobelpristagaren Henryk Sienkiewiczs trilogins

andra del; den andra - Anthony Harveys engelska En drottning abdikerar

(The Abdication), med Liv Ullmann som Drottning Kristina.

Jag citerar ur insändaren (som refuserades av redaktionen med sedvanliga

beklaganden om brist på utrymme):

. I december 1974 premiärvisaden en engelsk film om Drottning

Kristina på stockholmsbiografer. Detta var ett andra opus om vår gåtfulla

drottning och den väckte ingen särskild förtjusning bland kritikerna. Även

publiken svek. Att en film inte faller publiken i smaken är i och för sig inte

något märkvärdigt, men i detta fall handlade dock filmen om en långtifrån

oviktig epoki vår historia. Kristina var en verkligen fascinerande

personlighet (vilket redan filmen med Greta Garbo antydde) och hon

spelades av en visserligen norsk, men dock även i Sverige sedan länge

verksam skådespelerska, Liv Ullmann,  som nu tycks försöka upprepa

Garbos framgång på andra sidan Atlanten, en framgång som förändras

genom en helt annan tidsålderns förväntningar.  Låt vara att Anthony

Harveys film om Kristina inte lyckades, låt oss erkänna att det är betydligt

lättare för en vanlig svenskatt identifiera sig med Karl-Oscar och Kristina

Nilsson än med Kristina Vasas öde men det väcker ändå förundran att vissa

intressanta sidor av vårt förflutna inte drar de otaliga skaror av biobesökare

som de borde göra.

För en tid sedan nåddes Stockholm av en annan utländsk film som

försöker återuppliva 1600-talets krigiska epok. Den är polsk, heter

·         "Syndafloden", och bygger på Nobelpristagaren Henryk Sienkiewiczs

roman. Det är av mindre intresse att vi har att göra med den polska filmens

produktionsmässigt största ansträngning hittills. Vad som borde intressera är

däremot bilden av svenskar som hänsynslösa angripare under Karl X

Gustavs fälttåg i Polen på 1650-talet. Det är visserligen klart att filmen

sysslar mest med polackernas heroism och att de svenska trupperna (till

största delen legotrupper från utlandet) utgör ett måleriskt staffage, ett

bakgrund mot vilken kan polska bravader visa sig. Någon uppfattning om

den svenska storhetstidens erövringståg kan man dock få.

. Jag kan tillägga nu att En drottning abdikerar bygger på

en pjäs av Ruth Wolff, men denna härstämning känns inte i filmens struktur

lika starkt som i en annan, och kanske bättre film av Anthony Harvey - The

lion in winter. Abdication kan betraktas som indirekt fortsättning på Queen

Christina (1933) med Garbo. Harvey visar dessutom upp samma ambition

som Alf Sjöberg i Fröken Julie: att framställa mycket i bild, ibland med

korta scener, ibland långa, då tyngda av dialog. Summan är en djup

dissekering av drottningens gestalt: neurotisk, frustrerad, osäker om sin

sexuella läggning, troligtvis the Virgin Queen in i det sista . Men samtidigt

längtande efter tillit, närhet, vänskap och kanske kärlek. I lång konfrontation

med kardinal Azzolino (Peter Finch) förblir alla dessa mål i princip

ouppnåeliga, men orsaker därtill är något diffusa, eller i alla fall mångtydiga,

som inte lätt låter sig förklaras med enkla konstateranden. Alltså öppna för

olika interpretationer.

Är då den nu aktuella Girl King Mika Kaurismäkis bästa film hittills? På ett

sätt, då den är mycket vacker visuellt, och onekligen har vi att göra med en

storstilad historisk rekonstruktion om Kristina och hennes tid. Inspelad i

Finland och Tyskland, med dialoger mest på engelska, men även på franska

och italienska, motsvarar den alla anspråk på en stor utstyrselfilm. Inget ont

heller om skådespelar-prestationer. Malin Buska förkroppsligar Kristina som

i allra högsta grad är en person med både stark vilja och avsaknad av rätt

placerad kompass för sitt beteende, säväl inom politiken som i sitt privatliv.

Virgin queen är knappast bisexuell; hennes erotiska instinkter väcks snarare

till liv av lesbiska känslor till hovdamen Ebba Sparre och detta motiv är  ledande under större delen av filmen till nackdel för hennes möjligen stora

kulturbärande och politiska ambitioner.

