A super intersting book on a forgotten war

pa.jpg

Small masterpiece in a super accurate book

The series man in arms is a classic for a public that love military history. One particular important time is the XIX century and the moste know war are the Napoleonic the American civil war and also the various colonial war and the Danish German and the franc German and the several colonial one but one of the bloodiest and may be the most bloodiest was the Tripple Alliance War and I will make a small review about Gabriele Esposito “Armies of the War of the Triple Alliance 1864-70 that has been illustrate by the Italian artist from Forli Giuseppe Rava. I will not tell so much about this war because you can really read the book that is written in a excellent easy style without any lines that is giving to us amusement and a lot of knowledge. Paraguay was a particular land under a charismatic dictator lopez that was really infest in modernity but also to lift the indigenous tradition. We discover the social structure of feudalism in the might Brazilian empire and the two catholic and liberal republic of Argentina and Uruguay. The conflict was really full of many epic fight dieses and a form of total warfare that had influence the time to come. Already the book is able to capture our fanatasy and like a good movie and TV series to have us inside that time and inside that operation an put our fantasy in action. This is the text but even bather are the illustrations done by a meravolous artist. Rava work with an extreme knowledge of the classical art but also with a difficult task that is given by the fact that he is making a particular kind of work a history piece that have to had a documentary values. The front illustration is significant it is the charge of paraguyaing cavalry dress in red. The position of the lances remain about what we will see like the forefather Paolo Uccello and the marabous “la battaglia di san Roman” but with a real important difference we are not outside the battle as in Paolo Uccello but in front of it under the main charge waiting in square to receive it. The horses show and other main influence Michelangelo mendrils bather known as the  Caravaggio with horse that remain the one of Saint Paul in “la conversion di San  Polo” conserved in Rome at Santa Maria del polo. They are almost real like it. The illustration has something about sculpture alike that make them almost perfect. We discover the two influence on the brazil army the Austrian/ German war and the France that was common even for Argentina and the Italian or bather of several Italian states in Uruguay. A book that is worth to read also for person that are not only interest in military story. What do you wait buy it

 

Robert Fogelberg Rota

Teatro a Lauria



Teatro in Basilicata

te.jpg

La Basilicata o Lucania è una delle regioni più affascinati in Italia. Da sempre crocevia di varie civiltà ha una grande importanza anche economica per la presenza di pozzi di petrolio. Ma aimè ci sono state decisioni molto sbagliate dal punto di vista politico che hanno portato la zona a avere alcune contradizioni particolarmente brutte. Che non permettono al territorio a di svilupparsi in maniera eco sostenibile Su Facebook ho conosciuto Maria Pia Pappaleo che è la presidente dell’associazione…..nonche anima e regista di una delle più importanti associazioni di teatro preseti sul territtorio nella bellissima città di Laurina che ha anche dato i natali a uno dei migliori attori italiani Rocco Pappaleo (indimenticabile gatto nel capolavoro di Matteo Garrone “Pinocchio”) ; cittadina incantevole vicina al mare da favola che bagna Maratea

Ti potresti prestare per i lettori di filmabasen?

Mi chiamo Maria Pia Papaleo, insegno Psicologia in un liceo e coltivo una mia grande passione: il teatro. Faccio parte di una compagnia che si chiama Amici del teatro di cui sono presidente nata 36 anni fa ufficialmente da parte di un gruppo di amici appassionati di teatro. Nel tempo siamo molto cresciuti anche se qualcuno ha abbandonato ma c’è stato sempre un ricambio con nuove entrata e soprattutto molti giovani. Conduco anche laboratori aiutata da attori noti. Mi sono formata a Roma e Milano in diversi workshop. Ho due sezioni: per adolescenti e per adulti. Oggi siamo in 40 e facciamo di tutto: dalla commedia, alla tragedia, al teatro popolare, teatro sociale e teatro terapia per diversamente abili. Anche il teatro antropologico è molto interessante. Abbiamo dei personaggi storici rilevanti come l’Ammiraglio Ruggero, il Cardinale Borromeo e il Beato Lentini. E’ un modo di far conoscere la storia locale ai più giovani, due anni fa ho scritto un testo di cui ho curato la regia sulla battaglia del 1806 tra francesi e borbonici. Ho coinvolto la popolazione locale oltre ad attori professionisti per le parti principali. Il teatro in ambito civile mi affascina molto, si toccano tematiche importanti: criminalità organizzata, morti bianche, femminicidio, disturbi dell’alimentazione come anoressia e bulimia. La sede è in provincia di Potenza, a Lauria a pochi chilometri da Maratea, la perla del Sud, rinomata città turistica frequentata da attori americani e di tutto il mondo.

 Forse a torto l’episodio che conosco di più della storia della tua regione è quello dei briganti lo hai trattato?

Ho scritto qualcosa su brigantaggio, tema molto delicato c’è chi vede il brigante come Robin Hood c’è chi dice che erano delinquenti :bisogna muoversi in maniera molto cautela perché gli studiosi sono professori di storia e molte fonti storiche sono andate perdute. Ho fatto un lavoro sulle brigantesse, le donne in questo periodo che si davano al brigantaggio. Cerco di usare rispetto e cautela e mi muovo sulla tematica in maniera emotiva Le donne avevano problemi di dipendenza nei confronti del padre e poi dei mariti. erano relegate nelle case. Il diventare le compagne di briganti dava loro più dignità. Però c’era anche chi ci rimetteva la vita. Mi sono occupata anche della tematica della magia, molto sentita nei nostri posti.De Martino, antropologo, descrive la magia nei nostri luoghi in maniera molto veritiera. Anche qui mi sono interessata della donna maga che essendo vista più emancipata si accusava di stregoneria e si mandava al rogo. La mia regione è la Basilicata che deve il nome dal Re Basilisco,mentre il popolo è dei Lucani nome che deriva da Lucanus personaggio mitologico che pare l’avesse fondata. La terra fu attraversata dai greci, romani, monaci bizantini, normanni, saraceni e poi francesi e borbonici.

Mi puoi raccontare sulla questione linguistica ?

Si parla in italiano e nel nostro dialetto, che è una lingua e siccome abbiamo avuto i francesi il nostro idioma ha diversi francesismi che si sono adattati. Ho seguito lezioni di docenti di glottologia che spiegano la derivazione del nostro dialetto. La nostra regione è divisa in due con due capoluoghi, Potenza nominata per l’arte della cucina e Matera capitale della cultura da tre anni, la città dei Sassi ,visitata da tutto il mondo. Come tradizioni si avvicina alla regione limitrofa ossia la Puglia.

Qual è uno dei problemi piú grossi ?

Matera ricordiamo non è collegata per niente, non ci sono collegamenti efficienti. Questo è un peccato per una capitale della cultura. Questo nonostante la Basilicata abbia giacimenti di petrolio ma che ha causato molti svantaggi, come l’aumento dei tumori per l’inquinamento. Il petrolio ha inquinato le falde e le sorgenti d’acqua, anche chi lavora non è dei nostri, è manovalanza straniere. Potevamo essere una regione ricchissima e invece solo guai.

Quali sono i vantaggi?

 Sicuramente il mare. La nostra regione affaccia su due mari, Mar Mediterraneo e Mar Ionio. Molte volte sono stata al nord, a Rimini ma lì il mare è inquinato, da noi è cristallino e purissimo anche se le nostre sono spiagge d’élite, molto care.

Mi puoi raccontare come funzionano le scuole?

 La Basilicata ha tutte le scuole, il mio paese ha tutti gli indirizzi di liceo e tecnici ma l’Università è nel capoluogo anche se i ragazzi scelgono Salerno o Napoli, Siena, Roma , dove ho studiato io, e Milano e per le lingue Perugia. Parecchi scelgono medicina o Scienze Biologiche Ingegneria ma anche il ramo umanistico, lettere, filosofia.

Quali sono gli edifici teatrali più antichi?

 Abbiamo avuto ottime personalità politiche, un europarlamentare,Gianni Pittella e un governatore Macello Pittella ma non siamo riusciti a farci finanziare un teatro Lauria non ha uno spazio teatrale. Hanno iniziato a costruire un palazzo della cultura ma l’hanno lasciato incompleto. Ci adattiamo in varie sale messe a disposizioni dai Parroci, dalle Suore. Io vado in molti teatri d’Italia ma nel mio paese non c’è un teatro. A Potenza c’è un bellissimo teatro lo Stabile fatto a somiglianza del San Carlo di Napoli, pre-unitario. A Lauria avevamo un teatro molto bello, un gioiellino con balconate, hanno pensato di abbatterlo per farci un parcheggio. Venivano attori noti. Questo è uno schiaffo alla cultura. Come vi finanziate? . Il teatro non porta voti per cui la politica non ci aiuta. Si fanno delle scelte nei piccoli centri, nel nostro si è privilegiato il calcio, spendono per questo sport. Il teatro puó risultare lento e viene lasciato ai margini invece i Greci, di cui siamo discendenti, sapevano quanto il teatro sia catartico.

Secondo te quali saranno i problemi portati dall’emergenza CV19?

Il teatro, le perdite, l’attore non sono stati mai nominati . Io ho il mio lavoro da insegnante e posso permettermelo dal mio budget ma tutti i giovani del mondo del teatro faranno la fame.. Finanziamenti e sponsor? Noi ci basiamo soltanto sugli spettatori, abbiamo oltre mille spettatori nei nostri spettacoli. Siamo l’unica associazione e ci muoviamo anche nei paesi limitrofi, le cose le facciamo sul serio la regia è mia ma se recito è di attori che chiamo da Roma. Non amo molto gli sponsor ,riusciamo a coprici tutte le spese che sono molte. Attiviamo una microeconomia: trasportatori , fiorai ,sarti, truccatori,insomma mettiamo in movimento l’economia del paese.

Mi puoi raccontare sulle Smanie della villeggiatura come è stata quest’esperienza ?

Amo molto Goldoni e Smanie mi piaceva perché era un classico ma che mi permetteva anche di curvarlo verso la contemporaneità : il consumismo, la voglia di primeggiare diventa una smania. Mi sono rifatta un po’ alla messa in scena di Servillo l’ho visto a Napoli e mi è piaciuta tantissimo. La scenografia? Si svolge in due case diverse allora mi sono fatta fare due quadri con due cornici. Ogni casa era in una di esse. Si spegnevano atto ho cambiato e ho allestito il giardino. Ho utilizzato abiti settecenteschi e per la lingua che non potevo rispettare, siccome una delle attrici era particolarmente dotata l’ho fatta parlare nel dialetto di Goldoni conservando un testimone tutti gli altri e parlavamo in italiano contemporaneo Che parte faceva la testimone? Era la dama di compagnia , quella che sta sempre intorno a Giacinta, la protagonista che non è solo chi l’aiuta ma da giudizi e consigli sapienti. La protagonista, era sballottata tra due uomini e lei riusciva a farla ragionare. L’amore razionalità e la passione. Goldoni ci ha dato un successo gratificante siamo andati anche fuori erano 16 personaggi, un cast eccezionale. Abbiamo avuto a disposizione anche un scuola di trucco e pettinature.

Mi puoi raccontare dello spettacolo che state facendo ora?

Sto facendo un laboratorio che doveva avere come spettacolo finale un copione su Enea e Anchise con il messaggio di sostenere le persone anziane da parte dei giovani. Il testo di Virgilio però in chiave ludica. I ragazzi amano molto la commedia anche se poi ci sono i momenti di riflessione . Il 27 gennaio ricordiamo la Shoà e mettiamo in scena testi di Brecht, anche a novembre sul femminicidio. Spero di poterlo portare in scena a settembre Vi siete occupati di teatro per bambini? Ho molte richiete ma purtroppo ho poco tempo, per il momento no. D’estate molte volte ho collaborato con associazioni sportive e ho fatto laboratori per piccoli. E’ stato molto divertente perché i bimbi hanno una memoria di ferro in un giorno imparano il copione e questo mi permette di lavorare sul corpo. Il teatro è soprattutto lavoro sul corpo, sul non verbale.

