För att tala om Sverige–Frankrike
För att tala om matchen mellan Sverige och Frankrike måste jag först och främst understryka att Graham Potter har gjort ett fantastiskt arbete genom att besegra Ukraina, Polen och Tunisien samt spela oavgjort mot Japan. Däremot tycker jag att han gjorde fel mot Frankrike.
Ingen kommer att komma ihåg att Victor Holm, som har varit framgångsrik i Juventus, saknades, eller att Dejan Kulusevski inte kunde spela. Det som däremot syntes redan från avspark var att Alexander Isak var helt ur form. Han var felplacerad under stora delar av matchen, och jag tycker att det hade varit bättre att spela med en extra mittfältare eller försvarare, exempelvis Albin Ekdal, eller ge Nygren chansen från start.
Isak fick två klara målchanser men lyckades inte utnyttja dem. Visserligen berodde det delvis på att Mike Maignan kanske är världens bästa målvakt just nu, men även Dayot Upamecano, William Saliba, Lucas Digne och framför allt Aurélien Tchouaméni gjorde en mycket stark defensiv insats.
När Potter gjorde sina byten svarade Didier Deschamps med att sätta in Theo Hernández, som stod för en fantastisk prestation. Till Frankrikes fördel har Deschamps lämnat den alltför försiktiga fotboll som ibland har kritiserats och återgått till en mer offensiv och attraktiv spelstil. Adrien Rabiot är till exempel utmärkt när han får driva spelet framåt, även om han inte är lika stark i det defensiva arbetet.
Jag tycker också att Jules Koundé gjorde en mycket bra match och nästan förtjänade att göra mål. Bradley Barcola fortsätter att utvecklas, Michael Olise är enligt min mening en fantastisk spelare och världsstjärnorna Kylian Mbappé och Ousmane Dembélé visade återigen sin klass. Jag vågar påstå att om alla dessa spelare spelade tillsammans i samma klubblag under en längre tid skulle de bli ännu bättre.
Frankrike vann dock inte med större siffror tack vare två svenska spelare. Jacob Zetterström var enligt mig planens bäste spelare, och utan honom hade förlusten blivit betydligt större. Viktor Gyökeres arbetade dessutom hårt även i försvarsspelet, och Anthony Elanga gjorde ett stort jobb trots att han inte var lagets centrala anfallsvapen.
Däremot hade Victor Lindelöf och Gabriel Gudmundsson en svag match. Svensson, Svanberg, Bergvall, Zeneli, Ayari och Stroud gjorde alla en godkänd insats, men de hade inte den kvalitet som krävdes för att kunna stå emot ett så starkt Frankrike.
Även om jag fortfarande anser att Ståle Solbakken är en av de svagaste förbundskaptenerna bland de större fotbollsnationerna, tror jag att han hade valt att vila flera ordinarie spelare mot Frankrike för att i stället fokusera på Nations League. Frankrike tvingades faktiskt arbeta betydligt hårdare mot Sverige än många hade väntat sig.
Vi måste fortsätta att tänka långsiktigt och fokusera på Nations League och på att kvalificera oss till de stora mästerskapen. Intresset för landslaget är stort i Sverige, och jag är övertygad om att den här generationen kan prestera betydligt bättre än den har visat hittills.
Robert Fogelberg Rota