Heja Sverige – trots allt
Efter en bra match mot Tunisien skrev det svenska landslaget tyvärr ett skamligt kapitel i sin historia mot Nederländerna. Holländarna vann utan att egentligen behöva anstränga sig.
Jag har fortfarande fullt förtroende för Graham Potter. Han är en intelligent tränare som har lyckats med något som nästan kan beskrivas som ett halvt mirakel: att ta Sverige till VM efter segrar mot två starka slaviska landslag – Ukraina och framför allt Robert Lewandowskis Polen.
Mot Japan borde Sverige däremot ha vunnit, precis som man gjorde under det näst senaste VM. Japan är ett bra lag och hade planens bäste spelare i målvakten Zion Suzuki, som spelar i Parma. Han gjorde en fantastisk insats.
Den japanska backlinjen med Itakura, Hiroki Ito och Seko spelade mycket tufft och disciplinerat, nästan som en grupp yakuzakrigare. Dessutom imponerades jag av Yukinari Sugawara. Det vore nästan som om Sverige hade en spelare som hette Oxenstierna eller Sture – namn med en lika stark historisk betydelse.
Förutom dem spelade även Daizen Maeda och Nakamura bra. Trots det är jag inte särskilt imponerad av Japan som lag. De spelar en mycket defensiv fotboll.
Sverige är däremot ett mycket offensivt lag. Vi har två fantastiska anfallare, inte minst Viktor Gyökeres. Han är enligt min mening den ende svenske spelaren som verkligen kan mäta sig med världsstjärnor som Vinícius Júnior, Kylian Mbappé, Lamine Yamal, Christian Pulisic, Ousmane Dembélé och Erling Haaland. Skillnaden är att Gyökeres ofta tvingas hämta bollen alldeles för långt ner i planen och pressa motståndarna alldeles för mycket, vilket gör att hans offensiva kvaliteter inte kommer till sin rätt.
Sverige lyckades undvika en fullständig katastrof tack vare Johan Widell Zetterströms fantastiska räddningar. Utan honom kunde nederlaget mot Nederländerna ha blivit betydligt större.
Backlinjen fungerade däremot inte alls. Visserligen saknades Emil Holm på grund av skada, vilket naturligtvis påverkade laget, men även Victor Lindelöf såg ut som en blek kopia av den spelare vi har sett i Aston Villa. Detsamma gäller Isak Hien, som inte alls visade den nivå han brukar hålla i Atalanta under Gian Piero Gasperini.
Personligen uppskattar jag inte heller Strouds insats. För mig saknar han både personlighet och den tekniska kvalitet som krävs på den här nivån. Samma bedömning gör jag av Bernhardsson och framför allt Lagerbielke.
Dessutom finns det flera frågetecken kring laguttagningen. Jag förstår inte varför Gudmundsson, som visserligen är en bra spelare i Leeds United, får spela nästan hela tiden, medan två mycket skickliga spelare som Ken Sema, som känner Potter väl trots att han spelar på Cypern, och framför allt Daniel Svensson, en av Bundesligas mest lovande mittfältare, får vänta så länge på sina chanser.
Potter vill spela en attraktiv och offensiv fotboll, precis som han gjorde i Östersund och senare i Chelsea. Men enligt min mening saknar hans lag fortfarande den pondus, den cynism och framför allt den förmåga att avgöra matcher som krävs på den allra högsta nivån. Det är för mig Sveriges största problem.
Sverige var faktiskt mycket nära att tappa matchen helt om inte Anthony Elanga hade räddat laget när det behövdes som mest.
Elanga hade oturen att komma till Manchester United under en mycket svår period för klubben, men sedan flytten till Newcastle har han visat sin verkliga klass. Han spelar med glädje, fart och teknisk skicklighet. På många sätt påminner hans spelstil mig om en av Sveriges största spelare genom tiderna, Lennart "Nacka" Skoglund. Elanga kanske inte har samma genialitet som Nacka, men han är ännu mer disciplinerad och betydligt mer uppoffrande för laget.
Han gjorde dessutom ett av VM vackraste mål och var bara ett hårstrå från att göra ytterligare ett. Hans potential är enorm.
Precis som Nacka Skoglund och Thomas Brolin kan Elanga bli en symbol för ett svenskt landslag som både har kvaliteten och, enligt min mening, den moraliska plikten att tillhöra världens fyra bästa landslag.
Sverige står i dag inför stora politiska och internationella utmaningar, och många kan ha olika uppfattningar om landets utrikespolitik. Trots det är Sverige fortfarande ett av världens mest demokratiska samhällen, och landslaget kan fortsätta att vara en symbol för sammanhållning, mod och framtidstro.
Först hade vi Nacka Skoglund, den enkle arbetarkillen med den fantastiska talangen. Sedan kom Thomas Brolin, en spelare med stor personlighet och kreativitet. Nu kan Anthony Elanga bli symbolen för ett nytt Sverige – ett land som förändras men som samtidigt bevarar sina bästa traditioner.
Jag är övertygad om att Sverige har kvaliteten för att nå semifinal. Nu gäller det bara att visa det även på planen.
Robert Fogelberg Rota