Ciao Guido!

En mycket kärt vän har gått bort

Guido Zeccola har varit en av dem många stora italienska kulturpersonligheter som har lämnat Italien för Sverige och har tagit mycket av det italienska kultur till den nya landet och har kunnat integrera den. Jag träffade honom först genom ett gemensam vän författaren och dramatiker Percival och sen en av dem andra personer som jag har haft äran att lära mig av Giacomo Oreglia hade prisat honom i mycket goda ordalag. Giacomo Oreglia  som hade gjort enorma förtjänster i att presentera den italienska kultur i Sverige var inte en  person som burkade ge berömd så det som han gav till Guido var både mycket ovanlig och förvånade dem ord som han gav om Guido. Guido var född för 68 år sedan i Neapel en stad med en stor kultur liv en levande tradition av medelpunkt i medelhavet mellan det västerländska och den österländska den stad som mera än många andra hade möjlighet att förvaltar arvet av hellenismen. Under 1600 men mest 1700 och 1800 talet fram till 1860 var den huvudstaden av ett kungarike den av dem två Sicilien som omfattade hela södra Italien och satsade otroligt mycket på kultur liv. Sedan tonåret Guidos familjer flyttade till Rom och där förutom att ha gedigna studier i dess gymnasium skolor Guido tog intryck av den livliga kulturella och politiska debatt. Han var liberal i en bemärkelsen att han vädjade högst dem individuell frihet till varje pris och debatten . Det betyder en civiliserade möte mellan olika åsikter som skulle betyda mest att konfrontera sig med dem som tänker olika. Jag kommer ihåg hur dem andra gången som vi mötes, den första vad vid Östermalms hallar när jag , Nina och Percival ät lunch . hur han diskuterade med mig som har ursprung ifrån Norra Italien hur Neapel hade annekteras och bestraffas när man tog ifrån dels den alla  första järnväg på hela halvön  och . Det är en idé som är historisk rätt men inte helt så enformig eftersom huset Bourbon i Neapel var envåldshärskaren och just många av dess understötta ville bli del av Italien men det var ett sätt att debattera med mig att ha en ”confonto”. Jag använder den italienska termen som syfta inte på en konfrontation men på en debatt ett utbyte och berikning mellan partner som har annorlunda idéer. Från denna episod det kan verkar att Guido hade en bufflig framtoning men han var väldes snällaste och vänligaste människan och citera Gramschi en av huvudfigurer i den marxistiska kultur arv att Guido hade sådan åsikter. Inte den minsta men Guido kunde se den goda det som man kunde använda även balnd motståndaren. I ett dagsläget i vilken det verkar att bara en åsikt är den rätta detta är en stor förtjänst. Jag arbetade med Gudio under två tidningar som han var med att grunda Stockholms fria, Tidningen kulturer och av det som var hans älsklings barn ”Il lavoratore” den tidningen av FAIS den italienarnas nyhet bulletin i Sverige. Han var mycket noga att när jag skrev på dem två svensk skrivna tidskrifter jag skulle även kommunicera på svenska medan när vi skrev om il Lavoratore bara på italienska. Han lärde mig denna yrket med tålamod och genom att ställa mig krav vilken var bra. Idag skriver jag fortfarande recensioner som han lärde mig och även använder mig av hans metoder när jag undervisar.  Vi samtalade och konfronterad oss ständigt om musiken som han var otroligt kunnig som sig bör av en Neapel son och hade olika uppfattningar om Richard Wagner han lärde mig att uppskatta regissörer som Win Wenders och lars von Trier för deras  Jag minns tydligt hur han insisterade att jag skulle se Mateo Garones magnifika filmen ”Tale of Tales2 som bygger på en napolitansk sagorsamling av Giovani Baisle ”Il cunto dei cunti”. Jag kommer även ihåg förtjänsten i en annan ämnet som han var särskild påläst i religion historia med samling essä ”Den sakrala” och den essä som han skrev om Parmenides. det är en av dem vackraste essä skriven på en helt fläckfri svenska och jag kommer aldrig att skriva så bra. Gudio tog många olika personer med en akademisk bakgrund och lyckades att få alla att ge sitt bästa genom att arbeta med några ämnet. Senaste gången som jag möte honom med hans syster var han redan sjuk i cancer en svårt och oförlåtlig sjukdom. Det var augusti 2020 när mitt eget far Romano i övrigt ett mycket god vän till Guido hade insjukna i COVID 19 och avled av det. Trots att guido mådde dålig frågade han genast hur mitt familje mådde och sa många vänliga ord inte minst om kommande projekt. Det var på stortorget i gamla stan och jag minst att även om han talade som klockmän som hade sett mycket men med samma energi som en sex årig. När jag informerade honom via sociala medier att min far hade gått bort hade han några mycket vackra rader för mig och min mor. Guido var ironisk humoristisk och otroligt bildad. Jag kommer ihåg hur han ständigt kunde överraska mig med rolig term på napolitanska och vill höra mig tala på mitt dialekt.  Guido var en sådan människa som blev bara mer och mer intressant och det är så tragisk att han dog med många år. För mig det känns som har förlorat en av dem viktigaste människor i hela mitt liv. Vi har fortfarande mycket att lära oss om hans studier och hans fina artiklar

