När vi lyckas att ta en klassiker till vårt tid och vår land

Frida Röhl och Magnus Lindman presentera en nästan fläckfri tolkning av Nikolaj Goggol

Titel Revisorn

Regi Frida Rölh

Medverkande Björn Kjellman, Pablo Leiva Wegner, Katerina Ewrlöf mfl

Scen Stockholm stadsteatern

Betyg A

Nicolaj Gogol är inte en helt fläckfri eller enkelt Förfataren att tas hand om. Dels är han ukrainaren till födelsen under en tid i vilken man började mycket långsamt och försiktig att grunda ett ukrainsk identitet men den är en del av den ryska litteratur. Han var mera än andra stora kollegor som Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij eller den senare Anton Tjechov kritisk till den  samhället styrd av Zar  som man tydligt påpekar i föreställning programmen han var själv år 1836 när denna perfekta och underbara pjäsen fick premiär att den var absolut inte en parodi mot den samhället men snarare not den mänskliga beteende och det är helt ”rätt” att kunna aktualisera den. Huvudroll innehavaren som för sitt entre ganska långt uinne trots att vi har redan hörts tala av honom heter heter nu Alex Tornfalk Barbar som han ständigt repeterade spelade mycket bra av Pablo Leiva Wegner. Han är en person som har verkligen super svårt i början eftersom han befinner sig utan pengar utan möjligheten att ha ordentlig med matt (få soppan med flugor av personalen spelade av den androgyna Tova Wlaberg9 på en hotel och har spel missbruk. Med en gansak stor dos av hyckleri lyckas han att presentera sig för det som han inte är och kunna utnyttja situationer. Jag har lite svårt för den ständiga presentationen av pudel hard rock vilken är bra musik men inte här och för Carina Backman scenografi som är alltid den prydliga , vackra och välpolerade borgerskap salong men just i andra akten var efter att ha spelad med börjar han att utpressa dem kommer detaljer hur ett Hyperonyms Bosch målning. Dessa passar bra eftersom det är dem andra som låter honom göra va han vill och blir deras egna demonerna som pressar allt och alla  från den själv säkra Steve Binjuré en sjukhus direktäör som bry sig inte om patienterna spelade bra av den lagom distanserade Peter Anderson som visas en otroligt bra komedienn till Lennart  Lenkan Föhn männen med många järnört i elden som presenteras av Björn Kjellman. Han gestaltning är ytterlig självsäkert i alla dem svårigheter svagheter av en fifflaren och vi kan förstå hans ganska lätta att han tro att Alex är revisor eftersom han kan bar se i makt ställning en som han. Alex precis som lenkan och Steve är tonåriga som har aldrig vuxit pompösa och själv säkra och som gör vad dem gör enbart för att kunna behålla en vis ställning. Det är uppenbarligt att den bristfälliga svåra men även lite mera alert Dick Abloy särarts ansvarig spelade med grace och lätthet av Linus Troedsson kanske har sett men han måste ständigt hållas på plats bli påmind om hans ställning och få även den enda plagg från den tid en kappa som näsan monolog som fråntas honom av Alex. En kppa som är precis som monologen av näsan en hyllning till Gogol författarskap. Den sker i den första agerande mellan Alex och Irene skol ansvarig spelade av Ann-Sofie Rase iklädd som en byråkrat eller som en karikatyr av den vi ser redan ifrån början hur hon är svårt har svårt och är tragisk men sätter sig själv i det svårt situation och är ständigt som adels för ofta händer till skolan dåligt sedd av resten av samhälle. Den andra kvinnliga karaktär är pastor Pia som har Katerina Ewrlöf grace och  karisma och scen närvaro. Hon är den enda som säker sanningar och kan komma visligen med beslut som är både logiska men även lite ynkliga . Trots den parcellen hundar ganska fulla precis som alla andra djur är hon väldigt nära och dottern den 29 årig Selma Emma Mehonic även hon extremt duktig lyckas att få vad hon vill och angriper inte dottern. Selma är symbol till den eviga optimismen men den kan inte gå fram eftersom allt som vi ser går dålig på grund av faktum att hon kan inte slås kan inte någon ställning alls eftersom hon har ingen flytt är inte van att kämpa. Det blir en parodi eller rättare sagt en satir ganska lik men fräsaren och med ett bättre humor dem som Ruben Östlund i vilken Frida Rölh lyckas genom att presentera den alla bästa av ensable förmåga att visa att ofta även vi själva gör många av dessa svåra problematiker och sätta oss i svåra situationer

Robert Fogelberg  Rota

EDOARDO SIRAVO en stor konstnär

A EDOARDO SIRAVO enligt i Leonardo Tonini

I Sarsina, i Italia, vid landstinget  Cesena en av dem mest kända historiska gammal städer i Italien , sedan 40 år  håller man  il Festival di Plautus. Staden vars ursprung kan ses under äldre tider har gett födelsen  Tito Maccio Plauto nel 255 före vårt tidräkning  den stora romerska komedi författaren vars verk har påverkat hela den västerlänska teatern . Pjäser som l’Aulularia, il Miles gloriosus e Pseudolus har presenteras kontinuerligt på olika teater från antiken till idat. Il festival di Sarsina har som stor uppgift att hålla uppmärksamt  (det är 20 dem som kom till oss helt bevarade ) e och dem olika palutiner som är verk direkt inspirerade ifrån honom .

En av dem mest kända är William Shakespeare  ”muntra friar i Winson och där har vi möte Edoad Siravo

1 skådespelaren dubbar röst regissör och numera vem är Edoardo Siravo

Vem ä  Edoardo Siravo? Det verkar en enkelt frågan men istället är den ganska komplicerade att svara  eftersom för att svara på den måste man måste ta tag i alla den aspekter av mitt personlighet  .

Den största aktivitet är den tetaraliska vid dem antika teatern som det finns gott om i Italien , som i Tindari, Segesta e Siracusa och senare  Sarsina, som har ett modern teatern  men som ser mest i  och detta gjorde så att jag hade tillfälle att bli direktör för den betydelsefulla Plautus festivalen  a.

2 Vilken spår kommer festivalen att följa och vad kommer du att ge ?

Il Plautus Festival, av vilken slutade den 62 upplaga , är i sig ett unikum i den antika teatern festivaler. , eftersom den tillägnar sig ett dramatiker som kanske var även ett skådespelaren som lammande ungefär efter trettio texter som har inspirerade hela den komiska tradition efter sig  .

Det som är vidtog är att låta med .

3 Vilken är framtoningen av plautus och vad kommer att ge den. ?

Som jag har redan sagt den störst anledningen med  il Plutos Festival är att sprida kunskaper om Plutos . om vi tänker att skådespelaren som  Ettore Petrolini, Alberto Sordi och även  Gigi Proietti, kan bara se deras ursprung i Plautis , samma ursprung som vi kan även se i en av dem mest betydelsefulla verk av den moderna teatern som  "I väntan på Godot".

4 vi såg att det har förkommit på filmduken i the first king meb användning av den ursprungliga latinern skulle man se samma i teatern att se Plutos i den  ?

Antonio Calenda har gjort en sådan erfarenhet för fyra månade sen . jag själv har iscensatt  "Aulularia", av Plutos i själva verket , var en del av texten var på Latin , översatt och bearbetade av  Michele di Martino, med utmärka resultatet .

5 jag såg en fantastisk iscensättning av Fastalf vilken reaktion finns mellan den berömda Shakespeare komedi och Plutos ?

Shakespeare är i själva verket en av dem fortfarande  som brukar fiska mera från Plutos . I själva verket  "Falstaff muntrar fruar från i Windsor" härstammar från dem personligheter som fanns vid  "Casina" och den karaktär  Falstaff si kan även hittas is  Pirgopolinice, huvudpersonen i  "Miles Gloriosus".

6 du sa att du har börjat att närvara vid denna festivalen sedan 14 år finns det någon händelsen någon uppsättning som du kommer ihåg med stor nöje ?

Alla dem uppsättningar som blev iscensatta vid Plutos festival kommer jag ihåg med stor nöje

Att skådespelade vid 'Arena Plautina di Sarsina är för alla skådespelaren ett äktade emotion och ett sådan sant nöje.  Det är en äran och en nöje som vi delar och samlever med den publik som står vid våra underbara läktaren

____________________________________________________

Skådesepalren , regissör och dubb röst , Edoardo Siravo har seplat med många könda tetaern rupper i mera än 150 uppsättningar . han avslutade sina stideir  1977 all'Accademia nazionale d'arte drammatica och var regi assitent till Giancarlo Sbragia negli spettacoli La bottega del caffè con Vittorio Caprioli e Il gioco delle parti con la Compagnia Tieri Lojodice e och är själv regissör under många uppsättningar.

Han har arbetat och rbetar , även i filmen  televisione med dubbning  sammarbetat  med många viktiga regissörer  och skådespelarena som : Paola Borboni, Paolo Stoppa, Liv Ulmann, Vittorio Gassman, Gabriele Lavia, Giulio Bosetti, Luca Ronconi, Luigi Squarzina, Gigi Proietti, Damiano Damiani e Raffaele de Simone.

Nel 2019 vinner han priser  Spoltore Ensemble som bästa  skådespelaren  I väntan på Goddo  di Maurizio Scaparro.

Juli  2020, a Pescara, för han  Premio Flaiano för hans karriärer . Senare medverkar han  l'Aulularia di Plauto vid Orto Botanico di Palermo.

Under denna år 2022) är han konstnärlig direktör vid Festival di Plauto a Sarsina.

Man tackar  Sarsina kommun  för att tillåtit mig denna intervju

Leonardo Tonini

Herbert Blomstedt är briljant

En f musik upplevelsen av stora mått

Det är alltid ett stor nöje att kunna se på scenen Herbert Blomstedt med hans klassiska och även mycket vänliga familjära framträdande och i den konsert som han håller den 21 septembers på konserthuset trots den enorma anslutning av publiken får man känslan att vara i ett privat hem var den åldrande dirigenten ger oss visdom. Visligen kan det verka att hans visdom är ganska enkelt lite för banal men inte för allt del mindre viktig när man är nära användningen av atombomber. När det gäller den rent musikaliska man måste påminna om en sak att hela ensamme presentera till fullo. Den första delen av koncern är presenterade är Arthur Honegger ”symfoni n.3 Symphonie Liturgiche från 1946 men komponerade mellan 1945 och 19445 med den katolska mässan som är tolkat med hjälp av Stravinskij och den moderna 1900-talet musik. Aldrig har den försat satsen Dies Irae som har aldrig varit tolkade på ett sådan extremt hård och skrämande sätt. Toner som är starka obsessiva visligen tolkade i ett form av melodi men på ett fasans full sätt som får oss att känna oss skrämda att hitta en form av obehag. Det är ett sätt att arbeta som blir mer och mer uppenbart även i De profundis Clamavi en adagio som lite i taget tränger mellan vårt märg och ben och i slutet  Dona Nobis pacer men en flöjt som kommer längre och längre upp så lik det som verkar vara den sista meddelande från ett döende planet. Den andra delen av koncert är Johannes Brahms en av den förgestalter av den romantiska skolan och av honom presnterara man ”Symfoni nr 4 e-moll op 98 tonsatt 1885 med et mästerlig  och fulla av höga noter Allegro non troppo för att senare gå till en andande moderato och en allegro giocoso som fyller med ett romantisk idéen av gras behag och höga nöter. En hymn till livet och skönheten

Robert Fogelberg Rota

Tonini intervista Sirvano

INTERVISTA A EDOARDO SIRAVO

di Leonardo Tonini

A Sarsina, in Italia, in provincia di Cesena, uno dei più bei borghi storici d’Italia, da 40 anni si svolge il Festival di Plautus. La cittadina, che ha origini antichissime, ha dato i natali a Tito Maccio Plauto nel 255 avanti Cristo, il grande commediografo romano la cui opera ha influenzato tutto il teatro occidentale. Testi come l’Aulularia, il Miles gloriosus e Pseudolus sono continuamente in cartellone dall’antichità a oggi. Il festival di Sarsina si propone di tenere viva l’attenzione anche sulle commedie meno conosciute (sono 20 quelle pervenutaci integralmente) e sulle opere teatrali che nel corso dei secoli sono derivate dalle plautine.

