Leonardo Tonini och hans verk

leonardo.jpg

Jag hade möjligheten att  Leonardo Tonini vid evenemangen  "La notte tace", som var ett samarbete mellan den italienska kultur instituet Fondazioni Lerici i Stockholm och den schweiziska ambasade. Leonardo Tonini är en ung italiensk intelektuelel som har trots sitt ringa ålder haft möjligheten att ha en imponerade verksamhet  .

Hej skulle du kunna presentera dig själv till ett svensk publik?

Ket är inte lätt att presentera sig för ett utländsk public eftersom det förekommer stora kulturella och mentalitet skinande. , vi har likarmade nästan identiska livs gärningar  , men varje folk använder sig av olika sätt för att kunna förstå de, . Svenskar verkar och gärna presentera sig som mycket tolerant och öppna till olikheter , fast i själva verket dem ger en särskild gräns mellan det som är deras och dem andra, genom att sätt en tydligt gräns mellan sig själva och resten av världen. , dem är mera toleranta eller verkar det eftersom dem är mindre intresserade i olikheter. . en invandrar barn i Sverige kommer ratt ha alla rätt som en inföding men man kommer alltid att betackat hen som ett utlänning,  Vid svenskarna ögon är italienaren mycket mera vulgära-,men vi måste påminna att Italien har haft oavbrutna invasioners under den gånga århundrade.  , , detta har inte hänt i Sverige.  Varje befolkning som har kommit till Italien har lämnat spå efter sig. , men inte i en rent form , man har gjort ett djup blandning.  Gotiken är inte en italiensk stil , men i Italien den har blivit den italienska gotiken, med olika kännetecken som skyller det för annat . Det var så med nordmännen  och med araber och alla andra besökare , som efter få år dem har blivit Italienaren . den bästa exempel var kejsaren  Federico II av Svevien  som till trots att han heter Hohenstaufen i efternamn  han är en av grundarna i den italienska diktarkonsten , som byggd en dem vackraste slott i hela Italien, När han såg Sicilien han flyttade hans hov till Palermo . Italienaren är otroligt blandade när det gäller den etiska, just i Sicilien kan man hitta långa och ljusa personer med nordisk utseende samt små med typiska arabiska drag. i. Jag tala rom italienaren  inte om utlänningar . Så det ät alltid svårt att presentera sig till en “annan” publik, jag skriver dikter, fiktion  och teatern , om du intervjua mig  eftersom en av mina dikter har blivit tonsatt av mästaren Stefano Ghriseni och den presteras för alla första gång vid den italienska språket veckan här i Stockholm i sammabete med den italienska kultur institutet och den schweiziska ambassad,

.
hur har du upptäck att du vill bli författaren?



Jag anser att ursprunget är i dem svårigheter att förhålla mig till världen utanför-. När jag var lite dem andra kamrerer kom och kallade mig för att leka med dem men jag sa neh´j jag föredrog att var bland mina böcker, när jag var barn och gick i grundskolan skrev jag en manual i astronomi. Jag älskade både den vetenskapliga och den fantasi fulla dele. .Oiesi kom senare när jag vara vid högstadier och umgicks med andra poeter och vi skrev mest av allt låt texter teatern kom sist när jag började jag att tillägna mig den för att kunna ta i tur med .



Har det funnit någon förfataren som har påverkat dig stark?



Jag har läst allt från filosofi till litteratur men mitt bildning avr tills jag . var tvungen att ge mig själv bättre disciplin på grund av universitet , så jag har visa texter som bygge på citatione. . Men det som är viktig i konsten är att ha en egen röst ochs öknade av den . Jag vill alltid arbeta med ändringar variationer om jag läser Harold Pinter jag ställer mig frågan vad kommer att ända i denna fall om den karaktärerna gör det eller det ? om teatern skulle falla ? Jag gillar att ta bord den sakrala att skapa en annan typ av mytologi.  Jag hade ett kort farsartade stycket som blev iscensatt i Cremoan över relationell mellan publiken och tetran.

Vilka är dem tematiken som du gillar mest att uppmärksamma i ditt verk ?



