När prästen älskade djävulen
Titel: En Faust-symfoni
Tonsättare: Franz Liszt
Dirigent: Alan Gilbert
Franz Liszt, med sitt högst dramatiska liv som avslutades med en plötslig religiös omvändelse, är en av de stora romantiska tonsättarna. Här presenterar Kungliga Operan – under den utmärkta ledningen av den extremt skicklige dirigenten Alan Gilbert – ett av hans tidiga ungdomsverk.
Aftonen inleds med kör a cappella från Camille Saint-Saëns, Saltarelle, ett något diskutabelt val eftersom den har ganska lite att göra med kvällens huvudverk. Men det är ett vackert stycke med tydliga impressionistiska drag, långt ifrån den mäktiga romantiken.
Liszt är ett utmärkt exempel på den utveckling som banade vägen för Wagner och vidareutvecklade den rörelse som påbörjades med Boccherini: att ge den instrumentala musiken en betydligt viktigare roll än sången och låta den bära handlingen. Detta märks tydligt i verket, där stora koloraturer gradvis ger lyssnaren möjlighet att uppleva en allt renare musikalisk struktur. Detta märks särskilt i verkets svåraste del, den andra satsen, som gör det så starkt, intressant och fullt av inlevelse.
Liszt arbetar här med en djup dualism mellan människan och demonen – två sidor av samma väsen. Det är en uppsättning som lyckas lyfta fram både de bombastiska partierna och de mest intima, på ett fullständigt underbart sätt.
Robert Fogelberg Rota