Appunto dopo una di queste ‘derivazioni (Le allegre comari di Windsor) incontriamo Edoardo Siravo nuovo direttore artistico del festival di Plauto e lo abbiamo intervistato.

1 Doppiatore, attore, regista e da quest’anno anche direttore artistico di uno dei più antichi festival in Italia, una bella carriera. Chi è Edoardo Siravo

Chi è Edoardo Siravo? Sembra una domanda semplice ma invece è abbastanza complicato rispondere descrivendo i molteplici aspetti della mia persona e della mia carriera, considerando le varie attività che seguo da sempre.

L'attività prevalente è quella teatrale svolta in larga parte negli splendidi teatri antichi di cui l'Italia è ricca, quindi Tindari, Segesta e Siracusa e poi Sarsina, che ospita una grande arena moderna ma che vede andare in scena spettacoli di stile classico, stile che corrisponde in gran parte alla mia attività attoriale e che forse è stato uno dei motivi della mia candidatura a Direttore Artistico del prestigioso Plautus Festival.

2 Che taglio hai dato e darai al tuo festival? come intendi indirizzarlo nei prossimi anni?

Il Plautus Festival, di cui è appena terminata la 62ª edizione, rappresenta un unicum nel panorama dei Festival di drammaturgia antica, incentrato attorno alla figura di un drammaturgo e forse anche attore, che ha lasciato una trentina di testi teatrali che hanno poi ispirato tutta la drammaturgia comica sino ad oggi.

Quindi, alternando spettacoli comici e tragedie, l'intento è quello di far rivivere questo autore, di cui Sarsina è la città natale, anche a livello internazionale.

3 Qual è la mission del festival di Plauto? a chi si rivolge? Ha una visione internazionale?

Come ho già detto l'intento è quello di promuovere il Plautus Festival sia a livello nazionale che internazionale. Se pensiamo ad attori come Ettore Petrolini, Alberto Sordi e anche Gigi Proietti, non possiamo non ritrovare in loro radici plautine, le stesse radici che possiamo riconoscere nella drammaturgia contemporanea, ad esempio in "Aspettando Godot".

4 Abbiamo visto film di ambientazione romana recitati in latino (il primo re) - è pensabile trasporre in teatro una commedia di Plauto nel suo idioma originale?

Questo esperimento è già stato realizzato alcuni anni fa da Antonio Calenda. Io stesso ho messo in scena "Aulularia", di Plauto appunto, dove il testo recitato era in parte in latino, tradotto ed adattato per l'occasione da Michele di Martino, con ottimi risultati.

5 Ti ho visto in uno splendido Falstaff questa sera, che relazione c’è tra la famosa commedia di Shakespeare e Plauto?

Shakespeare è in effetti uno degli autori che ha attinto abbondantemente al repertorio plautino. Lo stesso "Falstaff e le allegre Comari di Windsor" derivano dalle commedie plautine "Casina" e il personaggio di Falstaff si può ritrovare in Pirgopolinice, protagonista del "Miles Gloriosus".

6 Hai detto che partecipi al festival da 14 anni, c’è qualche episodio che ricordi con piacere? c’è uno spettacolo che ti è particolarmente caro?

Tutti gli spettacoli con cui sono andato in scena al Plautus Festival mi sono cari.

Recitare nell'Arena Plautina di Sarsina è per tutti gli attori una vera emozione e una grande gioia.  È un onore e un piacere che condividiamo con il generoso pubblico che da anni affolla le gradinate e che ci stimola e incoraggia a continuare con qualità e valore.

____________________________________________________

Attore, doppiatore e regista, Edoardo Siravo ha recitato in importanti compagnie teatrali in oltre 150 spettacoli. Si è diplomato nel 1977 all'Accademia nazionale d'arte drammatica ed è stato aiuto regista di Giancarlo Sbragia negli spettacoli La bottega del caffè con Vittorio Caprioli e Il gioco delle parti con la Compagnia Tieri Lojodice e regista di molti spettacoli teatrali.

Ha lavorato, e lavora, anche nel cinema, televisione e nel doppiaggio collaborando con importanti registi e attori quali: Paola Borboni, Paolo Stoppa, Liv Ulmann, Vittorio Gassman, Gabriele Lavia, Giulio Bosetti, Luca Ronconi, Luigi Squarzina, Gigi Proietti, Damiano Damiani e Raffaele de Simone.

Nel 2019 ha vinto il Premio Spoltore Ensemble come miglior attore per lo spettacolo teatrale Aspettando Godot di Maurizio Scaparro.

Nel luglio 2020, a Pescara, viene insignito del Premio Flaiano alla carriera. Successivamente debutta con l'Aulularia di Plauto all'Orto Botanico di Palermo.

Da quest’anno (2022) è direttore artistico del Festival di Plauto a Sarsina.

Si ringrazia l’amministrazione di Sarsina per aver reso possibile questa intervista.

Direkt till teatern historia

En fantastisk scen upplevelse

Titel Gisutino

Regi George Petrou

Medverkande Raffaele Pe

Spel plats Drottningholm slotts tetran

Betyg direkt till teatern historia

Vivaldi var en helt fullborda tonsättaren som kunde presentera episka operor som kunde bana väggen till  mmycket av det som var klassicismen. Tyvärr är dem sällan spelade och aldrig så bra spelade som i denna underbara uppsättningen som tar vara på hela den skatt av scenerier scen byte och den lekfulla magi av den bevarade 1700-talet teatern maskineri samt genom att lyckas till att var. I händelsen centrum finns två personer som har varit extremt viktiga i historia ab länder runt Östersjö Gustav II spelade av -…rollen är i sig full av ett historisk glädje och den placeras äen i den viktiga sista akten även bland dem vanliga platser i vilken kungen fanns bland annat i logen mellan dem olika människor som kan  vara dem olika biträdande som finns i slottet eller med den minerva fortuna som är gestaltad av Raffaele Pe e  komplicerade person . Den kung som presenteras är isotonisk mnyckelfull  raffinerade och vill ständigt placera sig vid olika punkter och även olika ty har mycket av dem grekiska gudar som är fortuna eller Minerva spelade av Elin Skorup. Denna roll i George Petrou regi som är även för ovanligheten skuld en mycket duktig dirigent har den stora fördelen att vara en deus ex macchian kapabel att kunna komma uppe och när med den mål som hissar hen upp till scenen och visar ett stark vilja till att undvika den tragedi som är döden av hjälten Giustino som spelas på ett mästerlig sätt av • Yuriy Mynenko. Den är en tenor som i början vi ser i ett helt anspråkslös miljö den av hans arbete som tjänare/städaren och lik Röde orm använder sig av ett sopkvast för att rädda den vackra prinsessan leocastra och blir förvandade av kungen till ett riddaren. Det är inget tillfällighet i denna tempel av svensk 1700-talet att kungen skall dubba en riddaren i Ekonsund dräkt med ett rustning som påminner den som Gustav III hade under hans turnéspel. Det är en svårt roll full av stora komplicerade nyanser och svåra partier. Det ses i den mest ”gotiska” scenen som spelas i ett dunkel källaren när den som har varit Giustiono fiende i kärlek en kvinnan Andronico • Linnea Andreassen maskerade som ett män i sitt tur maskerade som en ung pojken som försöker att spela en kvinnan lyckas att visa sitt styrka med fadern. Vi kommer att få den klassiska teatern coup och fadern är den förskräckliga och fasanfulla Amarzio spelade av Juan Snacho. Denne karaktär är den typiska ”tyrann” full av iver av ett glödande passion som man ser i allt i hans dans i hans kostymering och full av ett ha mot alla som senare dras enbart av blodets röst . Man ser det tydligt när han tvingar Polidare spelade av Jihan Shin att offra den vackra drottningen som påminner om Sofia Magdalena  Gustaf III olyckliga maka Arianna spelade av den duktiga  Sofie Asplund. Rollen är underbart i alla avsede förtum scenen i vilken den möter drake. Det finns adels för många lazzi och man använder inte av vapen på den rätta sätt. Venedig precis som hela Europa på 1700 taet var full av dueller har och dö och att föra vapen var inte i första hand någonting rolig men en markering på något seriös. Det är en bra roll precis som den av Leocasta spelade av Johanna Wallroth ett kättja och en glädje som går i varandra och gör så att sopranen dominera scenen. Det finns och i detta både Vivaldis musik men mest av allt Nicolò Beregan är så mycket före sitt tid den viktiga personlighet av förrädaren den som försöker att få dem andra att lyda hans vilja med hjälp av listighet och hyckleri Amanzio spelade av  Federico Fiorio. Det är en till synes rejäl och stilig officielaren som lite i taget visar hans natur som är den av ett tyrann löjlighet men inte för det mindre farlig eller grym. Den vana teatern besökare kan se ett slut som påminner om August Strindberg ”fadern” . En helt underbart uppsättning som vi kan njuta va

Robert Fogelberg Rota

En så bra iscensättning

En kväll med Macbeth

Kanske inte riktig

Titten (Macbeth)

