För mig en av dem bättre film i hela filmen historia
Titel Frantz
Regi François Ozon
Medverkande Pierre NineyMarie Gruber Ernst Stötzne
Svensk distribution betyg mästerverk
Få filmer har varit för mig som lyckade och så snygga som François Ozon “Frantz”. Den är delvis ett remake av en av Ernst Lubitsch filmer även om ozon gör ett helt annat verk. Fotografi för vilken ansvara Pascal Marti lyckas att återskapa en värld den som försöker att återgå till ett slags normalitet efter två stora katastrofer den första världs kriget och spanska sjukan. Filmen är i svarat vit med plötsligt det kommer några straka färger som i Manet tavla ”själv moder” och i drömmar samt i stridscener. Dessa precis som dem stadsliv scener i paris r mycket starka full av en rörelsen som med hjälp av Laure Gardette klippningen Den manliga huvudrollen i filmen är den unge Adrien som spelas på ett lidelsefull sätt av Pierre Niney. Det är en av dem bästa gestalter av en män som är en vilsen själ förlorade i kriget virvel. Han har allting för att kunna vara lycklig är talangfull i att spela fjöl talar tyskar bättre än tyskar och bestämmer sig för att göra det rätta be om ursäkt till föräldrar av den person som han har mördat en jämnårig tysk vars föräldrar lever i en lite idyllisk stad. Fast Adrien kan inte stå till det som han vill och man märker att när han kommer till staden tyskar är förvånansvärd generösa med honom och tjejerna dansar samt den enda som blir lite fientlig är just ett fyllo som spelas av Merlin Ros. Men Adrien är så passa skadad att han hittar på en historia och sen blir indragen i en kärleks historia med Anne. I den andra delen av filmen som är total olik den av Ernst Lubitsch när Anne går i Frankrike vi upptäcker det som är dem nervösa svårigheter för Adrien som är den extrema autoritär modern spelade av Cyrielle Clair som är en fruktansvärd modern auktoritär och enbart översittare mot den stakars Anna enbart eftersom hon tillhör en enklare samhälles klass Det är en modern som är fast i ett värld innan den franska revolution. Lite vänligare men mäns häftig och lite halv intresserade är Fanny Adrien trolovade spelade av Alice de Lencquesaing som är klädd i slipps. Hennes roll är blek i jämförelsen med hur karismatiska och förlåtande är tyskar först Frankt modern Magda som spelas av den sympatiska Marie Gruber och mest av allt fadern som är den till synes sträng doktor Hans Hoffstein som spelas av Ernst Stötzne. Denna roll är imponerade eftersom den påminner om dem roller som har varit typiska av den tyska teatern den av auktoritära familjer fadern som personifiera den värderingar och kärlek till fosterlandet fast han kan ändrar sig acceptera Adrien och hjälpa till honom. Det är en roll som får en vackert monolog som blir allt starkare eftersom den spelas och ses i verkligheten. Även den lite mera ”elak” roll som är den av den revans sugna Kreutz en fantastisk Johann von Bülow får även andra typer av aspekter den av den lite äldre älskare på riktig kär som i slutet är tvungen att avstå även av en skäl att han är äldre. Den politiska är inte nödvändigt men filmen gör bokstavligen av Anna en fantastisk Paula Beer. Hon är i början en skugga och sen hon blir ett allt mer levande viktig och inte minst stark kvinnan som lite i taget går till en annan typ av form . Hon blir mer och mer personifierat i sitt styrkan av någonting som r den enkla och naturliga. Man ser det hur hon rör sig obehindrad även i Frankrike var hon är i början rent av mobbad och motarbetat till hur hon bygger upp en den spök liknade Anton von Lucke som i slutet får henne att må bättre när han kommer tillbaka som Eliott Margueron den unga männen vi Louvre. En fantastisk film
Robert Fogelberg Rota