Robert Fogelberg Rota





En käre vän har gått bort

En stor kultur personlighet

percival.png

En stor kultur personlighet

För mig det är mycket svårt att skriva denna artikel eftersom den person som jag skriver om har varit ett stor vän och en läromästaren. Hans namn är (jag använder presens eftersom hans verk och hans personligt kommer att leva vidare) Percival och han har varit en av den stora på den svenska 1900 och 200-talet när det gäller användning av språket med roliga f ´gallikanska viker en av dem få som hade förstått den humor som finns i Samuel Becket. Percival var född i Jämtland och i en av hans eposet ”Julen på jorden” kom han tillbaka till sina fjälar genom att berätta om dem två familjer den svensak jjord nära från fadern och den aristokratiska från modern som tillhörde familjen Sinclair en skotisk släkt som härstammade från den tempel riddaren. Familjen passade inte i den moderna industriella Sverige och efter många svårigheter började Perciavl sitt bana i den svenska kultur livet som han uppfattade som trångt. Det som var slående med denna person vars stora genombrott för den allmänna publiken uteblev på grund av bråket mellan dem två stora regissörer på Dramaten den tiden Per Werner Carlesson och Ingmar Bergman som gjorde så att Kungliga dramatiska tetaern köpte ”Dagens inbrott ” men satt inte upp den under tiden med Lasee Projs som teatern chef var ett annan intresse eller infallsvinkeln. Percival var mål om det spirituella den magiska som ofta tolkar verkligheten på ett sätt som påminner om Jung medan den svenska utgår mera från Freud. Trots en form av icke förståelsen av Percival i hans röst det fanns aldrig något agg någon bitterhet med enbart en form av tror till naturerna och framtiden som är en djup tron till mänskligheten. Vi talade ofta o många svårigheter i en extensiv psykologisering av skadeperiod men även om dem stora frågan om klimat föråldringar och hur förnyade av källor kunde vara viktig mest frö dem enda som kunder förstå honom dem nya generationer vilka i själva verket var mina elever i dem yngre kurser. Percical var en sökare som med nyfiken blick såg på verkligheten och hade ett djup inetresse för andra kulturer ha som hade detta enorma själv förståelse av de som formade vårt eget från Strindberg till Noavlis via Dante och den elisabetanska teatern till Artau i andra utomstående kulturer. Det är kulturer som vi känner fortfarande mycket lite som det mesamerikanska kanske inte så mycket den aztekiska, med dem av dem antika städer , av egyptier i deras minst kända perioden och av dem sakrala kungadömen i Kongo och många i Sudan och den persiska afrikanska kulturen av Zanzibar vid dagens Tanzania so skulle brutal utplånas av portugiserna. Detta var alltid så med honom och hans liv själ förrändaren nina Falker till vilken går mina mest djupa kondoleanser en möjlighets att tala om allting mellan himmel och jord allt som hade att  göra med människor. Jag kommer ihåg den kritik mot ”Pip plånström” lite på grund av språket men även för faktum att fördrar karamell till morötter hade tagit många människor till ett extrem icke hälsomat liv. Percival var en föregångare till vegan rörelsen utan moraliseringar till kött ätare som jag och en människa som älskade att föra konstruktiva diskussioner om många ämnet exempel viss om vårt eeviga bråk angående kriget mellan romare min sidan och Kartago. Det mest intressena var nog diskussionerna angående den sakral kungadömen i Kongo och den tiden av bysantiska mirakler spel i vilken Kristus påminde om den grekisk klassiska Guden . Dyonisus i ”Bakanterna”. Detta fanns i den vision som Percival hade om Undeground att kunna se på dem att lyckas med att kolla dem delar som var inte kända att kunna se vad som inte fanns för dem flesta en så pass stor och intressant författaren som kommer alltid att vara med oss

Robert Fogelberg Rota     

Stravinsky  at the Royal Music conservatory in Stockholm

One really good interpretation

jan musik högskolan.jpg

Igor Stravinsky has been one of the big  name or may be the biggest name in XX century music and for me even with all his problem an extreme idea he has been able to look at the new time music both Jazz and even rock in some aspect and put it in the XIX century tradition in particular the lesson of Richard Wagner. I  know that he was deep against  the German composer but for me there is a big point of contact of the concept  of art fusion. Only that in his masterpiece History of a soldier Stravinsky could find another important part the social pathos. When he decide to put the music on a Russian folk tale he made a piece of art of a quiet normal situation the disillusionment an lost of several soldier that come back for the traces hell and went in another hell. At the Royal musical academy in Stockholm a class put this play in lecture way in a wonderful way that is develop with such high class. Stepan Frolov gives a perfect way. He succeed in putting both the classical part with virtuoso perfection and also some great Russian folk trunes. We are almost inside the stort of passion that are also build up by the clarinet of Emili Souvagine and the wonderful voice of the story reader Kotryna Starkute that take uss in thsi work. The really beautiful burt that give a selector to all this paly is Jan Daniels perfect piano execution. A really good interpretation

Robert Fogelberg Rota

Leonardo Tonini och hans verk

leonardo.jpg

Jag hade möjligheten att  Leonardo Tonini vid evenemangen  "La notte tace", som var ett samarbete mellan den italienska kultur instituet Fondazioni Lerici i Stockholm och den schweiziska ambasade. Leonardo Tonini är en ung italiensk intelektuelel som har trots sitt ringa ålder haft möjligheten att ha en imponerade verksamhet  .

Hej skulle du kunna presentera dig själv till ett svensk publik?

Ket är inte lätt att presentera sig för ett utländsk public eftersom det förekommer stora kulturella och mentalitet skinande. , vi har likarmade nästan identiska livs gärningar  , men varje folk använder sig av olika sätt för att kunna förstå de, . Svenskar verkar och gärna presentera sig som mycket tolerant och öppna till olikheter , fast i själva verket dem ger en särskild gräns mellan det som är deras och dem andra, genom att sätt en tydligt gräns mellan sig själva och resten av världen. , dem är mera toleranta eller verkar det eftersom dem är mindre intresserade i olikheter. . en invandrar barn i Sverige kommer ratt ha alla rätt som en inföding men man kommer alltid att betackat hen som ett utlänning,  Vid svenskarna ögon är italienaren mycket mera vulgära-,men vi måste påminna att Italien har haft oavbrutna invasioners under den gånga århundrade.  , , detta har inte hänt i Sverige.  Varje befolkning som har kommit till Italien har lämnat spå efter sig. , men inte i en rent form , man har gjort ett djup blandning.  Gotiken är inte en italiensk stil , men i Italien den har blivit den italienska gotiken, med olika kännetecken som skyller det för annat . Det var så med nordmännen  och med araber och alla andra besökare , som efter få år dem har blivit Italienaren . den bästa exempel var kejsaren  Federico II av Svevien  som till trots att han heter Hohenstaufen i efternamn  han är en av grundarna i den italienska diktarkonsten , som byggd en dem vackraste slott i hela Italien, När han såg Sicilien han flyttade hans hov till Palermo . Italienaren är otroligt blandade när det gäller den etiska, just i Sicilien kan man hitta långa och ljusa personer med nordisk utseende samt små med typiska arabiska drag. i. Jag tala rom italienaren  inte om utlänningar . Så det ät alltid svårt att presentera sig till en “annan” publik, jag skriver dikter, fiktion  och teatern , om du intervjua mig  eftersom en av mina dikter har blivit tonsatt av mästaren Stefano Ghriseni och den presteras för alla första gång vid den italienska språket veckan här i Stockholm i sammabete med den italienska kultur institutet och den schweiziska ambassad,

.
hur har du upptäck att du vill bli författaren?



Jag anser att ursprunget är i dem svårigheter att förhålla mig till världen utanför-. När jag var lite dem andra kamrerer kom och kallade mig för att leka med dem men jag sa neh´j jag föredrog att var bland mina böcker, när jag var barn och gick i grundskolan skrev jag en manual i astronomi. Jag älskade både den vetenskapliga och den fantasi fulla dele. .Oiesi kom senare när jag vara vid högstadier och umgicks med andra poeter och vi skrev mest av allt låt texter teatern kom sist när jag började jag att tillägna mig den för att kunna ta i tur med .



Har det funnit någon förfataren som har påverkat dig stark?



Jag har läst allt från filosofi till litteratur men mitt bildning avr tills jag . var tvungen att ge mig själv bättre disciplin på grund av universitet , så jag har visa texter som bygge på citatione. . Men det som är viktig i konsten är att ha en egen röst ochs öknade av den . Jag vill alltid arbeta med ändringar variationer om jag läser Harold Pinter jag ställer mig frågan vad kommer att ända i denna fall om den karaktärerna gör det eller det ? om teatern skulle falla ? Jag gillar att ta bord den sakrala att skapa en annan typ av mytologi.  Jag hade ett kort farsartade stycket som blev iscensatt i Cremoan över relationell mellan publiken och tetran.

Vilka är dem tematiken som du gillar mest att uppmärksamma i ditt verk ?



 Giuseppe Cerbinosa över en av mina dikter  ha detto che in essa “Verkligheten behöver inga symboler eftersom den är redan full av den och poeten lämmar den på samma viss  .” I själva verket även om mitt poesi är inåtvänd den försöker att beskriva en verklighet som vi inte känner till eftersom den är som en skandal ”huvudsatsen gäpår till människan som landskap.   è “ vi har fått en förrättnings punkt eftersom verkligen kan inte längre presentera sig . Människan är inte längre en del av naturen men den betackar den som en utomjording som har precis kommit på jorden. . Min diktkonst är bevis på en paradigm syfte för att kunna beskriva ett nytt språk.  Jag kan inte hålla med ett konst som vill uttrycka sig själv men snarare en konst som söker sig själv.  . Jodorowsky, uttrycker det med följande ord ”säg inte det som du vet men det som du misstänker”. Han har rätt, att söka är mot ett okänd del av vilken vi kan enat spåret

solaris3.jpg



Har du sett några bra bearbetningar av teatern pjäser för film ?



att förvandla en konstverk är alltid någonting positiv oavsett resultaten . det är att läsa igen det att ge en nytt förklaring.  Man måste inte göra fel att konfrontera den .  Maestro Stefano Ghisleri har satt ut som lyrik en av mina dikter och nur är mitt dikt även det. . man börjar med mitt etx men den är även musik.  När jag lyssnade på den första noktore  “La notte tace”, jag förstag vilken var den problem vad som fungerade som var lämpligt för den skriva order men kunde inte fungera med musik . Vi arbetade på den och nu hörde resultaten här i Stockholm, men det ör frågan om musik . jag minst en roman Lems ”Solari”s di Lem, men jag skulle kunna ha olika tusen exempel . 1972, d Andrej Tarkovskij, betrackatas som ett mästerverk även om den är mycket annorlunda i förhållande till boken . Soderberghfilm från  2002, är mera trogen boken men dessvärre är den att glömma . först är en språk är konsten et system av täcken, ljudmse´siga för musiken och visuella för filmen   det betyder att vi kan inte och bör inte jämföra den filmiska Moby Dick av John Huston med det som är Melville pjs

Vilken är lägger för dem unga konstnärer i Italien ?

I Italien det är en allvarlig med inte fult tragisk läget. Man lever i den ständiga klagomål och gråt valzer att det hade inte pengar och utrymmet. Nära min stad  i Castioglione några unga konstnärer klagade att det inte fanns plats ocj då borgmästaren vilades dem nåra utrymmet som var lediga men dessa unga männsikor vist inte vad dem kunde göra. Det är konstnärens uppgift att skpa nya utrymmet och man kan bara tänka det som gjordes av bröderna Lumiére . varje konstverk är att skära en bit av kaoset för att kunna åstadkomma något form av ordning någonting i kaoset och precis som när det gäller vetenskap kommer int världen att kunna vara utan det- . idag finns det adels .


Hur tror du att den italienska språket kommer att utvecklas?

Jag tror att den kommer att blandas med andra språk att se bli historiserade . Under XIV århundrade många sa att den fanns inga utrymmet för den vulgära språket att varbar latin var Språket med den stor S. sen kom Dante Aligheieri.  . Swe blev italienska den mest prestigefulla språket i hela Europa och sen blev det franska och därefter engelska och kanske om 30 år kinesiska vad som borde orrar oss ör hur språket blir fattigare och fattigare i dess innehållet. 



Tro du att internet kommer att hjälpa konsten?

 
Internet hjälper att producera inte att kunna göra ett bättre reklam. Du kan göra reklam mind social medier för s´dian idéer men det som är viktigaste är att vara känd men att kunna göra annat.

Dina kommande projektera?



Make it new, som sa  Ezra Pound. Jag skall göra någonting nytt att kunna göra något bra verk

Leonardo Tonini (Castiglione delle Stiviere, 1974) dikatren och förlägagre har skrivit om o di Ungaretti, Deleuze, Pinter, Spinoza, Sloterdijk e altri. Han . är en av grundaren abv  Movimento Sannixista. Nel 2015 har han vunnit Virgilous priset.