Regi Jens Ohlin och Hanens Meidal

Medverkande Hans Meidal , Christina Schollin  leif Andrée

Betyg A

Scen kungliga dramatiska teatern

Jag är mycket kräsen när det gäller teatern men jag är så glad att jag har sett denna verk som för mitt minnet till många fina uppsättningar som jag såg när jag var yngre med regi av Ingmar Bergman och Thorsten Flink (fast denne var med på ett begränsad tid). Vad som man har gjort här har varit att behålla visa av tematiken och flytta handlingen till ett opreciserade då tid kanske början på 1900 –talet med en extra svag Macbeth spelade av samma hannes Meidal som presentera den vanliga männen. En vanlig män som är verken ond eller fgod som försöker enbart att ta ett ställning att utnyttjad som händer runt omkring honom. Det är ett sätt att se på denna berömda )antihjälten) som är verken positiv eller negativ som bara här och den naturliga tal förs fram och gör personen verken till negativ eller positiv ännu mer mänsklig. Iscensättning av denna bearbetning har haft premiär innan kriget ti Ukraina och vad som är klart för dem inblanda Zelenski eller Putin att båda hade försök att framställa som folket och förnuftet män samma är för Macbeth. Visligen är Lady Macbeth spelade av Maia Hansson Bergqvist ganska klassiks i sitt sätt att beter sig det negativa att vara en intrigmakerska med allt som var den sexuella precis som den magiska i Shakespeare original är borta. Det som är häxorna personifiering av ett tid några passion former som är både inne och ute från denna tid är annorlunda är i själva verket en psykologisk vision av denna tid som får dialogerna med dottern . Jag är mycket förtjus i denna roll och under den miss en scen som jag beskådade hon spelades av Olivia May Keller som har sitt lilla kanin ser fasn dem hängda medlem i rådet och får samtala med dem furierna som kommer flygande spelade av Agnes Rase, Helmon Solomon och Electra Hallman. Det är mycket bra starka välspelade roller som lite i taget ändrats. Kaninen kommer i den fantastiska scen rum med Susanne Hedlin så vackra scenografi att visa både det mörka och det som ligger under ytan som ä både fasansfull men ytterst mänsklig mångsidig. Det är en genial grepp som delvis återtar visa delar som är både positiva och för mig tvivelaktiga. Förutom användning av teatern maskineri som är helt perfekt det finns några grepp i denna stiliserade uppsittning som inte fungera. Vad fungera till fullo är den självsäkert naturlig klassisk essä som görs av Drottningen Cristian Schollin. Hon kommer ut händande som ett slags drottning Elisabeth den första och visar hur pass stark är hennes roll som låter sig begeistra av ett passiv Macbeth och en ännu mera passiv fru och kan vara både mycket grym och mycket snäll både barnslig och senil som framsynt i tankarna med so ynklig i handlingar. Hennes spel är för mig ett mycket stor och tillfredställande essä i den svenska skådespeleri. Jag kan inte säga samma av två andra tillskrivna roll sone Mel spelade av Razmus Nyström och dottern Don spelade av Tina Pour. Davoy. Det är två roller som har dels fåniga Henry Potter likande kostymer och är ännu enfaldigare n och ynkligare än modern. Visligen dialogen med kronan är intressant men det kommer för plötsligt och precis som många ”antagonister i Eugenio Barbas teatern dem får aldrig utrycka sig. Fast det finns ett mycket stor skinnad Barbas teatern var av sin definition både psykisk och dnasig medan Ohlin Meidal spelar ett klassisk teatern. Det är ingenting dålig med dem två skådespelaren fast rollerna kunde ha blivit bättre. Den roll som för mig övertygar bara delvis är den av Banquo spelade av Leif Andrée- det är en duktig skådespelare även ganska rolig och den få med sitt rå gestalt presentera den krigiska det som vill mörda allt och alla vill attackera som först och utan att tänka efter på vad som kan hända och vad som faktisk händer. Det är en mycket modifierad roll välgjort men även inne i den som hade varit Shakespeare original tankar. Den är bra men verkar nästan bleka i jämförelsen med dåren Kjell Wilhelmsen som få röra sig även i publiken. En obehaglig med fullt stark gestalt som för mig ger en roll av mot kör häxor kanin systrarna är kör och som även personifiera publiken. Någonting som för att påminna och min gamla läraren i barn teatern och recension Karin Helander påminde oss om ett föremål som vi förknippade med föreställning i denna är några köttyxor. Tyvärr dem är adels för torftiga falska och  är adels utanför ett sådan seriös och grov allvarlig stundvis även lyriks föreställning.  Jag hoppas att många kommer att se den och att den kommer att för fullt hus under en lång tid och kan kanske lämna samma känslor till andra som det gjorde med mig

Robert Fogelberg Rota

Sp bra på opera

En fantastisk uppsättning

Willem Carlsson tolkar dem medeltida verk av Giocchino Puccini

Wilhelm Carlson är för mig en av dem bästa regissörer på Kungliga Operan och den verk som han presentera är för mig en av dem vackraste uppsättningar som jag har någonsin sätt dirigenten John Fiore lyckas att ge en bra och fläckfri tolkning av den musik som puccini hade skapat full av fina melodier i den italienska bel Canto traditionen men även med ett örat för den moderna wagneriensk influenser. Marcus Olson presentera en scenografi om är enkelt vackert och i den första stycken den sentimentala tragiska presentera den förbjuda utrymmet av ett katolsk kloster. I den finns det några stenar och en liten bassäng i vilken dem unga nunnor kan tvätta sig. Vi ser några små scener i vilken syster Genovieffa gestaltade på ett utmärk sätt av Hanna Husáhr förklara om dessa kvinnor små instängda värld och vi ser redan ifrån början hur Angelica är annorlunda dels i den musik som presentera henne men även i hennes allvarliga sätt som är i själva verket den smärtan av en grov hemlighet. Det är en tolkning som är verkligen interiörer svårt och vi följer i denna karaktär som är djupt konstig ett slags uppgivenhet  och lämning till religionen som ses ibland annat den duett som denna sopran gör med kontraalten hertiginnan Elena Gabouri en fint dam med spansk inspirerade kläder som informera henne om vad som hade hänt med den enda person som håll henne kavr i livet. Musiken är mycket fint nästan lite Mozart lik men tronerna öppnar sig även till 1900 taet och jag tänker mest på sådan namn som Struss. Slutet är efter den mord /sjäöv  väldigt vackert full av en slags värme som gör den till unik. Jag älskar denna scen och slutet som verkar hämtat från Peter Greenaway ”barnets från maccon” är för mig så stark full av liv och av ett skärmade skönhet. Gianni Sicchi som har mitt absolut favorit och vackraste area hur hela Puccinis verk ”Il mio babbino caro” som följde mitt far under hans begravning är en annorlunda opera aria sjunger av Laruretta som är perfekt gestaltad abv Hanna Husárhr som gör ett extremt bra roll full av liv av ett charm som gör den nästan Boticleli figur till ett levande kvinna  . Den skulle utspelas på 1225 men kostymer har flyttas till 1400 talt  den tid i vilken Florens var mer eller mindre centrum av den civiliserade världen. Det är en koral operan i vilken en burla ett tungt skämt börjar när Buso Donati spelade av Örjan Lööngreb . Vi får se en familjer full av roliga profiler från den moderna Rinuccio spelade mycket väl av Joel Annmo och hans hustru Nella en komisk roll av samma Yana Kleyn och av den som är i sitt lättsinnighet lika väl spelade och inte minst  Zita Mirim tReichlt en bastanta  matron  som vill undvika att sonen Gherado skal som väl spelade av Jihan Shin vill gifta sig men får den Då kommer den fantastiska och roliga Schicchi så bra spelade av Jeremy Carpenter som lite i taget tar hela scenen med en serier av lazzi och schacker som exorcisera rädslan för döden. Allt detta kryddade med många roliga små rollen som den vackra och sexuella La ciesca spelade av Karolina Blixt den ädla basen Simone Johan Erik Eleby läkaren Spninociell Andreas Lundmark och notariat Amantino gestaltad mycket väl ac Håkan Ekenäs. Ett verk som slutar med att man bryter den fjäder väggen helt fantastisk

Robert Fogelberg Rota

Så bra som det kan blir

En underbart eftermiddag med bland annat Mozart

Den 5 februari i den berömda Gruneval salen ava v dem vackraste miljö i Stockholm en mycket ung stråk kvartett har gett ett adels utmärk iscensättning av några våra klssiker. Det är en ung och mycket väl  förberedd och påläs grupp av unga begåvade musiker i vilken den alla bästa är onekligen cellisten Ivar Valentin Hollupp rOland , den unga österrikiska Antonia Rankersberg med fjol och den  kinesiska violinist Denfeng Shen och viola spelaren Xiang Lynu. Man börjar med den av dem svåraste på grund av dessa koloraturer och dess starka ändringar i rytmen Stråkkvartett i C-dur Dissonaskvartet. Det är en svårt stycken i vilken den som är den galanta stilen kontamineras av lite mera folkliga stycken . det fanns under mozart tid även en folklig musik ofta med stycke som kom från andra kulturer som den romerska eller den av dem alpina dalar. Det är just detta som gör denna stycken så fantastisk och svårt någonting som görs elegant- efter detta har vi den stora nöjd att skåda en nyskriven stycken en uruppförande Julia Lancherstorfer ur flod. Det är fråga om vackra melodier som visar en tendensen att kunna återfå den. Stycken är mycket väl gjord klassisk och blandar även andra stycken den av dem olika musiker barndom i deras länder den små stad av fem miljoner invånare i Shen eller i Shanghai var väst möter den kinesiska kulturen och några av dessa stycken samt den musik från dem österrikiska alper och till sist det som är den bästa Norge och sitt lika musik. Mycket av denna musik öppnar till Antono Dvorak den tjeckiska  tonsättare som dog i Chigaco år 1904 innan hans land var född. Denna Stråkkvartett n14 Börjar med att sats som är adagio ma non troppo långsamt men inte för mycket och Allegro apapsionate en passion stycket och försätter på ett utmärk sätt med en molto vivace extremt livlig. Den musikaliska påverkade av viruset pagani och den klassiska harmoni av WA Mozart mötes med den folkinka bohemiska musik Slutet är med dem två vlackraste och mest harmoni osa satser som bär tittla Lento e molto Cantabile och Allegro non tanto- Musiken blir en fyrverkeri men konstig nog Simply quartet lyckas ännu bättre i det som skulle ha varit koncernen sista nummer Hayden minuet. Vad som man gör är att föra fram på ett utmärk sätt allt den livsglädje av denna författaren. En av dem bästa koncern som jag har någonsin sätt

Robert Fogelberg Rota

Sanremo é sempre Sanremo

Il comico, la melodia e la provocazione

Sanremo e Sanremo. Presentato per la prima volta in un Italia con le macerie fumanti della seconda guerra mondiale diventata una repubblica a oggi in un paese pieno di tensioni psicologiche dopo la morte della grande Monica Vitti con la sapiente guida di  Amedeus si presenta nell’epoca dei Social. Non è bello coem lo scorso anno dove il campionissimo Zlatan forse ormai sulla via del tramonto è stato un po’ Celentano e un po’ Rganar Lokbrock di Viking elegante e sarcastico e con la vittoria dei bei manskin. Giovani musicista gentili degni eredi dei Kiss e dei Vanhallen con una forma di hard rock super melodico hanno avuto l’enorme presentazione di Damiano. Bravo coem Fredy mercury di cui ricorda la prima versione ha un senso dell’ironia e dell’impegno sociale tutto ciociaro quello di Nino Manfredi e spero che possa un giorno cantare tanto per cantare. Nessuno gli supera anche per la loro simpatia l’essere ragazzi normali capaci anche di opinioni scomode. Chi è il loro Arlecchino è Fiorello bravissimo divertente energetico capace di pause e resta il rammarico che non canta e non fa film. Sui primi gli lo disse Ornella Vanoli e sul secondo dovrebbero dirglielo gli autori di cui l’Italia populea. Lo scema d’avanspettacolo due comici e una spalla era quello di Totò e Peppino e vorrei vedere lui e Amedus in un film. La melodia è con tendativi ammirevoli ma passe di Morandi e Ranieri è soprattutto femminili con Noemi forse statica ma bellissima e sensuale a Donatella Rettore una Nina hagler eCrudelia a mille e laura Pausini. Tranquilla bella ma comune la Pausini è un certo tipo di donna italiana buona ma anche capace di opinioni scomodi che presenta un pezzo suggestivo un po’ mieloso e perfetto alale crintose Emma e Iva Zanicchi per arriave alla musica che non è solo rap di mamoth e Blanco. Il rp infrondo è un ‘etichetta ma è anche uno strumento per esplorare delle sonorità antiche che fanno parte dei due pezzi del DNA di mamoth quello egizio e quello sardo. Per me preponderate mostra una antichità un arcaismo degno della civiltà dei Nurages. La provocazione è un elemento fondamentale dai decolté del primo Sanremo neöö’Italia teocratica delle due chiese o meglio dei due bigottismi alla figura di bindi. La prima provocazione è quella estetica di Lauro che secondo me è incompreso. Non ha senso per la melodia come ricorda il vecchio ragazzo Scanzi ma che ricerca il sacro. Anche la blasfemia può arrivare a questo mentre l’indifferenza è tipica del mondo moderno. Qui abbiamo il vero mattore Checco Zanone. Con ironia quasi sarcasmo prende possesso dell’Ariston da quello che chiama il popolino è si rifá a uan tradizione sudista dei De Filippo e Totò di estremizzazione della commedia  all’italiana nel presentare i vizi.  Uan comicità graffiante che porta con una certa ironia bonaria di un bravissimo Sordi che guardava il vizio con l’ironia alla mazzata di clava per farti ridere alla Dario FO. La favola viene travisat sull ‘omofobia e riesce a scherzare sulla pandemia. Scrivo in italiano per mio papà che purtroppo è morto di COVID e non mi sento né offesso né arrabbiato per la canzone di Zenine per un motivo estremizza su uan figura dei virologi ma perché tutti lo siamo diventai e ci aiuta a capire la lezioend i Umberto Eco che nel “Nome della rosa “ ci ricorda che il riso è tipico dell’essere uamano. Questo è quello che Ceco ci aiuta a capire forse provocandoci ma anche questo va bene per noi. Come sempre un bellissimo spettacolo da vedere e assaporare.  Questo si vede quando scegliere di parodiare Albano la musica della sua terra e i Queen la banda per antonomasia amandoli entrambi. Beh buon Sanremo a tutti