Robert Fogelberg Rota

Alltid bra på Drottningholm

Utmärk opera

En lite sämre miss en scen

Titel Agrippa

Regi Staffan Valderman Holm

Medverkande Naul Di Pierro, Ann Hallenberg Kristina Hallmaström

Spel palts Drottningholms slotts tern

Betyg A minus

Få regissörer har i sin normalitet varit så kontroversiella i svenska teatern historia som Staffan Vanderman Holm 8känd för den första post moderna uppsättning i Sverige “Hamlet på Malmö stads tetarn) och nu han med den trogna Bente Lykke Möller tar i tur med en av dem svåraste verk av Georg Frederick Händel som är Agrippna tonsat under 1600-talet senaste år med en väldigt speciell libretto av kardinalen Vincenzo Grimaldi. Det musikaliska är som alltid är på Drottningholms teatern mycket bra mest på grund av dirigenten Francesco Contimen regi är som alltid trots den berömda maskineri mycket asketisk nästan kall. Det ses tydligt i dem scener som skall presentera först Nero och sen Claudius triumf . dessa är tumma och vi ser bra några händer som stryker fram och den ridå som presentera den för väldigt tumma. Det som är slående i första akten vilken är den svårare och den som banar vägen för hela historia är rollen av Agrippa vilken är An Hallenberg en mycket duktig sångerska vars utrycker påminner stark om den av Teodora i den berömda mosaiker i Ravenna. Det är en roll som visar tre skilda delar den av en makt kvinnan, den promiskuösa och den hämnd lystna. Det är hon vid första ögonkastet som är den axel runt vilken intrigen kretsar och det är i hennes sal som hon för möta den två hjälpare den sliskiga Pallante  presenterade mycket väl  Giacomo Nanni och den ännu mera ormliknande Narciso  ett extremt duktig Kacper Szelążek Det som har varit en av kännetecken för Staffan Valdemar Holm har alltid varit att blanda i sant post modern anda någonting som är en komik eller cirkus artig och det fungera mycket bra när det gäller dessa två karaktärer eftersom det negativa deras lömskhet blir även komiskt. Det finns i den libretto i vilken kvinnor är foga heroiska eller positiva någonting som för våra minnet till ett jesuit sedelärande teatern och Agrippa med hennes stryka kultrulle dem grymma dialogerna för en son är en negativ personlighet. Det störa meriten när det gäller • Ann Hallenberg är att göra henne så mångsidigt som möjlighet vilken ses även i den som är den stora klimax i slutet när hon lyckas att vina och få sitt. Det är en bra gestaltning med dem stora och viktiga areor är det som sjöngs av Claudio i vars gestalt Nahuel Di Pierro är mycket duktig full av ett slags kraft och inte minst av en vilja att göra rätt. Rollen har många likheter med den bild som medierna har gett av den före detta italienska politiker Silvio Berlusconi och det ses tydligt i aran ”Felice e un regno soggetto a Roma” Det är en roll av en gubbsjuk och maktlysten personer som banar väggen med hans kraft och även hans illvilja till det som är åtminstone i den musikaliska sammanhang den negativa gestalt den degenererade kejsaren Nero här spelade av contro tenor Bruno de Sá. Det är en mycket svårt musikalisk framtoning men rollen är adels för svårt omogen och fokuserade på att spela rolig mera än att spela bra. Detta gör så att allting blir lite för prekär och även för löjlighet i en uppsättning och en konflikt med den mest seriösa karaktär som är den första älskar Ottone den som har räddat Claudius spelade av Kristina Hammarström. Det är en traditionell tydligt byxor roll som lite i taget blir både viktigare och mer framtonade. Det är den klassiska älskare som lider och är skapade trots hans säkerhet hans framtoning alla dem praktiska skönhet och krigiska konst (Kristina Hammarström har en karate utövare kropps språk) och dem moraliska krafter som altruismen och mod att rädda Claudio från ett säkert död mot dem grymma elementär är han /hon enbart till för att pinas. Detta ses tydligt i den roll som görs av Roberta Mameli Popaea det koket likande prinsessan som vrider huvud till alla och i slut låter sig manipulera av Agrippa. Precis som Agrippa får hon beställa skapar allt som rätt att kunna driva Claudio mot Ottone  som senare hon testar i en mycket komplicerade scen när Ottone kommer till Poppea som för att få sen henne . Hon låtas att sova förbannar henen och han hon tror på henne. Det är en mycket bra scen kanske en av dem bästa. Den sista rollen åtminstone när det gäller är tjänaren Lesbo spelade av Mikael Horned. Det är en mycket bra musikalisk gestaltad och vi ser hans enorma skådespel förmåga när den avvisar Ottone. Fast han kommer inne och ut pjäsen som en staty vilken är lite grand komisk. Vad som vi ser med denne är den vilja att presentera den rätt goliardiska . Det blir för mig lite för påklistrade . fast det är en bra uppsättning när kvinnor för ändrar tiden men inte män som stannar i den bysantiska sent romerska föga dynamisk värld. En extremt bra uppsättning som man måste bara sen.