 Exempel på de förstnämnda är inbjudan till och besök av den franske filosofen René Des Cartes (så stavad ifilmen) vars snara död misstänks för arsenikförgiftning snarare än

förkyllning och lunginflamation. Stolpar i filmen är årtalen 1634 (2 år efter

Gustav II Adolfs död)-1644 (kröningen)-1648(westfaliska freden)-

1654(abdikationen). Kristina lämnar Sverige och i sista bilden åker till häst

mot imponerande alplandskap. Filmen är rikt med innehåll men efter allt

detta lämnar man salongen något förvirrad, ovanligt tom och tömd på åsikter

om det man tog sig till.

.

Aleksander Kwiatkowski

Woody Allens katastrof

Wood Allens katastrof film

Titel: Irrational man

Regi: Woody Allen

Medverkande: Joqulin Phonix, Emma Stone, Parker Posey mfl

Svensk distribution: Triart film

Betyg Ö

Tyvärr borde regissörer ibland ha den goda smaken att inte släppa sina mindre lyckade filmer och så är fallet när det gäller ”Irrational man” som verkligen är en tam kopia av de verk som regissören, vilkens filmer jag älskar, tidigare gjort. Jag anser att han kan prestera och kommer säkerligen att prestera mycket bättre verk. Själva idén är rolig en universitet professor som anses vara ett snille i filosofi gestaltad av Joaquin Phoenix kommer till ett exklusivt universitet förälskar sig i en kvinnlig student och blir helt galen. I rollen som den avdankade filosofi professor ser vi en mycket skicklig skådespelare men han är helt otrolig som universitet professor Abe. Denne professor är en parodi på amerikansk medelklass fast utan värme och mänsklighet på ett visst radikalt skick fast med fromma sociala känslor. Tyvärr är Joaquin Phoenix fel man på fel plats som misslyckas med allt och blir bara så patetisk att vi skäms. Rollen förlorar tid och allt verkar enbart vara fel som platser, språk och han är en irriterade tjockis. Jag anser att om Woody Allen hade spelat rollen själv hade den varit tusen gånger sexigare och intressantare. Delen när Abe är deppad är minst sagt irriterade. Intrigen är en egen läsning av Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff” och ” Bröderna Karamazov” som Woody Allen har tolkat sympatisk och roligt i sin film ”Död och Pina”, vilken enligt mig är en av filmhistoriens bästa filmer, men nu i ”Irrationell man” verkar allting som om ”apan” försöker att ”apa efter” en människa. Dessutom är fotografiet som presteras av Darius Khondji och klippningen av Alisa Lepselter så platta och mediokra att vilken elev som helst på en filmskola kunde ha prestera bättre.

Tack och lov är musiken mycket lämpligt och rolig en utmärkt användning av jazz på bästa sätt, som starkt påminner om det som vi har hört i många noir filmer. Tyvärr även den enklaste av dem var ansenligt bättre filmade än ”Irrational man”. Jag finner denna film medioker i allt. Den enda roll som verkar främja sig från massan är den gestaltad av Emma Stone som spelar Jill en ytterst irriterade och små borglig studerande universitet professor dotter. Hon har charm och klass är mycket bättre än många andra skådespelerskor. Den feminina delen av Allen som Dean Keaton gjorde i hans första och rent av extremt storartade filmer har övertagits av Emma Stone. Tyvärr faller även denna roll platt och är en intetsägande roll som jag anser man inte tidigare mött under hela Woody Allen karriär. Den ficklampa som Jill får blir ett slags totemism objekt fast det är alldeles för svagt. Den roll som tydligt visar mycket av Allens svaghet i strävan efter naturalism nästan diskbänks realism och humor är den av Rita spelade av Parker Posey tyvärr är hon helt fel i casting. Hon är inte realistisk och har platta repliker och ännu plattare bilder. Visserligen är hon en extremt duktig komedienn men det hade varit mycket bättre att se någon som varit lite mera karismatisk och starkare. Ni förstår nog att jag tycker att denna film är ett slöseri på tid och pengar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den är inte blir Allens sista film och förväntar mig att hans nästa blir i klass med hans mästerverk.