Robert Fogelberg Rota

I segreti di WA Mozart e Prokoijef passando per Schubert

Federico Colli dà lustro alla Konserthuset

Situata nel centro di Stoccolma in uno stile eccletico con spunti della neo classicismo gustavano, del rinascimento veneziano ma anche con lo stile dell’antica Grecia e dell’Eggitto dal 1926 la koncerthuset dà delle grandi emozioni. A dicembre con il premio Nobel e durante tutto il corso dell’anno con una bellissima programmazione e questa oggi si apre al pianista Federico Colli che presenta durante l’ultima domenica di Gennaio un programma particolarmente bello. S’inizia con alcune esecuzioni di Wolgafard Amadeus Mozart un autore magico con le due fantasie i d molle la 306 e 307. Sono pezzi non troppo eseguiti che hanno uno stile molto preciso barocco con colorature abbastanza severe. Colli le suona benissimo senza strafare tra le righe in una maniera che ricorda da vicino una certa solennità e si adatta benissimo al pianoforte moderno per il quale ricordiamo Wolgfard Amedeus Mozart non componeva . Le stesse tendenze si sentono ma ín un pezzo interessantissimo perfetto coem un orologio svizzero la fantasia in c moll KV47 che rimase incompiuta e venne terminata all’inizio del 1800 dopo l’insistenza di Costance Mozart dall’abbate Maximilian Stadler . Colli la esegue  tenendo presente la tradizione di Johan Sebastian Bach ma anche di Frederick Händel autori che ispiravano Mozart. Molto più vivace e galante e la Sonata i B dur Kv 333 eseguita da colli ottimamente sapendo dosare lo spirito galante e sbarazzino di Mozart con una certa solennità in un esecuzione da manuale che per me è uno dei più bei momenti musicali tra i tanti momenti musicali che fanno la colonna sonora di una vita. Dopo la pausa Colli presenta qualcosa di totalmente diverso Franz Schubert il grande genio del pianoforte rivisto grazie a Maria Grinberg nella fantasia i F moll op 103. La vita di Schubert è rinchiusa in tutta la sua drammaticità. Un pezzo esequiato benissimo con una tensione  una forza molto drammatica che diviene un vero respiro di un epoca di grandi tensioni l’inizio del 1800. Dopo arriviamo a a sergej Prokofiev “Pierino il lupo”. Su tratta di una favola in musica dove il compositore prima russo e poi sovietico legge una favola slava di una ragazzetto che con tutti gli altri animali tra i quali un gatto riesce a battere il lupo terrore della foresta. Anche qui l’esecuzione è bellissima con una gioia e spensieratezza veramente fuori dal comune in una grande performance che riesce a riscaldare il freddo inverno svedese.

Robert Fogelberg Rota

Nicola Benedetti tolkar Prokofjev den 22 01 2022

Skari Oramo och Nicola Bendetti utmärka performace

Bland dem vackraste byggnad ei Stockholm finns konsert huset som är ett slags grekisk tempel till dem mest mystiska av konst former musiken. Med den fantastiska regi ab Sakan Oramo konserten den 22 01 2022 börjar med den romantisk mjuk och även sentimental stycken av Jean Siberius Rakastava. Wagner romantiska konstverk blir mindre stark men mer lugnt mänskligare och även full av ett slags mjukhet som påminner om den nordiska sommaren. Mycket annorlunda tack vare den karismatiska gastat av violiner Nicola Bnetti en eldig skoltisk skönhet som presentera Sergej Prokoiev den först ryska men senare sovjetiska tonsättaren som lyckas att ge ett stycken som är full av liv av ett excentrisk andan som påvisar många influenser den av Wolgfard Amadeus Mozart men även av 1900 talet skolan inte minst Stravinskij bara med djärv och som lyckas att visa en vilja att kunna använda sig av diverse ingredienser. Nicola Benedetti  kan Prokoiev ger en performace som för stycka och intensitet påminner förmodligen mera av dem som presenteras av Nina hagel än andra. Den tredje stycke är Joseph Hayden symfoni 101 som är den mest kända och representativa stycken av denna tonsättare. Full av energi perfekt timade av detta smeknamnet uret den blir så bra spelade av hela orkestern och avslutar en mycket rolig afton

Robert Fogelberg Rota

Perfetto

Perfetto pochi altri aggettivi

Devo ammetere che uno spetaccolo di Castellito ottimo attore che ebbi il piacere di consocere per il film... e con Maria Vera Ratti attrice italiana che metetre insieme la sensualitá di Sofia Loren , l’impegno e la capacitá tecnica di Carla Gravina con la forza e il carisma di Eleonora Dusa parte ben che favorito in uan mia recenzione ma pensandoci bene e leggendo l’opera di Eduardo DeFilippo Sabato domenica e lunedì potevo nutrire dei dubbi anche per il fatto che la Ratti dovesse intepretare Giulianella. Non racconterò la trama ma giulianella é una nonna o anche madre di mote veline che non prende un prob´vino per un viso poco fotogenico e soprtautto per una dizione italiana non coretta. La ratti ha un viso che é quello di mona Lisa del Giocondo messo insieme a Greta Garbo e la dizione é perfetta ma passa anche questo in un ruolo che é super che mostra la rivoluzione di De Filippo nei confronti del teatero classico napoletano. Possiamo utilizzare la parola classico ma é ridutiva perché tutto in uan villa paradisiaca della famiglia priore ricorda il rocco napoletano . Come noto sotto alcuni ministri i re borboni ta 1700 e 1800 durnate l’antico regime riuscirono a portare Napoli a liveli eccelenti ma non a dare alla capitale del regno partenopeo una struttura moderna. Per l’immagine dell’Italia del boom economico napoli e tutto il sud furono negleti solo in gardo di ottenere un certo apporto di mano d’opera a poco prezzo che per tutti o quasi valeva poco ma molte delle banche che anche finaziarono il miracolo economico del nord si basavano anche sui capitali dei Petrillo . Giulianella é il simbolo di tutto questo con la sua grazia la sua eleganza un po’ twiggy e un po’ Monica Vitti ma superiore a entrambela sua ironia ma anche uan certa dose d’infatilismo di non credere in se stessa. Nell’intepretazione du ,,, il fidanzato diviene qualcosa di semplice di buono di ecessivamnet stupido uan specie di macchieta figura speculare a un altra persona buonissima il ragioniere dei polipi. Tutte le schermaglie potrebbero essere nenache viste ma giulianella ha bisogno di conoscere di dover essere approvata da tutti. Il carattere e qui De Filippo fa sua più di ogni altro drammaturgo italiano sia a lui precedente che sucessivo la lezione di goldini un ridicolo molto uamno traccaito con ironia che condurá quello che poteva essere un dramma invece sul binario della commedia. Iun dialogo quello del apdre che é un capolavoro di naturalezza. Giulianella parla in italiano coretissimo quasi magico perché l’italiano e solo italaino a teatro e si spiega trova quello che c’é di male proprio con il ridicolo. Un ridicolo che é evidenzaito ma sempre umano sempre possibile e immaginabile. La maschera di Pulcinella intpretata dallo zio personaggio ai margini ha questa carateristica la deformitá ma anchel’essere mezzo uomo e mezzo bestia imborghesito forse senza camerini ma anche é sempre presente capace anche di comuoverci o meglio ricordare la nostra infanzia  ll pesonaggio di Don Perlitto inetretato da Sergio Castellitto e nel “lavoro” del divo molisam´no per la regia del aprtenopeo DE Angelis un pesonaggio molto completo difficile che esce da quello che poteva essere la maschera di Edoardo e é ancora più che Giulianella il vero e proprio matatore di uno spettacolo molto ben studiato dove la naturalezza é resa dallo studio. Castellioto presnta un uomo scontroso irritante a tratti anche grotesco e infingardo. Si vede fin dall’inzio coem i diversi lazzi esecguitei con al musica di Fred Buscaglione tu sei piccolo quando si muove con un P38 e poi cercando di buttare adosso all’ingeniere il fratello della seveta un coloso con la bizzara idea di raparsi a zero per provocare illarita e prendere qualcuno a mazzate. uN ruolo molto particolare come anche quello della serva  che servono per collegare il piccolo mondo dei perilo a un presiso e più importante tessuto urbano quello della Napoli del dopoguerra. Non è una concidenza che .. é stato deportato dai nazisti un qualcosa che ricorda il ruolo di Napoli coem prima cittá europea che si ribello al nazismo. Da noatre che il colosso viene disarmato dall’ingeniere personaggio accompagnato dalla moglie ambiguo per diversi motivi il primo e che e vermante evidente il secondo quello con qui lavore uan centrale idroeletrica al Volturno che probabimente rovinerà la zona. Altro personaggio ambiguo é il figlio Roberto con la moglie la perfettina Maria carolina e il bamboccione il nipote riempito di punture. La sorella di Don Perilo magistralmente intpretata da Maria Rosaria Omaggio é un personaggio interessante. Ifuma la pipa coem uan donna olandese (un’- altra cittá che ha avuto rapporti non da poco con napoli ed é vissuta in una relazioen extra cognugale pur amando e rispetando il marito un qualcosa che non era all’epoca ben visto. Nel suo persoanggio la fotografia di Paolo Carnera combacia in maniera particolare e bellissima con il montaggio dell stesso e riesce a dare ancora più forza e diviene una delle più belle cose di questa messa in scena come quello che é il personaggio con il quale ci possiamo idetificare di più Donna Rosa intepretata da fabrizia Sacchi. È un attrice strardinaria  capace più di ogni altra di dare sia una certa sensualità ma anche un ‘elganza ha un ruolo sia popolare che brghese. È una persona particoalr e si vede nel come a poco a poco prapar nel calderone il ragù una pozione molto particolare quasi magica legata a quel mondo ancestraele e feminile. Possiamo subito intuire coem Donna osa sia sempre vissuta ai margini della famiglia all’ombra del marito nonostante che sia uan donna di testa una donna che poteva ottenere di più. Il merito degli intepreti è il riuscire a portare una dose di commedia un qualcosa di leggereo in un opera che é anche è soprattutto serissima piena di un risetimento nei confronti di uan societá che sembra opprimere. C’é una battuta che é particolarmente importante quando il “Pulcinella “ dice chiaramente che Giulianella dovrebbe intepretare l’ingenua e dalla sua ingenuita viene quello che é il consiglio più saggio ovvero il parlare il dire il giusti. Molto interesante é la presenza del camello o dromedario dir si voglia che é un animale inusuale ma non troppo che vuole presentare coem la natura sia sempre presente e la poszione di Napoli come crocevia quasi cravaniero  Uno spetaccolo bello interessante pieno di froza entusiasmo eleganza e anche uan sana vena di comicità con la voce della settim a egnimista alla fine uno spaccolo che traghetta nel 2021 tutta la grande arte di Edoardo DEFilippo

Robert Fogelberg Rota

Arlecchino på opera

Tetaern när den är som bäst

Från Arlecchino till pengerino

Regi musik Karin Modigh

Medverkande Alberto Coppone Mathias Terwander Stintzing

Scen Kungliga opera

Betyg mästervekt

Barn opera är ett mycket svensk företeelsen både känd och okänd som ”lille pär resan på malmen och det som Karin Modigh gör genom att sätta tillsammans många bitar av den klassiska teatern är en fint färgrik och färgspäckade  föreställning i vilken vi ser den person som skapade vårt Stockholm Tessin spelade mycket väl av Mathias Terwander Stintzing agera i en virvel av lek med den som har varit den mest kända teatern personlighet någonsin med Hamlet harlekin eller Arlecchino. Det är en vision av den berömda hjälte och teatern figur som just under Tessin tid började ifrågasätta som är mycket klassiks. I själva verket med sådan filmiska personligheter som Charlie Chaplin i hans Charlott rollen men även Anne Queill spelade så bra av Margot Robbis är det fantastiska harlekin figur precis som Alberto Coppone. Denne känner alla trycker  alla em lazzi som är dem komiska inslag av tradition som ses på ett utmärk och levande sätt som ger till alla glädje och utmärk sätt. En uppsättning som skulle kunna mycket väl kunna spelas på Drottningholm slotts teater.