Robert Fogelberg Rota

The comedy på acess

En av dem skickligaste och roligaste Shakespeare

Titel The Comemedy of error

Regi James Cellan Jones

Medverkande Cyril Cusack Marsha Fitzalan. Roger Daltrey

Svensk distribution Asess TV

Betyg A

Jag måste erkänna att fram till idag klockan 1400 hade jag inget aning att William Shakepare hade skrivit ”Förväxling komedi”. Den produktion från BBC daterade år 1983 är en ytterst behaglig och fint överraskning. Med ett mycket bra fotografi och klippningen av Peter Reason vi är inne i ett magisk väld dels lik den av Reculei Fonsar och av den super vackra recueli Giacomo Oreglia och Tipeolos måleri. Vi är i Efesos och vi ser just en troup som presentera ett mimisk spel och det görs så bra. Tagningar är långa med många fina rörelsen presentera just hur dessa målningar blir levande och vi ser den stora konflikten att en adelsmän ifrån Syrakusa som Shakespeare förställde att dessa två städer skulle vara fiende och då en syr kosans handelsmän skulle riskera att bli avrätatde. Denne är Ageon spelade av Cyril Cusack som lik som i många andra tillfälle gjorde ett super roll full av en lugnt som gör hans tragedi ännu mera tragisk. Det är en män som har haft mycket och för Shakespeare publik det var en liv till vilken många direkt eller indirekt kunde rapporteras eftersom dem riskerade att bli avrättade om dem hamnade när den spanska domnar i den Iberiska halvön eller i Belgien och kanske även i Irland. Cusak har några underbara dialoger med Charles Gray en Aanna  äldre räv som spelare hertigen Solinus som är iklädd i ett otroligt raffinerade  a la romersk rustning som var vanligt under Shakespeare  tid mest vid den habsburgska kungarriket . Denna är ramen till historia som är hur två personer lika klädda en tjänaren och en herre som har känd varandra under hela deras liv den raffinerade sprätten Atiphossus av Efeso och Antipose av Syrakusa båda spelade av en när tornade Michael Kitchen som gillar att slå tjänaren Domino som påminner om Arlecchinos Picasso, Roger Daltrey. Ja just honom den Roger Daltrey front gestalt av The Who. Det är en roll som jag älskar dels för den karisma och energi v ett äktade brittisk rock star men även för hans ödmjukhet hans behärskning av clowneri konst men även av commedia dell’arte.- vi har många stunder som är Shakespeares hyllningar till denna teatern form som när han stänger sig när han har den som är den oaktade från Syrakusa och hittar kärlek av den vackra Lucia en fantastisk Marsha Fitzalan. Det är en Domino som påminner trots att den är mindre fläck av Harpo Max och i slutet han tra bort den kuslig av dubbel till en hymn till vänskap. Förutom den retoriska berättade mesig som för mig kom till Shakespeare genom två stora påverkande det klassiga men även den folkliga berättelse av legender som hade spår av den Nordics GE germanska epiken som levde i folkminnet  det finns ett tredje påverkande som är den av den höviska kärlek. I denna underbara tetaern i vilken vi flyttas från en plan till den andra i ett scenerna v flyktas under ett middags möte vi hard en när Antipholus den oaktade av Syrakusa som tror att han är förtrollad talar med en målerisk vackert Lucina en fantastisk Joanne Pearce om hans kärlek för henne. Det finns det höviska men även det magiska eller tror på den eftersom både Antipholus och Domino tror att dem är fångade i ett kungariket av älvor . Shakespeare skrev rätt mycket om dem och vi kommer aldrig åtminstone i dettaa liv veta om han trodde på riktig eller inte på det gjorde många av hans tittare och det var ett sätt att komma nära dem. Förmodligen det var någonting som rätade gallfeber till puritaner som den Rasputin likade dotter Pick eller på svenska  knip spelade med pondus av Geoffrey Rose. Hans tala om exorcismen skulle även kunna uppfattas till ett kritik mot ett vist katolicism och jag vill inte spekulera om Shakespeare var eller icke var katolik. Denne har tillkallas av dem förutom  öde som är den stora antagonismen hustru i Efeso Adriana spelade av dem mörkhåriga skönhet Suzanne Bertish. Det är en roll som är gnällig knallig och tjatig men som man kan även tycka synd om spelade av Suzanne Bertish. Hon visar ett enorm scenisk närvaro och för kontrasten mo Ameilla den abbedissan som har ett särskild relation med tvinigare spelade fantastisk av Wendy Hiller Ni får inte veta mer aom henens men om alla små roller som officeraren den elegante även a i ett rrusting a la romersk spelade av Frank Williams som kan få varje män att bli arresterade om han rör den med sitt stav till en rolig  den pompös David Kelly som bråkar och för spö av ett mopps eller den argsinta Angelo Sam Dastor. Sen vi har rollen av glädje flickan som försöker att utnyttja situation spelade av Ingrid Pitt. Denne vackrare och sensuella medelålder kvinnan med sitt polska brytning är mycket rolig och skicklig. Sen det finns folket dem många inte bara commedie dell’arte trupp som rörs sig. En nöje att se den och det visar den brittiska teatern Ingrid Pitt var en skådespelares mest i skäck och B thrilelr filmer men kunde göra sitt bästa och rätt ofta är det fortfarande mycket vanligt att film stjärnor spelar på teatern och kanske skulle det vara kul att ha något biograf som visade dem via Skype eller Zoom i ett framtid. En riktig fröjd för ögat denna uppsättning.