Roberto Fogelberg Rota

Imponerade om en kontrovertiel drottning

Mycket bra trots en svag och föga korrekt förlaga
Titel: The Girl King
Regi: Mika Kaurismäki
Medverkande: Malin Buska, Sarah Gadon, François Arnaud, Michael Nyqvist, Peter Lohmeyer, Hippolyte Girardot mfl
Svensk distribution: Svensk Filmindustri

Betyg A

Få svenska historiska personligheter har varit så berömda som drottning Christina. Jag antar att mycket beror på hennes personlighet som var ytterst mångsidig och kontroversiell. Man har velat placera henne i ett fack. Dessa tendenser finns även i kanadensaren Michel Marc Bouchards pjäs, som tack och lov genom Mika Kaurismäki enorma regissörs skicklighet lyckas begränsa tendenserna och skapat ett mästerverk. Ofta har man sett drottning Christina som en person som hatade Sverige och de flesta svenska medierna som fortfarande hyllar den högts melodramatiska filmen med Greta Garbo (vars tolkning av drottning Christina 1938 visar ynklig småborglighet av fröken Gustafsson en överskattad figur i filmhistorien).

Jag anser att Mika Kaurismäki ger en mycket fin filmversion, som tydligt visar att 1600 talets Sverige var lika mycket Finland och Östersjö området. Uppenbarligen är dessa länder mer intresserade av svensk historia än dagens Sverige. Tyvärr har filmen anspråk på att vara historiskt korrekt men pjäsen som filmen bygger på har många problem. Delen av koversionen är dålig eftersom alla präster trots de olika skickliga skådespelarna framställs som skurkar. Den svenska kyrkans biskop är åtminstone lite sympatisk i Peter Lohmeyers karismatiska gestaltning. De katolska prästerna med den franska ambassadören i spetsen är dåligt spelad av Hippolyte Girardot, en serie fanatiska idioter. Miljöerna är inte riktigt korrekta. Mycket kan bero på att man ser alldeles för många porträtt av kungar som Frederik I och Karl XII som kom efter drottning Christina samt att vissa av kostymerna känns lite för plastiga. Ibland mest i inomhus scener känns det att filmen miljöer inte stöder skådespelarna så att de inte når riktig fram, eftersom miljöerna är lite för enkla.

Anssi Tikanmäkis fotografi är alldeles utmärk även om det är lite för naturalistiskt dvs det leker för lite med ljuset något som var vanligt i 1600 talet måleri. Allt detta är detaljer som bleknar i förhållandet till filmens enorma kvalitéter. Klippningen av Hans Funck är snabb och aggressiv. Den och för fram handlingen. Skådespelarna är minst sagt underbara. Michael Nyqvist gör en roll som är i klass och till och med bättre än de bästa tolkningar som Gunnar Björnstrand, Åke Fridell och Max von Sydow har gjort i Ingmar Bergmans filmer. Nyqvist är stark och har magnetism när han tar den unga Christina från hennes galna mor. Rollfiguren greve Oxenstjärna är sympatisk mot sin son den yngre Oxenstjärna (Lucas Bryant) när han i sonens namn han försöker att förföra Christina och när han förklarar de svårigheter som skulle uppstå genom hennes konversion till katolicismen.

En av filmens få komiska stunder är när Christina går omkring på gator och torg för att följa Ebba Sparre (Sarah Gadon gör en mycket ynklig figur). Folket känner igen henne. Hon försöker att hålla ett tal med många citat från romerska kejsare. Folk är som frågertecken. Då ger real politiker Oxenstjärna den äldre en gratis ölsup till alla. Just denna scen i ett område som inte är typisk stadsmiljö är mycket realistisk eftersom de flesta statister är finländare som många av den befolkning som bodde på Södermalm och i vissa delar av Gamla Stan.