Robert Fogelberg Rota

Så väl gjord

Tom Hobs är onkel Vanja

Titel onkel Vanja

Författaren Anton Tjekov

Regi Ian Rickson

Medverkande Tob Jones

Svensk distribution SVT play

Betyg A

Får fortfaren har varit så framgångsrika som Anton Tjechov som har lyckas att skapa den moderna tern och nu efter ett påtvingat uppehåll på grund av den svåra COVID 19 pandemi har sätt upp på den teatern täta  West End i London med Tom Hop i huvudrollen. Det är en svår pjäs eftersom den är en av dem mest tragiska även om det finns gott om komedi lukande nästan burleska inslag. Den fantastiska scen rummet som har presenteras av Rae Smith, är den av en gammal fabrik och förutom den mänskliga drama som presenteras av ett alltid närvarande karismatisk genom att inte vara så karismatisk Toby Jones det är den ekologistiska tanken. Det finns i Anton Tjechov pjäs med det blir ännu större i den dialogen som förkommer mellan Richard Armitrage i rollen som doktor är mycket övertygande. Det är en drömmare en person som försöker att hitta en mening i ett liv som är extremt bunden till sitt tid 1800 talet och början av 1900 talet ryska imperiet men känns även så tidlös på grund av faktum att han talar om ekologi. Det är för mig ingen tillfällighet att Ian Rickson tar vara på dessa rader som få ett nytt innebörd. Man måste tillägna att Ryssland var vid Tjeckov tid inte helt industrialiserade men Rysskär reste mycket och såg allt förstörelsen av naturen som gjordes av industrialismen.  En risk för ett folk som är natur älskaren och även påverkade av romantiken och mest den tyska delen av rörelsen som visade tydligt kärlek för natur. En natur som har våldtagit inget minst av rummet som ser ut som en äldre industri huset men som även visar hur den är   Det är mycket den schablon bild av ryssar som presenteras att man super roar sig med en varm själ men även att man är vemodig och vill inte se vad som finns omkring. Det är den starkares Sonya spelade av Aimee Lou Wood. Det är en snäll flickroll som är tull synes tråkig timid anspråkslös och verkar mera än en dottern till en välmående familj en slags tjänster flickan och den diskurs som hon får fram i den stora klimax när fadern vill sälja huset är när hon påpekar den svåra livet som fadern har utsatt henne och dem andra i huset för. Det finns två helt olika aspekter i henne den som är ansvarsfull inte minst när hon förklara och Aimee Lou Wood är verkligen så bra med att arbete med ett  röst som är både barnslig men extra tydligt rollen. Har precis som amman många sympatiska tider som påminner stark om den av amman. Detta är även den svårighet som finns för denna roll och vi ser hur dem två amman och Sonja rör sig på ett mycket klumpigt sätt även om det är en slags klumpighet som verkar istället visa den kompletta behärskning av rörelserna. Samma kan sägas av den som är clown i hans tumma och löjliga framtoning av tjänaren som är spelade av den överviktiga. Det är en svårt roll men även en roll som visar olika sidor från den första som visar hennes klokhet men även dumhet precis som Sonja att förlitar sig till religionen . Tjechov hade ett svårt förhållande till den och det ses tydligt om man läser denna karaktärer och dess fatalism. Auktoritet är presenterade av professor som spelas av Ciaran Hinds med klass karisma och ett enorm skicklighet. Det som han spelar är en pompös nästan omöjlighet i hans självgodhet. Fast det är en självgodhet som kanske botar i några rätta konventioner som har gått snett. Vist är han ipokondiker irriterade bufflig och okänslig men det finns stunder av äktade godhet dels mot dottern men även till den som är hans störa sponsor före detta svärdmorden presenterad av Dearbhla Molloy Förutom framtoning av denna extremt auktoritära kvinnan inte för icke klädd i byxor det finns även en annan dimension .Den brittiska publiken är van att se Tjechov och har även många kontakter i form av direkta kunskaper om Zarernas Ryssland om man vet säkert att under andra häften på 1800 talet många flickor i den välbärgade  familjer klipp sina flätor började att bära mans kläder och studerade i utlandet. Detta är kanske var som händ med och hon är också djup desillusionerade och har som enda hopp den mot denne svärsonen. Detta förklara även varför hon är så vänligt inställd mot hans nya hustru  Hon har helt enkelt missat att se verkligheten och är instängt i hennes jaget. Detta gör för mig hennes roll komplementär och symmetrisk till sonen Vanja i vars roll Toby Jones helt briljera . Vi vet ganska lite om honom förutom att han gillar att dricka och är ganska begränsad i den bemärkelsen att det som han gillar mest är att angripa att vara sarkastisk mot sin omgivningen. Hobs presentera denna gestalt som Tm så bra verken sympatisk eller osympatisk full av ångest och energi och komisk samt burlesk mot publiken men kapabel att föra fram allt det tragiska. När han försöker i den scen som är kanske den mest överdrivna att skjuta professor precis som när han försöker att ta livet till sig själv det finns två dimensioner en som är komisk som vi ser och det tragiska den som är så djup allvarlig och för allt del även hjärtskärande  dett blir så viktig Han är förutom doktor som är så pass mer atletisk än honom ingen som helst  kärlek för någon . detta är för mig en av dem starkaste delar av Tjekov att kunna visa vad som man gör bäst och han dueller med Yelena dn vackra Rosalind Eleazar . det r en svårt roll eftersom många kräver mycekt av hennes att inte bara en vackert levande och trogen hustru men även en perfekt människan. Hon är djup sympatisk fast detta betyder inte så mycket. Det är en afro brittisk skådespelerska som gestaltar denna roll och det skulle inte vara så super betydelsefull om det inte vara för en annan faktim att ofta vi frågar till personer med annat etnisk ursprung så mycket att vara perfekta betydligt mer än vad vi fråga till våra egna att kunna vara helt och årligt perfekt. Hon känner för doktor men inte så mycket och vi kan se ett slags tanke på hur vårt samhället ser ut och vad den betyder. En bra roll även den rik av många bottnar. En annan stor roll trots att det är två små sådan är den av Peter Wight som tjänaren Tigrin och inte minst amman så väl presenterade av Anna Calder-Marshall. En så pass lyckade uppsättning.

Robert Fogelberg Rota

Ciao Guido!

En mycket kärt vän har gått bort

Guido Zeccola har varit en av dem många stora italienska kulturpersonligheter som har lämnat Italien för Sverige och har tagit mycket av det italienska kultur till den nya landet och har kunnat integrera den. Jag träffade honom först genom ett gemensam vän författaren och dramatiker Percival och sen en av dem andra personer som jag har haft äran att lära mig av Giacomo Oreglia hade prisat honom i mycket goda ordalag. Giacomo Oreglia  som hade gjort enorma förtjänster i att presentera den italienska kultur i Sverige var inte en  person som burkade ge berömd så det som han gav till Guido var både mycket ovanlig och förvånade dem ord som han gav om Guido. Guido var född för 68 år sedan i Neapel en stad med en stor kultur liv en levande tradition av medelpunkt i medelhavet mellan det västerländska och den österländska den stad som mera än många andra hade möjlighet att förvaltar arvet av hellenismen. Under 1600 men mest 1700 och 1800 talet fram till 1860 var den huvudstaden av ett kungarike den av dem två Sicilien som omfattade hela södra Italien och satsade otroligt mycket på kultur liv. Sedan tonåret Guidos familjer flyttade till Rom och där förutom att ha gedigna studier i dess gymnasium skolor Guido tog intryck av den livliga kulturella och politiska debatt. Han var liberal i en bemärkelsen att han vädjade högst dem individuell frihet till varje pris och debatten . Det betyder en civiliserade möte mellan olika åsikter som skulle betyda mest att konfrontera sig med dem som tänker olika. Jag kommer ihåg hur dem andra gången som vi mötes, den första vad vid Östermalms hallar när jag , Nina och Percival ät lunch . hur han diskuterade med mig som har ursprung ifrån Norra Italien hur Neapel hade annekteras och bestraffas när man tog ifrån dels den alla  första järnväg på hela halvön  och . Det är en idé som är historisk rätt men inte helt så enformig eftersom huset Bourbon i Neapel var envåldshärskaren och just många av dess understötta ville bli del av Italien men det var ett sätt att debattera med mig att ha en ”confonto”. Jag använder den italienska termen som syfta inte på en konfrontation men på en debatt ett utbyte och berikning mellan partner som har annorlunda idéer. Från denna episod det kan verkar att Guido hade en bufflig framtoning men han var väldes snällaste och vänligaste människan och citera Gramschi en av huvudfigurer i den marxistiska kultur arv att Guido hade sådan åsikter. Inte den minsta men Guido kunde se den goda det som man kunde använda även balnd motståndaren. I ett dagsläget i vilken det verkar att bara en åsikt är den rätta detta är en stor förtjänst. Jag arbetade med Gudio under två tidningar som han var med att grunda Stockholms fria, Tidningen kulturer och av det som var hans älsklings barn ”Il lavoratore” den tidningen av FAIS den italienarnas nyhet bulletin i Sverige. Han var mycket noga att när jag skrev på dem två svensk skrivna tidskrifter jag skulle även kommunicera på svenska medan när vi skrev om il Lavoratore bara på italienska. Han lärde mig denna yrket med tålamod och genom att ställa mig krav vilken var bra. Idag skriver jag fortfarande recensioner som han lärde mig och även använder mig av hans metoder när jag undervisar.  Vi samtalade och konfronterad oss ständigt om musiken som han var otroligt kunnig som sig bör av en Neapel son och hade olika uppfattningar om Richard Wagner han lärde mig att uppskatta regissörer som Win Wenders och lars von Trier för deras  Jag minns tydligt hur han insisterade att jag skulle se Mateo Garones magnifika filmen ”Tale of Tales2 som bygger på en napolitansk sagorsamling av Giovani Baisle ”Il cunto dei cunti”. Jag kommer även ihåg förtjänsten i en annan ämnet som han var särskild påläst i religion historia med samling essä ”Den sakrala” och den essä som han skrev om Parmenides. det är en av dem vackraste essä skriven på en helt fläckfri svenska och jag kommer aldrig att skriva så bra. Gudio tog många olika personer med en akademisk bakgrund och lyckades att få alla att ge sitt bästa genom att arbeta med några ämnet. Senaste gången som jag möte honom med hans syster var han redan sjuk i cancer en svårt och oförlåtlig sjukdom. Det var augusti 2020 när mitt eget far Romano i övrigt ett mycket god vän till Guido hade insjukna i COVID 19 och avled av det. Trots att guido mådde dålig frågade han genast hur mitt familje mådde och sa många vänliga ord inte minst om kommande projekt. Det var på stortorget i gamla stan och jag minst att även om han talade som klockmän som hade sett mycket men med samma energi som en sex årig. När jag informerade honom via sociala medier att min far hade gått bort hade han några mycket vackra rader för mig och min mor. Guido var ironisk humoristisk och otroligt bildad. Jag kommer ihåg hur han ständigt kunde överraska mig med rolig term på napolitanska och vill höra mig tala på mitt dialekt.  Guido var en sådan människa som blev bara mer och mer intressant och det är så tragisk att han dog med många år. För mig det känns som har förlorat en av dem viktigaste människor i hela mitt liv. Vi har fortfarande mycket att lära oss om hans studier och hans fina artiklar