Robert Fogelberg Rota

Mera trogen till Schikanederän till Mozart men så bra

Det stinker klass hat mot arbetar klassen

Det stinker klass hat mot arbetar klassen

Den bästa skådespela av Trollflöjten efter Branagh någonsin

Titel Trollflöjten

Regi Francois Russillon

Medverkande Bridleey Sherratt

Betyg A minus

Svensk distribution SVT kanal 2

Jag hoppas innerlig (med allt hjärta att många personer kommer att läsa denna recension och bygga sina egna uppfattningar om den teknisk perfekta och musikalisk underbara miss en scen av Wolgfard  Amadeus Mozart och Emmanuel Schikaneder ” Trollflöjten”. Det är hela miss en scen ett sätt för att komma tillbaka till det som är en libretto full av mystik, sarkasm och även ett slags mörk =dunkel tvivelaktig (någonting som vi kan inte acceptera någonting som talar om dåliga värderingar =values)  sidan. Det ses mycket i den scen som ofta är underskattade  när Mosastro skall tillfånga tar   Papageno och Tamina och då kommer musiken av den magiska klockan att rädda dem. Handlingen (the plot) i denna ”fantasy” libretto som Emmanuel Schikaneder skrev för att driva med den mera frigöra ställning av kvinnan (i jämförelsen med första delen av 1700-talet Österrike ; och av dem upplysnings tider idéer i sant mot reformations anda har flyttat till en högst karikatyrer liknade 1900-talet början. Miljöerna är tyska fast men även med amerikanska inslag i ett hotell och ett kök. Mycket i scenografi påminner stark om en parodierade version av en barnbok.    Den musikaliska ansvar är för dirigenten Ryan Wigglesworth som lyckas med att dirigera Mozart precis som man skall göra det. ett Archimbiodis målning med sina människor  vegetera porträttera. 1900-tale början i .  Den musikaliska ansvara ses även i dem tolkningar av dem två huvud figurer en ung Pamino som början som sömngångaren   iklädd (som ett barn vid denna tidpunkt början på 1900 talet. Rollen spelas av David Portillo. Det är en roll som arbetar upp sig på bokstavligenoch fysisk figurativ  från den vinkällaren  som vi ser i början till dom  som är invigningsritter. Det finns någonting som är tvivelaktig som vill understryka äldre) köns eller genus strukturer. Dem talade inte så mycket som jag hoppades man måste sätta igång dem (t)  . Panina spelas av Sofia Fomina klädd som en skolflickan i 1905 talet Berlin som påminner stark om den tidigaste foto av Marlene Dietrich . Det är en roll som har många komplicerade duetter och tack var den stora skådespeleri  förmågor av Sofia Fomina är fantastisk inte minst i de svåra scener när hon blir angripen  av den som är medhjälparen drottning till hennes onda   modern Nattens högst manipulerade; den först nämnde är Montastros spelade av Jörg Schneider. Han är kläd som en kol säljaren  och är den anti proletär hjälten   Det är en svår roll för   en wagneriensk  sångaren som Jörg Schneider men han lyckas yppig och i två tillfälle dels (när han angriper den starkares Pamino och Papageno och när han kommer till orangeriet  i vilken vi ser diverse siluetter av många borgliga  älskare; han är rolig för oss men inte för medspelaren dem som spelar med honom åtminstone i den sceniska fiktionen .  