En annan scen är triumftåget från Prag vid ett nattligt intåg som är mäktig mycket lik Games of Throndes bästa scener. Samma kan sägas om Karl Gustaf fest och den sexuella scenen mellan Christin och Ebba med Djävulsbibeln. När Oxenstjärna den yngre hindrade en våldtäckt. Tyvärr trots skådespelarens skicklighet är denna roll och Magnus Gabriel de la Garde alldeles för ensidiga och får för lite utrymme. Deras kostymer är även lite för enkla och skär sig mot övriga kostymer och skådespeleri. Dessa gör så att Christina i Michel Marc Bouchards text låter sig bedras av några enkla skurkar. Descartes precis som oss en avdankad hippie åtminstone i Patrick Bauchau gestaltning kommer med idiotiska tal till autistiska förslag som inte kan hjälpa henne. Denna del som vi skulle kunna se som den kyrkliga och stor politiska delen av filmen är totalt misslyckad men det är på grund av faktum att Michel Marc Bouchard pjäs är inte så genomtänkt. Detta är för mig det stora problemet i en film i vilken mycket går korrekt till även fäktnings scenerna, som är exakt citerade från den enda svenska manualen ”Palaestra suecana” från 1693 av Didrik Porath. Malin Busak spelar inte enbart drottnings Christina utan återskapar henne och alla hennes interessen. Osäkert i allt från religion, sexualitet och roller med ett genus som varken är en kille eller en tjej som gillar jakt och fäktning men även vackra kläder och kultur. Om Kristen Dunst i Sofia Coppolas berömda ”Marie Antoinette ” hade gjort den mest berömda av alla franska drottningar till en dagens tjej har Malin Busak tolkat Christina med hjälp av våra idéer men i en historisk verklighet av renässans stora furstinan. Hon håller scenen på ett extremt naturalistisk sätt som påminner om och är mycket bättre än det bästa som vi har sett i Marlon Brandons stora gestaltningar. Vi kan förstå hennes drivkraft mycket väl och att hon är ensam. Dramat är att Christina inte kunde tala med folket och de kunde inte förstå henne. Det understryks mer av rollen som Gustaf II Adolf än av Christina. Samuli Edelmann presenterar en helt vanlig människa lik folket utan någon som helt kvalitet och utan dotterns strävan till det fullkomliga. Trots denna fasad av perfektion som är tydligt i alla aspekter av drottning Christinas liv, vilket understrycks av Malin Busak överdrivna skönhet och att hon trots allt är en ensam liten flicka Precis som Pippi Långstrump eller Arya Stark i HBO berömda Games of Throndes vill Christina utforska allt inklusive kvinnlighet, som presenteras av Ebba Sparre i själva verket en listig karriärist. Sarah Godon är kläderna till trots en helt normal blondin en av många, men hon har kvinnliga attribut som Christina saknar och inte har fått utforska Rollen som Ebba Sparre blir även kidnappad och övertygade om att gifta sig med Jacob de la Gardie som i Jannis Niewöhner gestaltning är en tvilling till drottning Christina. Den som bär filmen är den unge blivande kungen spelade av François Arnaud, som är helt perfekt. Hans roll visar styrka skicklighet och trots att rollens helt korrekta historiska grymheter visar han även värme och sympati, som denna starka skådespelare utstrålar. En sådan skådespelar prestation är som den klassiska grädden på moset i en film som är mer än ett mästerverk och förtjänar många pris.

Roberto Fogelberg Rota
 

En övergångsrit i lera

Bland de mycket intressanta filmer, som har visat under årets upplaga av Stockholms filmfestival finns onekligen Simon Roubys ”Adama”. Historien är enkel. Den utspelas för 99 år sen. En liten kille bor i ett ospecificerat afrikanskt land han lever ett traditionellt och stillsamt liv i sin by.

Det som man arbetar med är realismen som ser ut att vara drömlik eftersom vi som åskådare ser en plats som inte finns, som inte är en del av verkligheten utan någonting bort om verkligheten. Adama den lilla killen som vi först ser leka vid en sjö. Vi ser att en albatross kommer för att störa den ceremoni i vilken Samba Adamas bror skall delta. Vi upptäcker att Samba redan har fått några guld mynt från Nazarna (ordet betecknar de franska kolonisatörerna) för att delta i första världskriget.

Adama möter många egendomliga figurer under sin resa mot väst fronten. Redan när vi ser fartyget som skall ta honom till Frankrike upptäcker vi övermakten men även den hotfulla stämningen. Efter många möten med vissa människor som tillhör samhällets absoluta botten klasser kommer han till frontlinjen i Verdun. I det nästan månliknande landskapet möter han sin äldre bror Samba, som har förvandlas till en soldat. Den enda sättet att fly från kriget är genom deras egen kultur.