Robert Fogelberg Rota

Alltid bra på Drottningholm

Utmärk opera

En lite sämre miss en scen

Titel Agrippa

Regi Staffan Valderman Holm

Medverkande Naul Di Pierro, Ann Hallenberg Kristina Hallmaström

Spel palts Drottningholms slotts tern

Betyg A minus

Få regissörer har i sin normalitet varit så kontroversiella i svenska teatern historia som Staffan Vanderman Holm 8känd för den första post moderna uppsättning i Sverige “Hamlet på Malmö stads tetarn) och nu han med den trogna Bente Lykke Möller tar i tur med en av dem svåraste verk av Georg Frederick Händel som är Agrippna tonsat under 1600-talet senaste år med en väldigt speciell libretto av kardinalen Vincenzo Grimaldi. Det musikaliska är som alltid är på Drottningholms teatern mycket bra mest på grund av dirigenten Francesco Contimen regi är som alltid trots den berömda maskineri mycket asketisk nästan kall. Det ses tydligt i dem scener som skall presentera först Nero och sen Claudius triumf . dessa är tumma och vi ser bra några händer som stryker fram och den ridå som presentera den för väldigt tumma. Det som är slående i första akten vilken är den svårare och den som banar vägen för hela historia är rollen av Agrippa vilken är An Hallenberg en mycket duktig sångerska vars utrycker påminner stark om den av Teodora i den berömda mosaiker i Ravenna. Det är en roll som visar tre skilda delar den av en makt kvinnan, den promiskuösa och den hämnd lystna. Det är hon vid första ögonkastet som är den axel runt vilken intrigen kretsar och det är i hennes sal som hon för möta den två hjälpare den sliskiga Pallante  presenterade mycket väl  Giacomo Nanni och den ännu mera ormliknande Narciso  ett extremt duktig Kacper Szelążek Det som har varit en av kännetecken för Staffan Valdemar Holm har alltid varit att blanda i sant post modern anda någonting som är en komik eller cirkus artig och det fungera mycket bra när det gäller dessa två karaktärer eftersom det negativa deras lömskhet blir även komiskt. Det finns i den libretto i vilken kvinnor är foga heroiska eller positiva någonting som för våra minnet till ett jesuit sedelärande teatern och Agrippa med hennes stryka kultrulle dem grymma dialogerna för en son är en negativ personlighet. Det störa meriten när det gäller • Ann Hallenberg är att göra henne så mångsidigt som möjlighet vilken ses även i den som är den stora klimax i slutet när hon lyckas att vina och få sitt. Det är en bra gestaltning med dem stora och viktiga areor är det som sjöngs av Claudio i vars gestalt Nahuel Di Pierro är mycket duktig full av ett slags kraft och inte minst av en vilja att göra rätt. Rollen har många likheter med den bild som medierna har gett av den före detta italienska politiker Silvio Berlusconi och det ses tydligt i aran ”Felice e un regno soggetto a Roma” Det är en roll av en gubbsjuk och maktlysten personer som banar väggen med hans kraft och även hans illvilja till det som är åtminstone i den musikaliska sammanhang den negativa gestalt den degenererade kejsaren Nero här spelade av contro tenor Bruno de Sá. Det är en mycket svårt musikalisk framtoning men rollen är adels för svårt omogen och fokuserade på att spela rolig mera än att spela bra. Detta gör så att allting blir lite för prekär och även för löjlighet i en uppsättning och en konflikt med den mest seriösa karaktär som är den första älskar Ottone den som har räddat Claudius spelade av Kristina Hammarström. Det är en traditionell tydligt byxor roll som lite i taget blir både viktigare och mer framtonade. Det är den klassiska älskare som lider och är skapade trots hans säkerhet hans framtoning alla dem praktiska skönhet och krigiska konst (Kristina Hammarström har en karate utövare kropps språk) och dem moraliska krafter som altruismen och mod att rädda Claudio från ett säkert död mot dem grymma elementär är han /hon enbart till för att pinas. Detta ses tydligt i den roll som görs av Roberta Mameli Popaea det koket likande prinsessan som vrider huvud till alla och i slut låter sig manipulera av Agrippa. Precis som Agrippa får hon beställa skapar allt som rätt att kunna driva Claudio mot Ottone  som senare hon testar i en mycket komplicerade scen när Ottone kommer till Poppea som för att få sen henne . Hon låtas att sova förbannar henen och han hon tror på henne. Det är en mycket bra scen kanske en av dem bästa. Den sista rollen åtminstone när det gäller är tjänaren Lesbo spelade av Mikael Horned. Det är en mycket bra musikalisk gestaltad och vi ser hans enorma skådespel förmåga när den avvisar Ottone. Fast han kommer inne och ut pjäsen som en staty vilken är lite grand komisk. Vad som vi ser med denne är den vilja att presentera den rätt goliardiska . Det blir för mig lite för påklistrade . fast det är en bra uppsättning när kvinnor för ändrar tiden men inte män som stannar i den bysantiska sent romerska föga dynamisk värld. En extremt bra uppsättning som man måste bara sen.

Robert Fogelberg Rota

The comedy på acess

En av dem skickligaste och roligaste Shakespeare

Titel The Comemedy of error

Regi James Cellan Jones

Medverkande Cyril Cusack Marsha Fitzalan. Roger Daltrey

Svensk distribution Asess TV

Betyg A

Jag måste erkänna att fram till idag klockan 1400 hade jag inget aning att William Shakepare hade skrivit ”Förväxling komedi”. Den produktion från BBC daterade år 1983 är en ytterst behaglig och fint överraskning. Med ett mycket bra fotografi och klippningen av Peter Reason vi är inne i ett magisk väld dels lik den av Reculei Fonsar och av den super vackra recueli Giacomo Oreglia och Tipeolos måleri. Vi är i Efesos och vi ser just en troup som presentera ett mimisk spel och det görs så bra. Tagningar är långa med många fina rörelsen presentera just hur dessa målningar blir levande och vi ser den stora konflikten att en adelsmän ifrån Syrakusa som Shakespeare förställde att dessa två städer skulle vara fiende och då en syr kosans handelsmän skulle riskera att bli avrätatde. Denne är Ageon spelade av Cyril Cusack som lik som i många andra tillfälle gjorde ett super roll full av en lugnt som gör hans tragedi ännu mera tragisk. Det är en män som har haft mycket och för Shakespeare publik det var en liv till vilken många direkt eller indirekt kunde rapporteras eftersom dem riskerade att bli avrättade om dem hamnade när den spanska domnar i den Iberiska halvön eller i Belgien och kanske även i Irland. Cusak har några underbara dialoger med Charles Gray en Aanna  äldre räv som spelare hertigen Solinus som är iklädd i ett otroligt raffinerade  a la romersk rustning som var vanligt under Shakespeare  tid mest vid den habsburgska kungarriket . Denna är ramen till historia som är hur två personer lika klädda en tjänaren och en herre som har känd varandra under hela deras liv den raffinerade sprätten Atiphossus av Efeso och Antipose av Syrakusa båda spelade av en när tornade Michael Kitchen som gillar att slå tjänaren Domino som påminner om Arlecchinos Picasso, Roger Daltrey. Ja just honom den Roger Daltrey front gestalt av The Who. Det är en roll som jag älskar dels för den karisma och energi v ett äktade brittisk rock star men även för hans ödmjukhet hans behärskning av clowneri konst men även av commedia dell’arte.- vi har många stunder som är Shakespeares hyllningar till denna teatern form som när han stänger sig när han har den som är den oaktade från Syrakusa och hittar kärlek av den vackra Lucia en fantastisk Marsha Fitzalan. Det är en Domino som påminner trots att den är mindre fläck av Harpo Max och i slutet han tra bort den kuslig av dubbel till en hymn till vänskap. Förutom den retoriska berättade mesig som för mig kom till Shakespeare genom två stora påverkande det klassiga men även den folkliga berättelse av legender som hade spår av den Nordics GE germanska epiken som levde i folkminnet  det finns ett tredje påverkande som är den av den höviska kärlek. I denna underbara tetaern i vilken vi flyttas från en plan till den andra i ett scenerna v flyktas under ett middags möte vi hard en när Antipholus den oaktade av Syrakusa som tror att han är förtrollad talar med en målerisk vackert Lucina en fantastisk Joanne Pearce om hans kärlek för henne. Det finns det höviska men även det magiska eller tror på den eftersom både Antipholus och Domino tror att dem är fångade i ett kungariket av älvor . Shakespeare skrev rätt mycket om dem och vi kommer aldrig åtminstone i dettaa liv veta om han trodde på riktig eller inte på det gjorde många av hans tittare och det var ett sätt att komma nära dem. Förmodligen det var någonting som rätade gallfeber till puritaner som den Rasputin likade dotter Pick eller på svenska  knip spelade med pondus av Geoffrey Rose. Hans tala om exorcismen skulle även kunna uppfattas till ett kritik mot ett vist katolicism och jag vill inte spekulera om Shakespeare var eller icke var katolik. Denne har tillkallas av dem förutom  öde som är den stora antagonismen hustru i Efeso Adriana spelade av dem mörkhåriga skönhet Suzanne Bertish. Det är en roll som är gnällig knallig och tjatig men som man kan även tycka synd om spelade av Suzanne Bertish. Hon visar ett enorm scenisk närvaro och för kontrasten mo Ameilla den abbedissan som har ett särskild relation med tvinigare spelade fantastisk av Wendy Hiller Ni får inte veta mer aom henens men om alla små roller som officeraren den elegante även a i ett rrusting a la romersk spelade av Frank Williams som kan få varje män att bli arresterade om han rör den med sitt stav till en rolig  den pompös David Kelly som bråkar och för spö av ett mopps eller den argsinta Angelo Sam Dastor. Sen vi har rollen av glädje flickan som försöker att utnyttja situation spelade av Ingrid Pitt. Denne vackrare och sensuella medelålder kvinnan med sitt polska brytning är mycket rolig och skicklig. Sen det finns folket dem många inte bara commedie dell’arte trupp som rörs sig. En nöje att se den och det visar den brittiska teatern Ingrid Pitt var en skådespelares mest i skäck och B thrilelr filmer men kunde göra sitt bästa och rätt ofta är det fortfarande mycket vanligt att film stjärnor spelar på teatern och kanske skulle det vara kul att ha något biograf som visade dem via Skype eller Zoom i ett framtid. En riktig fröjd för ögat denna uppsättning.

