Varför Taxi Driver är fortfarande en utmärk film
Titel Taxi drivere
Regi Martin Scorsese
Medverkade Robert DeNiro, Harvey Keitel Martin Scoresse, Jodie Foster Peter Boyle
Svensk distribution Vipaly Tv6
Btyg I film historia
”taxi driver” med den kuriösa intåg av ett svensk sexuell undervisning film är en verk som går till film historia på grind av hans ständiga aktualitet. Vad som är viktig att i en film som är mycket tidstypisk full av starka avspeglingar till en svårt tid i amerikansk historia slutet på 1970 lyckas att undersök på ett finkänslig och utmärk sätt missanpassningen. Travis i den enorma gestalt av Robert De Niro ör en före detta marines som tas av en annan fördetta amrines i ett paradoxal gestaltning som är en förgångare till the Sopranos av Joe Spinell till ett yrken taxi chauffrörn i New York. Taxi diver är långt ifrån en vackert film och Michael Chapman fotografering vill bara visa det som är nödvändigt till bilderna till historia till dessa stämningar. precis som Tom Rolf (grundläggande och icke sände förutom i den slutliga konfrontationer bilder vill den visa endast dem bilder dem platser som får historia dessa fantastiska vändningar till en ökande av själv destruktivitet. Robert Deniro mycket tidigare än Joque Phonix som gjorde dessa roller i Gladitori”, ”quills” ,….och till slut i ”Joker” är själv destruktiv utlämnade i ett verklighet i vilken Bernard Herrmann musik betyder utlämning självplågeri och inte minst en fel vilja att förändrar världen . Fast detta går inte eftersom dem drama som han hade haft han hade i Vietnam av vilken vi får aldrig veta någonting. Mera än hans monologer vad som låter oss förstå alla dem lidelsen som Travis hade är det musikaliska stycket tyvärr hans senaste verk av Bernard Herrmann. Precis som Alfred Hitchcocks ”Psyko” musiken bygger stämningen och fyller inne rummet. Travis är lågmält naiv klumpig men ändå smidig och intelligent och har ett vist social förmåga när han presentera sig till dem mäktiga som är Charles Palantine en parad roll som ett populistisk politiker en blandning av Jimmy Cartner Ronlad Regard och även Donald Trump Senior innan dessa var påtänkta spelade av Leonard Harris. En bra roll lågmält men full av emotioner i vilken vi ser det som är typisk av neorealismen. Scorse tog många modeller inte minst neorealism och övertygade dem. Man ser det extremt tydligt hur man bygger upp dem små tala i vilken finns den andra viktiga mäktiga rollen som är den äldre taxi driver the Wizzard en nästan cyklopisk lyckade Peter Boyle som kan inte ge några svar eftersom han är ingen bernad Russel. Den tredje mäktiga gestalts är kvinnan med stor k med vilken Travis har ett ganska rolig missuppfattning med den stora K filmen spelade av Cybill Shepherd i rollen som Betsy som försöker att förstå Travis eftersom hon är aktade av honom av hans livserfarenhet men misslyckas på grund att hon kan inte bry sig. Trots alla hans brister och man gör Travis till betydligt klumpigare och äckligare än vad han är visar empati och här kommer den lolita lyckade roll Easy eller iris av Jodie Foster. Hon är ung naturlig och nyfiken i en situation som är lik den av Natalie Wood i ”The sercher”. Hon är tillgången inte av indianer men av någr blodiga och hemska comareos och här har vi den enorma rollen av Sport spelade av Harvey Keitel. Han är vridit osympatisk endast vilja att fröståra. Även i den kärleks förklaringen till Iris vi märker g´hur ynklig han är. Precis som apladine batsy har även Spot en form av makt på Trevis och enadast han och några andra drannats Det interssnat att den slutiga makt är den av staden New York inte en stad av makt välfärd men en helvetes hålan i vilken barn sprutar vappen tonåriga kastar ägg och puertoricaner den duktiga Melio spelade av Victor Argo visar sitt eget makt genom att massakrerade en sårad människan. En stad full av hallickar prostituerad och alla möjliga problem. Martin Scorse väljer att spela en av dem i rollen som en brutal make som vill mördar sitt fru och det finns en person som mår ännu sämre än travils Tom en komisk och rasistisk Albert Brooks. En film som säger fortfarande så mycket.
Robert Fogelberg Rota