Robert Fogelberg Rota

Tam om svenska folket



Jag är inte nöjd med Mattias Andersson regi

zanjani_nina_173.jpg

Titel Vi som fick leva om

Regi Mattias Andersson

Spelplats Dramaten Elverket

Betyg D

Tyvärr trots den roliga idéen att göra en pjäs med ett filosofisk frågan som man har ställt till många svenskar är den hyllade regissören från Backa Tetaern Matias Anderson idéen att på ett brechtiansk sätt och resultatet blir adels för tam och oenhetlig för att vara intressant. Tyvärr en legend av den svenska teatern och den internationella filmen som Marie Richardsson som hade den stora tillfälle att delta iStanley Kubrck sista film ”Eyes whild shut” är adels utnför rollerna utanför dialogerna och är i uppenbart problem med den fisiska i pjäsen. Någonting som hon delar med några av backa teatern skådespelaren som den grovhuggen Kjell Wilhelmsen som man har tydliga problem att höra och samma an sägas av

Adel Darwish som får spela rollen av Invandraren eller ny svensk som är kanske bättre att säga. Fast dem två ovannämnda herrar är helt fantastiska i jämförelsen med Rasmus Lindgeren och Ylva Galon som verkar ha stora problem med att stå på en scen. Det som är problem med dem och även med uppsättningen är att deras sätt att vara konstig naturlig utan något som helst karisma. Detta är lite grand även problem som förkommer med Bianca Kronlöf och Nina Zanjani vilka rollen är lite för tydliga inte helt fint känsliga särskild när dem göra på engelska en parodi av två stycken utländska städerskor. Det konstigaste att se när Nina Zanjani presentera en tjej som ville bli dansaren men blev istället tandläkaren och Bianca Kronlöf presentera en kvinna vars pojkvän blev dräp är dem så bra fast man tänker är det inte mera själva historia som gör det utmärk. Samma kan sägas om Nemanja Stojanović vilken är klockren som flummare och inte minst som travesti. Men den riktiga tjuren på scenen är onekligen Magnus Roosmann som visar enorm kapacitet berättar röst naturlighet och klassicim som har varit den stora kännetecken av skådespelaren från Max von Sydow till jarl Kulle och gör av honom den bästa på hela scenen och bär upp föreställning. Om det hade varit en monolog hade det varit betydligt bättre

Robert Fogelberg Rota



Stockholm mexikanska

82336791_606947246530527_8735974436525572096_n.jpg

En super akonstnären

Få konstnärer har lyckas att göra så bra med den digitala fotografi som att ge ett säregen konstnärlig som  Karen Perez Guzamn

skulle du vilja   presentera dig för filmbasen läsaren?

Hejsan! Jag är Karen, kommer ursprungligen från Mexiko, men det är nästan 15 år sedan jag lämnade landet. Sedan 2005 har jag bott i Italien, England, Spanien och för 7 år sedan också i Sverige. Jag är Fotograf och video konstnär, och är också delägare till en livsstilswebtidning som handlar om Stockholm fast på engelska och den heter Your Living City, där publicerar jag också många av mina video samt fotografier och artiklar. Jag har format mig som fotograf, sedan jag tog min universitets examen, på den tiden brukade jag plåta film och jag fortsatte att göra det under en mycket lång tid, även när alla andra redan hade flyttat in i digital, jag plåtade bara film. Sedan tog jag en specialiseringskurs i fotografi i Florence i Italien, och då var det 2005. Men fotografi har altid varit en jätte stor del av min liv, så redan innan jag började bilda mig som fotograf, så hade jag redan fått mig för att fota med min gamla filmkamera och framkalla de där icke konstnärliga fotograferingsförsök, även om jag trodde att de var hur konstnärliga som helst. Om jag ska vara ärlig, utbildningen som har get mig mest har varit det som jag har fått utanför klassrummen, det som jag har fått med övandet, själv med min kamera, eller efter att jag har tittat andra fotografer i action, men också tack till alla människor som delar sina kunskaper och tips om fotografi i YouTube-videor, det är där jag har hittat mer kunskap en den jag fick i skolan.

Vilka är för dig den bästa möjligheter som den digitala revolutionen har gett till fotografer? En av de bästa måste vara att ha fler möjligheter att skruva upp allt. Förut ner man hade bara 24 eller 36 försök per rulle, så gällde at vara extremt noggran för att inte missa det där ögonblicket, man bara hade ett tillfälle, nu när man har en digital sensor så kan man bara håla knappen tryckt så att man vet att man inte kommer missa det ögonblicket. Man har en större safety net, så kan man säga. Sedan gillar jag att man kan vara mer kreativ samtidigt som effektiv när det gäller redigering, och ett litet misstag under redigeringen betyder inte att man måste börja om utan man bara går tillbaka en del steg och sedan är misstaget borta.

Hur pass mycket är du påverkat av Mexiko stora tradition när det gäller fotografi?

Jag är väldigt påverkat av Mexikansk konst in stort sett när det gäller min fotografi och även video konst. Jag gillar at jobba med färgstarka laddade bilder och mycket kontrast. Jag försöker ha en viss rörelse i bilden, en ljus och briljant historia och för det mesta en viss glädje.

Vilken är ditt favorit film?

The Shinning av Stanley Kubrik. Kommer du att arbeta med film i en senare tillfälle? Ja det kommer jag säker göra, jag producerar regelbundet korta dokumentärer och intervjuer men skulle verkligen jobba med ett större projekt, när tiden och teamet blir rätt. Vilka är dina kommande planer?

Jag skulle verkligen gå tillbaka till en av mina andra passioner, som är video konst

Robert Fogelberg Rota

Intervista a Stefano Ghisleri

Immagine2.png

Il destino che bussa alla porta

Potresti presentarti per un pubblico svedese?

Sono Stefano Ghisleri e sono nato a Brescia nel 1985. Il mio percorso di studi ha sempre viaggiato

su due binari paralleli: gli studi tecnici da una parte, con la frequentazione di un istituto tecnico

come scuola superiore seguito della facoltà di ingegneria conclusa con una laurea magistrale nel

2013, e gli studi artistici dall’altra. La musica è entrata in me grazie all’impetuoso incipit della quinta sinfonia di Beethoven. Per me è stato “il destino che bussa alla porta”, come il compositore di Bonn disse riguardo alla sua sinfonia più celebre. Da allora ho iniziato lo studio di pianoforte che mi ha portato a diplomarmi con il massimo dei voti nel 2009 sotto la guida del M° Alberto Ranucci. In questo periodo mi dedico maggiormente alla composizione, che studio sotto la guida del M° Luca Tessadrelli, e alla presentazione al pubblico dei miei lavori. Non ho abbandonato gli studi tecnici: anche se ormai il tempo che dedico alla scienza è molto limitato, la insegno in diverse scuole.

Come hai deciso d’intraprendere la carriera di compositore?

Ho sempre avuto l’impulso a creare cose nuove. Già da ragazzino, avevo circa quattordici anni ed

ero ancora autodidatta, abbozzavo piccole composizioni per pianoforte. Parallelamente, con lo

studio di Dante alle scuole superiori ho iniziato anche a scrivere testi poetici nello stile del Poeta e

altre poesie. Ora che sono adulto il mio lavoro è diventato molto più sistematico, sia nella scrittura che nella

composizione: seguo dei corsi nei quali i docenti possono correggere i miei errori, darmi un

panorama contemporaneo sull’arte che trattano e trasmettermi la loro esperienza.

Negli ultimi due anni il mio lavoro di compositore è diventato più intenso e sono felice che sia il

pubblico sia la critica le abbiamo apprezzate molto. Hai scritto una suite su Strindberg puoi raccontarci un po’ sulla gestazione e

che cosa significa per te l’opera di Strindberg soprattutto quella pittorica?

L'idea di scrivere una suite ispirata ai quadri di August Strindberg è nata durante la mia visita al

museo di Losanna nell’ottobre del 2016. Ad accompagnarmi c'era Ulrich Suter, il quale aveva

organizzato il mio concerto del giorno seguente alla KKLB di Beromünster. Terminato di vedere la

mostra, espressi a Ulrich il mio grande interesse per un quadro in particolare, "La Ville", e gli dissi

che avrei potuto scrivere un pezzo ispirato alla tela. Osservati nuovamente i quadri della mostra, ci

venne l'idea che una suite sarebbe stata la forma ideale per rappresentare quella giornata dedicata

all'arte. Presi dall'entusiasmo, proponemmo l'esecuzione già in febbraio, ma gli impegni del Museo

impedirono l'inserimento di un concerto. Questo fu senza dubbio un bene: non sarebbe, infatti, stato possibile comporre un'intera suite in così breve tempo e si sarebbe corso il rischio di realizzare un lavoro non degno del soggetto. La suite vuole ripercorrere quel pomeriggio: l'ingresso al museo di Losanna, con la sua maestosa facciata e i passi dei presenti che picchiettano sul pavimento sono rappresentati nel primo brano. Il primo quadro è Mer Tempetueuse. Bouée-balai, nel quale compare il "tema della tempesta" che pervade tutta la composizione. Seguono poi De l'eau, quasi un omaggio a Debussy, e Glace sur le rivage, che formano quasi un quadro unico contenendo uno i temi dell’altro. Il punto di massima emotività arriva con Une fille aux yeux bleus regard Le Premier berceau de l'enfant. Segue poi Fleur sur le rivage, di andamento molto più limpido e sereno rispetto al precedente. L’ultimo quadro scelto è La Ville, che contiene in sé la visione di una città lontana e irraggiungibile contesa tra un mare in tempesta e un cielo in bufera. Il brano finale, che richiama direttamente quell d'apertura, rappresenta l'uscita dal museo, e mescola le impressioni, e quindi i temi musicali, di tutti i brani precedenti. La composizione va vista come un unicum: ognuno dei brani ha un'influenza su quello successivo, con l'ultimo a chiudere in maniera circolare l'opera.

  • Dei quadri di Strindberg mi ha colpito molto la forza comunicativa. In alcuni di essi ci sono dei tratti estremamente violenti, alcuni trasmettono una solitudine infinita, altri hanno una piacevolezza quasi infantile. In un certo senso, l’arte pittorica di Strindberg mi ha ricordato quella compositiva di Beethoven. Leggendo poi alcuni testi del poeta svedese e la sua biografia, ho trovato delle affinità tra il suo pensiero e il mio. Strindberg scrive: Io cerco la verità nell'arte della fotografia, così intensamentecome la cerco in molti altri campi; anch’io cerco, attraverso l’arte e la scienza, qualcosa di vero, bensapendo che non esiste una verità ultima.

    Come lavori quando devi comporre un‘opera?

    Devo ammettere che è molto difficile rispondere a questa domanda In generale la cosa principale è quella di trovare un Tema musicale (che può essere anche un inciso

    molto breve) e cercare tutte le variazioni che si possono trovare su di esso. Ne studio quindi le

    versioni inverse (intervalli musicali invertiti), cerco di capire se è un Tema adatto per dei

    contrappunti particolari, quali tipi di accompagnamento possono, quali “armonie” lo arricchiscono (ho scritto armonie tra virgolette perché la musica che scrivo è principalmente atonale, ma è per rendere l’idea).Di fondamentale importanza per me è la struttura sia dell’intera composizione sia dei brani che la costituiscono. Solitamente le composizioni che mi vengono chieste hanno un limite di durata; quindi, matita alla mano, calcolo ti tempi che devono avere i vari movimenti e quindi il numero approssimativo di battute.

    Ricerco poi un’unità interna nell’opera: elementi che ritornano, richiami “armonici” e sonorità

    simili. Sono anche molto attento al pubblico: la musica è un’arte che deve trasmettere un messaggio a qualcuno, non a caso suoniamo in un teatro, quindi alla parte più introspettiva e di ricerca innovativa che compongo cerco sempre di controbilanciare con una scrittura che possa risultare interessante anche per uno spettatore che non sia un addetto ai lavori.

    Viviamo in un’epoca dove il digitale entra sempre di più nella nostra vita come pensi che

    questo possa influenzare la nostra percezione della musica ?

    Ogni nuova tecnologia può portare buoni o cattivi frutti in base all’uso che ne facciamo. Il digitale permette di avere la musica sempre con sé. La cosa più importante, però, è che il pubblico rimanga interessato alle esecuzioni dal vivo e alle proposte dei nuovi compositori.