 Giuseppe Cerbinosa över en av mina dikter  ha detto che in essa “Verkligheten behöver inga symboler eftersom den är redan full av den och poeten lämmar den på samma viss  .” I själva verket även om mitt poesi är inåtvänd den försöker att beskriva en verklighet som vi inte känner till eftersom den är som en skandal ”huvudsatsen gäpår till människan som landskap.   è “ vi har fått en förrättnings punkt eftersom verkligen kan inte längre presentera sig . Människan är inte längre en del av naturen men den betackar den som en utomjording som har precis kommit på jorden. . Min diktkonst är bevis på en paradigm syfte för att kunna beskriva ett nytt språk.  Jag kan inte hålla med ett konst som vill uttrycka sig själv men snarare en konst som söker sig själv.  . Jodorowsky, uttrycker det med följande ord ”säg inte det som du vet men det som du misstänker”. Han har rätt, att söka är mot ett okänd del av vilken vi kan enat spåret

solaris3.jpg



Har du sett några bra bearbetningar av teatern pjäser för film ?



att förvandla en konstverk är alltid någonting positiv oavsett resultaten . det är att läsa igen det att ge en nytt förklaring.  Man måste inte göra fel att konfrontera den .  Maestro Stefano Ghisleri har satt ut som lyrik en av mina dikter och nur är mitt dikt även det. . man börjar med mitt etx men den är även musik.  När jag lyssnade på den första noktore  “La notte tace”, jag förstag vilken var den problem vad som fungerade som var lämpligt för den skriva order men kunde inte fungera med musik . Vi arbetade på den och nu hörde resultaten här i Stockholm, men det ör frågan om musik . jag minst en roman Lems ”Solari”s di Lem, men jag skulle kunna ha olika tusen exempel . 1972, d Andrej Tarkovskij, betrackatas som ett mästerverk även om den är mycket annorlunda i förhållande till boken . Soderberghfilm från  2002, är mera trogen boken men dessvärre är den att glömma . först är en språk är konsten et system av täcken, ljudmse´siga för musiken och visuella för filmen   det betyder att vi kan inte och bör inte jämföra den filmiska Moby Dick av John Huston med det som är Melville pjs

Vilken är lägger för dem unga konstnärer i Italien ?

I Italien det är en allvarlig med inte fult tragisk läget. Man lever i den ständiga klagomål och gråt valzer att det hade inte pengar och utrymmet. Nära min stad  i Castioglione några unga konstnärer klagade att det inte fanns plats ocj då borgmästaren vilades dem nåra utrymmet som var lediga men dessa unga männsikor vist inte vad dem kunde göra. Det är konstnärens uppgift att skpa nya utrymmet och man kan bara tänka det som gjordes av bröderna Lumiére . varje konstverk är att skära en bit av kaoset för att kunna åstadkomma något form av ordning någonting i kaoset och precis som när det gäller vetenskap kommer int världen att kunna vara utan det- . idag finns det adels .


Hur tror du att den italienska språket kommer att utvecklas?

Jag tror att den kommer att blandas med andra språk att se bli historiserade . Under XIV århundrade många sa att den fanns inga utrymmet för den vulgära språket att varbar latin var Språket med den stor S. sen kom Dante Aligheieri.  . Swe blev italienska den mest prestigefulla språket i hela Europa och sen blev det franska och därefter engelska och kanske om 30 år kinesiska vad som borde orrar oss ör hur språket blir fattigare och fattigare i dess innehållet. 



Tro du att internet kommer att hjälpa konsten?

 
Internet hjälper att producera inte att kunna göra ett bättre reklam. Du kan göra reklam mind social medier för s´dian idéer men det som är viktigaste är att vara känd men att kunna göra annat.

Dina kommande projektera?



Make it new, som sa  Ezra Pound. Jag skall göra någonting nytt att kunna göra något bra verk

Leonardo Tonini (Castiglione delle Stiviere, 1974) dikatren och förlägagre har skrivit om o di Ungaretti, Deleuze, Pinter, Spinoza, Sloterdijk e altri. Han . är en av grundaren abv  Movimento Sannixista. Nel 2015 har han vunnit Virgilous priset.

