I segreti di WA Mozart e Prokoijef passando per Schubert

Federico Colli dà lustro alla Konserthuset

Situata nel centro di Stoccolma in uno stile eccletico con spunti della neo classicismo gustavano, del rinascimento veneziano ma anche con lo stile dell’antica Grecia e dell’Eggitto dal 1926 la koncerthuset dà delle grandi emozioni. A dicembre con il premio Nobel e durante tutto il corso dell’anno con una bellissima programmazione e questa oggi si apre al pianista Federico Colli che presenta durante l’ultima domenica di Gennaio un programma particolarmente bello. S’inizia con alcune esecuzioni di Wolgafard Amadeus Mozart un autore magico con le due fantasie i d molle la 306 e 307. Sono pezzi non troppo eseguiti che hanno uno stile molto preciso barocco con colorature abbastanza severe. Colli le suona benissimo senza strafare tra le righe in una maniera che ricorda da vicino una certa solennità e si adatta benissimo al pianoforte moderno per il quale ricordiamo Wolgfard Amedeus Mozart non componeva . Le stesse tendenze si sentono ma ín un pezzo interessantissimo perfetto coem un orologio svizzero la fantasia in c moll KV47 che rimase incompiuta e venne terminata all’inizio del 1800 dopo l’insistenza di Costance Mozart dall’abbate Maximilian Stadler . Colli la esegue  tenendo presente la tradizione di Johan Sebastian Bach ma anche di Frederick Händel autori che ispiravano Mozart. Molto più vivace e galante e la Sonata i B dur Kv 333 eseguita da colli ottimamente sapendo dosare lo spirito galante e sbarazzino di Mozart con una certa solennità in un esecuzione da manuale che per me è uno dei più bei momenti musicali tra i tanti momenti musicali che fanno la colonna sonora di una vita. Dopo la pausa Colli presenta qualcosa di totalmente diverso Franz Schubert il grande genio del pianoforte rivisto grazie a Maria Grinberg nella fantasia i F moll op 103. La vita di Schubert è rinchiusa in tutta la sua drammaticità. Un pezzo esequiato benissimo con una tensione  una forza molto drammatica che diviene un vero respiro di un epoca di grandi tensioni l’inizio del 1800. Dopo arriviamo a a sergej Prokofiev “Pierino il lupo”. Su tratta di una favola in musica dove il compositore prima russo e poi sovietico legge una favola slava di una ragazzetto che con tutti gli altri animali tra i quali un gatto riesce a battere il lupo terrore della foresta. Anche qui l’esecuzione è bellissima con una gioia e spensieratezza veramente fuori dal comune in una grande performance che riesce a riscaldare il freddo inverno svedese.

Robert Fogelberg Rota

Nicola Benedetti tolkar Prokofjev den 22 01 2022

Skari Oramo och Nicola Bendetti utmärka performace

Bland dem vackraste byggnad ei Stockholm finns konsert huset som är ett slags grekisk tempel till dem mest mystiska av konst former musiken. Med den fantastiska regi ab Sakan Oramo konserten den 22 01 2022 börjar med den romantisk mjuk och även sentimental stycken av Jean Siberius Rakastava. Wagner romantiska konstverk blir mindre stark men mer lugnt mänskligare och även full av ett slags mjukhet som påminner om den nordiska sommaren. Mycket annorlunda tack vare den karismatiska gastat av violiner Nicola Bnetti en eldig skoltisk skönhet som presentera Sergej Prokoiev den först ryska men senare sovjetiska tonsättaren som lyckas att ge ett stycken som är full av liv av ett excentrisk andan som påvisar många influenser den av Wolgfard Amadeus Mozart men även av 1900 talet skolan inte minst Stravinskij bara med djärv och som lyckas att visa en vilja att kunna använda sig av diverse ingredienser. Nicola Benedetti  kan Prokoiev ger en performace som för stycka och intensitet påminner förmodligen mera av dem som presenteras av Nina hagel än andra. Den tredje stycke är Joseph Hayden symfoni 101 som är den mest kända och representativa stycken av denna tonsättare. Full av energi perfekt timade av detta smeknamnet uret den blir så bra spelade av hela orkestern och avslutar en mycket rolig afton