    Purtroppo la pigrizia ci porta ad ascoltare la musica a casa seduti sul divano. Certe volte questo può essere un bene: alcuni lavori hanno bisogno di contemplazione, di solitudine addirittura, per essere apprezzati (in particolare penso ai compositori antichi le cui sonorità erano dedicate alla spiritualità e non ai concerti); tuttavia bisogna tenere bene a mente che l’andare a sentire un concerto (che tecnicamente non sarà mai come una registrazione in studio) va vissuto come un momento di condivisione: c’è un artista che vuole comunicarci qualcosa e la stessa presenza di altre persone che ricevono il messaggio è a sua volta una condivisione.

    All’inizio dell’epoca romantica quando era attivo Beethoven alcuni critici trovavano il suono

    del forte piano troppo freddo; secondo te come ci si deve rapportare sul digitale e che

    possibilità dà e toglie alla musica. In linea del tutto generale, e in ogni campo della cultura, un’innovazione porta un certo dissenso. Ogni volta che al mondo si è presentato qualcosa di nuovo qualcuno ha sempre affermato che era meglio prima, ma in realtà tutto è solo una questione di abitudine. Gli artisti sono più attenti a queste novità poiché il loro fine è sviluppare idee in modi nuovi. Naturalmente non è possibile occuparti di tutte le novità; ogni artista sceglie la strada che trova più congeniale e cerca di creare qualcosa di nuovo in quella via. Credo che ogni artista, ma anche ogni persona in generale, debba sempre tenere a mente quanto scritto una volta da John Cage: “Non riesco a capire per quale motivo la gente tema le nuove idee. Io ho paura di quelle vecchie”. Quello che per noi è nuovo, per i nostri figli sarà la normalità, mentre per i nostri nipoti sarà soltanto una vecchia usanza da guardare con un sorriso di compassione. Non è questione di giusto os bagliato, è inevitabile.

    Puoi raccontare del tuo lavoro in Svizzera?

    Il mio lavoro in collaborazione con la Svizzera è iniziato nel 2015 quando mi è stata commissionata la composizione di un piccolo brano per clavicordo. In quell’occasione ho presentato il Canone inverso perpetuo sulle cifre di π, un lavoro contrappuntistico che utilizza due voci di cui la seconda suona in maniera inversa rispetto alla prima e il cui finale coincide con l’inizio cosicché è possibile eseguirlo infinite volte. Inoltre, lo spartito era avvolto su una sfera, oggetto geometricamente finito ma illimitato.

    Questo lavoro è piaciuto moltissimo sia all’organizzatore, Ulrich Suter, che all’esecutore, HansruediZeder. Sono nate così nuove collaborazioni che hanno portato al mio primo lavoro di ampio respiro: la Strindberg Suite.Successivamente ho composto la Suite Platonica, che mi è valsa il Premio Masciadri nel 2018 e il primo lavoro per strumento solista accompagnato, ovvero il Concertino per clavicembalo e archi presentato al festival di musica di Hochdorf che la critica ha molto apprezzato. La collaborazione con la Svizzera sta continuando: ho appena terminato la Turner Sonatina che sarà presentata in prima assoluta il 29 novembre a Londra.

    I tuoi prossimi progetti ?

    Sono ansioso di ricominciare a scrivere testi: gli impegni musicali dell’ultimo periodo, oltre a quellid’insegnante, mi hanno tenuto lontano dall’attività letteraria. Con il nuovo anno ho intensione di iniziare a scrivere il mio primo romanzo. Riprenderò quindi il corso di scrittura creativa con il mio maestro Heiko Caimi.Sul lato musicale voglio concentrarmi sullo studio del contrappunto e della fuga e voglio aumentare la mia conoscenza dei grandi maestri antichi, in particolare Monteverdi. Sono in fase diorganizzazione concerti con in programma mie composizioni in diverse città europee, eseguite da me ma anche da altri, e mi è stato chiesto di comporre musiche da camera. Spero inoltre di poter collaborare con un regista, in modo da poter accostare mia musica a delle immagini per una fusione tra le due arti

Film och intervju med Boris Gouts på Kino Rurik

En så bra film

67966827_508074843071324_4839334351860662272_n (1).jpg

Titel We dress well in Death

Regi Boris Gouts

Medverkande Sasha Bystrzhitskaya

Svensk distribution Kino rurik

Betyg A

Jag måste erkänna att jag är så imponerade av Boris Gouts som är enbart spelade med ett Iphine och det är så bra kompositioner det som ges av Darya Lihaceva som lyckas förutom i den av regissören Boris Gouts som vill ge känslan av kunna vara där och nu i ett värld som är vårt eget i ganska kall och verklig den av varje da. I centrum av berättelse sår en annan kille Boris som vi upptäcker när han och är Boris Gouts visar ett kep som är typisk av den värsta Tv erkännande framför en kameran när den yngre Boris spelade av Daniil Pugaev erkänner till Masha ahans älskade att han har provat att göra en porr film. Det är en komplicerade av i vilken den ung pizza bud i million staden Moskva som vi ser filmade i några små området har tillkommit. Han har allting för att vara lycklig en tron till samhälle till den som för denna struktur Putin. Två föräldrar som är unga och kapabla särskild moder som är nästan modell liv och den mest älskvärda flickvännen som man kan tänka sig med namnet Masha spelade mycket väl av Sasha Bystrzhitskaya. Det är den unga eviga ryska tjetjen full av liv intelligent och spontan vars röst är som sång för oss med den renaste slavisk skönhet men har bara ett mycket stor problem hon är cancer sjuk. Snart kommer hon att dö och verkar inte vara arg eller ledsen eftersom för henne det finns någonting annat hon behöver bara förbereda en lätt och fint begravning. Detta skall ske med hjälp av vänner och hon vill inte ha någon som helst knotat med fadern som är riksdag ledarmöte i någon parti som är uppenbarligen mera till högre än Putin Vi ser hur pass mycket hon försöker att njuta livet men då Boris levande förvandlas till ett stor serier av missförstånd när tack vare Boris unga och enfaldiga vän Igor Boris blir tagen till en porr film regissör som man tror att han är intresserade i kultur eftersom han har ett affisch om David Luck ”Twing peck”. Det är en vackert erfarenhet om livet i den vackra ryska sommar vi ser lite grand av ett starnd och vi möter mycket . till slut kommer… en form av översållning som man måste bara se. Boris Gouts har varit närvarande vid filmen svensk urpremiär och här har vi några frågor som han har svartar

Varför har du spelad en film med en Iphone?

Jag har velat prova det för att lomma närmare det som vi ser med olika verkligheter som är den som vi möter varje dag. Det har varit ett ganska svårt val eftersom jag hra varit tvungen att vara ännu duktigare än det som man är vanligt viss att få handlingen historia som för mig är central i centrum. Jag hoppas att jag har någorlunda lyckas med det eftersom det har varit svårt.

Du arbetar även som film läraren för regissören vilka är dess svårighet?

Det finns ganska många sådana svårigheter eftersom vi är ett ganska speciellt land med ett specielt kultur när det gäller många saker och ting. Jag tror att jag har lyckas någorlunda och kontakt med många unga filmskaparen ger till mig kanske möjligheten att inte hamnar i ett ännu störe problem som är den kreativa demensen av många andra regissörer.

Hur kommer det att bli med film distribution?

Det blir i januari både på biograferna och inte minst på olika dator plattformar. Det är viktig att kunna få den även med så få medel.

Några har kallat dig för Ryssland Lars Von Trielle vad tycker du av det?

Det får stå för dem .

Kan du berätta hur du valde dina skådespelaren?

Jag fick ta på dem på dem social media vilken var mest instagram. Det är unga personer som har inget tidigare erfarenhet och kunde få den spontanitet som jag hade behöv ha

Ditt kommande projkt?

Någonting annorlunda en film om Lenin och hans hustru en kärleks komedi med parodiska inslag.



Robert Fogelberg Rota

Un grande autore italiano

FB_IMG_1573220164716.jpg

Ho incontrato Leonardo Tonini dopo l'evento "La notte tace", una inziativa congiunta dell'ambasciata italiana e dell'ambasciata svizzera per la settimana della Lingua Italiana nel Mondo, all'Istituto italiano di Cultura C. M. Lerici di Stoccolma.

Ciao, potresti presentarti per un pubblico svedese?

Non è facile presentarsi a un pubblico straniero perché ci sono sempre profonde differenze culturali tra un paese e l’altro, le azioni della vita sono le stesse, ma ogni popolo usa categorie differenti per comprenderle. Gli svedesi appaiono come tolleranti e aperti alle differenze, ma in realtà si pongono come spettatori di tutto ciò che non è svedese, tracciano un confine netto tra loro stessi e il resto del mondo. Sembrano molto più tolleranti di altri, ma è solo perché nel profondo non vengono scalfiti dalle differenze. Un bambino figlio di genitori stranieri, anche se nato in Svezia, godrà di tutti i vantaggi di un bambino svedese, ma verrà per lo più percepito sempre come uno straniero. Noi italiani siamo agli occhi degli svedesi molto più volgari, e lo siamo, ma la nostra storia è fatta di invasioni continue, per millenni, mentre non è così per la Svezia. Ogni popolo che è passato per l’Italia ha lasciato testimonianza di sé, ma non in forma pura, c’è stata una contaminazione molto profonda, Il gotico è uno stile non italiano, ma in Italia è diventato gotico italiano, con caratteristiche proprie diverse da quelle di qualsiasi altro paese. Così è stato per i normanni e per gli arabi e per tutti gli altri visitatori, dopo pochi anni che erano in Italia sono diventati italiani. L’esempio più famoso è l’imperatore Federico II di Svevia che seppure faceva Hohenstaufen di cognome è il fondatore della poesia italiana, ha costruito alcuni dei più bei castelli d’Italia e quando vide la Sicilia trasferì la sua corte a Palermo e ci morì. È una mescolanza anche genetica quella italiana, proprio in Sicilia è facile trovarvi italiani alti e biondi, con gli occhi chiari e tratti tipicamente nordici, insieme ad altri piccoli dalla pelle scura e con naso e occhi tipicamente arabi. Sto parlando di italiani, non di stranieri. Quindi il presentarsi a un pubblico ‘altro’ è sempre complesso, io scrivo poesie, narrativa e teatro, se oggi tu mi intervisti è perché una mia poesia è stata messa in musica dal Maestro Ghisleri e il pezzo è stato presentato in prima assoluta durante la Settimana della Lingua Italiana qui a Stoccolma, grazie all’ambasciata italiana e a quella svizzera.

Come nasce la tua vocazione di scrittore?

Credo da una difficoltà a relazionarmi con il mondo, con gli altri. Da piccolo vivevo nel mio mondo, gli amici venivano a chiamarmi per giocare a calcio e io dicevo loro: “no, grazie”, preferendo rimanere solo con i miei libri. Ho sempre scritto; scrissi un trattato di astronomia alle elementari, ho sempre avuto una passione per la fantascienza che univa il dato scientifico alla storia di fantasia. La poesia è arrivata dopo, alle superiori, quando incontrai, nello studio, altri poeti; scrivevo principalmente testi di canzoni. Il teatro è arrivato per ultimo, quando incominciò ad affascinarmi il rapporto con gli altri, il conflitto, il gioco del potere tra le relazioni.

Hai avuto una qualche particolare influenza?

Io sono un lettore onnivoro, ho letto davvero qualsiasi cosa, senza pregiudizi, e ho letto moltissimo, filosofia, critica letteraria, arte, romanzi, in maniera piuttosto disordinata almeno fino all’Università dove, per esigenze di esami, ho dovuto impormi un po’ di disciplina. Quindi sono sempre influenzato da tutto, ho scritto testi che sono interamente costituiti da citazioni. Ma quello che conta in arte è avere una voce propria, l’arte è la ricerca della propria voce e al contempo di una voce universale. Mi piace procedere per variazioni, leggo qualcosa di Harold Pinter e mi chiedo: cosa succederebbe se avvenisse questo? se entrasse un personaggio così? se cascasse il teatro? mi piace ‘dissacrare’ nel senso di de – sacralizzare un testo, per costruire poi un’altra mitologia. C’è un mio breve pezzo andato in scena la scorsa settimana a Cremona, è un pezzo farsesco, apparentemente assurdo, ma ha l’impianto di una sacra rappresentazione e parla alla fine di dinamiche sociali e del rapporto tra l’opera e la sua fruizione da parte del pubblico.

Quali sono i temi che ami di più trattare nella tua opera?