Robert Fogelberg Rota

Tam om svenska folket



Jag är inte nöjd med Mattias Andersson regi

zanjani_nina_173.jpg

Titel Vi som fick leva om

Regi Mattias Andersson

Spelplats Dramaten Elverket

Betyg D

Tyvärr trots den roliga idéen att göra en pjäs med ett filosofisk frågan som man har ställt till många svenskar är den hyllade regissören från Backa Tetaern Matias Anderson idéen att på ett brechtiansk sätt och resultatet blir adels för tam och oenhetlig för att vara intressant. Tyvärr en legend av den svenska teatern och den internationella filmen som Marie Richardsson som hade den stora tillfälle att delta iStanley Kubrck sista film ”Eyes whild shut” är adels utnför rollerna utanför dialogerna och är i uppenbart problem med den fisiska i pjäsen. Någonting som hon delar med några av backa teatern skådespelaren som den grovhuggen Kjell Wilhelmsen som man har tydliga problem att höra och samma an sägas av

Adel Darwish som får spela rollen av Invandraren eller ny svensk som är kanske bättre att säga. Fast dem två ovannämnda herrar är helt fantastiska i jämförelsen med Rasmus Lindgeren och Ylva Galon som verkar ha stora problem med att stå på en scen. Det som är problem med dem och även med uppsättningen är att deras sätt att vara konstig naturlig utan något som helst karisma. Detta är lite grand även problem som förkommer med Bianca Kronlöf och Nina Zanjani vilka rollen är lite för tydliga inte helt fint känsliga särskild när dem göra på engelska en parodi av två stycken utländska städerskor. Det konstigaste att se när Nina Zanjani presentera en tjej som ville bli dansaren men blev istället tandläkaren och Bianca Kronlöf presentera en kvinna vars pojkvän blev dräp är dem så bra fast man tänker är det inte mera själva historia som gör det utmärk. Samma kan sägas om Nemanja Stojanović vilken är klockren som flummare och inte minst som travesti. Men den riktiga tjuren på scenen är onekligen Magnus Roosmann som visar enorm kapacitet berättar röst naturlighet och klassicim som har varit den stora kännetecken av skådespelaren från Max von Sydow till jarl Kulle och gör av honom den bästa på hela scenen och bär upp föreställning. Om det hade varit en monolog hade det varit betydligt bättre

Robert Fogelberg Rota



Stockholm mexikanska

82336791_606947246530527_8735974436525572096_n.jpg

En super akonstnären

Få konstnärer har lyckas att göra så bra med den digitala fotografi som att ge ett säregen konstnärlig som  Karen Perez Guzamn

skulle du vilja   presentera dig för filmbasen läsaren?

Hejsan! Jag är Karen, kommer ursprungligen från Mexiko, men det är nästan 15 år sedan jag lämnade landet. Sedan 2005 har jag bott i Italien, England, Spanien och för 7 år sedan också i Sverige. Jag är Fotograf och video konstnär, och är också delägare till en livsstilswebtidning som handlar om Stockholm fast på engelska och den heter Your Living City, där publicerar jag också många av mina video samt fotografier och artiklar. Jag har format mig som fotograf, sedan jag tog min universitets examen, på den tiden brukade jag plåta film och jag fortsatte att göra det under en mycket lång tid, även när alla andra redan hade flyttat in i digital, jag plåtade bara film. Sedan tog jag en specialiseringskurs i fotografi i Florence i Italien, och då var det 2005. Men fotografi har altid varit en jätte stor del av min liv, så redan innan jag började bilda mig som fotograf, så hade jag redan fått mig för att fota med min gamla filmkamera och framkalla de där icke konstnärliga fotograferingsförsök, även om jag trodde att de var hur konstnärliga som helst. Om jag ska vara ärlig, utbildningen som har get mig mest har varit det som jag har fått utanför klassrummen, det som jag har fått med övandet, själv med min kamera, eller efter att jag har tittat andra fotografer i action, men också tack till alla människor som delar sina kunskaper och tips om fotografi i YouTube-videor, det är där jag har hittat mer kunskap en den jag fick i skolan.