Robert Fogelberg Rota

Perfetto

Perfetto pochi altri aggettivi

Devo ammetere che uno spetaccolo di Castellito ottimo attore che ebbi il piacere di consocere per il film... e con Maria Vera Ratti attrice italiana che metetre insieme la sensualitá di Sofia Loren , l’impegno e la capacitá tecnica di Carla Gravina con la forza e il carisma di Eleonora Dusa parte ben che favorito in uan mia recenzione ma pensandoci bene e leggendo l’opera di Eduardo DeFilippo Sabato domenica e lunedì potevo nutrire dei dubbi anche per il fatto che la Ratti dovesse intepretare Giulianella. Non racconterò la trama ma giulianella é una nonna o anche madre di mote veline che non prende un prob´vino per un viso poco fotogenico e soprtautto per una dizione italiana non coretta. La ratti ha un viso che é quello di mona Lisa del Giocondo messo insieme a Greta Garbo e la dizione é perfetta ma passa anche questo in un ruolo che é super che mostra la rivoluzione di De Filippo nei confronti del teatero classico napoletano. Possiamo utilizzare la parola classico ma é ridutiva perché tutto in uan villa paradisiaca della famiglia priore ricorda il rocco napoletano . Come noto sotto alcuni ministri i re borboni ta 1700 e 1800 durnate l’antico regime riuscirono a portare Napoli a liveli eccelenti ma non a dare alla capitale del regno partenopeo una struttura moderna. Per l’immagine dell’Italia del boom economico napoli e tutto il sud furono negleti solo in gardo di ottenere un certo apporto di mano d’opera a poco prezzo che per tutti o quasi valeva poco ma molte delle banche che anche finaziarono il miracolo economico del nord si basavano anche sui capitali dei Petrillo . Giulianella é il simbolo di tutto questo con la sua grazia la sua eleganza un po’ twiggy e un po’ Monica Vitti ma superiore a entrambela sua ironia ma anche uan certa dose d’infatilismo di non credere in se stessa. Nell’intepretazione du ,,, il fidanzato diviene qualcosa di semplice di buono di ecessivamnet stupido uan specie di macchieta figura speculare a un altra persona buonissima il ragioniere dei polipi. Tutte le schermaglie potrebbero essere nenache viste ma giulianella ha bisogno di conoscere di dover essere approvata da tutti. Il carattere e qui De Filippo fa sua più di ogni altro drammaturgo italiano sia a lui precedente che sucessivo la lezione di goldini un ridicolo molto uamno traccaito con ironia che condurá quello che poteva essere un dramma invece sul binario della commedia. Iun dialogo quello del apdre che é un capolavoro di naturalezza. Giulianella parla in italiano coretissimo quasi magico perché l’italiano e solo italaino a teatro e si spiega trova quello che c’é di male proprio con il ridicolo. Un ridicolo che é evidenzaito ma sempre umano sempre possibile e immaginabile. La maschera di Pulcinella intpretata dallo zio personaggio ai margini ha questa carateristica la deformitá ma anchel’essere mezzo uomo e mezzo bestia imborghesito forse senza camerini ma anche é sempre presente capace anche di comuoverci o meglio ricordare la nostra infanzia  ll pesonaggio di Don Perlitto inetretato da Sergio Castellitto e nel “lavoro” del divo molisam´no per la regia del aprtenopeo DE Angelis un pesonaggio molto completo difficile che esce da quello che poteva essere la maschera di Edoardo e é ancora più che Giulianella il vero e proprio matatore di uno spettacolo molto ben studiato dove la naturalezza é resa dallo studio. Castellioto presnta un uomo scontroso irritante a tratti anche grotesco e infingardo. Si vede fin dall’inzio coem i diversi lazzi esecguitei con al musica di Fred Buscaglione tu sei piccolo quando si muove con un P38 e poi cercando di buttare adosso all’ingeniere il fratello della seveta un coloso con la bizzara idea di raparsi a zero per provocare illarita e prendere qualcuno a mazzate. uN ruolo molto particolare come anche quello della serva  che servono per collegare il piccolo mondo dei perilo a un presiso e più importante tessuto urbano quello della Napoli del dopoguerra. Non è una concidenza che .. é stato deportato dai nazisti un qualcosa che ricorda il ruolo di Napoli coem prima cittá europea che si ribello al nazismo. Da noatre che il colosso viene disarmato dall’ingeniere personaggio accompagnato dalla moglie ambiguo per diversi motivi il primo e che e vermante evidente il secondo quello con qui lavore uan centrale idroeletrica al Volturno che probabimente rovinerà la zona. Altro personaggio ambiguo é il figlio Roberto con la moglie la perfettina Maria carolina e il bamboccione il nipote riempito di punture. La sorella di Don Perilo magistralmente intpretata da Maria Rosaria Omaggio é un personaggio interessante. Ifuma la pipa coem uan donna olandese (un’- altra cittá che ha avuto rapporti non da poco con napoli ed é vissuta in una relazioen extra cognugale pur amando e rispetando il marito un qualcosa che non era all’epoca ben visto. Nel suo persoanggio la fotografia di Paolo Carnera combacia in maniera particolare e bellissima con il montaggio dell stesso e riesce a dare ancora più forza e diviene una delle più belle cose di questa messa in scena come quello che é il personaggio con il quale ci possiamo idetificare di più Donna Rosa intepretata da fabrizia Sacchi. È un attrice strardinaria  capace più di ogni altra di dare sia una certa sensualità ma anche un ‘elganza ha un ruolo sia popolare che brghese. È una persona particoalr e si vede nel come a poco a poco prapar nel calderone il ragù una pozione molto particolare quasi magica legata a quel mondo ancestraele e feminile. Possiamo subito intuire coem Donna osa sia sempre vissuta ai margini della famiglia all’ombra del marito nonostante che sia uan donna di testa una donna che poteva ottenere di più. Il merito degli intepreti è il riuscire a portare una dose di commedia un qualcosa di leggereo in un opera che é anche è soprattutto serissima piena di un risetimento nei confronti di uan societá che sembra opprimere. C’é una battuta che é particolarmente importante quando il “Pulcinella “ dice chiaramente che Giulianella dovrebbe intepretare l’ingenua e dalla sua ingenuita viene quello che é il consiglio più saggio ovvero il parlare il dire il giusti. Molto interesante é la presenza del camello o dromedario dir si voglia che é un animale inusuale ma non troppo che vuole presentare coem la natura sia sempre presente e la poszione di Napoli come crocevia quasi cravaniero  Uno spetaccolo bello interessante pieno di froza entusiasmo eleganza e anche uan sana vena di comicità con la voce della settim a egnimista alla fine uno spaccolo che traghetta nel 2021 tutta la grande arte di Edoardo DEFilippo