En film som begränsar oss och tar upp två viktiga minnen. Det av kriget som återskapats med gas attacker och artilleri eld vilket då var verkligheten för många men även en annan punkt som är den av övergången från ungdom till vuxen stadiet. Filmen är både vacker och hemsk. Jag har mött Simon Rouby i hotell Kungsträdgården som är en post modern version av den gustavianska stilen. Vi är båda denna dag en aning skakad efter de hemska terrordåden i Paris som just har hänt.

Hur fick du idén till denna film?

Det började redan 1998 när vi utvecklade ett manus, men allting blev mer påtaglig när de sista överlevande av de franska kolonial trupperna dog 2005. Idén var att berätta denna historia men kamera ögat av en figur som inte var soldat, utan ett barn som hade sett krig och vad det betyder. I den version som jag ville göra skulle det finnas en ganska tydlig skillnad mellan den stora världen och barnet värld som bara var byn där han bodde. Jag ville att han skulle upptäcka världen trots att han har mycket lite kännedom om det som kommer utanför det givna utrymmet i filmens kamera skulle det vara Adama som skulle upptäcka den nya världen i vilken allt är annorlunda.

Var filmade du och hur?

Jag har använt mig av en särskild teknik med stop bilder och lerfigurer. I stridscenerna hade vi flytande metall som skulle föreställa den ändring av landskapet som förekom under första världskriget. Jag valde redan ifrån början att använda mig av lerfigurer. De skulle kunna ge två effekter det ena är att de är realistiska men även att de skall vara starkt stiliserade. Jag ville leka med det. Denna känsla av overklighet och mardröm när jorden och himlen smälter ihop var det som många av de som själva hade deltagit i Verdun slaget utryckte i sina minnen inte minst de afrikanska. Det är det prov i vilken Samba och Adama lämnar sin barndom för alltid och blir män i en magisk cirkel som under jorden tar dem tillsammans tillbaka hem till deras ursprungs by.

Hur fick du finansiering?

Det var onekligen en svår och lång process. Jag hade redan skissat världen men för att den skulle vara perfekt behövde jag en studio. Jag fick tag den på ön Reunion som är en av de franska departement som är belagt utanför Europa. Det är en mycket vacker plats på vilken man med svårighet har lyckas att forma en så kallade meeting pot av olika människor från diverse kulturer och mest av allt med olika etniska ursprung. Det finns en skola för animering som tyvärr trots dess extrema modernitet hade mycket lite utrymmet inte minst för faktum att man sällan har använt sig av den, möjligen enbart för att filma någon tropisk bakgrund. Jag hoppas kunna fortsätta arbeta där.

Vad har du fått för reaktioner på filmen?

Positiva även om det är en svår film eftersom den hamnar mellan två stolar. Den är både en barn- och en vuxenfilm eller rättare sagt en film som skulle kunna tilltala barn men även vuxna. Den har visats för några vuxna och barn. Jag visade den i Afrika och jag fick mycket bra respons där. Jag hade trott att de skulle vara mer negativa mot det som Frankrike har gjort men det fanns ett stort intresse. Vi måste kunna förstå att Frankrike och de har en gemensam historia med oproblematiska stunder men man har även haft starka kulturella kontakter. .

Finns det någon svensk film som har inspirerat dig i ditt arbete?

Jag gillar svensk film men jag är inte direkt inspirerad av något svenskt verk. Jag har kollat mycket noga på diverse filmer exempelvis Jean Rouch etnografiska filmer men även Stanley Kubricks ”Ärans väg” och en annan som har varit mycket viktig för mig har varit ”De 400 slagen” av Francois Truffaut som enligt mig har gjort en nästan likartade historia med problematik av övergång från barndomen till vuxenliv.

Yewande Wilson

översättning från engelska

Roberto Fogelberg Rota

När film är som bäst

Titel: In the Hearth of the Sea

Regi: Ron Howard

Medverkande: Ben Whishaw, Brendan Gleeson, Michelle Fairley, Chris Hemsworth, Donald Sumpter, Richard Bremmer, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Tom Holland, Jordi Mollà, Victor Solé m.fl