Det är en allegori av ett folk som behöver tuktas som ständigt måste hållas på plats eftersom allt onda kommunismen , nazismen och populismen kommer ifrån denna . Det ses genast när han går på plats. Det är en roll som går i det som är groteskeri i det som han gör och skådespelaren /sångaren lyckas mycket bra med det. Det finns en stor motsättning  mellan honom och den goda den som är eliter den vise Sarastro spelade av Brindley Sherratt. Han har ingenting komisk tar en plats och ofta sånger från en profil läget vilken favorisera otroligt mycket dennes förmågor att släpp aden lyriska och det magiska som finns i sången. Det är personifiering av det som är vishet och blir besvärlig nog en personifiering av det lag och ordning () men även av det liberala samhället i vilken även en kock kan bli en ledande politiker. Det ses tydligt) i körerna () som blir hymner  och det är en super karismatisk roll  Emmanuel Schikaneder var en trogen  son till motreformation och hade tydliga tecken ( till  att vara en kvinnor hatare men även en romantisk sinnelag Om  dem unga kvinnor Pamina och Papagena är tydliga hjältinnor det finns den som är den onda personligheter dvs nattens drottning spelade här av Caroline Wettergreen. Rent musikalisk det är en av dem mest komplicerade roller i opera sammanhangen och Caroline Wettergreen lyckas att göra en vackert levande sexuelle kvinnan som är en mäns hatare uppenbarligen lesbisk och så i kontrast mot allt och alla. Vi ser tydligt att hon är elegant klädd  och är en suffragett. Är hon för ett mode eller för att hon enbart g hatar män? Det ses tydligt i den fantastiska scenen i vilken hon möter i vin  källaren Pamiro och Tamino . Då kommer det även några poliser och en docka och det blir en lite teater de Grand Guliot . det är uppenbart att hennes medhjälparen dem tre damer utmärk i dess sång gestalt av Esther Dierkes, Katharina Magiera och Beatrice Olsson har ingenting av den sexuella som finns i musik är enbart hatiska och stränga mycket annorlunda  än vad vi skulle kunna tänka oss. Det raka ale   motsatsen är Marta Fontanals-Simmons vackert sexuellt och i sitt fräcka utstucken är lite av ett Colombina  men även av den kneka hemmafru. Det är viktigt att se att i början är hon förklädd till en ”befana” en halv komisk gumma som är vanligt i den motreformation länder av Italien och Österrike för att driva med Gudinnan Diana eller Artemis  den jägare gudinnan som refuserade männen herravälde över familjen det är Pamina  och dem stumma kvinnor dem riktiga  suffragetter kanske bevis att feminismen är någonting helt konstig . Det finns en roll som i denna hetero normalitet  blir ännu viktigare den av Michael Kraus som är en av Sorasto underhuggaren  en trogen och intressant roll. Den största roll inte oväntade är Papageno som spelades av själva Emmanuel Schikaneder på urpremiären, en  fågel fångaren. Papageno nu spelas av Björn Rugge. Pappageno är en lite mera moralisk och sedelärande Harlekin figur full av kraft i som ständigt visar sig i både Ruge skådespeleri , komisk förmåga och även den sentimentala . Hans kostymering påminner stark om det som fanns i James Murray gestaltning av John Sims i den stora verk av King Vidor ”En av många” från 1928 den sista stora stum film i USA. Det är en borgare   en överlevande och lyckas att visa sig i diverse rollen som dum sexuellt fixerade tonårig som sen går till ett svårt och nästan obehaglig självmord scen som är en riktig överraskning och ger ett slags mäktighet till denna roll. Fast jag anser att det finns adels för mycket förakt t  mot folket och varför kunde inte Papageno och Mostarto var två sidan av samma mynt. Fast den konstnärliga kvaliteten i uppsättningen är underbar.