Robert Fogelberg Rota

Arlecchino på opera

Tetaern när den är som bäst

Från Arlecchino till pengerino

Regi musik Karin Modigh

Medverkande Alberto Coppone Mathias Terwander Stintzing

Scen Kungliga opera

Betyg mästervekt

Barn opera är ett mycket svensk företeelsen både känd och okänd som ”lille pär resan på malmen och det som Karin Modigh gör genom att sätta tillsammans många bitar av den klassiska teatern är en fint färgrik och färgspäckade  föreställning i vilken vi ser den person som skapade vårt Stockholm Tessin spelade mycket väl av Mathias Terwander Stintzing agera i en virvel av lek med den som har varit den mest kända teatern personlighet någonsin med Hamlet harlekin eller Arlecchino. Det är en vision av den berömda hjälte och teatern figur som just under Tessin tid började ifrågasätta som är mycket klassiks. I själva verket med sådan filmiska personligheter som Charlie Chaplin i hans Charlott rollen men även Anne Queill spelade så bra av Margot Robbis är det fantastiska harlekin figur precis som Alberto Coppone. Denne känner alla trycker  alla em lazzi som är dem komiska inslag av tradition som ses på ett utmärk och levande sätt som ger till alla glädje och utmärk sätt. En uppsättning som skulle kunna mycket väl kunna spelas på Drottningholm slotts teater.

