En imponerande film
Få svenska filmer har imponerat på mig som ”Ömheten”. Sofia Nordin visar sin styrka inte bara när det gäller användningen av fotograf Petrus Sjövik, vars bilder ger styrka och är otroligt vackra. Klippningen av Nicolas Bancilhon och Philip Bergstöm är fin, men även valet av skådespelarna är lyckat.
I detta drama som är en atmosfärs drama får vi följa några ungdomar i staden Kiruna. Staden är en högst levande organism trots att den är frusen. Vi har sällan sett snö få en så framträdande roll i en film. Snön täcker alla passioner och inte minst den svåra vardagliga situationen i vilken dessa unga människor befinner sig.
Huvudpersonen är Markus som spelas mycket väl av Sebastian Hjort Af Ornäs. Denna unga man är en kille som vill bli mekaniker men klara inte de krav som hans omgivning har nämligen att avsluta gymnasiet. Markus är tystlåten men det är inte den traditionella tystnaden av de karaktärer, som vi förknippar med Norrländska inlandet utan en stum typ av tystnad, som är total. Hans karaktär blir allt mer komplicerad och inte nog med det. Han är en katalysator av alla typer av problem och ”nackdelar” som är typiska för en viss svensk ”white trash kultur” sexismen, det respektlösa förhållande mot autoritärer när de försöker att hjälpa honom och den osäkerhet som får honom även att bli aggressiv. Det igenkänns av de rasistiska symboler som han har i sin verkstad men de har ingeting att göra med honom själv och i själva verket är de på sätt och vis även ett patetiskt försök till att ge en ton åt hans personlighet. Markus vill inte hamna i gruvan eftersom det skulle för honom betyda att han skulle komma långt ifrån sin verklighet så att han inte skulle kunna nå sina drömmar, som är frusa.
Mycket annorlunda är den roll som spelas av Alfed Jüntti. Om Markus skulle skrivas in i kategorin white tarsh är den vattenkammade och städade Daniel, så heter hans roll, en mycket sympatisk och till synes ordentlig kille. Han bor i ett av höghusen som 1950 och 1960 talet väldfärd lämnade efter sig. Huset är prydlig men kallt och vi märker genast att det som är hans problem är det komplicerade förhållandet till fadern, som spelas av Pär Andersson, obildad, självgod är han en viktig representant för en del av den svenska befolkningen och dess dolda brister. Han försöker att närma sig Daniel genom att boxas med honom men vi känner hur svårt det är. Användningen av klippningen i denna scen gör den extra kuslig. Det är just detta som orsakar Daniels vrede och ger honom en fascination för våldet som tar sitt utryck i att han börjar umgås med en grupp ligister. Vi ser hur de angriper samer och även hur de börjar skrika till varandra och till slut tar till vapen, som för Daniel börjar bli fetischer. Denna del av filmen är för mig helt fantastisk och det för mitt minne till Martin Sheen i ”Det grymma landet”. Terrence Malicks imponerade debut film. Det är just det som gör honom ännu mer närvarande.
Den tredje ungdomen, som är den mest lysande rollen är Zerin (som presenteras med stor skicklighet av Lina Leandersson). Hon har en fin familje som är av romskt ursprung och det är hon som har det historiska minnet som saknas för de andra genom att hon samlar på foton. Fotografi och simningen är hennes kännetecken.
Regissören Sofia Nordin tycker Skulle du kunna berätta lite om dig själv och hur fick du idén till denna film?
Jag är manusförfattare och regissör för film och teater och bosatt i Paris sedan 18 år tillbaka, där jag även arbetar som filmpedagog för ungdomar i olika förorter.
Jag har gjort många kortfilmer med ungdomar om deras historier, förälskelser, drömmar, oro och relation till föräldrar, så kände jag att jag hade många saker som jag ville berätta i en längre film, och karaktärer som på sätt och vis redan fanns. Under min egen tonårstid bodde jag i en liten ort nära Sundsvall, i vild natur och samtidigt nära stora fabriker, helt industriella landskap, och de där världarna sida vid sida har alltid fascinerat mig. Den uråldriga naturen och den högteknologiska industriella modernitet som vi människor byggt. Hur funkar det där ihop? Trivs vi? Och så människans litenhet i allt det där. Idag finns det ju en stor ekologisk aspekt i den frågan, för de generationer som växer upp och som precis ska börja sitt liv i världen som vi och tidigare generationer lämnar efter oss. Så just den situationen ville jag undersöka. Livet i en brytningstid, eftersom sättet vi lever på nu faktiskt inte funkar på sikt. Och tonåren är ju alltid en brytningstid! När jag läste artiklar om staden Kiruna, hur den byggts som drömmen om ett bättre samhälle mitt på sin gruva, och hur den nu rämnar och ska flyttas och byggas igen som ett samhälle som ska hålla på sikt - ekonomiskt och ekologiskt - så tycket jag att hela den situationen var en så häftig metafor för samtiden i stort. I Kiruna skälver det ju på riktigt, här ställs frågorna konkret just nu. Och så är Kiruna en liten science fiction-liknande ö mitt i en miljonårig, nästan oändlig natur, som berättar så slagkraftigt och visuellt om hur små vi människor är gentemot naturens krafter. Det är ett helt fantastiskt landskap!