Svensk distribution: Nordisk film

Få filmer som jag har sett denna säsong har varit så perfekta i varje stund, som Rob Howards ”In the Hearth of the Sea”. Det är en historia om hur det kunde ha gått till i kampen mellan Moby Dick och ett valfångarfartyg. Filmens inledning är mycket bra. Åskådaren fängslas av det strama men färgstarka fotografiet, som har varit ett kännetecken för Anthony Dod Mantles fotografi och Rob Howards tidigare verk. Filmen börjar trettio år längre fram i tiden med tillbaka blickar, när en neurotisk Herman Melville spelad på ett ytterst lidelsefullt sätt av Ben Whishaw möter Brendan Gleeson i rollen som den äldre Tom Nickerson, som har otroligt många skelett i sin garderob. Miljöerna med en dunkel belysning är viktiga eftersom de lyckas föra in åskådaren en labyrint av girighet, lögner och fasa som är kännetecken för handlingen. Den äldre Tom Nickerson berättar historien enbart på grund av sin hustru Mrs Nickerson, som spelar en ytterst intelligent humoristisk och nobel fru i rollen briljerar Michelle Fairley liksom hon gjorde i filmen ”Games of Throndes”.

Händelserna flyttas tillbaka 30 år i tiden. Den centrala huvudperson blir Owen Chase i vars gestaltning Chris Hemsworth glänser. Hans roll är den av en helt vanlig pliktrogen man, en bonde, som har råkat hamnat i ett samhälle med valfiske industri. Vi ser en tydlig kontrast mellan honom och de olika intressanter i valfångst industrin, som Paul Mason (Donald Sumpter) och Benjamin Fuller (Richard Bremmer), som placerar Owen under den oerfarna rigida och uniforms älskande George Pollard i vars roll Benjamin Walker gör en mycket trovärdig tolkning.

Scenografin från hamnstaden med mindre lätta skepp är utmärkt och lyckas att materialisera tiden och proto industri, som senare skulle lägga grunden till västerlandets väldfärd. Samma kan sägas om alla andra medlemmar i besättningen, som den grubblande före detta alkoholisten Matthew Joy (i vilken Cillian Murphy visar all sin skådespelar kraft och skicklighet) samt den unge Tom Nickerson i vars roll Tom Holland är mycket lämplig. Fast jag anser att rollen av den unge mannen, som började sitt livs bana under hårda omständigheter är lite för lika de som vi har sett tidigare i filmer som Holland har medverkat i ”De tre musketörerna”, ”Noah”, och ”Furry”. Han är alltid mycket bra men hans rolltolkningar är mycket lika. Scenografin hjälper handlingen att följa spänningar och lidelser, som är centrala i jakten på detta sjöodjur som utsätter mäniskorna för fara och inte tvärtom som i Herman Melvilles roman. Vad som är nytt om man jämför ”In the Hearth of the Sea” med till exempel John Hustons filmatisering eller Steven Spielbergs berömda ”Hajen” är faktum att valen inte enbart är en destruktiv kraft utan en karaktär som agerar med specifika interessen. Filmen har enligt mig viktiga inslag som när Owen Chase förklarar för George Pollard deras olika syn på vad som gäller för naturen och människans ställning. Detta är i filmens andra del när personerna befinner sig vid en strand på en öde ö.

Bildspråket med ganska långa tagningar gör att scenen är extremt vacker eftersom Owen Chase befinner sig med solen i bakgrunden. Jag vill även prisa mindre roller som den spanska sjömannen Jordi Mollà och kaptenen och Victor Solé, som introducerar Moby Dick på ett utmärkt sätt. Rob Howard är kanske inte den bästa regissören i USA men han kan den klassiska filmens alla konst regler och visar Hollywoods stora styrka att kunna berätta historier på ett utmärkt och intressant sätt som fängslar och låter oss tänka.

Roberto Fogelberg Rota 

Ove en svensk man i Clint Eastwoods anda

Titel: En man som heter Ove

Regi: Hannes Holm 

Medverkande: Rolf Lassgård, Poyan Karimi, Fredrik Evers, Simon Edenroth, Jessica Olson, Ida 

Engvoll, Filip Berg, Viktor Baagøe, Simeon Da Costa Maya. Börje Lundberg, Chatarina 

Larsson), Johan Widerberg, Nelly Jamarani m.fl.

Svensk distribution: Tre vänner

”En man som heter Ove” är en ganska populistisk film som presenterar vår egen verklighet. 

