Franz Liszt på Kungliga opera i Stockholm

När prästen älskade djävulen
Titel: En Faust-symfoni
Tonsättare: Franz Liszt
Dirigent: Alan Gilbert

Franz Liszt, med sitt högst dramatiska liv som avslutades med en plötslig religiös omvändelse, är en av de stora romantiska tonsättarna. Här presenterar Kungliga Operan – under den utmärkta ledningen av den extremt skicklige dirigenten Alan Gilbert – ett av hans tidiga ungdomsverk.

Aftonen inleds med kör a cappella från Camille Saint-Saëns, Saltarelle, ett något diskutabelt val eftersom den har ganska lite att göra med kvällens huvudverk. Men det är ett vackert stycke med tydliga impressionistiska drag, långt ifrån den mäktiga romantiken.

Liszt är ett utmärkt exempel på den utveckling som banade vägen för Wagner och vidareutvecklade den rörelse som påbörjades med Boccherini: att ge den instrumentala musiken en betydligt viktigare roll än sången och låta den bära handlingen. Detta märks tydligt i verket, där stora koloraturer gradvis ger lyssnaren möjlighet att uppleva en allt renare musikalisk struktur. Detta märks särskilt i verkets svåraste del, den andra satsen, som gör det så starkt, intressant och fullt av inlevelse.

Liszt arbetar här med en djup dualism mellan människan och demonen – två sidor av samma väsen. Det är en uppsättning som lyckas lyfta fram både de bombastiska partierna och de mest intima, på ett fullständigt underbart sätt.

Robert Fogelberg Rota

Händel på koncerthuset

När Händel påbörjade sin karriär

Titel Tidens och insiktens triumf

Plats Konserthuset stora salen

Betyg Mästerverk

Vad den mycket skickliga dirigent och cembalist Julio Caballeros Pérez lyckas att göra är att framför på ett adels utmärk ensemble av den tio år jubileum av Orfeus barock i Stockholm som triumfera inte mist tack vare den skickliga ljuta spelaren Jonas Nordberg i den oratoriet som Händel själv framförde i Rom 1707 med en vist Archangelo Corelli i ensemble efter libretto av kardinalen Benedetto Pamphili en ledande figur i stagande av motreformationen som hade ett enorm inverkande på teatern historia. Vännerna av Orefeus barock ensemble lyckas med ett studier en nästan antikvariatprecision att återskapa denna tid och ger en helt fantastisk upplevelse till alla även om dem gör ett stor misstag. Medan placering och ljussättning är super lämpligt orkester som jag citera eftersom varje medlem spelade fantastisk är helt fäl klädd och det är frö mig ett stor fel. Syfte med akademierna med dessa oratoriet var inte att imponera för mycket genom teatern maskineri men snarare att presentera till den tiden kyrkan och aristokrati en moralisk text en anledning till att reflektera som dem behövde kunna ta sig till genom att se människor som dem borde ha kunnat möta. Då skulle istället än att vara klädda på en adels heterogen sätt den skickliga orekstet ha 1700 talet kläder med snikers för att se att den ursprungliga budskap skickades till människorna från denna tid men har rötter även idag, det är bara en uppfattning om under inga omständigheter förstår den upplevelsen som vi har fått. I denna diskussion av i olika allegoriska figurer som den som efter den behagliga öppning som visar en mycket imponerade användning av den galanta stilen som lägger ihop både den tyska Hamburg opera lekfullhet och den allvarliga italiensk melodi är skönheten spelade av den skickliga franska sopranen Suzanne Jerosme. Denna karaktär är lik en sagor figur helt övertygande av hennes styrkan av hennes plats och makt. Vid första ögonkastet lättsinnig full av sig själv är figuren i själva verket djup tragisk med ett icke accepterande av det som är vekligheten den natur laget. Det är enbart i rösten och i små rörelsen som liknar det som var den fattiga teatern av Grotovski men även den lite mera clown inspirerade erfaret av living Thehater som lyckas att ge en komplicerade porträtt av en lättsinnig figur som blir i slutet tragisk på grund av sitt förståelsen av världen som kulminera i hennes insikt till att livet är grym och tiden går. Det är motpolen i den långa och ståtliga tenor presenterade av den norska tenor Martin Vanberg med fina areore säkert extremt skräckig gängade det finns i denna gestaltning en form av det som han säger pardon sjunger i sina areor hur på vilken sätt han har lyckas att ta bort flera stycken skönheter. Rollen är logisk tung och maltesisk rösten perfekt. Dem mest komplicerade rollen är insikten den duktiga spanska dramatiska mezzo sopran Lucia Calheella Jiménez som lyckas att bevisa en indre  dramatisk styrkan som når ut i svåra noter och kolloraturer och den mest mänskliga rollen som sjunger även den mest fantastiska arear ”Tieni la rosa lascia la spena ” (behåll rosen och låt törnen vara) Piacere eller Njutning spelade av Ann Hellenberg extremt viktig i allt för den ideologiska sfären att kunna i varje stund genom njutningen den rätt komma nära dygden som i librettisten skulle vara den katolska tron medan för Händeö är livet i sig och sitt sökande. En bra roll som ger komplexitet och störe njutning till dem olika rollerna och gör denna verk inte bara som extremt behaglig men även rolig och spännande