Robert Fogelberg Rota

Un testo di atopologia cuturale fondamenatle per tutti

Tra strilli e bisbigli

Il testo di Giovanni Sole è uno dei migliori libri italiani di sempre

Se tronassimo indietro nel 1700 italiano troveremmo due voci quella degli strilli dei castati e il mormorio dei cicisbei. Voci che sono rimaste troppo mute e che oggi ritroviamo in una libro bellissimo

Pochi autori sanno scrivere in maniera scientifica e uso il termine nell’accezione academica sulla storia con il piglio di grandi narratori e guarda un fenomeno puramente italiano di due personaggi simili che nel secolo XVIII furono mattatori della vita di molte cittá . Il libro di Giovanni Sole castrati e cicisbei Moda dnel 1700. Il piglio ella scrittura e lo stesso di opere come michel Hunzinga e marc Bloch grandissimi storici con uan forma di racconto che ricorda nella potenza e semplicità del linguaggio testi come Eneide, L’Odissa e anche la genesi. Cito testi poetici perché in questi testi lirici si sono parti perturbanti che ci spiegano alcune delle passioni che ci agitano ancora nei meandri del nostro subconscio . Sole ha il dono della scrittura e questo testo dovrebbe essere tradotto in tutte le lingue e anche essere letto in tutti i licei. Il testo è diviso in due parti la prima sui musici o cantanti castrati la genesi di come venivano presentati durante il melodramma ammirati e ascoltati nonostante vari delatori. Molta della delazione avveniva da persone che odiavano il melodramma e non si trovavano bene in Italia. Il termine Italia deve fare riflettere e Sole non lo problematizza perché non ha bisogno di farlo. In realtà siamo in un’area geografica e linguistica bene precisa con una società simile quella di un patriziato urbano che segue alcune regole e si immagina e qui Sole fa riferimento a Hunzinga in un mondo fatto Oltre che per il fatto puramente religioso e il conformismo il castrato diviene nei due sapzi pubblici dove si presenta una specie di mostro di sovvertitore di regole un essere sia mostruoso ma anche ammirato che vince in quanto simbolo stesso di un predominio quello aristocratico sulle persone normali sulle plebi che assediano l’aristocrazia in quanto forma che presenta un passato mitico incarna eroi o personaggi storico mitici che non esistono più in questa forma ma sono ben presenti . Il castrato non deve essere interpretato soprattutto nel senso di cantante o interprete (qui se non la zappa sui piedi Sole si contraddice perché ci ricorda come la voce dell’ultimo moreschi era di un artista finito e rudimentale ) di una musica che ormai a poco da dire. Da notare che il giudizio non certo lusinghiero sul melodramma parte dall’opinione di alcuni illuministi quindi uomini nuovo come Muratori e Angelotti in uno spettacolo di poca sostanza. La contradizione e che questo tipo di musica o meglio quello che resta con autori come Händel e Hasse ha avuto un grande rinascimento . Da noatre che questi due compasitori dovetetro molta dello loro fortuna a Frainelli alias Carlo Baoschi