Vilka var svårigheterna innan du började filma?
Filmen är ju väldigt visuell och bygger mestadels på ett berättande bara i det som verkligen hör filmkonsten till, bilder, ljud och tid, och med mycket lite dialog. Filmiska världar som vi bygger upp. Så det krävdes ju, för att få finansiering, att jag kunde visa hur själva filmspråket skulle se ut. Tillsammans med filmens fotograf, Petrus Sjövik, gjorde vi många turer till Kiruna, sökte landskap som var berättande och även ljud, och klippte ihop små teasers som visade filmens helt egna språk. Själva manuset utvecklade jag också under den här perioden, som i en slags dialog med staden och människor jag mötte då, som i vissa fall blev karaktärer i filmen. Så det var en fas av att "drabbas" av verkligheten och staden Kiruna, som jag
Alfred Juntti har svarat på dessa frågor
Hur fick du rollen?
Det var av en ren slump jag egentligen sökte till filmen. Vi smet ut från en lektion för att gå upp till fiket för att köpa kaffe. Väl däruppe så ser vi att de står och kastar folk till en långfilm. Jag går på estet så teaterprogrammet, är i samma hus, antar att det var därför de kom just till vår skola. Det slutade i att jag oseriöst, bara på skoj, gick fram och anmälde mig, stod framför kameran och presenterade mig osv osv. Inte var jag beredd på att jag skulle gå vidare till någon provspelning eller gallring som det nu var. Men så fick jag ett samtal en dag. De ringde och frågade om jag ville komma och provspela, de sa då inte vilken typ av roll det var. Självklart blev jag sjukt nervös eftersom jag inte hade någon som helst erfarenhet inom skådespeleri. Men jag dök upp på platsen där provspelningen skulle hållas, kom in i ett väntrum, för jag var tydligen inte ensam. När jag ser de andra som sitter och väntar på sin tur, och vetandes om att några av dem går teater, så börjar jag bli riktigt nervös, och svettades otroligt mycket. Jag kände en viss prestationsångest då jag hade ganska hård konkurrens. Jag gick in och presenterade mig, tog i hand, och fick framföra ett litet provspel. Jag försökte slappna av så mycket som jag kunde. Det tog inte så lång tid, men kändes väldigt bra efteråt. Några dagar senare så fick jag ett till samtal, där de sa att de var nyfikna på att se mer ifrån mig. Så jag dök upp en andra gång, mer avslappnad än första gången såklart. Direkt när jag kommer in i rummet så får jag veta att jag ska spela mot en riktig skådespelare, Daniels pappa (Per Andersson). Då började nervositeten smyga fram igen. När det var klart så kändes det lika bra efteråt som det gjorde första gången, nästan bättre denna gång. De sa att de ringer under veckan med slutbeskedet. Några dagar senare fick jag beskedet att jag hade fått rollen, en av huvudrollerna, som Daniel. Jag hade så blandade känslor. Den ena delen var: Alfred, vad har du gett dig in i, du kan inget om det här? Medans den andra delen av mig var överlycklig.
En ren slump helt enkelt, plötsligt händer det.
Hur skulle du vilja beskriva rollen och dess aggressioner?
Daniel är ju en väldigt stark karaktär. Trots hans inte så enkla skolgång, när han inte är speciellt populär, och med hans pappas alkoholproblem så ger han ändå starka intryck och visar enorma mängder mod. Han är en ensamvarg med lite extra klös. Han gör en resa från att visa sig som en ganska hjälplös och svag kille, till en äventyrlig, stark liten rambofigur när han ger sig ut i vildmarken. Han har blivit konstant sviken utav sin pappa, vilket leder till att deras relation inte är den bästa. Det var väldigt svårt för mig att spela en karaktär som Daniel då han egentligen är raka motsatsen till hur min personlighet är i verkligheten. Jag är väldigt utåtriktad, har lätt att prata med folk, närgången, har mycket humor och många vänner. Daniel är inte speciellt utåtriktad, inte den lättaste att föra ett samtal med, ensamdragen, inte mycket sinne för humor och få vänner, som egentligen inte är så bra för honom (kampsportsgänget).
Hur fungerade samarbetet med Pär Anderson?
Det fungerade väldigt bra. Han är en väldigt varm och go människa, vilket gjorde det enklare för mig som nybliven skådespelare att spela emot. Visst hade grym prestationsångest när jag fick reda på att jag skulle spela mot en riktig skådespelare med erfarenhet, men det fungerade riktigt bra. Det var även väldigt intressant att iaktta honom under alla olika scener. Hur han jobbade med kroppsspråk, ansiktsuttryck, olika rösttekniker, det var väldigt roligt och givande. Sen så har vi skrattat en del emellan scenerna. Riktigt rolig att jobba med.
Fanns det någon extra svår scen?