Robert Fogelberg Rota

Den bästa uppsättning någonsin av Telemanns Orfeo i Elena Barbalich super regi

Lite abrupt slutet

En av de bästa operor jag har sätt

Titel Orpheus av Georg Phillipp Telemann Regi Elena Barbalich

Dirigent Francesco Corti

Regi Elena Barbalich

Medverkande Florie Veliquette Hasnaa Bennani.

TeaternDrottningholm slottsteatern

Betyg Mästerverk

Georg Phillipp Telemann som i detta verk för hjälp av Michel Du Boullay libretto är en bra exemepl av den tyska opera. Denna har en särskild palts i den europeiska musik och teatern historia. Jag skulle på ett ironisk och kanske helgerån liknade sätt vilja jämföra det med den svenska landslaget historia att vara inte helt glömt men lite känd. Historia är mycket mera logisk än i Monteverdi och Gluck operor och i centrum av berättelsen finns den onda drottningen Orasia super väl gestaltad av  Florie Valiquette: Rödklädda dem fantastiska arbet kostymer gjorda av kostym Anna Kjellsdotter som lyckas  smidig hon har ett kärlek till orphus . hennes soprano röst är dramatisk rörelserna självsäkra full av en kraft och smidighet samt har sitt egen dubbel i alten Ismene en duktig Hasnaa Bennani. De två roller är fantastiska smidiga själv säkra men ändå fulla av ånger motsägelsefulla känslor som förkommer i den avslutade areor som är för mig så fantastiska i slutet när huvudpersonen blir mördade på ett brutal sätt.  Orasia står för den trakiska som är den barbariska primitiva ursakta med ett hägnade makt som gör denna roll både så feminil i form av ägande men även den passionerad och hon är den första figur som tas till en dröm och blir etta arketyp inte en enda roll. Det finns en otroligt strak kontaxt mellan henne och dess roll som är eldig och den roll som är betydligt mer luftig enklet i hedar kläder dvs Eurydice seplade av en annna sopran Lauren  Lodge . Cambell. Förum andra note skalor och korlurtör de finns en enklet av olika konventioner som gör denna rollfantastiks dels i sitt natuliga grace sitt balet liknade strävande men även hennes respekt av konvetioner. En roll som för mig tack vare dem otroliga skickligheter av Lauren  Lodge . Cambell personifiera det som är Drottningholm slotts tetran naturlig kapacitet sången som är naturlig spelande i den tyska språket och i rörelserna. Tyvärr för mig det förekommer en lite för stiliserade död vilken är vist vackert men kunde ha varit mer chockerad e när den Kontexten mellan kvinnor och dess passion ses med hjälten som verkar vara granitisk Orpheus så bra spelade av den ytterst skickliga Yannik Debus. Här vill jag lägga en jämförelse med många andra personlighter i operan. Orfeus sjunger många areror är även han en hjälte en soldat det ses i hans kostymering en fransk infanteri uniform men en atletisk rörelsen . orheus är hjälte som har ett motpol en hjälpare som lyckas att visa sitt funktion att vara en slags motkör dvs den baryton följeslagaren Eurimedes som spelas av Rodrigo v´Careno Lite harlekin och lite av ett hans wuster han för en seranad med självaste regissör elegant klädda som en markisinna de monsieur i Anne benning i Milo formna valmont men iklädd med några lös mustascher. Jag förstå tanke men det blir buskis och det konstatera djup med resan i underjorden som är maktalös. Dels med hjälp av den fantastiska havs maskin och av åska och vind mascine tas vi till en palats som är undergjorden i vilken finns bas den komiska Pliro en sp duktig Lissandro Abaline och en fantastisk fpersonlighten spelade av en alto Ascalaz den demon som spelas av Rémy Brés. Feuillet som presentera både en etrustisk men klassisk underjordisk härskaren. Det är den bästa contralten som är så fantastisk. Det är på grind av ljud som han vänder sig och drottningen svartsjuka betyder hans slut. Allt är så fläck fri