Vilka är för dig den bästa möjligheter som den digitala revolutionen har gett till fotografer? En av de bästa måste vara att ha fler möjligheter att skruva upp allt. Förut ner man hade bara 24 eller 36 försök per rulle, så gällde at vara extremt noggran för att inte missa det där ögonblicket, man bara hade ett tillfälle, nu när man har en digital sensor så kan man bara håla knappen tryckt så att man vet att man inte kommer missa det ögonblicket. Man har en större safety net, så kan man säga. Sedan gillar jag att man kan vara mer kreativ samtidigt som effektiv när det gäller redigering, och ett litet misstag under redigeringen betyder inte att man måste börja om utan man bara går tillbaka en del steg och sedan är misstaget borta.

Hur pass mycket är du påverkat av Mexiko stora tradition när det gäller fotografi?

Jag är väldigt påverkat av Mexikansk konst in stort sett när det gäller min fotografi och även video konst. Jag gillar at jobba med färgstarka laddade bilder och mycket kontrast. Jag försöker ha en viss rörelse i bilden, en ljus och briljant historia och för det mesta en viss glädje.

Vilken är ditt favorit film?

The Shinning av Stanley Kubrik. Kommer du att arbeta med film i en senare tillfälle? Ja det kommer jag säker göra, jag producerar regelbundet korta dokumentärer och intervjuer men skulle verkligen jobba med ett större projekt, när tiden och teamet blir rätt. Vilka är dina kommande planer?

Jag skulle verkligen gå tillbaka till en av mina andra passioner, som är video konst

Robert Fogelberg Rota

Intervista a Stefano Ghisleri

Immagine2.png

Il destino che bussa alla porta

Potresti presentarti per un pubblico svedese?

Sono Stefano Ghisleri e sono nato a Brescia nel 1985. Il mio percorso di studi ha sempre viaggiato

su due binari paralleli: gli studi tecnici da una parte, con la frequentazione di un istituto tecnico

come scuola superiore seguito della facoltà di ingegneria conclusa con una laurea magistrale nel

2013, e gli studi artistici dall’altra. La musica è entrata in me grazie all’impetuoso incipit della quinta sinfonia di Beethoven. Per me è stato “il destino che bussa alla porta”, come il compositore di Bonn disse riguardo alla sua sinfonia più celebre. Da allora ho iniziato lo studio di pianoforte che mi ha portato a diplomarmi con il massimo dei voti nel 2009 sotto la guida del M° Alberto Ranucci. In questo periodo mi dedico maggiormente alla composizione, che studio sotto la guida del M° Luca Tessadrelli, e alla presentazione al pubblico dei miei lavori. Non ho abbandonato gli studi tecnici: anche se ormai il tempo che dedico alla scienza è molto limitato, la insegno in diverse scuole.

Come hai deciso d’intraprendere la carriera di compositore?

Ho sempre avuto l’impulso a creare cose nuove. Già da ragazzino, avevo circa quattordici anni ed

ero ancora autodidatta, abbozzavo piccole composizioni per pianoforte. Parallelamente, con lo

studio di Dante alle scuole superiori ho iniziato anche a scrivere testi poetici nello stile del Poeta e

altre poesie. Ora che sono adulto il mio lavoro è diventato molto più sistematico, sia nella scrittura che nella

composizione: seguo dei corsi nei quali i docenti possono correggere i miei errori, darmi un

panorama contemporaneo sull’arte che trattano e trasmettermi la loro esperienza.

Negli ultimi due anni il mio lavoro di compositore è diventato più intenso e sono felice che sia il

pubblico sia la critica le abbiamo apprezzate molto. Hai scritto una suite su Strindberg puoi raccontarci un po’ sulla gestazione e

che cosa significa per te l’opera di Strindberg soprattutto quella pittorica?