Robert Fogelberg Rota

Så väl gjord

Tom Hobs är onkel Vanja

Titel onkel Vanja

Författaren Anton Tjekov

Regi Ian Rickson

Medverkande Tob Jones

Svensk distribution SVT play

Betyg A

Får fortfaren har varit så framgångsrika som Anton Tjechov som har lyckas att skapa den moderna tern och nu efter ett påtvingat uppehåll på grund av den svåra COVID 19 pandemi har sätt upp på den teatern täta  West End i London med Tom Hop i huvudrollen. Det är en svår pjäs eftersom den är en av dem mest tragiska även om det finns gott om komedi lukande nästan burleska inslag. Den fantastiska scen rummet som har presenteras av Rae Smith, är den av en gammal fabrik och förutom den mänskliga drama som presenteras av ett alltid närvarande karismatisk genom att inte vara så karismatisk Toby Jones det är den ekologistiska tanken. Det finns i Anton Tjechov pjäs med det blir ännu större i den dialogen som förkommer mellan Richard Armitrage i rollen som doktor är mycket övertygande. Det är en drömmare en person som försöker att hitta en mening i ett liv som är extremt bunden till sitt tid 1800 talet och början av 1900 talet ryska imperiet men känns även så tidlös på grund av faktum att han talar om ekologi. Det är för mig ingen tillfällighet att Ian Rickson tar vara på dessa rader som få ett nytt innebörd. Man måste tillägna att Ryssland var vid Tjeckov tid inte helt industrialiserade men Rysskär reste mycket och såg allt förstörelsen av naturen som gjordes av industrialismen.  En risk för ett folk som är natur älskaren och även påverkade av romantiken och mest den tyska delen av rörelsen som visade tydligt kärlek för natur. En natur som har våldtagit inget minst av rummet som ser ut som en äldre industri huset men som även visar hur den är   Det är mycket den schablon bild av ryssar som presenteras att man super roar sig med en varm själ men även att man är vemodig och vill inte se vad som finns omkring. Det är den starkares Sonya spelade av Aimee Lou Wood. Det är en snäll flickroll som är tull synes tråkig timid anspråkslös och verkar mera än en dottern till en välmående familj en slags tjänster flickan och den diskurs som hon får fram i den stora klimax när fadern vill sälja huset är när hon påpekar den svåra livet som fadern har utsatt henne och dem andra i huset för. Det finns två helt olika aspekter i henne den som är ansvarsfull inte minst när hon förklara och Aimee Lou Wood är verkligen så bra med att arbete med ett  röst som är både barnslig men extra tydligt rollen. Har precis som amman många sympatiska tider som påminner stark om den av amman. Detta är även den svårighet som finns för denna roll och vi ser hur dem två amman och Sonja rör sig på ett mycket klumpigt sätt även om det är en slags klumpighet som verkar istället visa den kompletta behärskning av rörelserna. Samma kan sägas av den som är clown i hans tumma och löjliga framtoning av tjänaren som är spelade av den överviktiga. Det är en svårt roll men även en roll som visar olika sidor från den första som visar hennes klokhet men även dumhet precis som Sonja att förlitar sig till religionen . Tjechov hade ett svårt förhållande till den och det ses tydligt om man läser denna karaktärer och dess fatalism. Auktoritet är presenterade av professor som spelas av Ciaran Hinds med klass karisma och ett enorm skicklighet. Det som han spelar är en pompös nästan omöjlighet i hans självgodhet. Fast det är en självgodhet som kanske botar i några rätta konventioner som har gått snett. Vist är han ipokondiker irriterade bufflig och okänslig men det finns stunder av äktade godhet dels mot dottern men även till den som är hans störa sponsor före detta svärdmorden presenterad av Dearbhla Molloy Förutom framtoning av denna extremt auktoritära kvinnan inte för icke klädd i byxor det finns även en annan dimension .Den brittiska publiken är van att se Tjechov och har även många kontakter i form av direkta kunskaper om Zarernas Ryssland om man vet säkert att under andra häften på 1800 talet många flickor i den välbärgade  familjer klipp sina flätor började att bära mans kläder och studerade i utlandet. Detta är kanske var som händ med och hon är också djup desillusionerade och har som enda hopp den mot denne svärsonen. Detta förklara även varför hon är så vänligt inställd mot hans nya hustru  Hon har helt enkelt missat att se verkligheten och är instängt i hennes jaget. Detta gör för mig hennes roll komplementär och symmetrisk till sonen Vanja i vars roll Toby Jones helt briljera . Vi vet ganska lite om honom förutom att han gillar att dricka och är ganska begränsad i den bemärkelsen att det som han gillar mest är att angripa att vara sarkastisk mot sin omgivningen. Hobs presentera denna gestalt som Tm så bra verken sympatisk eller osympatisk full av ångest och energi och komisk samt burlesk mot publiken men kapabel att föra fram allt det tragiska. När han försöker i den scen som är kanske den mest överdrivna att skjuta professor precis som när han försöker att ta livet till sig själv det finns två dimensioner en som är komisk som vi ser och det tragiska den som är så djup allvarlig och för allt del även hjärtskärande  dett blir så viktig Han är förutom doktor som är så pass mer atletisk än honom ingen som helst  kärlek för någon . detta är för mig en av dem starkaste delar av Tjekov att kunna visa vad som man gör bäst och han dueller med Yelena dn vackra Rosalind Eleazar . det r en svårt roll eftersom många kräver mycekt av hennes att inte bara en vackert levande och trogen hustru men även en perfekt människan. Hon är djup sympatisk fast detta betyder inte så mycket. Det är en afro brittisk skådespelerska som gestaltar denna roll och det skulle inte vara så super betydelsefull om det inte vara för en annan faktim att ofta vi frågar till personer med annat etnisk ursprung så mycket att vara perfekta betydligt mer än vad vi fråga till våra egna att kunna vara helt och årligt perfekt. Hon känner för doktor men inte så mycket och vi kan se ett slags tanke på hur vårt samhället ser ut och vad den betyder. En bra roll även den rik av många bottnar. En annan stor roll trots att det är två små sådan är den av Peter Wight som tjänaren Tigrin och inte minst amman så väl presenterade av Anna Calder-Marshall. En så pass lyckade uppsättning.

Robert Fogelberg Rota