Sulla mia poesia Giuseppe Cerbino ha detto che in essa “La realtà non ha bisogno di simboli perché così come si presenta è in se stessa “simbolica”; è diventata talmente improbabile che il poeta la lascia così com'è.” In effetti non è la mia una poesia di introspezione, ma tende a descrivere il paesaggio come qualcosa di scandaloso agli occhi del poeta che non lo riconosce più, lo sente come un fatto estraneo perché a essere perduto è “il primato stesso del paesaggio sull’uomo”; è avvenuta una disgregazione, una separazione intima e non più conciliabile. L’uomo non fa più parte della natura, osserva la realtà come un alieno arrivato sulla Terra per la prima volta. La mia poesia è la ricerca di un linguaggio per descrivere questo cambio di paradigma, non bastandomi più il linguaggio nel suo uso comune. Di certo, io concepisco l’arte non come espressione di sé, che oggi è la cosa che va per la maggiore, ma come ricerca di sé. Dice Jodorowsky, non dire quello che sai, ma quello che sospetti. Ha ragione, la ricerca è sempre verso un territorio sconosciuto di cui si fiutano le tracce.

Come vedi la riduzione di opere teatrali al cinema o per la televisione? Hai qualche buon esempio?

Trasformare una opera d’arte in un’altra è sempre un fatto positivo, al di là del risultato. È una rilettura, una interpretazione. Non bisogna però fare l’errore di confrontare. Il Maestro Stefano Ghisleri ha messo in musica una mia poesia, ora anche se il testo è mio, quello è un pezzo di musica lirica e come tale va giudicato. Il testo di partenza è solo un pretesto, ma ora è musica. Ascoltando la prima versione del notturno “La notte tace”, dove era stato usato il mio testo in forma integrale, ho capito subito che c’era del lavoro da fare, ciò che poteva andare bene per la pagina scritta, non era più funzionale con la musica. Ci abbiamo lavorato sopra e il risultato è quello che abbiamo sentito qui a Stoccolma. Ma è musica. Mi viene in mente il romanzo Solaris di Lem, ma potrei fare mille altri esempi. Il film del 1972, di Andrej Tarkovskij, è considerato un capolavoro del cinema pur differenziandosi molto dal libro. Il film di Soderbergh, del 2002, è più aderente al romanzo, ma è da dimenticare. L’arte prima che linguaggio è un sistema di segni, segni verbali in letteratura, segni visivi nel cinema, segni sonori in musica. Da qui deriva che non possiamo paragonare un romanzo come Moby Dick alla trasposizione filmica che ne ha fatto John Huston; la sua è una interpretazione e soprattutto è cinema.

Qual è la situazione per i giovani autori in Italia e in Svizzera?

In Svizzera non so, ma in Italia la situazione è, per usare una espressione tipicamente italiana, tragica ma non seria. In realtà c’è solo un grande pregiudizio nei giovani artisti italiani di oggi, credere che qualcosa gli sia dovuto. Le lamentele che non ci sono soldi, che non ci sono spazi, che la gente è disaffezionata al leggere e alla cultura sono solo in parte vere e sono per lo più una scusa. Ricordo una conferenza del sindaco del mio paese di qualche anno fa. Un gruppo di artisti andò a lamentarsi che a Castiglione non c’erano spazi per gli artisti. Il sindaco sbottò dicendo che c’era la sala civica e molti altri spazi, solo che andavano per la maggior parte del tempo deserti, nessuno le richiedeva. Si scopriva così che i giovani non erano per lo più in grado di capire come richiedere uno spazio o un finanziamento. Certamente poi l’artista si scontra con interessi, con mentalità ristrette e tutta una serie di cose, ma l’arte è fatta apposta per creare dal nulla nuove prospettive. E nuovi spazi dove fino a poco prima pareva non esistessero. Pensiamo ai fratelli Lumière, che spazio infinito hanno inventato. Ogni opera d’arte è un taglio nel caos e il caos si riorganizza intorno a quel taglio. Una poesia, un brano musicale, quando è vera arte, è come un teorema matematico, il mondo non può più farne a meno. Quando decidi di realizzare qualcosa, di tuo o di qualcun altro, il primo vero problema è chi si tira indietro, chi non si fida, chi dice “e io cosa ci guadagno?”, “perché dovrei fare questa fatica?”. Il vero problema nell’arte oggi è la paura di rischiare.
Come pensi che si evolverà la lingua italiana?

Si evolverà come tutte le lingue del mondo, verrà contaminata da altre lingue e verrà storicizzata dagli scrittori e dai poeti. È sempre stato così. Oggi si teme il cambiamento, ma è da idioti. Nel XIV secolo tutti parlavano in volgare e scrivevano in latino perché si riteneva che il volgare non fosse paragonabile per dignità e completezza. Poi è arrivato il signor Dante Alighieri. In Inghilterra ricordo di aver letto un articolo ironico, ma che era comunque un segnale, dove ci si lamentava delle troppe parole italiane nell’inglese moderno. In Italia, c’è chi vorrebbe un ritorno al dialetto, ma questo è un discorso fottutamente idiota. Il dialetto c’è, è codificato, ci sono poesie e libri in dialetto, ma non c’è più il mondo del dialetto. Come dire in dialetto computer o iPhone? c’è stato un tempo in cui l’italiano era la lingua più prestigiosa in Europa, poi è stata la volta del francese e adesso è l’inglese, probabilmente fra 30 anni sarà il cinese, chi lo sa? Quello che forse ci dovrebbe preoccupare è la povertà linguistica, che è povertà di pensiero, ma questo è un altro discorso e forse pure questa questione è strumentalizzata più che reale.

Pensi che internet favorirà la fruizione di giovani autori?

Internet non favorisce la fruizione, ma la produzione. Con Internet è possibile aprire un blog in pochi minuti e pubblicare, e puoi farlo gratis. Il problema è poi trovare chi ti legge. Ci sono strumenti gratuiti per far conoscere le tue iniziative, come i social, ma chi ci mette soldi ha corsie preferenziali. Sono cose note, e allora? Piangiamo e ci lamentiamo o troviamo una soluzione? che cosa vogliamo in realtà? diventare famosi o proseguire il cammino dell’arte? Io dico: tu fai qualcosa di bello, il resto verrà da sé.

I tuoi prossimi progetti?

Make it new, diceva Ezra Pound. Rendi nuovo, trasforma, inizia. Che cosa? il mondo. Come? con quello che sai fare. Sto cercando appoggio per la realizzazione di un film sannixista: “Il vestito aspetta il profumo”, ma il mio primo problema è sempre quello, fai qualcosa di valido! “Tu puzzi” è stato pubblicato per la prima volta nel 2005, è andato in scena solo la settimana scorsa a Cremona per la prima volta, per la regia di Ilaria Spotti. Per chi non l’aveva mai visto, era un testo clamorosamente nuovo.

Leonardo Tonini (Castiglione delle Stiviere, 1974) poeta ed editore, ha scritto di Ungaretti, Deleuze, Pinter, Spinoza, Sloterdijk e altri. Ha pubblicato raccolte di racconti e poesie. Ha una passione per la Storia moderna e collabora a progetti internazionali. E' stato uno dei fondatori del Movimento Sannixista. Nel 2015 ha vinto il premio Virgilio Masciadri (Aarau, CH) per la promozione culturale.

Un libro che ci restituisce un tempo che fu

Giovanni dall’Agocchie

Dell'arte i scrima libri tre introduzione e interpretazione a cura di Daniele calcagno Genova 2017

Un libro da non perdere

marozzo.jpg

La domanda che viene spontanea e il come mai bisogna dedicarsi allo studio e alla lettura di un tratto di scherma molto specifico come “dell’arte di scrima libri tre” di Giovanni dall’’Aggocchie con introduzione e interpretazione dello storico genovese Daniele calcagno. La risposta e che si tratta di una delle migliori libri di argomento storico e saggistico scritti ij Italia che ha il merito con una revisione fi logicamente a prova di bomba di uno dei testi più intesi e più belli scritto nel rinascimento in uno stile sempre alto ma facile colloquiale e con un senso dello humor secco e sotto le righe tipico di molti autori liguri. Da notare che anche il premio Nobel luigi Pirandello era d’origine ligure e conservava dalla Liguria dei padri questo humor che era sempre presente nelle sue opere. Daniele Calcagno ha due vesti quella di praticante dell ‘hema Historical European martial art e quella di illuminare la pratica schermistica attuale con coppie di armi dell’epoca e protezioni moderne che si fa in molti tornei con un ricreare questo mondo che parte da testi molto precisi che vengono descritti in maniera molto precisa e ci danno l’idea della vita dell’epoca in tutte le classi sociali. La società della controriforma e soprattutto del manierismo aveva una grande necessità di codificare dare regole di comportamento precise anche sul campo di battaglia e sulla difesa personale. L’uso delle armi era sempre un qualcosa in agguato e episodi come quello del duello tra il futuro fra Cristoforo e un nobile spagnolo ricordo con molta maestria da Alessandro Manzoni nei “Promessi sposi “ erano all’ordine del giorno. La scherma al pari della danza ma anche di altre discipline viene codificata e bisogna sapere subito se ci si trova di fronte a un vero nobile o invece a una bravaccio. Il testo di Giovanni dall’’Aggocchie è un dialogo che l’autore uomo d’arme tiene con Girolamo Martinengo in un palazzo bresciano ma fa parte delle opere di una grande scuola quella Bolognese che ha come altri esponenti degni di nota Achielel Marozzo e marciolino che vivono una generazione prima di Giovanni dall’’Aggocchie e sono corrispondenti nell’area tedesca con l’opera del bernese Joakim Mayer. Queste scuole hanno il vantaggio di essere molto precise anche per via di illustrazioni nel caso di mayer e Marozzo ma non per Giovanni dall’’Aggocchie che usa il dialogo che presuppone domande botta e risposta e manda avanti una tesi. I più gli ricorderanno in Giacomo leopardi figlio del conte Monaldo che amava definirsi l’ultimo spadaro d’Europa e per questo dà una serie di consigli tesi e antitesi in un modo d’allora che iniziamo a studiare e capire comprendere. Calcagno che inizia il testo dopo una bella introduzione di un altro maestro di scherma il varesino Carlo Parisi ci indica quello che succede in maniera molto limpida molto chiara dando un quadro sia di quella che è la grande storia della scherma nell’Italia centrale settentrionale che nonostante la perdita politica rimaneva uno dei fulcri culturali e sociali d’Europa ma anche della storia di questi personaggi degna di eroi o antieroi di trono di spade. . L’utilizzo di terminologia schermistica attuale non è per niente scontato visto che non tutti i praticanti Hema o anche chi prende in mano questo libro forse ha praticato la scherma olimpica ma secondo me riesce a dare il suo scopo. Concetti quali la misura la posizione e la velocità sia attuali con armi super leggeri che con coppie di armi pesanti come quelle dell’epoca sono fondamentali anche per seguire un passaggio che è anche di costume. Il formato del testo può aprire scomodo (si tratta di un in foglio simili ai testi del teatro elisabettiano) in realtà lo rende utile perché ci invita a nostre chiavi d’interpretazione nostre varianti e diviene utilissimo per capire la lingua dell’epoca confrontata con un italiano piacevole e perfetto che vorrei vedere in più testi 8per me resta un mistero che una persona come Daniele calcagno non pubblichi articoli storici su giornali come “la stampa” e “il corriere delle sera”) e alcuni disegni ci mostrano una bellissima capacità di conoscenza della stessa. Un testo bellissimo molto piacevole e secondo me destinabile a molti cultori della prosa italiana , della storia ma anche ragazzi e ragazze che si stano avvicinando a questo mondo . Se devo trovare il pelo nell’uovo avrei voluto una foto dei due curatori in spada da alato per dare l’idea a chi vuole iniziare a praticare. Per curiosità la mia illustrazione deriva da una delle molte versioni del tratto di scehrma di Achille Marozzo.