L'idea di scrivere una suite ispirata ai quadri di August Strindberg è nata durante la mia visita al

museo di Losanna nell’ottobre del 2016. Ad accompagnarmi c'era Ulrich Suter, il quale aveva

organizzato il mio concerto del giorno seguente alla KKLB di Beromünster. Terminato di vedere la

mostra, espressi a Ulrich il mio grande interesse per un quadro in particolare, "La Ville", e gli dissi

che avrei potuto scrivere un pezzo ispirato alla tela. Osservati nuovamente i quadri della mostra, ci

venne l'idea che una suite sarebbe stata la forma ideale per rappresentare quella giornata dedicata

all'arte. Presi dall'entusiasmo, proponemmo l'esecuzione già in febbraio, ma gli impegni del Museo

impedirono l'inserimento di un concerto. Questo fu senza dubbio un bene: non sarebbe, infatti, stato possibile comporre un'intera suite in così breve tempo e si sarebbe corso il rischio di realizzare un lavoro non degno del soggetto. La suite vuole ripercorrere quel pomeriggio: l'ingresso al museo di Losanna, con la sua maestosa facciata e i passi dei presenti che picchiettano sul pavimento sono rappresentati nel primo brano. Il primo quadro è Mer Tempetueuse. Bouée-balai, nel quale compare il "tema della tempesta" che pervade tutta la composizione. Seguono poi De l'eau, quasi un omaggio a Debussy, e Glace sur le rivage, che formano quasi un quadro unico contenendo uno i temi dell’altro. Il punto di massima emotività arriva con Une fille aux yeux bleus regard Le Premier berceau de l'enfant. Segue poi Fleur sur le rivage, di andamento molto più limpido e sereno rispetto al precedente. L’ultimo quadro scelto è La Ville, che contiene in sé la visione di una città lontana e irraggiungibile contesa tra un mare in tempesta e un cielo in bufera. Il brano finale, che richiama direttamente quell d'apertura, rappresenta l'uscita dal museo, e mescola le impressioni, e quindi i temi musicali, di tutti i brani precedenti. La composizione va vista come un unicum: ognuno dei brani ha un'influenza su quello successivo, con l'ultimo a chiudere in maniera circolare l'opera.

  • Dei quadri di Strindberg mi ha colpito molto la forza comunicativa. In alcuni di essi ci sono dei tratti estremamente violenti, alcuni trasmettono una solitudine infinita, altri hanno una piacevolezza quasi infantile. In un certo senso, l’arte pittorica di Strindberg mi ha ricordato quella compositiva di Beethoven. Leggendo poi alcuni testi del poeta svedese e la sua biografia, ho trovato delle affinità tra il suo pensiero e il mio. Strindberg scrive: Io cerco la verità nell'arte della fotografia, così intensamentecome la cerco in molti altri campi; anch’io cerco, attraverso l’arte e la scienza, qualcosa di vero, bensapendo che non esiste una verità ultima.

    Come lavori quando devi comporre un‘opera?

    Devo ammettere che è molto difficile rispondere a questa domanda In generale la cosa principale è quella di trovare un Tema musicale (che può essere anche un inciso

    molto breve) e cercare tutte le variazioni che si possono trovare su di esso. Ne studio quindi le

    versioni inverse (intervalli musicali invertiti), cerco di capire se è un Tema adatto per dei

    contrappunti particolari, quali tipi di accompagnamento possono, quali “armonie” lo arricchiscono (ho scritto armonie tra virgolette perché la musica che scrivo è principalmente atonale, ma è per rendere l’idea).Di fondamentale importanza per me è la struttura sia dell’intera composizione sia dei brani che la costituiscono. Solitamente le composizioni che mi vengono chieste hanno un limite di durata; quindi, matita alla mano, calcolo ti tempi che devono avere i vari movimenti e quindi il numero approssimativo di battute.

    Ricerco poi un’unità interna nell’opera: elementi che ritornano, richiami “armonici” e sonorità

    simili. Sono anche molto attento al pubblico: la musica è un’arte che deve trasmettere un messaggio a qualcuno, non a caso suoniamo in un teatro, quindi alla parte più introspettiva e di ricerca innovativa che compongo cerco sempre di controbilanciare con una scrittura che possa risultare interessante anche per uno spettatore che non sia un addetto ai lavori.

    Viviamo in un’epoca dove il digitale entra sempre di più nella nostra vita come pensi che

    questo possa influenzare la nostra percezione della musica ?