Unn tipo di virtuosimo che poi sembra sparire quando lo specifica che l’opera con il contorno di balletto oi altro fu nel secolo decimo ottavo  un fenomeno più  fenomeno auditivo che visivo e qui è interessante il giudizio del marchese de Sade che gli critica in quanto sgraziati pesanti e non capacci di immedesimarsi nei sentimenti che questi dovrebbero presentare. Anche i casi divertenti come quello di Ballarmino divo per altro capacissimo di tirare stoccate di striscia all’occorrenza ne fanno di più di un semplice fenomeno da baraccone. Un episodio mi ha colpito sia il tifo contro alcuni castrati da parte di ammiratori di altri ma anche l come a volte il castrato interrompesse la rappresentazione per mettersi a parlare a discorrere a fare salotto coem si suole fare nel tetaro della narrazione  Un essere attirati ma anche essere respinti che porta molti a intraprendere questa professione con diverse crudeltà la castrazione (la descrizione di questa è tra il comico e il perturbante) e un periodo di numerose privazioni lunghe ore chiusi in reclusori come i conservatori. Per me risulta chiaro il ricordare il magnifico film farinelli ma non manca se non è un po’ poco presente il fatto dei castarti che non facessero carriera. Il migliore film su questi resta senza dubbio “le voci Bianche “ di Pasquale Festa Campanile un film che ha il meglio della poetica di Kubrick in barry Luyndon eal surrealismo socialmente critico di Fellini ricco come è di interpreti fellinain da Sandra Milo a Anouk Aimée dove meo il protagonista un grande paolo Ferrari Meo poco più di uno squnizio si finge castato cosa che fa anche uno degli amori di Casanova. Si parla un po’ del , una super fotografia degna di Ennio Guarnieri e il miglior montaggio di sempre del fantastico Ruggiero Mastroianni . Forse le musiche non sono quelle dell’epoca perché rifate da Gino Mariuzzi ma ci sono dei termini simili come l’isolamento l’aridità nei rapporti intepersonali  e l’ambiguità che provoca anche una voglia di usare violenza o sodomia. Da notare che meo quando s’esibisce in scena lo fa soprattutto in abiti femminili. Oltre a questo senza togliere niente al testo di Sole che è meraviglioso non si parla mai in termini cronologici e non si nomina mai la commedia di Carlo Goldoni l’Impresario di Smirne. Qui lo sguardo sui castrati è sarcastico, si tratta di battutacce anche severe che l’estraneo il turco Ali fa nei loro confronti- Sarebbe bello che qualcuno si pigliasse la briga di studiare coem vengono descritti nei libretti d’epoca . Da notare che c’è un giudizio che per noi moderni è interessantissimo quello di Terssmeden. Il personaggio in questione era un ufficiale svedese di ventanni imbarcato su una nave olandese che fa un gran tour animino. Si trattava di un personaggio altissimo 201 fortissimo con un fisico possente esperto nell’uso delel armi molto più simile al personaggio di Rollo in Viking che ha un avventuriero settecentesco.  Di famiglia recentemente nobilitata,. Garfonomo non ha peró interessi culturali e si definisce uomo d’azione amante del buon vino e delle belle donne Questi vede nel carnevale del 1734 al teatro falcone in azione un musico castrati  in un dramma pastorale .  Dice di vedere una ragazza molto bella Viene anche introdotto ma quando s’accorge  che è un maschio la sua reazione è molto sconcertata. La testimonianza di Tersmeden è quella di un uomo moderno che osserva . La testimonianza è scritta in svedese e parla anche molto dei cicisbei. L’etimologia del nome di questi deriva dal parlare  a bassa voce e anche il loro presentarsi ha un qualcosa di teatrale L’analisi di Sole anche se qui sono un po’ sconcertato dalla mancanza di cronologia è più spigliati nella parte dedicata ai cicisbei fenomeno di ambito cittadino e sembra piú di tutti in ambito genovese anche