En verklighet som vi skulle kunna kalla för en lögn. Filmen är starkt kritisk mot byråkrater, 

vinster i välfärden samt positiv till invandring och HBT personer. Det är en rolig film men den 

är även gripande. För mig den en av årets roligaste filmer och kanske till och med den 

roligaste svenska filmen på 2000 talet. Det är mycket tack vare regin, som i sann post 

modern anda tar inspiration från många olika svenska filmer men även amerikanska och 

konstigt nog från japansk film, som Akira Kurosawas ”Att leva”. Filmen lyckas att 

psykologisera huvudpersonen och ge ett intressant porträtt av de senast 50 åren i svensk 

historia.

I början av filmen när vi möter Ove (Lars Lassgård) undrar vi vad som är fel på honom. Varför 

är han som han är en rättshaverist utan like, som protesterar mot ett reklamerbjudande som 

inte motsvarar hans förväntningar. Filmen är baserad på en bok av Fredrik Backman, som jag 

tyvärr inte har läst så jag vet inte hur trogen filmen är sin förlaga. Ove bor i ett radhus 

område där alla känner alla och han kontrollerar sina grannar. Lite i taget med ett tämligen 

ganska vanligt dramaturgisk knep, det vill säga en sten som kastas i vatten och orsakar 

cirklar, börjar vi upptäcka de andra personerna inte minst det utomstående elementet som 

är den iranfödda Mirsad gestaltad av Poyan Karimi. Det är en intressant roll. Vid första 

ögonkastet noterar vi hennes kaxighet och påträngande sätt som blir svårt för Ove och 

skapar oro i hans liv. Hon får en roll, som är lite grand den av tjänsteflickan i den klassiska 

europeiska teatern. Precis som dessa klassiska tjänsteflickor är hennes roll bevis på att man 

kan tala men inte för mycket och att man kan agera men bara inom vissa gränser. Hon är 

tvungen att bli accepterad med sin menlösa svenska man Andreas (Fredrik Evers) som Ove 

föraktar eftersom han har ingen som helst handlingskraft men till slut börjar Ove se honom 

på ett vänligare sätt. Samma kan sägas om resten av grannarna. Den tjocke Adrian (Simon 

Edenroth) och inte minst grannen, som försöker vara en slags Paris Hilton kopia Mähät 

(Jessica Olson) med sin chihuahua, som hatar en katt. Denne blir inte helt oväntad vän med 

Ove. Det komiska elementet avtar – vi kan inte ta Oves självmord på allvar – och vi 

upptäcker den kärlek som han haft för Sonja vilken gestaltas av Ida Engvoll en kopia av 

Yvonne Lombards tidigare roller samt de mörka undertonerna. Lars Lassgård gör med 

skicklighet Ove som är halvt komisk och halvt en aktion hjälte. Filip Berg och Viktor Baagøe 

tolkar Ove som ung lidande man, som upptäcker livet och dess problem. Redan 

begravningen av Oves mamma avbryts på grund av ett bröllop och det finns en känslan av 

ett hårt och problematiskt liv, som ses tydligt under Spanien semestern, som kommer att 

förändra Oves liv. Holm använder sig av samma bildspråk som vi har sett i slutet av hans film 

”Himmel är oskyldig blå” fast nu är det en mardröm, en känsla av någonting som är trasigt, 

som i själva verket ses även när den unge Ove och den unge Rune (Simeon Da Costa Maya) 

springer efter en grabb, som kommer på en moped. De två rättshaveristernas vänskap 

fortsätter trots olika ideologi SAAB för Ove och Volvo för Rune och allt får en dramatisk 

vändning i slutet när Rune (Börje Lundberg) förvandlas till en äldre rullstolsbunden man när 

samhället vill skilja honom från hans fru Anita (Chatarina Larsson). Samhället använder sig av 

ett ont vinstdrivande företag representerat av Johan Widerberg kallad av vännerna för 

vitskjortorna (inte en markering för klädsel men för en stenhård byråkrati). Vi förstår att Ove 

är och förblir alltid en rebell en dimension som förstås mycket väl av Mirsads dotter Sepideh 

(som spelas av Nelly Jamarani) vilken adopterar Ove som en morfar. Kanske dessa element 

är lite publik infriande, politisk korrekta eller för snälla men det är svårt att främja sig från 

Fredrik Backmans bok istället anser jag att det komiska lyft gradvis bort till en sann tragisk 

dimension med känslan av tiden som lämnar oss men att värderingar och mönster består. En 

film som är definitiv sevärd och kan ge en rolig stund men med en bra eftertanke. 