Robert Fogelberg Rota


Synpunkter på Elvria Madingar på Parkteatern årets föreställning

Vårt behöv av den eviga kärleks

ladda ned.jpg

En av dem bästa saker som föregår i Stockholm är onekligen park teatern och även i år ger dem i present till stockholmarna i den vackra sommaren en extremt bra föreställning om en av dem mest berömda och för allt del svåra kärleks historier som har tagit palts i Skandinavien den av Sixten Sparre och Elvira Madigan . Alla borde inte minst på grund av den i särklass bästa svenska filmen med Ruben Östlund ”the Square ” och Ingmar Bergman ”Sjunde Insegel” och ”Jungfrukällaren” känna till den och nu Stockholm Parkteatern sätter upp den för regi av Anna Ståhl denna historia nu i en musikal cirkus form. Resultaten är ypperliga. I den det finns en form lekfullhet och vemodet som är given inte enbart på grund av musiken för vilken ansvara Emma Sandanam och Mette Herlitz men även för den ställning av en historia till vilken det ges även bakgrund av två människor som först mera än att hitta varandra rymmer från den grymma modern laura maningar extremt bra spelade av Sofia Ljung och av ett äktenskap med ett sarkastisk kvinnan som inte älskar honom Lycka spelade  Johanna Perera Erikson. Det är två mycket fina gestaltar av människor som gör grymma saker inte att för allt del vara så grymma själva snarare mera förstörda av ett samhälle en moral som kommer och tynger hela tiden. Det är i den nästan elisabetanska scenografi vi ser hur i ett berättande form inte minst av musiken denna historia som är redan sagt ifrån början utvecklas och vilken kommer att vara den stora problem med den för alla. Det ses tydligt i den roll som för mig är den mera gåtfull som visar tydliga bevis på ett utmärk skådespel när det gäller blandning av teatern och cirkus Sixten Sparre som har Robert noack ansikte. Det är en bortskämd frustrerade poet som är både den roliga och den allvarliga clownen som påminner om Jarl Kulles bästa roll någonsin ”Sommar nattens leende” och inte minst om Tommy Bergman i Bo Widerberg redan citerade ”Elvira Madingar som fokuserade ganska mycket på löjtnant Sparre. Om kulle hade spelat en macho män som viste att hans tid denna av kavalleri och den ärorika krig var borta och om Berggen hade presenterat en pacifistisk roll medan Noack presentera en människa som vet redan ifrån början att allt det som han gör är fel kan eller får inte fungera och lever i ett slags infantil sett att kunna få se verkligheten som kan inte resultera i någonting annat än problem för hans själv och för Hedvig Elvira. För mig det som gör denna förställning så bra är just Elvira som spelas av Ellen Lindblad som visar tydligt den skinnade som förekommer mellan Hedvig Jensen den timida ballerina och den line dansös som är Elvira Madigan en sex symbol och den perfekta platoniska kärlek. Hon gör den helt enkelt så bra på ett fantastiskt sätt som får oss både att skratta och att gråta att bli så belåten med en naturlighet som sällan man har skådat på dem svenska teatrar. En helt fantastisk föreställning.

 

Robert Fogelberg Rota

Anna Zirli e Alfredo Totti presentano l'attivitá musicale della regina Cristina

Christina di Svezia e la musica

48996062_10157140817386042_7719909805652967424_n.jpg


La conferenza è in italiano Anna Zilli un libro tradotto grazie alla fondazione Lerici che è sempre vicina all’istituto di cultura italiana presente con diverse borse di studio. Altre istituzioni hanno sostenuto questo progetto: la Prins Carl Gustav Stiftelse, La Kungliga Patriotiska Sallskapet e la SWEA Rom. Vengono anche tradotti libri italiani in lingua svedese. Non si tratta di titoli letterari una ricerca per il museo dei reali. Il personaggio di Cristina di Svezia è molto eclettico ha donato una biblioteca al comune di Fermo (in realtà aveva lasciato tutti i suoi averi al Cardinale Decio Azzolino, di Fermo, che muore due mesi dopo la regina Cristina. Allora passa tutto al nipote Pompeo Azzolino che inizia a vendere le cose della Regina. Molte cose sono nella biblioteca Vaticana e molte nella biblioteca di Fermo). Ha inciso molto sulla vita culturale di Roma o meglio dell’Italia. La Svezia è un paese molto buio. La storia del libro inizia 5 anni fa esce nel 2013 in Italiano come na tesi di laurea al conservatorio di Frosinone. Poi, un altro anno di ricerche ancora più approfondite e diventa un libro. La scrittrice è una cantante barocca. Cristina fu la musa di Roma, una grandissima mecenate di musica. Passava davanti al monumento dedicato a Cristina di Svezia nella chiesa di San Pietro chiedendosi se una donna sepolta in Vaticano non fosse una sorta di santa. Dai racconti delle guide veniva fuori qualcosa di diverso. Molti romani sentono Cristina come la regina che ha scelto la città dei suoi sogni facendo la mecenate soprattutto per la musica. Aprì il primo teatro pubblico a Roma. Nel 1634 a Venezia venne aperto il teatro San Cassian. Lo aprì nel 1671 il teatro Tordinona che oggi non esiste più. Ha ottenuto il permesso di far cantare le donne a Roma. Le voci femminili in quell’epoca erano quelle dei castrati. Si parla molto di alcune donne cantanti. Cristina viveva a Palazzo Corsini. Quando lei lo acquistò si chiamava Palazzo Riario . Ogni sessione dell’Accademia Reale, da lei fondata, veniva aperta e chiusa dalla musica. La vita di Cristina a Roma era come un lunghissimo film con una splendida colonna sonora. L’entrata di Cristina fu il 23 dicembre 1655 ci sono diverse immagini di questo evento. Entrò dalla Porta del Popolo. Sopra la porta del Popolo, restaurata per l’occasione da Gian Lorenzo Bernini, c’è un’iscrizione che ricorda l’evento: “Al felice e fausto ingresso. A.D. 1655. Non venne neanche scritto il nome della regina Cristina di Svezia. Non vi era bisogno, perché tutti sapevano a chi si riferiva quel felice ingresso. Il funerale fu nel 1689 e la musica era la forma d’arte. Il Carnevale romano momento di meno restrizioni. Il Carnevale del 1656 passò alla storia come il carnevale della regina. Cristina non solo ispirò attività musicali; fu anche promotrice di molte accademie musicali. Fu prima ospite del Papa nella Torre dei Venti in Vaticano, evento praticamente unico per una donna; poi si trasferì a Palazzo Farnese. in una delle sale, forse quella affrescata dai Carracci, si teneva l’accademia Reale. Partì per due o tre viaggi in Svezia per cercare di aumentare le sue  risorse finanziarie. Continuò con l’Accademia Reale e le attività musicali a Palazzo Riario che divenne un grande centro culturale. L’accademia non era aperta alle donne ma a principi e cardinali (Strindberg disse che odiava le donne) v’è una lista dei vari argomenti amore, Dio, fedeltà e diverse altre virtu’. Una quasi certezza nel 1676 venne messa in scena una serenata che Cristina commissionò a Alessandro Stradella: Damone e Clori o La forza delle stelle. Cristina stessa lasciò scritto la trama, la strumentazione, la scelta delle voci. Non solo amava la musica ma era una vera esperta essendo anche parente del padre delle musica Svedese Erik XIV. Alla fine di febbraio, il 24, a Roma verrà messa in scena la serenata La forza delle stelle per cinque voci. Cristina amava l’opera; la musica strumentale l’apprezzo dopo l’incontro con Corelli, che fu uno dei suoi prestigiosi maestri di cappella. Amava in particolare i madrigali, un genere musicale che aveva raggiunto il massimo fulgore nel ‘500. Le dimensioni di palazzo Riario non permettevano la messa in scena delle opere barocche più complesse. Si mettevano in scena soprattutto le opere pastorali di Alessandro Scarlatti, che non necessitavano di complessi cambi di scena. Sul luogo ove un tempo sorgevano le carceri di Torninona - dove furono ospiti Giordano Bruno e Caravaggio – fu costruito il Teatro Tordinona. Inaugurato nel 1671 chiuso nel 1674 perché nel 1675 ci fu il giubileo, durante il quale era permesso suonare solo musica sacra. Nel 1676 Innocenzo XI chiuse il teatro fino al 1690, l’anno dopo la morte di Cristina e dello stesso Papa. Le opere proposte al Tordinona erano principalmente di Cavalli e Cesti. Nella stagione del Carnevale 1671 fu inaugurato l’8 di gennaio lo Scipione Affricano di Francesco Cavalli e poi il Giasone o meglio il “Novello Giasone”. Erano opere che erano già state messe in scena a Venezia e che poi furono ritoccate con i prologhi di Alessandro Stradella. La cantante Antonia Coresi, una delle quattro cantanti di cui si parla nel libro, ebbe il ruolo di Scipione nell’omonima opera e di Medea nel Giasone. I personaggi maschili erano spesso soprani soprattutto castrati. Le loro voci erano acutissime e le loro gabbie toraciche maschili, più capienti, permettevano loro di avere fiati prodigiosi. Anche Angelica Quadrelli ebbe ruoli da protagonista nelle opere del Tordinona, Scipione e Giasone. Cristina organizzò anche opere presso la residenza di Gian Lorenzo Bernini, dei Colonna e dei Pamphili. Bernini era uno stimatissimo amico di Cristina. Era così stimato da lei che si dice che quando andava a trovarlo nel suo laboratorio gli baciasse il grembiule in segno di deferenza.  Nessuno trattava gli artisti così bene in quell’epoca. Bernini spesso organizzava opere in casa, di cui creava la scenografia. Per mettere in scena molti oratori si utilizzavano spesso i collegi o seminari. Cristina fece di Roma uno dei centri musicali più incredibili. Scarlatti e Corelli erano alcuni dei maestri di cappella nella sua corte romana. Le cantanti venivano formate alla musica al canto ma anche agli strumenti – liuto, spinetta, clavicembalo. Le cantanti dovevano viaggiare moltissimo per lavorare. Si recavano presso la corte dei vari duchi principi o quant’altro nelle diverse città di Italia. Le donne avevano un maestro e mentore privato. Il Papa Odescalchi Innocenzo XI vietò a tutte le cantanti donne di lavorare. Moltissime di loro rimasero senza lavoro; Cristina cercò di sistemarne alcune a casa sua ed altre in vari conventi. Innocenzo XI vietò inoltre alle donne di indossare camicie. Cristina fu molto felice a Roma. In una lettera scritta ad Amburgo nel 1666 disse che avrebbe vissuto a pane e acqua a Roma con una sola serva piuttosto che da regina in qualsiasi altra parte del mondo. Oltre ad essere appassionata di musica ed arte era appassionata anche di alchimia. Roma è piena di luoghi legati alla memoria di Cristina. Un itinerario ideale sulle tracce di Cristina partirebbe da piazza del popolo, per poi arrivare a Piazza Farnese con la chiesa di Sanat brigida. E la galleria Corsini a Trastevere; la zona del Tordinona dalla parte opposta di Castel Sant‘Angelo e la sua tomba in Vaticano. Con il cenotafio. Prima di trasferirsi definitivamente a Palazzo Riario fu residente al Quirinale a Palazzo Rospigliosi. In Santa Maria in Navicella fu esposto il suo cadavere. Avrebbe voluto essere sepolta in Pantheon accanto al suo amato pittore Raffaello Sanzio. Invece per la ragione di stato venne sepolta in Vaticano. Non fu mai musicista, solo dilettante. Aveva una voce di contralto. Stradella era nato a Nepi. Non ci sono documenti rilevanti sui balletti nella zona di Roma. C’erano molti cantanti alla sua corte; uno fra tutti il castrato Loreto Vittori preso dalla cappella Sistina e il tenore Nicola Coresi, marito di Antonia. Essendo legata al Vaticano Cristina poteva prendere in prestito i cantori della Cappella Sistina per oratori e musica sacra. Bisogna aspettare il 1800 affinché le cantanti donne possano tornare ad esibirsi tranquillamente. Senza il vaticano era più facile I conservatori nascono a Venezia e a Napoli. Nella prima c’erano le putte di Vivaldi. Per la serenata La forza delle stelle ci sono due manoscritti a Modena e a Torino. La nostra autrice ha scelto quello di Torino perché li vengono proprio indicati i nomi delle protagoniste interpreti – una di esse era Antonia Coresi. Cristina non odiava le donne. Oggi è diventata un icona per il movimento gay. Una presunta storia d’amore con il cardinale Azzolino. In Italia avvengono sempre più  femminicidi - cosa preoccupante. Forse sarebbe l’ora di portare l’esempio di Cristina donna forte, colta e libera più in auge. Lei era una regina ma ha avuto un’educazione senza nessuna restrizione. La conoscenza, la cultura, il sapere lo studio sicuramente possono costruire un’immagine più forte delle donne. Fu educata a fare molte cose. Forse la strada dovrebbe essere l’educazione. Odiava tutto ciò che era la sfera domestica delle donne. (Però in Svezia è po’ diverso il modo di costruire l’immagine

En annan svensk super stjärnan Cornelia Arvidsson

En Jenny Lind för rock musik

Få gånger har unga musiker varit so bra och skickliga även i deras första album som Cornelia Arvidsson som jag är nere skall intervjua

10288775_10152126773458697_53081541137443814_n.jpg

skulle du kunna presentera dig lite grand och dina musiker?
Jag skriver musiken i bandet Jag tycker jag är vacker, och jag har med mig Andreas Pettersson på trummor, David Bennet på saxofon och klarinett, Joel Karlsson på saxofon och klarinett samt Samuel Löfdahl på bas.

vilka ör dina stora influenser?
Min största influens är Radiohead. Både låtskrivningsmässigt och röstligt. Har varit ett stort fan av Cornelis Vreeswijk, Sigur Ros, Kent och Stina Nordenstam och sångerskor som Nina Simone och Monica Zetterlund. Musiken i bandet har jag fått höra låter som den är från 70talet och nian föräldrar lyssnade en del på progg så det kan vara därifrån, men musiken är inte politisk.

hur började du som sångerska?
Jag var saxofonist ursprungligen, men efter flera år av prestationsångest och en längtan att få uttrycka mig direkt från kroppen valde jag att byta till att fokusera på sången som 20åring. Direkt kändes saker och ting enkelt. Har i princip aldrig jämfört mig med andra sångare efter det, känner en stark koppling mellan mitt sanna jag och min röst, igenom min röst inom musiken är jag mer ärlig och obrydd/accepterande än jag kan vara i vardagliga livet. Det ger mig en slags paus ifrån det värderande som genomsyrar hela samhället.