    Ogni nuova tecnologia può portare buoni o cattivi frutti in base all’uso che ne facciamo. Il digitale permette di avere la musica sempre con sé. La cosa più importante, però, è che il pubblico rimanga interessato alle esecuzioni dal vivo e alle proposte dei nuovi compositori.

    Purtroppo la pigrizia ci porta ad ascoltare la musica a casa seduti sul divano. Certe volte questo può essere un bene: alcuni lavori hanno bisogno di contemplazione, di solitudine addirittura, per essere apprezzati (in particolare penso ai compositori antichi le cui sonorità erano dedicate alla spiritualità e non ai concerti); tuttavia bisogna tenere bene a mente che l’andare a sentire un concerto (che tecnicamente non sarà mai come una registrazione in studio) va vissuto come un momento di condivisione: c’è un artista che vuole comunicarci qualcosa e la stessa presenza di altre persone che ricevono il messaggio è a sua volta una condivisione.

    All’inizio dell’epoca romantica quando era attivo Beethoven alcuni critici trovavano il suono

    del forte piano troppo freddo; secondo te come ci si deve rapportare sul digitale e che

    possibilità dà e toglie alla musica. In linea del tutto generale, e in ogni campo della cultura, un’innovazione porta un certo dissenso. Ogni volta che al mondo si è presentato qualcosa di nuovo qualcuno ha sempre affermato che era meglio prima, ma in realtà tutto è solo una questione di abitudine. Gli artisti sono più attenti a queste novità poiché il loro fine è sviluppare idee in modi nuovi. Naturalmente non è possibile occuparti di tutte le novità; ogni artista sceglie la strada che trova più congeniale e cerca di creare qualcosa di nuovo in quella via. Credo che ogni artista, ma anche ogni persona in generale, debba sempre tenere a mente quanto scritto una volta da John Cage: “Non riesco a capire per quale motivo la gente tema le nuove idee. Io ho paura di quelle vecchie”. Quello che per noi è nuovo, per i nostri figli sarà la normalità, mentre per i nostri nipoti sarà soltanto una vecchia usanza da guardare con un sorriso di compassione. Non è questione di giusto os bagliato, è inevitabile.

    Puoi raccontare del tuo lavoro in Svizzera?

    Il mio lavoro in collaborazione con la Svizzera è iniziato nel 2015 quando mi è stata commissionata la composizione di un piccolo brano per clavicordo. In quell’occasione ho presentato il Canone inverso perpetuo sulle cifre di π, un lavoro contrappuntistico che utilizza due voci di cui la seconda suona in maniera inversa rispetto alla prima e il cui finale coincide con l’inizio cosicché è possibile eseguirlo infinite volte. Inoltre, lo spartito era avvolto su una sfera, oggetto geometricamente finito ma illimitato.

    Questo lavoro è piaciuto moltissimo sia all’organizzatore, Ulrich Suter, che all’esecutore, HansruediZeder. Sono nate così nuove collaborazioni che hanno portato al mio primo lavoro di ampio respiro: la Strindberg Suite.Successivamente ho composto la Suite Platonica, che mi è valsa il Premio Masciadri nel 2018 e il primo lavoro per strumento solista accompagnato, ovvero il Concertino per clavicembalo e archi presentato al festival di musica di Hochdorf che la critica ha molto apprezzato. La collaborazione con la Svizzera sta continuando: ho appena terminato la Turner Sonatina che sarà presentata in prima assoluta il 29 novembre a Londra.

    I tuoi prossimi progetti ?

    Sono ansioso di ricominciare a scrivere testi: gli impegni musicali dell’ultimo periodo, oltre a quellid’insegnante, mi hanno tenuto lontano dall’attività letteraria. Con il nuovo anno ho intensione di iniziare a scrivere il mio primo romanzo. Riprenderò quindi il corso di scrittura creativa con il mio maestro Heiko Caimi.Sul lato musicale voglio concentrarmi sullo studio del contrappunto e della fuga e voglio aumentare la mia conoscenza dei grandi maestri antichi, in particolare Monteverdi. Sono in fase diorganizzazione concerti con in programma mie composizioni in diverse città europee, eseguite da me ma anche da altri, e mi è stato chiesto di comporre musiche da camera. Spero inoltre di poter collaborare con un regista, in modo da poter accostare mia musica a delle immagini per una fusione tra le due arti