se il più grosso delatore è Parini. Sono personaggi che rinunciano al farsi uan famiglia ben regolamenti anche con tanto di contratto ma anche personaggi che hanno una teatralità. Da notare peró che la parucca , il trucco e anche l’abbigliamento ricercato e lo spadino al fianco erano attributi comuni degli uomini di condizione. La loro rappresentazione in ambito cinematografica è limitatissima solo a pochi film gli amanti dell’imperatrice Elisabetta (Ruthelona Stever9 nel meraviglioso l’iperatice caterina di Joseph von strendberg e in un “Goethe in lov”e di Philipp Stölzl  ma sono ruoli di controno  La parte è più esplicativa me convince il parallelo tra l’amor cortese e questa usasa di un ‘amante ufficiale anche se vi sono per il caso genovese secondo me dei dubbi. Il primo riguarda Genova nel 1700 che è uno stato ancroa molto ricco e articolato una repubblica che si erge a regno con La Vergine Maria come protettrice che ha sostituito la forma mercantile (che rimane sempre come dimostrano le colonie genovesi in Sud America e non solo) con una forma finanziaria. Una forma che rimane immutata fin che dura l’antico regime e ci tengo a sottolineare di uno stato che sa liberassi da solo dagli austrici e battergli nella battaglia della Scoffera con un esercito improvvisato che combatte alla Prussiana e che partecipa anche a favore degli insorti alla rivoluzione americana Il cicisbeo sostituisce e completa il marito della nobildonna anche assumendo un ruolo che può ricordare il sacco da box visto che la dama scarica tensioni e risentimenti ed è di   una particolar estrazione il patriziato povero. Genova ha secondo me due particolarità la prima una forma di governo aristocratico ma repubblicano che non può prendere più di tanto elementi stranieri (la città è sempre stata e lo dico da genovese chiusa ) e ha anche un patriziato povero. Ma non sarebbe bastato a questo punto visto al ricchezza del citá comprare benefici ecclesiastici anche in zone limitrofe come quelle degli Asburgo o in Francia oppure per chi voleva la carriera militare. La presenza di un ‘istituzione come l’albergo dei poveri avrebbe dato buoni rudimenti nella scienza militare e soprattutto marittima.. Da sempre i genovesi hanno contati con la Svizzera che era ancora un serbatoio di mercenari. Forse nel XVIII il soldato di ventura svizzero iniziava a scemare ma c’era ancora. La questione e come mai il cicisbeismo un po’ per una nostalgia ma anche una rottura come il castrato con il codice conformista della contro riforma . Oltre che all’abile propaganda fides e al sincretismo tipo del cattolicesimo il perché le genti italiane erano molto cattoliche era una mancanza di modelli alternativi o modelli totalmente opposti come il calvinismo e l’Islam. Voglio citare qui Casanova che ricorda la piccola possibilità che aveva di diventare mussulmano che rifiutò come anche una conversione al calvinismo che l’avrebbe portata a essere uno dei principali gigolo a Londra. Il cicisbeo è il contrario di Casanova perché è un marito senza particolari diritti che però rompe come molte delle regole presenti nella società del 1600 che ricordiamo a Genova impediva il porto d’armi in pubblico solo in alcune circostanze. Lo spadino o la strisce ostentata come si vede in alcune vedute è il simbolo di un ascrizione a una nobiltà. Il cicisbeo è compagno fondamentale che dá lustro alla famiglia al marito alla dama e non ultimo a se stesso. Sarebbe opportuno vedere quanto hanno scritto come sono stati toccati dalle mode e anche quanto sono cambiati negli intesi decenni del 1700 anche dal punto di vista della loro composizione sociale. Il testo di sole è magnifico e mi auguro che venga letto e che molti altri si facciano domande di questo tipi. Che alcuni dei cicisbei fossero donne travestite

Robert Fogelberg Rota