Vilka ör dem stora svårigheter för unga svenska artister?
Det är svårt att nå fram med musik som inte direkt tilltalar människor beroende-nerv. Vi är vana att bli matade med kickar. En person lyssnar sällan på ett helt album nu för tiden, inte jag heller tyvärr. Ändå måste en som musikskapare försöka. Jag måste fortsätta. Även om ingen annan än jag lyssnar på min musik så är den viktig, jag vet att det finns en plats för alla musiker. Det finns något otroligt viktigt och bortprioriterat av många, i det att respektera sig själv och att följa sin vilja att uttrycka sig och kommunicera, att våga vara öppen med sin konst och låta det falla platt. För mig är det viktigt att våga vara sårbar på det viset. Att syftet är att jag gör det, och om någon lyssnar så är det grädde som jag blir tjockare och godare av, men jag klarar mig nog bra utan det också. Det är lite som civilkurage. Om jag inte säger vad jag tycker så kommer jag gå och gräma mig efteråt, för att jag inte gjorde det som jag visste var rätt. Det känns alltid rätt när en sagt till, även om ingen lyssnade.

har du planera på att sjunga på engelska eller kommer du att försätta på svenska ?
Jag tycker det är ganska tråkigt att sjunga på engelska. Det blir mer som ett instrument som jag trycker på, och min röst bli mindre i kontakt med min kropp. När jag sjunger på svenska kan jag använda ett större djup och det är jag mån om. Jag låter yngre när jag sjunger på engelska, vill hellre låta äldre. Det är nåt med placeringen i engelskan.

hur ser du på dagens samhället utseende fixerade?
Det är fruktansvärt att människor dör av anorexi. Det är patetiskt att inte fler förstår att det är något vi göder varje dag, den här utseendehetsen. Och anledningen till bandnamnet har med det att göra, när är jag vacker? Jag insåg för några år sen att jag aldrig tyckte mig se lika vacker ut som när jag mediterat. Då insåg jag att min definition av skönhet = närvaro.

vad tänker du om Meto rörelsen?
Bra. Ett steg i rätt riktning.

Har du en favorit författaren?
Bodil Malmsten.

När kommer vi att se en av dina musik video?
En kan kolla in på corneliaarvidsson.se titt som tätt. Eller gilla oss på facebook.se/jagtyckerjagarvacker

The empress of rock

The empress of gouge rock

laura.jpg

Few artists in the modern rock scene for me are so interesting like the Canadian Monteral based artist Laura inferno. The vocal and the musicality is really super interesting and it remain quite a lot about Joan jet but is bather more melodious and more aggressive. Physically one can think about  a younger and more feminine Charline Tzeron in “mad Max Fury road”. It is not only for the hair cut but also for the artist capacity of this artist. She has agree to answer to some of my questions

How was that you started singing?  

Why did I star singing? I sing since I was 9 years old. So singing always been part of my life. I couldn’t imagine it without music. It is a part or may be the biggest part of my life

laura2.jpg

Are you listing to some kind of particular music?
If it is about music I like, I cannot choose just one song as
I listen to all kinds of music and there are too many good songs

Wchich is your main influence in your music

Main influence? In life or music? In life, just life itself. In music, Pearl Jam

Have you been influence by some Swedish artist

 

No Swedish artist has influenced me. But I would love to go to Sweden your country seam so beautiful

 

Robert Fogelberg Rota

Fantastisk ur premiär

Teatern när den är som bäst

teatr.jpg

Titel Mileva Maric Eistein

Regi Jelena Mila

Medverkande Jelena Mila och Emil Hermansson Jankovic

Spelplatsen Pygmenteatern

Teaeter kan vara magisk och berättande och med mycket få medel under 1900 talet har den polska regissören Grotovsk lyckades att skapa några fantastiska uppsättningar och nu i den ytterst eleganta teatern pygméerna i Stockholm gör Jelena Mila som är även skaparen av den experimentella film Stål krigarinor presentera här en av dem okända figurer o historien den serbiska fur som var vid sidan av vetenskap Albert Einstein stora kärlek och kanske hans största svek. Det är en mycket stark teater uppsättning som är både lugnt och mycket nedtonat som en kultur film full av panoreringar men även så stark full av ett nästan expressionistisk vrede som kommer mycket i den andra rollen som är den av Emil Hermansson Jankovic rollern som Albert med även Edurard Estein. Historia är den av et svullen kärlek i Zürich var under 1900 talet första hår kommer de n mycket duktiga Mileva för studera vid deras tekniska höskolan Mileva från novi Zart i den Serbiska delen av Österiket Hungern men den unge Tysk Albert. Jelena gör en självsäkert men även tekande Milena intresserade i studier som blir först  i Zurich och sen i Heidelberg. Jelana Mila skådespeleri är den av den berättande teatern som påminner stark om den som gjordes av sådana dramatiker som Dario Fo men även William Shakespeare genom att med ett lyriskt språk åstadkomma bilder av den förfluten Emil Hermansson Jankovic med hans mustascher personifiera en bild av  Eistein som håller oss vacker distanserade och ändå lik som för oss att tänka. Mycket tack vare dem vackra kostymer av Dragaba Ognjenovic och den rekvisita som en sådan stor konstnär som Amalia Årfelt har presenterat vi får den känslan av ett lycklig familjen idyll som tillkommer genom en kärleks brevväxling men även av några helt egendomen agerade av Albert som när han tillåter och sen soppar under mattan den äldsta dottern född utanför äktenskap och hur han känner sig bortträngd musiken den social livet i den lunga Schweiz verkar stå mycket trånga till Albert som har i själva verket bara en önska att bli känd och hålla sig  till godo med ett etnicitet den judiska som har ser som väsentlig när han ständigt talar om den sionistiska föreningen i Prag med Franz Kafka och sen i hans svek när han väljer framför Schweiz Berlin och vill tvinga på Milena ett äktenskaps kontakt som är helt utanför vilken som helst vet och intelligens det är vad som händer slags innan första världs kriget när paret har två barn. Det är den delen av som ljuset gör till allt mer smärtsamt och svårt när man bygger trots många svårigheter och incest relationer som verkar komma ut från Games of Throndes ett annan spänningen den av åldrade för Milena och Edmund svåra relaktion till fadern. Emil Hermansson Jankovic utan mustascher gör den labila men även stark och desperad männksan som kanske är även missanpassade i ett kultur den scweiziska som han känner sig utanför. Det är en mycket stark prestation i klass och även mycket bättre än många som man ser på Dramaten en pjäs som man måste bara se.

Robert Fogelberg Rota

Celtic music from Brazel and really beautiful

Not only samba from Brazil
 

na.jpg


 

Brazil is a really great and we have had several
surprise also for the fact that it is one of the most multicultural land with
some really like
Mariana Roque  surprisel ike the beautiful and extreme talented singer that hasn’t been cast for play Melisander. Her voice is beautiful almost perfect and shows a classical
training that could be good in playing Baroque music that was common in Brazil,under the pass centuries. For first time marina has present herself for aSwedish public only for the reader of
www.filmbasen.net







Robert Fogelberg Rota Could you please   youpresent yourself for a Swedish pubblic? 

MarianaRoque  I would love to play for the Swedish public,
it would Be a new experience for Taverna, and a great one for sure. It is a faraway land with a lot of charme




Robert Fogelberg Rota Do you have some main inspiration sources  ?


Mariana Roque . We do have influences, mainlyby irish tradicional music, Renaissance european music and folk bands like Rapalje, Faun, Darmonia Nymphe, Omnia, Gaelic Storm, Dubliners and it Goes on...


 




 

Robert Fogelberg Rota Have you had problem in getting
space in mass media?


. Mariana Roque No, we havent had any trouble, writing our music is something that comes after playing folk for along time and learning its characteristics and trade marks, making of it something magic and epic in music.


 

Robert Fogelberg How popular is your music in Brazil?

 Mariana Roque About this  of how is Celtic music seen in Brazil, I guess people dont know this culture yet. They recognize it trough movies, tv series and games, but it is still something to be cultivated and grown here, that is what we want.

Robert Fogelberg Rota Do you have some influences and
inspiration?

Inspiration comes from all of us since we were kids. Means that we have always been inspired by this medieval , epic, magical,fantasy universe, so writing about it is natural and comes fluently.


 

Hopeto see Mariana Roque  and Taverna soon her ein Sweden.


 

Robert
Fogelberg Rota


 

Ett uppsättning av rang

En given kandidat till teatern prisen

ilya-ILY22218_0420_press_1.jpg

Kulturhuset och Stadsteatern imponerade

Titel Ilya

Regi Lars Rudolfsson

Medverkande Birthe Wingren , Fredrik Lycke. Per Sandberg

Produktion Kultur huset stads teatern

Betyg mästerverk

Få teatern uppsättningar som jag har sett har varit så bra nyskapade och berörande som lars Rudolfsson uppsättning och musikal Ilya med den poppiga och suggestiva musiken av Frida Hyvönens. Det är en historia som är både dröm lik och full av en realism som i själva verket är naturalism eftersom den är skärande och vi möter svett, tobak, knark lukt och den obehagliga lukt av misslyckade och misär. Fast det finns ett slags hopp en tron till framtiden som ett vänlig högre makt tas till människor Huvudrollinnehaverska är en kvinna Ilya som på grund av dålig sällskap en otroligt stor svårighet när det gäller dels hennes levande, henens mamma som är helt snurrig och enbart intresserade i sprit och hennes missbrukade samt hennes etniska arv. Pjäsen utspelas i USA närmare sagt Chicago. USA är en plats som är för den svenska samhället ett slags spegelvänd ett annat jag. Det är även en plats som har mindre sociala försäkringar och vad det är lättaren att försvinna gå under bli osynlig. Mary Bonbira är en tjej som kommer ifrån en annan kultur den ispaniska vilken är numera i blåsvärden och här spelas av en finlandssvensk skådespelerska Frida Hyvönensär mycket duktig att gestalta en roll som är Birthe Wingren . Få gånger   har jag sett en skådespelat gestaltar så bra en rubbat själ som lyckas att ge alla nyanser som den svåra reaktionen med modern och den ännu svårare med maken som spelas av Fredrik Lycke. Han är en svår figur av en fifflare en kvinnomisshandlare men han får även förklaras under en vistelse i ett fängelsen hans ungdom. Det finns i Robin Wagners scenografi en vilja att leka med utrymmet med teatern maskineri olika möjligheter som blir den av en films klippning. Den musikaliska sidan har två delar den att kunna främlingsgöra på ett sätt som är Berthold Brecht v effekten men även en expressionism att få fram karaktärens egen själ. Det ses tydligt i en av dem straka scener när Mary /Ilya har ett utbrott med ett doktor som är spelade precis som många andra roller av Robin Keller vilken är även polis , jultomte och inte minst ägaren till ett sjaskig club. Dessa utbröt är helt motiverade men man måste påminna att det finns ett svårighet när det gäller knark och diagnoser som konsumeras av Mary. Detta ses tydlig under den spektakulära buss resan när hon möter busschauffören spelade av Per Sandberg vilken är ett slags av elisabetanska clown. Precis som Kasper och mest av allt Puch han är grubblande våldsamt. Busschauffören har anklagas  att ha dräp en passagerare men vi märker inte minst under en av den många vistelse som Ilya /Mary gör vid polisstationer och under möte med nunnorna. Det är där som Illy /Mary hamnar. Jag tycker att den porträtt som presenteras av Johanna Lazcano är liksom dem andra roller bra både komisk men även djup dramatisk som dem av Andreas Kundler viken är en av poliserna. Samma kan sägas av den ugandisk födda Richard Sseruwagisom spelar poliser social arbetare och inte minst förbi passeraren med några riktiga higliner dialogerna som löpar. rollen som dotter spelas först mycket bra och naturlig av Ada Höstman och som tonårig av den rysk födda Ksenia Timoshenko. Hennes roll tolkning är fantastisk full av en sådan smärta en passion och ett expressionist spel still. Verken kronan på ett mycket fint och lärorik uppsättning.

