Folkoperan visar framtiden
Det har varit ganska många turer för och emot opera, inte minst när en ung skådespelare – visserligen begåvad men kanske alltför säker i sin roll – har uttalat sig kritiskt. Det han säger är dock hans egen privata uppfattning, som i själva verket betyder ganska lite och mest visar hur bristfällig hans skolgång kan ha varit.
Det vi istället ser här är ett mycket intressant format som blandar både humor och allvar. Med hjälp av den intressanta konferencieren Bahar Pars kastas vi in i ett mörkt rum där det endast finns en likkista. I denna ska, under en kvart, spelas en liten opera eller ett intermezzo där en konflikt gestaltas i musik – något som kanske har varit den svagaste länken i den “nya” operan.
Det är en tävling inför en jury, visad för en publik. Vi använder ibland ordet “ny” för att beskriva den opera som utvecklades under 1900-talets första hälft, med giganter som Giacomo Puccini och Richard Strauss. Vi ser spår av detta även i de bästa styckena här.
Det tredje verket, som är det minst teatraliska och metateatraliska, är särskilt lyckat. I detta stycke, tonsatt av Elias Frisk, möter vi två systrar som vaknar efter sin mor, en före detta operasångerska. Systrarna spelas av sopranen Alexandra Büchel och alten Ebba Lejonclou. Den yngre systern påpekar ständigt att modern tyckte om Coca-Cola – något hon själv inte gjorde – och snart eskalerar allt i en ständig konfrontation mellan de två.
Regin av Johanne Holten är briljant. Det komiska blir centralt, och musiken närmar sig stundtals en parodi. Det som gör verket så intressant är blandningen av verkligt och overkligt, relationer och en tydlig anknytning till 1700-talets så kallade galanta stil. Formen är lekfull; vi skrattar, kanske ibland lite tvingat, men librettot av Agnes Matsdotter leder oss till en skarp uppmärksamhet.
Ett liknande, om än mindre komiskt, uttryck finner vi i verket av Martin Lissel med libretto av Sara Nazari. Här medverkar tenoren Carl Ackerfeldt, som sörjer sin älskade Elisabeth Mayer. Trots vissa komiska inslag är Lissel mer intresserad av att gestalta en mörk passion – brutal, realistisk och sublim – vilket han gör med stor skicklighet.
Något liknande återfinns i verket av Veronika Voetmann, i samarbete med regissören Gabriella Marmén, där mezzosopranen Linnea Andreassen och tenoren Clifford Lewis gestaltar en mor och en son som talar förbi varandra. De lyckas inte nå fram till den bild som borde vara den mest naturliga – en förståelse som aldrig riktigt uppstår. Resultatet blir en ofrivillig komik som kan associeras med Samuel Beckett. Jag uppskattar särskilt tolkningen i duetter och det starkt teatraliska uttrycket.
Detta tema återkommer även i det sista verket, där två bröder diskuterar sin far. Musiken och helheten är genomgående stark, och steg för steg formas en känsla av förnedring och existentiell tyngd.
För mig är detta ett mycket gott exempel på konstnärligt skapande och underhållning av hög kvalitet.
Robert Fogelberg Rota