Roberto Fogelberg Rota

Konstnärlig turkisk splatter film (intervju med Can Evrenol)

Få filmer har varit så välgjorda i genren splatter som ”Baskin”. Jag vill gå så långt att jag vill 

säga att ”Baskin” är en extremt konstnärlig film som behandlar avgrundens tematik. Man 

kan lätt se paralleller till det som görs av kalifatet söder om den Turkiska gränsen. Början av 

filmen är intressant eftersom vi ser en liten killes rum. Där ser vi leksaker som föreställer 

muskulösa soldater och actionshjältar i ett försök att skapa en stark man. Vi hör hur musiken 

blir väldigt tvångsmässig kameran visar hur pojken flyr mot moderns dörr. 

Därefter kommer vi till vår tid eller en kommande framtid eller ett nära förflutet. Tiden är 

inte viktig i filmen eftersom avgrund är bortom tid och rum precis som i en grekisk tragedi. 

Fem turkiska poliser i en förort till Istanbul. De verkar vara kusiner till Abel Feraras 

karaktärer i ”Den korrumperade snuten” fast med ännu grövre framtoning. Det är 

uppenbarligen så att dessa killar skryter om att de kan göra vad som helst och hamnar i bråk 

med en kille som arbetar på en gaturestaurang. Vi börjar känna bättr några av poliserna, 

såsom chefen Ken (Mehmet Cerrahoglu) han är troende muslim och den unga Arga som 

spelas av Gorkem Kasal och den ytterst aggressiva Apo som spelas av Fatih Dokgöz. Dessa 

poliser skall undersöka någonting som händer nära ett stall. Där finns det en märklig sekt av 

kannibaler som styrs av den Nosferatus liknande Fadik Bülbül. Vi är i en värld som påminner 

om den av John Carpenter men denna värld är även starkt likt de fantasi världar, som 

Federico Fellini skapade med sin känsla för det som är absurt och drömlikt. Filmen utspelas i 

ett mörker som även blir en lek med ljuset. Jag har under Stockholms filmfestival fått 

möjlighet att intervjua regissören Can Evrenol

Hur fick du idén till filmen?

Först gjorde jag en kort film som började turnera på olika festivaler. Många gillade den och 

jag var i México på den festival som kallas Puebla. Det som jag ville göra var en film som 

kunde komma mitt emellan de turkiska main stream filmerna, som är komedier eller action 

och turkiska essä filmer. Jag har fått distribution för min film i Sverige, Turkiet och i många 

andra länder. Jag hoppas att den kan bli ett stort genombrott. Jag måste för det första betala 

de som var med i filmen och sen skall jag försöka att komma med en ny film.

Skulle du kunna berätta för mig lite grand om det tekniska?

Jag och min filmfotograf har testat olika kameror trots att vi hade en Alexa tog vi istället en 

Amira. Vi hade tre spotlight och några skärmar. Jag diskuterade varje scen med honom och 

skådespelarna och vi kom överens om att vi bara skulle spela in under natten. Jag ville att 

filmen skulle var så mörk och så dyster som möjligt. Vi var tvungna att repetera scener 

ganska ofta. Vi har spelat in på diverse platser i centrala Istanbul. Vi hade en liten budget på 

3000 dollar, som vi har använt oss av mest för att kunna ge en bra bild på denna verklighet. 

Hur har filmen tagits emot?

Förvånansvärdt bra av de turkiska kulturpersonligheterna i utlandet. Nu i Turkiet finns en 

mycket omfattande censur mot allt det som skall kunna förolämpa det som kallas för 

turkiska familjevärderingar. Det komiska är att även klassiker i vilka det finns svordomar 

kommer att censureras. För mig var det inte de blodiga scenerna utan två stycken 

svordomar, som togs bort trots att man hör orden ganska ofta i Turkiet.

Skulle du kunna berätta hur du har använt dig av musiken?

En av mina favorit filmskaparen är John Carpenter och precis som honom har jag använt mig 

av elektronisk musik i vissa sekvenser.

Har du någon svensk favorit film?

Ja, och jag vet att det är udda Lukas Moodyssons ”Ett hål i mitt hjärta”. Jag är uppvuxen med 

”Sjunde inseglet” och jag gillar den fortfarande.

Robert Fogelberg Rota