Robert Fogelberg Rota

 

Tartuffe i tiden

 

Övertygande iscensättning för Staffan Valdermar Holm regi

t.png

Titel Tartuffe

Regi Stefan Valdermar Holm

Medverkande Magnus Roosmann Michael Johnsson Johan Holmgren Emma Brommé Simon Reither    

Produktion Kungliga dramatiska tetaern

Betyg A

Få verk som Molières ”Tartuffe” har betytt så mycket för mig. Jag har spelat diverse roller i amatör teatern grupp sett många uppsättningar som Robert Gustafsson filmatisering för SVT, 

Ariane Mnouchkine i Algeriet och inte minst en äldre skräck film av svensk ätningen Fredrich Wilhelm Munraus kanske Aeskilos av många film poeter och nu Staffan Valdermar Holm spelar en djärv uppsättning med ett lite annorlunda perspektiv mycket tack vare  . Annorlunda eftersom det inte är Tartuffe som står i centrum men omgivningen och dess hyckleri dess tum prat dess vilja att visa konformismen. Vi är inte trots att musiken villseder oss med stängd ridå i 1600-talet Frankrike men i dagens Sverige på Östermalm i en miljö som skulle dels kunna vara den av en elegant hem men även den av ett vänt rum. Den är en scenografi för vilken Bente Lykke Møller ger hela hennes enorma talang som är stram och elegant vid första ögonkastet men enbart ett missmas av olika stillar från den sengustavianska till modernismen och det som har blivit emblem till svenskheten IKEAs möbler. Det finns en figur som jag kanske skulle ha klipp bort men som bli ledande figur i uppsättningen Clèante som spelas mycket väl av Johan Holmgren det är en bisarr kostymering elegant med fast med kort byxor perfekt låga italienska sko och resten av dräkten är brittisk som visar att han är på en yacht Det är en pompös karaktär som blir ett slags moral eller moraliserande individ vilken får ett slags utbrott mot Damis (Michael Johnsson ) . Jag kommer inte att berätta historia eller om ni tillåter mig ett tv serier termen spoilar den fast det händer rätt mycket och för det som Clèante är det värsta är att Damis beter sig okontrollerade. Damis är den person som kanske vi skulle få mest sympatier för är klädd som en pojkspoling och får en hel del stryk. Det är bevis på en samhället som vi försöka att vara demokratisk men i själva verket är dels mycket beroende av klass och som ger ingenting till yngre personer som får aldrig utvecklas eftersom dem saknar vilken som helst modell. Jag kommer att återgå till Damis fadern lite senare men det som kunde vara hans modern Hulda Lind Jóhannsdóttir

tart.png

i rollen som Dorine är inte längre Commedia dell’arte Colombina som Molière förvandlade till symbol för det franska folket förnuftet men en ganska intrigerade före detta fru som styr och ställer som visligen har rätt men är även hård och självupptagen. Det ses tydligt i hennes relation med Marianne dottern i huset Emma Brommé vilken med sin falskpäls högklackat sko och ett nästan irriterade Stockholm dialekt är i själva verket den mest realistiska figur i hela pjäsen en personlighet som är stiliserade nästan japansk i rörelserna som påminner om kabuki teatern. Det är hon som kommer att få den värsta att kanske blir våldtagen och som har försök med självmord. Valére spelade av Simon Reither är inte längre Comemdia dell’arte älskaren men vem som helst en svag medelklass namn men han deklamera precis som många andra och jag gillar stark

r3-tartuffe.jpg

 

  

Lars Huldéns översättning som ger ett vackert klang till Molières odödliga verser  Dessa ses mycket väl i den som för mig är uppsättningen bästa scen kärlek deklaration mellan Tartuffe och Elmire. Den frösta spelas av Mirja Turestedt ständigt sjuk blondera ganska vackert men även extremt konventionell med ett schablon bild av NK kläder  och hostande medan den andra av Magnus Ehrner vilken är hälften en uteliggaren och hälften ett rock star lite i still med Lammy före detta sångare in mothorhed. Tartuf är den andra den som man har tvingat till en viss ställning. Han kan vara uppriktig och har bara ett begär makt. Det är en mardröm inte så mycket för hans ideologi som i många andra tolkningar men på grund av faktum att han är den som han är. Relaktion mellan honom och Orgon är intressant eftersom orgon i Magnus Roosmann är central på ett sätt som det har i alla dem andra uppsättningar har även kommit i Munraus film. I den är orgon den unge idealisten medan han är här en man som har alltid ljugit till sig själv intresserade i män i denna fall Tartuffe och kan enbart förstå hans hustru kärlek när han ser henne bedra honomJean-Baptiste Poquelin som i själva verket var Molières riktiga namn ville inte skriva slutet som Staffan Valderman Holm klipp bort men kungen improviserade den och förvandlade drama till komedi men även fars Tartuffe vinst till slutet. jag har redan citerat Ariane Mnouchkine vilken är kanske världens bästa Molières kännare och i hennes minnesvärda uppsättning från 1995 det fanns flera Tartuffe islamiska fundamentalister medan här finns det flera Tartuffe uteliggaren. Det är svårt att se dessa personer ofta vid samhället botten till hot men dem är dem andra dem som medelklassen dvs den vanliga samhället har tvingat ditt den mer kusliga andra och dem är rent av mycket besvärliga och hotfulla. Orgon är inte helt olik dem och hans röda byxor kopieras av Tartuffe. Religionen har förutom en psalm som kunde lika gärna ha varit någon annan sång ingen betydelse eftersom det är ett maktkamp. I Sverige och det är ett mycket fint svensk uppsättning dem flesta människor söker svar för deras moraliska dilemma och på livsfrågor på något annat sätt och det är snarare makt diskurs som är viktig i denna iscensättning. Jag hoppas att du läsaren kommer snart att se på den.

Robert Fogelberg Rota

Borde vara olaglig att inte se Per Gynt på Dramaten

Att vara sig själv betyder att offra sig själv

pergynt.png

Titel Peer Gynt

Regi Michael Thalheimer

Medverkande Erik Ehn  Stina Ekblad Rebecka Hemse Tomas Hanson Carl Magnus Dellow Andreas Robin Svenson

Teatern Kungliga dramatiska teatern Stora scenen

Betyg Mästerverk

Jag gick väldigt ofta på teatern under min ungdom och jag längtade efter ett teatern som kunde vara både nyskapade och respektfull mot traditioner och stora litterära verk  som kunde låta mig underhålla och även röra mig. Nu tack vare den enorma iscensättningen av Michael Thalheimer

Efter Henrik Ibsen pjäs om en folklig antihjälte har jag hittat det i ett verk som är så vackert att man är gråtfärdig. Det är en svart låta och på vridgolvet som är prefekt använd ser vi ett podium och det är där i vilken historia kanske första komplekta antihjälte kommer att deklamera sig röra sig och pina i en iscensättning i vilken kroppen är den centrala. Den post moderna teatern mycket tack vare personligheter som Wildof Grotovski har varit den centrale punkten och det som Michael Thalheimer och inte minst Erik Ehn i en iscensättning (som lägger honom vi samma kaliber som sådan hjältar som max von Sydow och Börje Ahlstedt som var Per Gynt i Ingmar Bergman fantastiska iscensättningar i Malmö på 1950 talet men även på kungliga Dramatiska teatern år 1991) gör att sätta kroppen i centrum genom det kan röra sig inne i den skog av tankar som är avgrunden av denna personen själ. Det är en kropp från vilken vi kommer till insidan och vi ser den stora kontexten mellan Per Gynt kraftiga expressionistiska gestaltning som Erik Ehn gör med modern åse spelade av stina Ekbald. Hennes roll är fläckfri om en adels för ung modern som kan efter ett svårt äktenskap inte kontrollera hennes son. Erik Ehn läser eller kanske rättare sagt framställer Per Gynt med hjälp av George miller och Tom Hardy film ”mad Ma :Fury Road” och även två andra roller som dagens publik kanR Bolton i Iwan Rheon tolkning och malcom McDowell  i rollen som Alex i ”Clockworkd orange”. Det är just samma kostym dem vita byxorna som man ser i Kubrick mästerverk och precis som per Gynt har på sig och lik som mad max härjar per Gynt med ordet makt. Likhet med Rasmely finns förutom i spelet enorma kvalitet även i det som vi skulle kunna definiera som den ynkliga hat och rädslan för ett gym fadern gestalt. Från diskussion med modern vet vi att Gynt fadern lämnade honom i ett enorm bankrutt och Alask en av dem många roller som spelas med enormt kraft av Carl Magnus Dellow en av Europas bästa karaktär skådespelaren en smed som misshandlar Per Gynt eller Solweigs ynkliga frikyrkliga fader. En fader som blir tre stycken när iklädda i kapitalist dräkter dem tre andra skådespelaren Andreas Robin Svenson Tomas Hanson Carl Magnus Dellow i början av andra akten prisar den kapitalistiska Per Gynt. Denna scen är viktig eftersom per Gynt slår sig på bröstet av hans meriter blanda annat slav handel. Ibsen i hans senaste mästerverk angrepp inte bara den norsk svenska men även hela det europeiska borgerskapet ynklighet och girighet. Per Gynt på grund av hans naivitet säger det som är fel att stödja de andra turkarna i dess kamp mot européer grekerna och det placera honom i ett dålig sits blad dem andra. Om vi läser Per Gynt som ett livsöde vi ser hur han placeras ständigt med den andra som kan vara de folkliga myter av trollar med ett nästan satanisk trollkung som spelas av Tomas Hanson med ett kroppsspråk av Alice Cooper eller King Diamon  till vilka per Gynt nekar sig men som kommer tillbaka med troll prinsessan spelade av Carl Magnus Dellow och den monstruösa sonen Andreas Robin Svenson vilka är den äktade elisabetanska clowner och bakom dem finns den demoner i den medeltida passion drama. Den andre kn även vara kvinnan som tillhör det Afrikanska folket beduin stammen som spelas på ett utmanade sätt av Rebecka Hemse som avisar Per Gynt som en pajas till den andra i form av sin eget galenskap en roll som Andreas Robin Svenson spelar med ett expressionistisk stilisering som låter själen trädda fram. Den andra blir den kusliga döden i vilken Tomas Hanson spelar ett Tarantino likade boven eller det knappstöpparen som ser verkligheten att Per Gynt är verken en dålig människa en syndare eller en komplekt sådan. Det mest rörande scenen är onekligen när per Gynts moder dör i hans armar och han talar med henne om paradiset. Observera att mera än ett kristet paradis det är frågan om den tredje dödriket som vikingar trodde på inte Valhalla för hjältar , Jourteheim och Hell för den onda men den gröna fjällen landet i vilken det fanns alltid välstånd. För modern Per Gynt är enbart en lögnhals men även ett barn medan Solvieg och här Rebecka Hemse gör ett adels utmärk rolltolkning visligen nedtonat men ständigt närvarande ser Per Gynt bara som per Gynt utan hans fobier hans rädslor bara som en yngling som gör fel och hon älskar. Hon älskar honom som han är hans goda sidor som en vuxen och kapabel kvinna som en feminist om vi skulle använda oss av dagens ord. En iscensättning av en äldre klassiker som är fantastisk i varje stund full av starka visuella scener perfekt och så levande. Kungliga dramatiska teatern har 869 platser och jag hoppas att du läsaren kan köpa en av dem nu. När det gäller ledning jag kan bra tacka den att ha gett ett sådan djup teatern så skicklig och hoppas att den kan även turnera i utlandet.

Robert Fogelberg Rota