Film och intervju med Boris Gouts på Kino Rurik

En så bra film

67966827_508074843071324_4839334351860662272_n (1).jpg

Titel We dress well in Death

Regi Boris Gouts

Medverkande Sasha Bystrzhitskaya

Svensk distribution Kino rurik

Betyg A

Jag måste erkänna att jag är så imponerade av Boris Gouts som är enbart spelade med ett Iphine och det är så bra kompositioner det som ges av Darya Lihaceva som lyckas förutom i den av regissören Boris Gouts som vill ge känslan av kunna vara där och nu i ett värld som är vårt eget i ganska kall och verklig den av varje da. I centrum av berättelse sår en annan kille Boris som vi upptäcker när han och är Boris Gouts visar ett kep som är typisk av den värsta Tv erkännande framför en kameran när den yngre Boris spelade av Daniil Pugaev erkänner till Masha ahans älskade att han har provat att göra en porr film. Det är en komplicerade av i vilken den ung pizza bud i million staden Moskva som vi ser filmade i några små området har tillkommit. Han har allting för att vara lycklig en tron till samhälle till den som för denna struktur Putin. Två föräldrar som är unga och kapabla särskild moder som är nästan modell liv och den mest älskvärda flickvännen som man kan tänka sig med namnet Masha spelade mycket väl av Sasha Bystrzhitskaya. Det är den unga eviga ryska tjetjen full av liv intelligent och spontan vars röst är som sång för oss med den renaste slavisk skönhet men har bara ett mycket stor problem hon är cancer sjuk. Snart kommer hon att dö och verkar inte vara arg eller ledsen eftersom för henne det finns någonting annat hon behöver bara förbereda en lätt och fint begravning. Detta skall ske med hjälp av vänner och hon vill inte ha någon som helst knotat med fadern som är riksdag ledarmöte i någon parti som är uppenbarligen mera till högre än Putin Vi ser hur pass mycket hon försöker att njuta livet men då Boris levande förvandlas till ett stor serier av missförstånd när tack vare Boris unga och enfaldiga vän Igor Boris blir tagen till en porr film regissör som man tror att han är intresserade i kultur eftersom han har ett affisch om David Luck ”Twing peck”. Det är en vackert erfarenhet om livet i den vackra ryska sommar vi ser lite grand av ett starnd och vi möter mycket . till slut kommer… en form av översållning som man måste bara se. Boris Gouts har varit närvarande vid filmen svensk urpremiär och här har vi några frågor som han har svartar

Varför har du spelad en film med en Iphone?

Jag har velat prova det för att lomma närmare det som vi ser med olika verkligheter som är den som vi möter varje dag. Det har varit ett ganska svårt val eftersom jag hra varit tvungen att vara ännu duktigare än det som man är vanligt viss att få handlingen historia som för mig är central i centrum. Jag hoppas att jag har någorlunda lyckas med det eftersom det har varit svårt.

Du arbetar även som film läraren för regissören vilka är dess svårighet?

Det finns ganska många sådana svårigheter eftersom vi är ett ganska speciellt land med ett specielt kultur när det gäller många saker och ting. Jag tror att jag har lyckas någorlunda och kontakt med många unga filmskaparen ger till mig kanske möjligheten att inte hamnar i ett ännu störe problem som är den kreativa demensen av många andra regissörer.

Hur kommer det att bli med film distribution?

Det blir i januari både på biograferna och inte minst på olika dator plattformar. Det är viktig att kunna få den även med så få medel.

Några har kallat dig för Ryssland Lars Von Trielle vad tycker du av det?

Det får stå för dem .

Kan du berätta hur du valde dina skådespelaren?

Jag fick ta på dem på dem social media vilken var mest instagram. Det är unga personer som har inget tidigare erfarenhet och kunde få den spontanitet som jag hade behöv ha

Ditt kommande projkt?

Någonting annorlunda en film om Lenin och hans hustru en kärleks komedi med parodiska inslag.



Robert Fogelberg Rota