Under hela inspelningen så var det en scen jag hade ångest över, renscenen. Jag visste att det skulle vara en av de sista scenerna, vilket gjorde det jobbigare och jobbigare då den kom allt närmre. Det var en väldigt stark scen och krävande för mig som skådespelare, speciellt som nybliven. Jag skulle visa känslor som jag ansåg var väldigt svårt att framställa. Det kändes som min sista prövning. Mitt mål. Att allt jag lärt mig under hela inspelningen, skulle avslutas i den scenen, mitt kall. Jag var nervös över renen, sparkar den, kommer den bita mig, jag hade ingen aning. Jag var nervös över vapnet eftersom jag aldrig skjutit innan. Hur ska jag hålla vapnet och hur är rekylen? Jag låg varje natt och försökte föreställa mig den dag jag skulle göra just den scenen. Jag minns att vi satt uppe på frukosten, på hotellet i Abisko, och jag önskade bara att det skulle börja ösregna, bli mulet eller något, bara så jag skulle slippa spela in den här scenen just den dagen. Jag satt och kollade ut genom fönstret under frukosten och förberedde mig mentalt. Det var nervöst, jobbigt och ångesten smög fram. Sen när vi väl skulle göra scenen så körde jag bara, det bästa jag kunde. Jag måste fått någon slags adrenalinkick av geväret, av renen, eller av något annat, för jag var pumpad. Jag gjorde allt så bra som jag absolut kunde göra. Efteråt kom lättnaden. En enorm vikt från mina axlar hade lossnat. Det var som att födas på nytt. Jag minns att jag ställde mig i duschen på hotellet och blundade medan jag tänkte ”Nu rinner att stress av mig.. Allt känns så lätt.. Jag är klar.. Helt klar..”. Det var så oerhört skönt. Jag sov så jävla gott den natten kan jag säga. Jag åkte hem med ett stort leende på läpparna och en enorm stolthet.
Skulle du kunna berätta en rolig anekdot från inspelningen?
Allt har ju varit roligt! Tiden under scenbyte, på rasterna, lediga dagarna och speciellt kvällarna och nätterna har varit riktigt roliga. De dagar man var ledig umgicks man, såg film, for ut med bil i Kiruna, åt gott och drack gott, det var riktigt mysigt och fyllt av många skratt. Saker som även var lite skrattretande var de tonvis med mygg som befann under abiskoscenerna när Daniel beger sig ut i vildmarken. Jag är uppvuxen och van med mygg, men alltså, jag har aldrig upplevt så mycket mygg, och där skulle jag gå i linne. Jag var en riktig festmåltid under inspelningarna, väldigt påfrestande för skådespeleriet såklart. Många scener, speciellt i Abisko, kan sammanfattas med tre ord (skratt, kyla och mygg). Jag har aldrig varit så frusen som när jag lufsade genom träsket med vattennivå upp mina knän. Jag hade plastpåsar längst hela benen för att inte bli blöt, likt ett par långkalsonger gjorda utav sopsäckar och silvertejp, bra lösning. Efter varje tagning så stod bl.a. Sofia och värmde upp mig i en stor parkasjacka innan nästa tagning var på gång. Det finns så många speciella minnen, alla fyllda med skratt.
Finns det någon utländsk skådespelare, som har påverkat dig stark?
Jag har väl kanske inte blivit superpåverkad utav någon speciell kanske. Jag ser på sjukt mycket komedi. Så många komiker har väl satt grunden för min humor jag har idag, däribland något nykomlingen Johan Hill, Jim Carrey, Steve Carell, Zach Galifinakis (osäker på stavningen), Will Ferrell m.fl. En skådespelare som jag bara tycker är allmänt grym är Jonhhy Depp. Jag har nog ingen som påverkat mig så jättestarkt, ingen jag kan komma på just nu.
Vilka är dina kommande projekt?
Ja det är en bra fråga.. Jag har många bollar i luften, vilket jag alltid försöker att ha. Det är bra med alternativ. Jag spelar runt här i Luleå som DJ, både solo men även i DJ duon Norrix. Drömmen där skulle väl vara att börja ta sig lite söderut. Jag brinner verkligen för musiken. Jag sitter uppe hela nätter och lyssnar på ny musik, letar ny musik. Det går riktigt bra både för vår duo och för min solokarriär! Sen går jag trean på Gymnasiet, estetisk media, så planen där är väl att gå ut nu till sommaren och skrika på studentflaket. Sen jobba arslet av sig. Inom filmvärlden så har jag inga projekt på gång i nuläget. Det skulle vara hur roligt som helst att få chansen till att vara med i en till långfilm, eller kanske göra reklam, jag vet inte. Det är nyttigt att pröva på allt. Drömmen där skulle väl vara att få vara med i någon riktig badass-rulle som Snabba Cash. Men jag är öppen för allt, inte rädd. En komedi skulle vara roligt att prova på, samt skräck! Bästa jobbet man kan ha måste väl vara att få betalt för att skrämma folk.
Robert Fogelberg Rota