Robert Fogelberg Rota

Mera trogen till Schikanederän till Mozart men så bra

Det stinker klass hat mot arbetar klassen

Det stinker klass hat mot arbetar klassen

Den bästa skådespela av Trollflöjten efter Branagh någonsin

Titel Trollflöjten

Regi Francois Russillon

Medverkande Bridleey Sherratt

Betyg A minus

Svensk distribution SVT kanal 2

Jag hoppas innerlig (med allt hjärta att många personer kommer att läsa denna recension och bygga sina egna uppfattningar om den teknisk perfekta och musikalisk underbara miss en scen av Wolgfard  Amadeus Mozart och Emmanuel Schikaneder ” Trollflöjten”. Det är hela miss en scen ett sätt för att komma tillbaka till det som är en libretto full av mystik, sarkasm och även ett slags mörk =dunkel tvivelaktig (någonting som vi kan inte acceptera någonting som talar om dåliga värderingar =values)  sidan. Det ses mycket i den scen som ofta är underskattade  när Mosastro skall tillfånga tar   Papageno och Tamina och då kommer musiken av den magiska klockan att rädda dem. Handlingen (the plot) i denna ”fantasy” libretto som Emmanuel Schikaneder skrev för att driva med den mera frigöra ställning av kvinnan (i jämförelsen med första delen av 1700-talet Österrike ; och av dem upplysnings tider idéer i sant mot reformations anda har flyttat till en högst karikatyrer liknade 1900-talet början. Miljöerna är tyska fast men även med amerikanska inslag i ett hotell och ett kök. Mycket i scenografi påminner stark om en parodierade version av en barnbok.    Den musikaliska ansvar är för dirigenten Ryan Wigglesworth som lyckas med att dirigera Mozart precis som man skall göra det. ett Archimbiodis målning med sina människor  vegetera porträttera. 1900-tale början i .  Den musikaliska ansvara ses även i dem tolkningar av dem två huvud figurer en ung Pamino som början som sömngångaren   iklädd (som ett barn vid denna tidpunkt början på 1900 talet. Rollen spelas av David Portillo. Det är en roll som arbetar upp sig på bokstavligenoch fysisk figurativ  från den vinkällaren  som vi ser i början till dom  som är invigningsritter. Det finns någonting som är tvivelaktig som vill understryka äldre) köns eller genus strukturer. Dem talade inte så mycket som jag hoppades man måste sätta igång dem (t)  . Panina spelas av Sofia Fomina klädd som en skolflickan i 1905 talet Berlin som påminner stark om den tidigaste foto av Marlene Dietrich . Det är en roll som har många komplicerade duetter och tack var den stora skådespeleri  förmågor av Sofia Fomina är fantastisk inte minst i de svåra scener när hon blir angripen  av den som är medhjälparen drottning till hennes onda   modern Nattens högst manipulerade; den först nämnde är Montastros spelade av Jörg Schneider. Han är kläd som en kol säljaren  och är den anti proletär hjälten   Det är en svår roll för   en wagneriensk  sångaren som Jörg Schneider men han lyckas yppig och i två tillfälle dels (när han angriper den starkares Pamino och Papageno och när han kommer till orangeriet  i vilken vi ser diverse siluetter av många borgliga  älskare; han är rolig för oss men inte för medspelaren dem som spelar med honom åtminstone i den sceniska fiktionen .  Det är en allegori av ett folk som behöver tuktas som ständigt måste hållas på plats eftersom allt onda kommunismen , nazismen och populismen kommer ifrån denna . Det ses genast när han går på plats. Det är en roll som går i det som är groteskeri i det som han gör och skådespelaren /sångaren lyckas mycket bra med det. Det finns en stor motsättning  mellan honom och den goda den som är eliter den vise Sarastro spelade av Brindley Sherratt. Han har ingenting komisk tar en plats och ofta sånger från en profil läget vilken favorisera otroligt mycket dennes förmågor att släpp aden lyriska och det magiska som finns i sången. Det är personifiering av det som är vishet och blir besvärlig nog en personifiering av det lag och ordning () men även av det liberala samhället i vilken även en kock kan bli en ledande politiker. Det ses tydligt) i körerna () som blir hymner  och det är en super karismatisk roll  Emmanuel Schikaneder var en trogen  son till motreformation och hade tydliga tecken ( till  att vara en kvinnor hatare men även en romantisk sinnelag Om  dem unga kvinnor Pamina och Papagena är tydliga hjältinnor det finns den som är den onda personligheter dvs nattens drottning spelade här av Caroline Wettergreen. Rent musikalisk det är en av dem mest komplicerade roller i opera sammanhangen och Caroline Wettergreen lyckas att göra en vackert levande sexuelle kvinnan som är en mäns hatare uppenbarligen lesbisk och så i kontrast mot allt och alla. Vi ser tydligt att hon är elegant klädd  och är en suffragett. Är hon för ett mode eller för att hon enbart g hatar män? Det ses tydligt i den fantastiska scenen i vilken hon möter i vin  källaren Pamiro och Tamino . Då kommer det även några poliser och en docka och det blir en lite teater de Grand Guliot . det är uppenbart att hennes medhjälparen dem tre damer utmärk i dess sång gestalt av Esther Dierkes, Katharina Magiera och Beatrice Olsson har ingenting av den sexuella som finns i musik är enbart hatiska och stränga mycket annorlunda  än vad vi skulle kunna tänka oss. Det raka ale   motsatsen är Marta Fontanals-Simmons vackert sexuellt och i sitt fräcka utstucken är lite av ett Colombina  men även av den kneka hemmafru. Det är viktigt att se att i början är hon förklädd till en ”befana” en halv komisk gumma som är vanligt i den motreformation länder av Italien och Österrike för att driva med Gudinnan Diana eller Artemis  den jägare gudinnan som refuserade männen herravälde över familjen det är Pamina  och dem stumma kvinnor dem riktiga  suffragetter kanske bevis att feminismen är någonting helt konstig . Det finns en roll som i denna hetero normalitet  blir ännu viktigare den av Michael Kraus som är en av Sorasto underhuggaren  en trogen och intressant roll. Den största roll inte oväntade är Papageno som spelades av själva Emmanuel Schikaneder på urpremiären, en  fågel fångaren. Papageno nu spelas av Björn Rugge. Pappageno är en lite mera moralisk och sedelärande Harlekin figur full av kraft i som ständigt visar sig i både Ruge skådespeleri , komisk förmåga och även den sentimentala . Hans kostymering påminner stark om det som fanns i James Murray gestaltning av John Sims i den stora verk av King Vidor ”En av många” från 1928 den sista stora stum film i USA. Det är en borgare   en överlevande och lyckas att visa sig i diverse rollen som dum sexuellt fixerade tonårig som sen går till ett svårt och nästan obehaglig självmord scen som är en riktig överraskning och ger ett slags mäktighet till denna roll. Fast jag anser att det finns adels för mycket förakt t  mot folket och varför kunde inte Papageno och Mostarto var två sidan av samma mynt. Fast den konstnärliga kvaliteten i uppsättningen är underbar.

Robert Fogelberg Rota

Un testo di atopologia cuturale fondamenatle per tutti

Tra strilli e bisbigli

Il testo di Giovanni Sole è uno dei migliori libri italiani di sempre

Se tronassimo indietro nel 1700 italiano troveremmo due voci quella degli strilli dei castati e il mormorio dei cicisbei. Voci che sono rimaste troppo mute e che oggi ritroviamo in una libro bellissimo

Pochi autori sanno scrivere in maniera scientifica e uso il termine nell’accezione academica sulla storia con il piglio di grandi narratori e guarda un fenomeno puramente italiano di due personaggi simili che nel secolo XVIII furono mattatori della vita di molte cittá . Il libro di Giovanni Sole castrati e cicisbei Moda dnel 1700. Il piglio ella scrittura e lo stesso di opere come michel Hunzinga e marc Bloch grandissimi storici con uan forma di racconto che ricorda nella potenza e semplicità del linguaggio testi come Eneide, L’Odissa e anche la genesi. Cito testi poetici perché in questi testi lirici si sono parti perturbanti che ci spiegano alcune delle passioni che ci agitano ancora nei meandri del nostro subconscio . Sole ha il dono della scrittura e questo testo dovrebbe essere tradotto in tutte le lingue e anche essere letto in tutti i licei. Il testo è diviso in due parti la prima sui musici o cantanti castrati la genesi di come venivano presentati durante il melodramma ammirati e ascoltati nonostante vari delatori. Molta della delazione avveniva da persone che odiavano il melodramma e non si trovavano bene in Italia. Il termine Italia deve fare riflettere e Sole non lo problematizza perché non ha bisogno di farlo. In realtà siamo in un’area geografica e linguistica bene precisa con una società simile quella di un patriziato urbano che segue alcune regole e si immagina e qui Sole fa riferimento a Hunzinga in un mondo fatto Oltre che per il fatto puramente religioso e il conformismo il castrato diviene nei due sapzi pubblici dove si presenta una specie di mostro di sovvertitore di regole un essere sia mostruoso ma anche ammirato che vince in quanto simbolo stesso di un predominio quello aristocratico sulle persone normali sulle plebi che assediano l’aristocrazia in quanto forma che presenta un passato mitico incarna eroi o personaggi storico mitici che non esistono più in questa forma ma sono ben presenti . Il castrato non deve essere interpretato soprattutto nel senso di cantante o interprete (qui se non la zappa sui piedi Sole si contraddice perché ci ricorda come la voce dell’ultimo moreschi era di un artista finito e rudimentale ) di una musica che ormai a poco da dire. Da notare che il giudizio non certo lusinghiero sul melodramma parte dall’opinione di alcuni illuministi quindi uomini nuovo come Muratori e Angelotti in uno spettacolo di poca sostanza. La contradizione e che questo tipo di musica o meglio quello che resta con autori come Händel e Hasse ha avuto un grande rinascimento . Da noatre che questi due compasitori dovetetro molta dello loro fortuna a Frainelli alias Carlo Baoschi