Robert Fogelberg Rota

La migliore opera che ho mai visto in scena

Come al solito un grande oper al Volktehar

Pochi teatri di repertorio riescono a dare rappresnetazioni ottime sempre con la stessa bellissima voglia di dare il massimo al pubblico con uan profesionalitá estrema. Benissimo la prestazione musicale di un ottima orchesta diretta da Alexander Joel di e poi siamo catapulttai nell’azione in quella mentropoli che era chiamata la capitale del XIX secolo la parigi del secondo impero anche se sia i costumi che la splendida scenografia di Christof Hetzer , che ricorda le scenografie invenatte da Appia e Craig. Un sfondo neutro con una scala  bianca ricorda molto sia di quello che oggi riteniamo come moderno e elegante che é il regno della protagonista magda che é il bravissimo soprano Verity Wingate che é come ogni regina circondta da una bella sfera di amiche e amiratorici. Regina senza corona si tratta di una donna che é un po’ imperatrice e un po’ cortigiana che ama menare per il naso tutti i suoi ammiratori tra i quali c’é il banchiere pomposo pieno di uja notevole arrognaza rapresenatto benissimo da Pablo Santa Cruz. L’idea di fondo della regista Lotte de Beer punta sul femminismo quindi su un fatto quello di intendere la protagonista Magda come una parodia anche leggere della Traviata e questo si vede con l’ingenuo il campagnolo Ruggero qui interpretato con notevole capacitá da David Junghoon Kim che regala emozione molto intese sia nel secondo atto che é ancora di più un’anteprima generale a quella che sará la magnifica presentazione del secondo atto dell Boheme e nell’atto finale quello che viene più se non stravolto modificato dalla messa in scena. Particolarmente belli sono i due ruoli magici che sono un po’ il gatto e un po’ la volpe simili alla favola di Pinocchio che sono la cameriera sempre con il suo tirapolvere Liestt un bravisisma e spiritosima contaltro Rebecca Nelsen e anche il poeta che scrive rifa tutto visto che tutto é esclusivamente nella sua testa il bravo Timothy Fallon un baritono neinte male quasi basso comico. Il clou é rapresentato da una scena che é quella del caffe Chantal dove magda si finge un ingenua e scopre la cameriera. La parte comica e la parte wagneriana qui appena accentata l’opera é anche un preparativo alla Tosca é spesso quasi non presente in molte messe in scena pucciniane e trovarla qui rende il tutto così perfetto ben fatto e sopratutto molto poco previsto e ancora meglio. Una messa in scena che vale da sola la vacanza nella più bella cittá al mondo Vienna.

Robert Fogelberg Rota

Perfekt jul koncert

Jul är bäst på koncert huset

Få verk har varit så viktiga som Johan Sebastina bach ”Jul oratoriet” från 1734 och med ”Matheus pasion ” den måste ses som den saxiska mästaren absoluta mästerverk. Tack och lov konserthuset som är den vackraste buggade i Sverige med Uppsala ,och Linköping kyrkan samt med Drottningholm och Skokloster lyckas att presentera den sidan av Johan Sebastian bachs verk som man minst tänker på det galanta stilen . Dirigenten Luca Gugliemi känd för hans mäktiga tolkningar av den barocka musiken lyckas att ge det ännu bättre än andra i sitt utmärka början med ett enom pondus i vilken han visar sitt bestämda militanta stilen. Man kan säga att han får rätt mycket hjälp av den person som ger dem olika stilar och recitativet som låter oss kända den fantastiska rösten av basen anton Ljudquesyt ståtlig och som dialogerna mycket bra med den mäktiga rösten av tenorer Martin Vanberg. Det är en svårt roll eftersom Johan Sebastina Bach som aldrig tonsatt någon opera lyckas här att presentera i ett kristen och protestantisk sätt den deklamatoriska tragedi av Seneca. Väldingt duktiga i den ståtliga byggande är även dem kvinnliga röster alten Katija Dragojevic men ännu mera sopranen Maria Keohane kapabel att presentera en utomordentlig inlevelsen en styrkan som låter musiken komma oss nra märg och ben. En helt oförglömlig upplevelsen

Robert Fogelberg Rota