Unn tipo di virtuosimo che poi sembra sparire quando lo specifica che l’opera con il contorno di balletto oi altro fu nel secolo decimo ottavo  un fenomeno più  fenomeno auditivo che visivo e qui è interessante il giudizio del marchese de Sade che gli critica in quanto sgraziati pesanti e non capacci di immedesimarsi nei sentimenti che questi dovrebbero presentare. Anche i casi divertenti come quello di Ballarmino divo per altro capacissimo di tirare stoccate di striscia all’occorrenza ne fanno di più di un semplice fenomeno da baraccone. Un episodio mi ha colpito sia il tifo contro alcuni castrati da parte di ammiratori di altri ma anche l come a volte il castrato interrompesse la rappresentazione per mettersi a parlare a discorrere a fare salotto coem si suole fare nel tetaro della narrazione  Un essere attirati ma anche essere respinti che porta molti a intraprendere questa professione con diverse crudeltà la castrazione (la descrizione di questa è tra il comico e il perturbante) e un periodo di numerose privazioni lunghe ore chiusi in reclusori come i conservatori. Per me risulta chiaro il ricordare il magnifico film farinelli ma non manca se non è un po’ poco presente il fatto dei castarti che non facessero carriera. Il migliore film su questi resta senza dubbio “le voci Bianche “ di Pasquale Festa Campanile un film che ha il meglio della poetica di Kubrick in barry Luyndon eal surrealismo socialmente critico di Fellini ricco come è di interpreti fellinain da Sandra Milo a Anouk Aimée dove meo il protagonista un grande paolo Ferrari Meo poco più di uno squnizio si finge castato cosa che fa anche uno degli amori di Casanova. Si parla un po’ del , una super fotografia degna di Ennio Guarnieri e il miglior montaggio di sempre del fantastico Ruggiero Mastroianni . Forse le musiche non sono quelle dell’epoca perché rifate da Gino Mariuzzi ma ci sono dei termini simili come l’isolamento l’aridità nei rapporti intepersonali  e l’ambiguità che provoca anche una voglia di usare violenza o sodomia. Da notare che meo quando s’esibisce in scena lo fa soprattutto in abiti femminili. Oltre a questo senza togliere niente al testo di Sole che è meraviglioso non si parla mai in termini cronologici e non si nomina mai la commedia di Carlo Goldoni l’Impresario di Smirne. Qui lo sguardo sui castrati è sarcastico, si tratta di battutacce anche severe che l’estraneo il turco Ali fa nei loro confronti- Sarebbe bello che qualcuno si pigliasse la briga di studiare coem vengono descritti nei libretti d’epoca . Da notare che c’è un giudizio che per noi moderni è interessantissimo quello di Terssmeden. Il personaggio in questione era un ufficiale svedese di ventanni imbarcato su una nave olandese che fa un gran tour animino. Si trattava di un personaggio altissimo 201 fortissimo con un fisico possente esperto nell’uso delel armi molto più simile al personaggio di Rollo in Viking che ha un avventuriero settecentesco.  Di famiglia recentemente nobilitata,. Garfonomo non ha peró interessi culturali e si definisce uomo d’azione amante del buon vino e delle belle donne Questi vede nel carnevale del 1734 al teatro falcone in azione un musico castrati  in un dramma pastorale .  Dice di vedere una ragazza molto bella Viene anche introdotto ma quando s’accorge  che è un maschio la sua reazione è molto sconcertata. La testimonianza di Tersmeden è quella di un uomo moderno che osserva . La testimonianza è scritta in svedese e parla anche molto dei cicisbei. L’etimologia del nome di questi deriva dal parlare  a bassa voce e anche il loro presentarsi ha un qualcosa di teatrale L’analisi di Sole anche se qui sono un po’ sconcertato dalla mancanza di cronologia è più spigliati nella parte dedicata ai cicisbei fenomeno di ambito cittadino e sembra piú di tutti in ambito genovese anche se il più grosso delatore è Parini. Sono personaggi che rinunciano al farsi uan famiglia ben regolamenti anche con tanto di contratto ma anche personaggi che hanno una teatralità. Da notare peró che la parucca , il trucco e anche l’abbigliamento ricercato e lo spadino al fianco erano attributi comuni degli uomini di condizione. La loro rappresentazione in ambito cinematografica è limitatissima solo a pochi film gli amanti dell’imperatrice Elisabetta (Ruthelona Stever9 nel meraviglioso l’iperatice caterina di Joseph von strendberg e in un “Goethe in lov”e di Philipp Stölzl  ma sono ruoli di controno  La parte è più esplicativa me convince il parallelo tra l’amor cortese e questa usasa di un ‘amante ufficiale anche se vi sono per il caso genovese secondo me dei dubbi. Il primo riguarda Genova nel 1700 che è uno stato ancroa molto ricco e articolato una repubblica che si erge a regno con La Vergine Maria come protettrice che ha sostituito la forma mercantile (che rimane sempre come dimostrano le colonie genovesi in Sud America e non solo) con una forma finanziaria. Una forma che rimane immutata fin che dura l’antico regime e ci tengo a sottolineare di uno stato che sa liberassi da solo dagli austrici e battergli nella battaglia della Scoffera con un esercito improvvisato che combatte alla Prussiana e che partecipa anche a favore degli insorti alla rivoluzione americana Il cicisbeo sostituisce e completa il marito della nobildonna anche assumendo un ruolo che può ricordare il sacco da box visto che la dama scarica tensioni e risentimenti ed è di   una particolar estrazione il patriziato povero. Genova ha secondo me due particolarità la prima una forma di governo aristocratico ma repubblicano che non può prendere più di tanto elementi stranieri (la città è sempre stata e lo dico da genovese chiusa ) e ha anche un patriziato povero. Ma non sarebbe bastato a questo punto visto al ricchezza del citá comprare benefici ecclesiastici anche in zone limitrofe come quelle degli Asburgo o in Francia oppure per chi voleva la carriera militare. La presenza di un ‘istituzione come l’albergo dei poveri avrebbe dato buoni rudimenti nella scienza militare e soprattutto marittima.. Da sempre i genovesi hanno contati con la Svizzera che era ancora un serbatoio di mercenari. Forse nel XVIII il soldato di ventura svizzero iniziava a scemare ma c’era ancora. La questione e come mai il cicisbeismo un po’ per una nostalgia ma anche una rottura come il castrato con il codice conformista della contro riforma . Oltre che all’abile propaganda fides e al sincretismo tipo del cattolicesimo il perché le genti italiane erano molto cattoliche era una mancanza di modelli alternativi o modelli totalmente opposti come il calvinismo e l’Islam. Voglio citare qui Casanova che ricorda la piccola possibilità che aveva di diventare mussulmano che rifiutò come anche una conversione al calvinismo che l’avrebbe portata a essere uno dei principali gigolo a Londra. Il cicisbeo è il contrario di Casanova perché è un marito senza particolari diritti che però rompe come molte delle regole presenti nella società del 1600 che ricordiamo a Genova impediva il porto d’armi in pubblico solo in alcune circostanze. Lo spadino o la strisce ostentata come si vede in alcune vedute è il simbolo di un ascrizione a una nobiltà. Il cicisbeo è compagno fondamentale che dá lustro alla famiglia al marito alla dama e non ultimo a se stesso. Sarebbe opportuno vedere quanto hanno scritto come sono stati toccati dalle mode e anche quanto sono cambiati negli intesi decenni del 1700 anche dal punto di vista della loro composizione sociale. Il testo di sole è magnifico e mi auguro che venga letto e che molti altri si facciano domande di questo tipi. Che alcuni dei cicisbei fossero donne travestite

Robert Fogelberg Rota

Natale in casa Cuppiello

U natale

Tini la faccia della miseria

Titolo Natale in casa Cupiello

Regia Edmondo De Angelis

Interpreti Sergio Castellitto pIna Turco

Distribuzione RAI

Voto A

“Natale in casa Cupiello è uno dei testi piú importanti del teatro italiano del 1900 scritto nel 1931 da Edoardo De Filippo che io ricordo soprattutto nel ruolo del padre di Alberto Sordi in “Tutti a casa” una maschera straordinaria e uomo intelligentissimo che continua a indagare e fare scoprire vizzi italiani che sono anche universali . Questo testo in anno che per me è bruttissimo con la morte di mio papà uno dei miei attori preferiti Sergio Catsellitto che è anche stato il primo che ho visto a tetaro come Jean nobiltà uan bellissima messa in scena di Edmondo De Angelsi. Non mi concentrerò sul testo che non ho letto ma sulla messa in scena La fotografia di Ferran Paredes Rubio +e stupenda come il montaggio dello stesso in un ‘opera di tetaro televisivo che per me resta una delle più potenti dopo la mitica “Locandiera” di Carla Gravina per la regia di Corbucci. Cos é un opera di teatro televisivo non è il filmare dalla scena ma adattare i testo e soprattutto una regia una interpretazione che è messa in risalto con una serie di primi piani e una certa ambientazione tra quello che è la natività il presepe e quella che è la situazione attuale. La mesa in scena inizia con gli zampognari. Qui vediamo coem il montaggio lavora in una maniera stupenda e tutta l’abilitá di Lorenzo Peluso. Un montaggio rapido ma morbido che poco a poco ci fa capire l’ide adel tempo che è passato  Questi non sono importanti ma fondamentali perché sono quegli che legano al passato all’Italia che è stata e il fatto di non sentirli mi mette malinconia. Ma attenzione non c’è nienet né di bello e né di romantico in loro e nella neve che sembra imbiancare una certa Napoli sonnolenta sono in realtà all’inizio simili ai fnati del Craso agli alpini della ritirata di Russia e perché no agli italini morti per le leucemie in Kosovo uniche vere vittime con i civili serbi e albanesi di una guerra assurda. Questo speiga anche l’ambientazione di questo dramma tra anni Quarta e Anni Cinquanta in una casa piccolo borghese. Quello che vuole essere presentato sono gli sconfitti il Sud Italia che ha ricordiamo una particolarità di essere stato sconfitto da un ‘unità d’Italia che forse lo fece rinchiudersi. A prima vista luca Cuppiello svegliato da dalla moglie Concetta è uno dei tanti brontolii del teatro tradizionale italiano dedicato alla borghesia e qui cito i Rusteghi di Carlo Goldoni e il Ser Todero dello stesso autore ma con un’importante differenza lo studio della psicologia di quello che sembra un padre padrone arrabbiato con la moglie e il figlio ma con un'altra realtà. Un uomo che cerca un difficile equilibrio con un figlio che rifiuta la vita borghese un fratello che vuole giocare e una donna che forse non ama più. L’appartamento dei Cuppiello non sarebbe neanche brutto ma è impersonale ha i muri consumati dalla guerra da tante avventure e disavventure. Il ruolo che penso fu di Edoardo diviene il ruolo di Catsellito che come noto ha origini molisane e mano conquista il napoletano anche se italianizzato. Un napoletano borghese e vediamo un rapporto molto conflittuale con il figlio Tomassimo interpretato da Adrian Pantaleo che è un veterano del cinema italiano in opere come “Io speriamo che me la cavo)”. Il padre è contradittorio da posizioni molto severe nei confronti del figlio a posizioni più morbide e la recitazione di Adriano Pantaleo è forse il contrario di quella di Castellitto più caricata più fisica tendete anche al melodramma. C’è un oggetto che per me è strettamente collegato con Tomassino una statuetta di Pulcinella. Il passato della famiglia dei Cuppiello e dei pulcinella è sempre stato glorioso ma adesso sembra essere caduto è questo quello che accadeva una persona che rifiuta il presepe e l’onestà. Proprio come il  tanto amato e odiato zio Pasquale malato di tisi forse che ha il volto di Toni Laudadio. Siamo in una situazione quella di due uomini senza lavora ma anche senza speranze che ricorda molti dei film di Totò e Pepino ma senza il fatto di aver almeno vissuto. L’episodio della lettera alla madre fa vedere tutto l’abbrutimento ma quando i tre si presentano come re magi l’allegria e vera. La recitazione di Concetta interpretata da Marina Confalone e diversa. È una donna molto sciupata che ha avuto si un grande amore per Don Luca ma che ormai l’ha perso e ha diversi problemi a barcamenarsi con una gioventù che ha altri ideali. Come Vittorio Elia interpretato da Alessio Lapiceche che è l’uomo nuovo elegante. È un napoletano “moderno” con la famiglia a Milano forse giocatore di calcio uomo gentile e tranquillo una forza e non è troppo diverso da Nicola interpretato da Antonio Milo che non è solo un personaggio negativo  nel potere del denaro ma anche indurito dalla vita e sinceramente innamorato di Ninuccia che ha ila bellezza senza tempo di Pina Turco. Assomiglia a attrici del cinema italiano di quel periodo come Ywon Sanson ma anche alla prima Brigitte Bardot con una sessualità inconsapevole come quella della prima Brigitte Bardot. Il dramma di una situazione marito che per giunta non è un mostro e amante che è sinceramente innamorato e contraccambiato sotto lo stesso tetto potrebbe essere molto comica ma è anche drammatica ma solo qui con la decadenza della tradizione diventa tragedia e una tragedia greca vera partenopea o greca. Vediamo il coro dei vicini e il messo il medico interpretato da Andrea Rizzi con una dizione molto precisa che fa notare qualcosa di profondamente diverso il fatto che questa società oramai cadrà. Peró il presepe e l’amore l’unica vera tradizione. Un film da vedere e rivedere e spero che de Angelis e Castellitto si possano dedicare a molti altri saggi sul teatro italiano anche con opere meno conosciute di Alfieri  Goldoni e altri ancora

Robert Fogelberg Rota